Hylla fylla!?

Egentligen hade jag tänkt skriva något om att jag inte förstår innebörden av Valborg och dess närmast obligatoriska svinerifester men då tiden runnit iväg snabbare än jag trott så gör jag en kovändning och publicerar istället ett klipp och två låtar dagen till ära. Viss stolthet har jag sväljt men det blev lättast så.

Först ut har vi en snubbe som anser att utdragna förfester är överskattat, hyvää:


Därefter ger vi oss in i musikens värld och låter Jävlaranamma berätta om sina prioriteringar...

Jävlaranamma - Surt sa' räven

...vilket mycket väl kan leda till en hotellvistelse utan varken minibar, telefonväckning eller rumsservice:

Virtual Voices - Hotell B52

De sistnämnda är faktiskt från ITHMGs hemtrakter vilket är både smickrande och avskyvärt. De har också en hel del låtar på Spotify vilket gör mig helt förundrad; hur kan Spotify missa mycket av den senaste musiken - som inte spelas på RIX FM - men låta diverse obskyra lokalband utgöra en del av deras bibliotek?

Ha det!
// Yeahns


Valborg, Fylla, Fylleromantisering, Alkohol, Fest, Jävlaranamma, Virtual Voices

Ring, ring, why don't you give me a call?

22 april, torsdag: Telefonen ringer och fem minuter senare är jag uppbunden i ett år.
28 april, onsdag: Telefonen ringer och tjugo minuter senare är jag uppbunden i två år.
Vad är det som har hänt med mig?

Om inte det framgick så har jag accepterat två anbud från telefonförsäljare inom en vecka. Jag som normalt brukar lyssna vänligt på deras erbjudande men sedan tacka nej och förklara att jag föredrar att i lugn och ro sondera bland alternativen och därefter ta kontakt med företaget i fråga. Jag ser mig som en medveten konsument som vet vad jag vill ha och när jag väl bestämt mig så ser jag till att mitt val är det bästa för mig och min budget. Men nu har jag alltså inom en kort period lagt mina vanliga inköpsrutiner åt sidan för att bara ta emot och svälja som 10-årig korggosse. Jag känner mig smutsig, äcklig och vanhedrad. Jag hade säkert slagit till på en säck med fiskhuvuden om säcken var snygg och om jag inte bara fick ett utan två snören att knyta ihop säcken med. Det enda som gläder mig är att jag riktigt kunde höra hur glada försäljarna blev. Jag kunde nästan höra hur de efter samtalet skulle glida in hos detaljisten, greppa första bästa fläskfilé och lyxa till det med en flaska rött tack vare provisionen de får för mig. Ikväll får det bli annat än mac'n'cheese!

Jag har verkligen inget emot telefonförsäljare. Förmodligen så är det deras sista utväg liksom. Jag har svårt att tro att de trivs med att ringa och störa folk i deras fritid för att kränga varor så det är bara skitnödigt att vara otrevlig. Dock skulle jag aldrig kunde leva med mig själv om jag påbörjade eller ens uppmuntrade andra till den karriären, så likväl kvarstår det personliga nederlaget; jag har blivit en yrkesgrupp jag föraktars våta dröm.

Ha det!
// Yeahns

Apropå svälja och ta emot så bör ni veta var rubriken kommer ifrån.


Personligt nederlag, Telefonförsäljare, Konsumtion

En förlåtande rockskiva

På grund av orkeslöshet och tidsbrist - Champions League snart - så får det bli en hederligt bäst just nu-inlägg med en YouTube-video och en liten förklarande text. Duger inte det så uppmanas du att surfa vidare!


