Nyöppnade öron

Jag vet inte vad ni lyssnar mest på för tillfället men själv har jag fastnat i träsket med iransk soul/funk/psykedelia/pop/progg från 60-70-talen. Vem fängslas inte av Solis stämma i hitten Miravi och vem kan stå emot gunget bakom divan Googoosh (eller گوگوش طلاق som hon heter från höger) i låten Talaagh? Det finns en hel del guldkorn att hitta i det träsket för det jag har hört är förvånansvärt bra och om inte annat så är det häftigt att lyssna på iransk musik. Fram tills nu visste jag inte hur mycket de iranska musikerna har influerats av samtida musik från väster (dessvärre så avstannade det i och med den iranska revolutionen där de islamiska fundamenten gick segrande). Jag har inte lyssnat mycket men jag kom över en samlingsskiva via magiska. och sedan dess har den spelats regelbundet. Visst blir jag rätt less på att sångarna alltid avslutar varje versrad med en utdragen vokal ("hiiiiii", "naaaaa", "dooooo") men musiken är ju gudabenådad och jag ska definitivt gräva vidare.

Här får ni höra när Mehrpouya går lös på sitaren i en instrumentell låt som lätt skulle platsa hos nattklubben Nefertiti:

Mehrpouya - Soul raga

Ha det!
// Yeahns


Iran, Musik, Religion, Politik, 60-tal, 70-tal

Ensamt Hjärtas Dag

Idag är det kinesiskt nyår och ut slängs oxen medan tigern välkomnas in. Det firas på annat håll också och dagen lång ska det mysas, pussas och gullas. Dessvärre får inte alla vara med och leka på Alla Hjärtans Dag. Sådana som mig är uteslutna, bortglömda och vanhedrade. Då "utanförskap" varken är min eller Reinfeldts grej så har jag sammanställt en liten lista med låtar som kan få oss förbisedda att glädjas med oss själva, skönja våra möjligheter och - kanske - skratta åt de andras misär. En slags reclaim-your-heart-lista typ:

1. Valentine's day - Hello Saferide
2. No woman, no cry - Bob Marley
3. Way better now - Speedmarket Avenue
4. Loop duplicate my heart - Suburban Kids With Biblical Names
5. Money (that's what I want) - Barret Strong
6. Only love can break your heart - Saint Etienne
7. Know love - Makthaverskan
8. Hundra år av tvåsamhet - Babian
9. Surt sa' räven - Jävlaranamma
10. Livet är en fest - Nationalteatern

Här har ni den i mp3-format (Spotify ger jag mig inte ens in på nu). Mycket nöje!

Ha det!
// Yeahns


Musik, Alla hjärtans dag, mp3, Lista, Singel

Moderatkamrat

facebook är ju - utöver det tidigare nämnda - en lysande tips- och inspirationskälla också och från en konversation mellan två vänner så förvandlas två YouTube-länkar till ett blogginlägg, och idag ska vi definiera uttrycket "björntjänst" genom att använda två moderater.

Först ut har vi Anton Abele som genom följande video deklarerar att han minsann ska kandidera för en riksdagsplats. Heja Anton!


Därefter går vi vidare till en som redan sitter i Riksdagen och i klippet nedan får vi se hur han beskriver Moderaterna genom att blanda en drink:


Konservatism är gin, frihet är Pernod och liv är citron. "Men...är det inte nå'nting som safattas?" frågar ni er då. Jodå, oliverna som representerar sunt förnuft! Hans Rothenberg ska berömmas för sin initiativförmåga men när han svamlar runt om fildelning och civilkurage så ställer man sig frågan: hur många Free Martinis drack han egentligen?

Ha det!
// Yeahns


Politik, Moderaterna, Björntjänst, YouTube, Idiot, Anton Abele

Staten vs Kapitalet

2010 års olympiska spel i Vancouver tar ju fart imorgon och lär breda ut sig över de statliga kanalernas tablåer. Mycket skoj för den sportintresserade, lite mindre roligt för den som program som Andra Avenyn och Carin 21.30. Själv säger jag varken bu eller bä (kom Horace Engdahl på det uttrycket när han lirade Farmville på hasch?). Det är rätt skönt att döda lite tid med curling men inte så att jag längtar efter det. Hur som helst, personalen på SVT's sportredaktion går på rosa moln nu och glädjer sig över att de kan erbjuda något som ingen annan kanal (förutom Eurosport då) har i sitt utbud, men hur väl kan de tillgodose deras hos många åtråvärda produkt? Låt oss se hur många av deras sportjournalister som kom med på ITHMG's listor över de sämsta sportjournalisterna!

