Utanför fönstret lyste solen. Det var en varm sommardag och i köket stod två unga pojkar och en man med buskigt skägg och stora glasögon. På den mörkgråa köksbänken stod det en gammal bandspelare med två fack för kassettband och radiofunktion. Det rådde en munter och glädjefull stämning bland den mindre folksamlingen och helt plötsligt bröt sällskapet ut i armkroksdans. Det var så som cowboys dansade förklarade mannen för de två gossarna. Mannen var min fader och pojkarna var jag och min lillebror. Ur bandspelarens högtalare löd Rednex evighetsplåga (ja för sommarplåga är det ju inte) Cotton Eye Joe.
Alternativt...
Lekrummet tömdes snabbt på barn när fritidsfröken (Gammel-Inger även kallad) meddelade att det var dags för mellanmål. Trots detta satt jag och Albertazzi kvar på en tjockmadrass. Jag skulle övertyga honom om att jag kunde texten på en hel låt och textrader forsade ur min mun medan Albertazzi vänligt betraktade mig. "Ako mina solglasögon..." lät det. Givetvis var det Docent Döds/Docenternas klassiker Bakom Mina Solglasögon som jag gav mig på att citera.
När jag "sjungit" färdigt utbröt en mindre allvarlig brottningsmatch oss emellan varpå Albertazzi fick ett grepp om mina byxor och lyckades blotta mina kalsonger. Ett skratt senare deklarerade Albertazzi för resten av fritidshemmet att jag hade vita kalsonger med röda ränder och blåa stjärnor på mig. Jag skäms än idag, men nu är det mest för det amerikaniserade mönstret som prydde mina fispåsar. På den tiden var det mina favoritkallingar.
Alternativt...
Jag och min lillebror stod och trampade grus på Olstorps Festplats utanför Tidan (var inte ledsen om du inte känner till platserna) tillsammans med mamma och hennes väninna. Strax skulle mammas dåvarande favoritband uppträda vars superhit var Eloise. Just den låten hade både jag och broder yngre fattat tycke för när den spelades i mammas lägenhet ovanför Skaraborgsbanken, men av någon anledning bestämde vi oss för att absolut inte - under några som helst omständigheter - för att sjunga med när den spelades (antagligen var det den där mannen med skägg och stora glasögon som förklarat för oss att det var en skitlåt).
Efter några påtvingade danssteg och ett antal spelade låtar var det så dags för alla människor med inverterat köns favoritlåt. Jag, bror och mamma tog plats vid en bänk utanför dansgolvet och brödraparet förklarade än en gång att det minsann inte skulle bli någon allsång, i alla fall inte från vårt håll. Mamma sjöng/gapade/skrålade/joddlade/kvittrade/dånade på som vanligt till versraderna medan småpojkarna sammanbitet stod och tittade på. Så kom refrängen och nederlaget var ett faktum. Vi hade misslyckats och det grandiost.
Ett av dessa tre minnen är alltså min första kontakt med musiken på riktigt. Den första gången som jag reflekterade över och uttryckte ett gillande för musik. Födelsen av den musiksmak som jag numera utvecklat till världens bästa (alla måste tycka att sin egen musiksmak är bäst, varför lyssnar man annars på det man gör? Det finns inga dåliga musiksmaker, bara dålig musik). Exemplen ovan må kanske inte vara så smickrande för mitt nutida tycke (med undantag för Bakom Mina Solglasögon möjligtvis) men är ändock ett bevis på när jag började reflektera över om en sång var bra eller dålig. Vid ovan nämnda situationer är jag någonstans mellan 6-7 år (säg 6,5 år då eller "Sex on halv" som jag sade i min barndom) och innan dess reflekterade jag inte så mycket över om sångerna jag nynnade på tillhörde Pingu, Ultima Thule eller Sovjet. Nu är det däremot skillnad och i ett kommande inlägg ska jag redogöra för den resterande delen av min musiksmaks utveckling, men tills dess håll till godo!
Ha det!
// Yeahns
Alternativt...
Lekrummet tömdes snabbt på barn när fritidsfröken (Gammel-Inger även kallad) meddelade att det var dags för mellanmål. Trots detta satt jag och Albertazzi kvar på en tjockmadrass. Jag skulle övertyga honom om att jag kunde texten på en hel låt och textrader forsade ur min mun medan Albertazzi vänligt betraktade mig. "Ako mina solglasögon..." lät det. Givetvis var det Docent Döds/Docenternas klassiker Bakom Mina Solglasögon som jag gav mig på att citera.
När jag "sjungit" färdigt utbröt en mindre allvarlig brottningsmatch oss emellan varpå Albertazzi fick ett grepp om mina byxor och lyckades blotta mina kalsonger. Ett skratt senare deklarerade Albertazzi för resten av fritidshemmet att jag hade vita kalsonger med röda ränder och blåa stjärnor på mig. Jag skäms än idag, men nu är det mest för det amerikaniserade mönstret som prydde mina fispåsar. På den tiden var det mina favoritkallingar.
Alternativt...
Jag och min lillebror stod och trampade grus på Olstorps Festplats utanför Tidan (var inte ledsen om du inte känner till platserna) tillsammans med mamma och hennes väninna. Strax skulle mammas dåvarande favoritband uppträda vars superhit var Eloise. Just den låten hade både jag och broder yngre fattat tycke för när den spelades i mammas lägenhet ovanför Skaraborgsbanken, men av någon anledning bestämde vi oss för att absolut inte - under några som helst omständigheter - för att sjunga med när den spelades (antagligen var det den där mannen med skägg och stora glasögon som förklarat för oss att det var en skitlåt).
Efter några påtvingade danssteg och ett antal spelade låtar var det så dags för alla människor med inverterat köns favoritlåt. Jag, bror och mamma tog plats vid en bänk utanför dansgolvet och brödraparet förklarade än en gång att det minsann inte skulle bli någon allsång, i alla fall inte från vårt håll. Mamma sjöng/gapade/skrålade/joddlade/kvittrade/dånade på som vanligt till versraderna medan småpojkarna sammanbitet stod och tittade på. Så kom refrängen och nederlaget var ett faktum. Vi hade misslyckats och det grandiost.
Ett av dessa tre minnen är alltså min första kontakt med musiken på riktigt. Den första gången som jag reflekterade över och uttryckte ett gillande för musik. Födelsen av den musiksmak som jag numera utvecklat till världens bästa (alla måste tycka att sin egen musiksmak är bäst, varför lyssnar man annars på det man gör? Det finns inga dåliga musiksmaker, bara dålig musik). Exemplen ovan må kanske inte vara så smickrande för mitt nutida tycke (med undantag för Bakom Mina Solglasögon möjligtvis) men är ändock ett bevis på när jag började reflektera över om en sång var bra eller dålig. Vid ovan nämnda situationer är jag någonstans mellan 6-7 år (säg 6,5 år då eller "Sex on halv" som jag sade i min barndom) och innan dess reflekterade jag inte så mycket över om sångerna jag nynnade på tillhörde Pingu, Ultima Thule eller Sovjet. Nu är det däremot skillnad och i ett kommande inlägg ska jag redogöra för den resterande delen av min musiksmaks utveckling, men tills dess håll till godo!
Ha det!
// Yeahns