Broken Social Scene - Sentimental x's

Detta kanadensiska "superband" - bestående av inte mindre än 19 mer eller mindre aktiva medlemmar - släpper den 4 maj sitt fjärde album Forgiveness Rock Record, vilket har funnits tillgängligt på Internet i en dryg månad nu och det finns även att strema i sin helhet på bandets officiella hemsidor. Hur som helst så är det en härlig resa i den där speciella indierocken som bara nordamerikanska band verkar kunna uppnå. Ibland är det bara skön rock, emellanåt spårar de ur lite grann och stundtals lyfter de musiken med elektroniska inslag. Oavsett vilket så är det alltid bra men ibland lite mer än bra, snudd på osannolikt men så är de ju från Kanada också.

Ha det!
// Yeahns


Broken Social Scene, Musik, Indierock, Kanada

Supply and demand

Skynda att fynda!

http://www.tradera.com/Min-gamla-miniraknare-anvand-almancka-auktion_280403_111000959

/Albertazzi

You play in dirt, you get dirty

Ni vet hur man känner sig när man prövar på något fysiskt ansträngande som man inte gjort på ett tag? Helt plötsligt verkar kroppen ha fått muskler på okända ställen och träningsvärken sitter i flera dagar. Ungefär så känner jag nu fast då på ett emotionellt plan. Jag har känslomässig träningsvärk.

Alldeles nyss avslutade jag nämligen den femte och sista säsongen av The Wire. Nu är mitt tv-liv i princip slut. Det kommer aldrig någonsin att göras en serie som ens snuddar vid samma briljans så varför fortsätta? Jag kommer bara att bli besviken. Aldrig förr har någonting väckt liv i så många känslor inom mig; håglöshet, besvikelse, ilska, frustration, glädje, lycka (observera att det är ett kommatecken och inte ett likhetstecken där), lugn, spänning, förvåning, avsky, obehag, välbefinnande och allt däremellan. Jag vet att jag inte borde påverkas så mycket av en - relativt - fiktiv produktion. Jag försöker att distansera mig och intala mig att känslointrycken blott är chimära men det går inte. Allt känns så verkligt, så nära och så äkta att det inte går att ignorera det, som om man nu ville det.

Det finns så mycket som är bra med serien men det som fängslar mig mest är hur besvärlig den är att titta på. Med den invecklade handlingen och alla karaktärerna kräver serien att tittaren konstant är engagerad och uppmärksam för att helheten ska förstås, och tro mig det vill man. Det är då som serien verkligen etsar sig fast i en och får en att reflektera över ens värderingar och syn på livet. Världen är som myrornas krig. Samhället och individen kämpar för att göra världen till en bättre plats. Reformer genomförs och tillfälligt lindras bekymren men ny röta uppstår och i slutet vinner alltid det mörka. Eller som karaktären Prez uttrycker det: "No one wins, one side just loses more slowly".

Här får ni ett klipp där Avon Barksdale förklarar hur hopplöst och meningslöst livet kan vara, eller är om så önskas:


Ha det!
// Yeahns

Rubriken är även det ett citat från The Wire, denna gång från huvudpersonen McNulty.


The Wire, Bäst, Kvalitet, Serie, Verklighet, Äkta, Genialt, Känslor

Face for the radio

Börjar det inte bli väldigt tröttsamt med alla dessa morgonradioprogram som sänds på tv? Vakna!, RIX MorronZoo och snart drar TV6 igång med Rivstart, det ena mer livat än det andra. Alla kör de på samma koncept; två killar och en tjej som alla agerar som om de nyss tagit amfetamin och har en nyårsraket i röven. Det tjoas och det stojas. Någon speedad gäst kommer dit och berättar roliga historier och har kanske sex med dockor. Alltsammans för att man som lyssnare och tittare ska lockas till skratt och få en bra, glädjefull och fartfylld start på dagen, ungefär som en Red Bull-vodka och ett YouTube-klipp ska fungera på förfesten. Synd bara att det är så tradigt med folk som YouTubear på förgalajet och morgonradio fungerar likadant. Vad hände med radioansikte liksom? Jag avskyr det. Jag fungerar tvärtom.

Ge mig istället något riktigt deprimerande, något så nedstämt och ledsamt att man blir alldeles grå inombords. Låt någon få berätta om hur det är att vara HIV-positiv. Ge mig snyfthistorier om det hopplösa livet som paranoid stafettlöpare. Låt lärarna på Örebros kommunala musikskola berätta om sitt hopplösa arbete. Ge mig en utläggning om hur det är att vara 35 år och singel i Sveg. Låt Sparven berätta om sitt liv som bajare eller ge en frustrerad småbarnspappa med spya på axeln mikrofonen i en timme. Det är först då som jag kan bli pepp; när jag får höra om andras misär så inser jag att min egen tillvaro inte är så dålig utan ändå helt okej. Det är förmodligen därför som Helg igen är så förbannat bra.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av The View.


Morgonradio, Morgon-tv, Depression, Misär, Lycka

Thunderstruck

När ITHMG sammanställde en lista på världens åtta bästa länder så kom Island bara på sjätte plats. Då tyckte jag att de förtjänade bättre, nu tycker jag fortfarande samma sak. Jag har alltid gillat när det lilla ger sig på det stora - något som Albertazzi deklarerat tidigare - och just nu finns det inget land som bättre exemplifierar en omogen finne på skinkan.

Island - detta land som bokstavligt talat består till en tredjedel av is - var ett utav de grymma länderna som på vikingatiden cruisade runt på haven och muckade med allt och alla. De var små och de var kaxiga, som någon slags 800-talsmotsvarighet på Calle Schulman. Men sedan åkte Harald Hårdråde på däng vid Stamford Bridge och vips blev det ohett att dricka mjöd, att fläta skägget och att bära hjälm. Det känns som att islänningarna tog det hårdast. De är inte bäst på något men då fick de i alla fall respekt och det är förmodligen därför de knappt utvecklat språket sedan dess, som ett slags minne av forna glansdagar. Så vad göra? Jo de slappar i sina naturliga jacuzzifontäner samtidigt som de smider planer för att ånyo sätta skräck i Europa och helt plötsligt förlamas den moderna människan.

Jag kan inte annat än fascineras av denna mikronation som trots sin minimala storlek ändå kan forma ett så pass stort långfinger att en hel kontinent förpassas drygt 100 år tillbaka i tiden, och på vilket sätt de gör det! Först låter de hela landet gå i konkurs. Därefter blickar de med hundögon mot resten av världen och kammar in 1 150 miljoner kronor från Internationella Valutafonden utöver degen de tidigare fått från nyss nämnda, resten av Norden samt Polen (Hur sjukt är inte det? Att Norden hjälper lillbrollan är ju logiskt men när blev Polen den schyssta farbrorn som skickar flådiga presenter?). Några dagar efter att multilånet så gott som var fastställt så lackar de ur och pumpar upp ett askmoln som i princip skriver "In your face" i pannan på hela Europa. Om Island tvingas tigga allmosor så ska tamefan alla andra också få något att bita i. Island är lite som Nordkorea, fast mer kreativt och på ett skönt sätt.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är som ni alla vet en låt av AC/DC.


Island, Askmoln, Viking, Stolthet, Långfinger

Thank God it's friday mys

Ha det!
// Yeahns


Fredag, Fredagsmys

The first song

Albumet Teen Dream släpptes redan den 26 januari och har funnits på Internet ett par månader innan det så det är egentligen ingen nyhet jag ska dela med mig av nu, men eftersom albumet i allmänhet och öppningsspåret i synnerhet är så vansinnigt fenomenalt så kan jag inte låta mainstreamkretsarna gå miste om det (några låtar har dock spelats på P3 ett fåtal gånger men det är inte tillräckligt). Därför presenterar jag nu en av årets och historiens bästa låtar:


Beach House - Zebra

Hör ni hur fantastiskt det här är? Så melodiskt, så lugnande, så insvepande, så magnifikt! Detta är alltså förstaspåret från det tredje albumet från denna drömpopsduo från Baltimore och det är sannerligen deras bästa (de andra två är enligt mitt tycke lite lama men ändå bra). Förhoppningsvis får man höra låten live i sommar då de ska besöka årets Way Out West och bara den förhoppningen är ju värd att köpa biljett för.

Ett annat band som förtjänar uppmärksamhet är indierock/noisepop och kanske lite punk-bandet Love Is All. Kvintetten som är från en stad byggd på lera - men som främst verkar hänga i staterna där deras skivbolag är baserat, grundat på deras spelschema - släppte deras tredje platta Two Thousand And Ten Injuries den 23 mars och även den är fullständigt lysande. Här har ni deras singel som de facto är det svagaste spåret på albumet (är det bara jag som tycker att Josephine sjunger som en blandning mellan Honey Is Cool-Karin och tidiga Hello Saferide?):


Love Is All - Kungen

Bara för att få med något dagsaktuellt så bjuder jag även på den spanske folkrockaren Bigotts första singel från hans album This Is The Beginning Of A Beautiful Friendship som släpptes så sent som idag. Han verkar vara en riktigt skön snubbe med sina slappa klädstil och sitt yviga skägg och framförallt har han en röst som påminner om en vit Johnny Cash! Dessvärre går inte resten av skivan i samma stuk men den som letar belönas för "Under dom där tröser'a, där finns dä en del gött å hitta iblan'".


Bigott - Dead mum walking

För den som vill ha låtarna i mp3-format så finns de att hämta hem här, utom i Kungens fall då jag valde Bigger bolder istället. Då har ni förstaspåren från alla tre ovan nämnda plattor och därmed förstår ni också varför sverigeaktuella Band Of Horses låt titulerar detta inlägg.

Ha det!
// Yeahns


Musik, Beach House, Love Is All, Bigott

När broar till tryggheten bränts

Våren är lite utav förälskelsens årstid, varför förstår jag inte riktigt. Tydligen så lockar solen, blomstringen och fågelkvitter fram behoven av närhet, ömhet och fjärilar i magen. Jag tycker att de behoven snarare borde framstå under hösten eller vintern då årstiden är som dystrast och ensamheten gör sig som mest påmind, det är väl då om som man behöver en ljusglimt i vardagen? Någon att längta till? Förvisso är det få saker här i livet som är logiska - allra minst känslor - så det är kanske inte så underligt. Hur som helst, nu är det som det är. Nu är det vår och det är dags att bli kär, men hur stor möjlighet är det att just du hittar kärleken? Ja det beror helt enkelt på vilken sexuell läggning du har. ITHMG sammanställde i vintras en lista med rubriken Bästa sexuell läggning:

8. Pedofili
7. Bestialitet (Tidelag)
6. Nekrofili
5. Asexualitet
4. Bisexualitet
3. Homosexualitet
2. Heterosexualitet
1. Objektumsexualitet

Nu var inte vårt initiala syfte att kartlägga vilken sexualitet som erbjuder flest möjligheter till känslomässig tillfredsställelse utan främst att skapa en sällsam lista som uppmuntrade till fyllediskussion, men det var ändå däri resonemanget landade vid topplaceringarna. Jag minns inte riktigt hur argumentationen löd men från plats fyra och nedåt (uppåt egentligen) så gjordes exemplifieringar med nattklubbsraggningar och hur stor chansen var att få napp. Varför bisexualitet då kom längst ner kommer jag inte ihåg nu men det är möjligt att vi kom fram till att man genom att stöta på båda könen ödelade sina utsikter hos både parterna, förutsatt att klubben inte är hypermegabautastor vilket ganska få klubbar är i detta land. Homosexuella är få till antalet (är det så att de på grund av sin läggnings numerär är mindre kräsna?) och därmed är tredjeplaceringen fastställd. Varför objektumsexualitet roffade åt sig förstaplatsen beror på att det är svårt att slå argumentet "att kunna ligga med allt" i detta hänseende.

Det ska också tilläggas att rubriken på listan är något missvisande då det egentligen bara är plats 2-4 som är vedertagna sexuella läggningar men ni förstår poängen. Vän av ordning frågar sig kanske då varför pedofili fick en plats när till exempel transsexualitet inte fick det? Det frågade vi också oss och jag kan bara säga att Elston Gunnn ruinerat sina chanser som gudfar åt mina barn då pedofili var hans nominering. Så här i efterhand kan jag dock ge honom viss upprättelse då transexualitet inte har så mycket med att få napp att göra utan främst är en fråga om könsidentitetsstörning och således har det inte på listan att göra. Å andra sidan drog asexualitet hem en femteplats så...

Sammanfattningsvis så är det alltså störst möjligheter att finna vårromansen om man koncentrerar sig på ting som inte rör sig per egen automatik. Chanserna är dock allra mest voluminösa om man är öppen för det mesta; "hål som hål" som en vän myntade.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är tagen från Ted Gärdestads klassiker Himlen är oskyldigt blå, en låttitel som jag för övrigt inte köper då oskuldens färg är vit.


Vår, Kärlek, Förälskelse, Sexualitet, Sexuell läggning, Lista

Biggest loser

Varför måste överviktiga - alla från smått till mycket - personer alltid ha så mycket kläder på sig, oavsett väder? Är det för att dölja sin kroppshydda? Förstår de inte att folk ser det ändå, om inte annat på runda kinder och dubbelhakor? Särskilt i dessa tider när solen etablerat sig på Göteborgshimlen så blir jag än mer oförstående eftersom de på grund av sin storlek snarare borde klä sig mer lätt och avklätt då det tar längre tid att kyla ner fett. Lägg därtill att deras vikt kräver en större kraftansträngning som sedermera alstrar värme och att de antagligen har en halvtaskig kondition vilket gör förflyttningar från A till B extra utmattande. Det jag vill komma fram till är att de har lättare att skapa en odör av svett - och jag har svårt att tro att tjockisar drar ner på hygienen desto mer de väger - så varför beter de sig som de gör?

På bussen hem utkämpade jag nämligen ett inbördeskrig mellan mina empatiska neuroner och min reptilhjärna, alltihop utlöst på grund av den småmullige killen bredvid mig. Vårsolen gassade i typ 800 grader - ni kan lita på mig - på den fullsatta bussens fönster och där sitter snubben i svart t-shirt, mörkgrå collegetröja och grå vindjacka. Svett. Därutöver skymtade jag några centimeterlånga hårstrån klättra uppför hans hals; som om inte den mattan kunde generera tillräckligt med värme en dag som denna? Dessutom var han mörkt krullhårig. Jag har alltid tyckt att krullhuvuden luktar lite mer, som om lockarna försvårade hudens andning liksom. Särskilt mörkhåriga personer luktar. Det doftar grovt, mystiskt, prekärt och väldigt illa samtidigt som det är lite nyfiket engagerande. Man kan inte låta bli att vittra på något vis vilket gör alltsammans än vidrigare. Förmodligen så har lukten nog snarare med tjockleken på håret att göra men då jag varken är mörkhårig, har tjockt hår eller sitter inne på krull så vidhåller jag min åsikt tills motsatsen är bevisad. Lite argumentum ad ignorantiam måhända men låt gå.

Stanken till trots så var det värsta något helt annat. Snubben satt nämligen och log, och då log han inte på det där Jag-skäms-och-vantrivs-sättet utan mer på In-your-face-motherfucker!-sättet vilket gjorde inbördeskrigsdiplomatin än svårare. Det var som om han tänkte "Ja, jag luktar men det är du som lider mest", ungefär på samma sätt som man kan smånjuta av sin fis medan alla andra grämer sig. Lyckligtvis övertalade jag mig själv om att han antagligen satt och trivdes med tanken av hur han och två polare ska häva Falcon till någon live-dvd med Hammerfall eller att han ska kika på någon skräckfilm han tankat hem till kvällen, annars vet jag inte vad som hade hänt. Allt från näsrynkningar till lidelsefulla stön kunde ha utförts.

När han slutligen klev av bussen så log han fortfarande. Oset låg kvar men avtog allt eftersom bussen fortsatte sin färd och till slut var det helt försvunnet. Trots detta fanns det bara en tanke i mitt huvud; jag ligger säkert tjugo pannor under honom men ändå var det jag som var den största förloraren.

Ha det!
// Yeahns


Tjockisar, Fett, Svett, Värme, Vår, Förlust

Definition av självgodhet

Det jobbigaste med att skriva uppsats är att man - utöver intervjuer, transkribering och analysering av policydokument och lagar - måste ta sig igenom så mycket litteratur som ändå knappt kommer till användning. Pärm till pärm, dag till dag utan större nytta. Jag har till exempel spenderat halva dagen med att läsa boken Det går inte att styra med mål! - en bok som handlar om målstyrning av offentliga organisationer - författad av Björn Rombach och jag har näppeligen reagerat mer än "Jaha, och?". Måhända hade jag kanske lite för höga förväntningar på författaren då han i egenskap av prefekt på min institution kort sagt ska vara the dude men framförallt tror jag att han ruinerade sig själv i slutet av tredje stycket på sida 35. Jag citerar:

Pihlgren och Svensson (1989:98) hävdar bestämt, dock utan att ange sina källor, att lite gjorts i praktiken på målstyrningens område. Pihlgren och Svensson (1989) tycks trots detta tro att målstyrning blir 90-talets ledningsform för offentlig sektor. Boken "Det går inte att styra med mål!" (Rombach 1991) talar för att det inte kommer att bli så. Vem som fick rätt vet vi säkert om tio år.

Noterade ni samma sak som jag? Rombach refererar i stycket ovan inte bara till sin egen bok utan just den bok som man för tillfället håller i handen. Är inte det självgott om något? Som om han förväntar sig att hans verk ska bli en klassiker i stil med Moby Dick, Bibeln eller Två nötcreme och en moviebox. Gjorde han en Steve Ballmer på nästa föreläsning månne? Kanske tillhör förtjänsten den lilla janten i mig men jag fick en sådan avsmak att jag genast försatte mig i konträr till hans resterande ord. Han hade kunnat nöja sig med att skriva "i den här boken menar jag på motsatsen" eller liknande utan att väcka mitt avog, men nu försatte han sig helt klart på minuskontot. Om jag även ska ta i beaktning att han i sin förutsägelse har fel - i och med New Public Management - så ter sig hans rader än värre.

Nåväl, nu är inte min avsikt att smutskasta eller överglänsa överhönan på min utbildning - jag har fortfarande över halva boken kvar så kanske kan bilden förändras - utan den var främst att definiera självgodhet, samtidigt som jag gavs möjligheterna till ett oförtjänt studieavbrott och att få gnälla över min tillvaro.

Ha det!
// Yeahns


Självgodhet, Uppsatsskrivande, Skoltrött

Tacka fan för all fri information men jag hittar min erogena zon utan slik, kalabalik, journalistik

Förstår ni hur stort det här är? Aftonbladet har - exklusivt - bilder från parets "hemliga kärlekssemester" vilka finns publicerade i papperstidningen. Kanske får man se dem hålla i handen? En liten kindpuss? Kanske får man se dem skratta när de tar en promenad i dagsljuset? Jag kan bara spekulera men hur som helst så vore det oerhört förargligt om mitt Coop Nära har slut på tidningen. Då sätter jag mina förhoppningar till att de har rep istället. Kanske vore det en idé; "Köp Aftonbladet idag - rakblad på köpet"? Så man slipper leva med ångesten och skammen över nyfikenheten efteråt.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är från Babians Säger upp mig igen.


Skvaller, Journalistik, Aftonbladet, Blått blod, Vem bryr sig?