De åtta sämsta manliga sportjournalisterna:

8. Chris Härenstam (SVT)
7. Lars Nylin (Aftonbladet)
6. Marcus Leifby (Aftonbladet)
5. Kristian Borell (Eurosport)
4. Jonas Karlsson (SVT)
3. Lars Anrell (Aftonbladet)
2. Mats Härd (Expressen)
1. Daniel Kristiansson (TV 4)

Två SVT-profiler kom med här. De besitter visserligen viss kunskap men är störande på andra sätt (liksom Borell). Resten är genomruttna så det är inte mycket att säga om listan. TV 4 borde i och för sig ha fått med Robert Perlskog också.

De åtta sämsta kvinnliga sportjournalisterna:

8. Anna Brolin (TV 4)
7. Jenny Modin (Aftonbladet)
6. Katarina Hulting (SVT)
5. Åsa Edlund Jönsson (SVT)
4. Suzanne Sjögren (TV 4)
3. Marie Lehmann (SVT)
2. Malin Swedberg (senast TV 4 men tidigare SVT)
1. Elin Ekblom Bak (Viasat)

Här plockar SVT hem titeln strax före TV 4 (Swedberg är inte aktiv längre vad jag sett. Möjligtvis damfotbollsexpert)! Det går inte att undvika tankar om inkvotering när dessa namn läses. De håller helt enkelt inte måttet. Deras utsägelser är flamsiga, felaktiga, onödiga och/eller dumdristiga och stör tittaren/läsaren till kanalbyte. En kvinnlig sportjournalist att lyfta fram är dock Frida Nordstrand på Viasat!

SVT har alltså en låg lägstanivå och ärligt talat en rätt låg högstanivå också men så blir det väl när staten tävlar mot marknaden. Lyckas de dock få ihop något med Pops, Fjäll och Strömberg, ja då jäklar!

Ha det!
// Yeahns

Listor, OS 2010, Vancouver, Sportjournalist, SVT, Sämst, Manligt, Kvinnligt

Gör om, gör rätt

facebook är ett fantastiskt socialt nätverk med dess smidighet och geniala programmering. Dessvärre så håller inte alla funktioner samma kvalitet, och samma sak går att säga om användarna.

För det första så stör jag mig på att folk blir fans till vad fan som helst (vänta här tills ordvitsen har lagts sig innan ni fortsätter läsa)! Ordet fan är en kortform av fanatiker vars innebörd - enligt NE - är en person "som hårt och blint kämpar för någon sak i övertygelsen att alla motståndare har fel" och till det behövs inga rationella argument. Det här med att vara fan är alltså någonting som är närmast heligt, en relation på liv och död. Jag finner det oerhört svårt att tro att någon har en sådan förbindelse med exempelvis karaktären "Tobbe, (torbjörn) från Eva & Adam", "Gul bil! (leken)" eller hemsidan "after12.se" med den oklara inriktningen på nattlivet i Skara, Skövde och Göteborg. Nåväl, jag ska väl inte dra för stora växlar av det här då folk förmodligen bara vill ha koll på och lista saker som de mer eller mindre gillar men fan är helt klart fel ord.

Apropå att vara ett fan av någonting så har jag ännu svårare att begripa varför folk blir ett fan av alla sidor som borde vara en grupp. Det finns tusentals exempel såsom "Vi som är trötta på lögner och svek", "Vi som har haft sex med någon i vår vännerlista", "vi som hör våran sms signal när vi inte ens fick nåt sms!", "Var e du? * På väg* så e man fortfarande hemma" eller "HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.....wait, I don't get it?". Förstår ni vad jag menar? Det går att gnälla sig till döds över folk som vill tydliggöra självklarheter, bjuda på vem-bryr-sig?-information och/eller som är oförmögna att urskilja och hålla sig borta från inkorrekt språk, men min mening här är att alla ovan nämnda fan pages har syftet att samla personer som besitter en viss egenskap - eller snarare brist på andra egenskaper - eller som har en viss åsikt och då borde en grupp vara mer lämplig. Som det ser ut nu så tyder allt snarare på att folk exempelvis är fans till gruppen "vi som älskar mjukisbyxor :)", och för att knyta an till resonemanget i förra stycket så är det för mig helt oförståeligt hur någon kan anse att just denna grupp har rätt och att alla andra är helt ute och cyklar. Fast det är klart; avslutas gruppnamnet med en lobotomerad smiley så får man rätt snabbt en bild av gruppmedlemmarnas och sedermera fansens begåvningsreserv.

Ha det!
// Yeahns

PS. Raden nedanför länkar till andra bloggar som satt samma etiketter på sina inlägg och därmed har ITHMG blivit en del av ett bloggnätverk. DS.


facebook, idioter, grupper, fan

Hands domar'n!

Igår var hela USA och stora delar av den mer civiliserade världen lamslaget som en följd av att det skulle spelas fotboll med händerna; Super Bowl XLIV. Jodå, jag satt själv uppe och såg småtimmarna försvinna samtidigt som jag pendlade mellan förvirring och förvåning. Jag har aldrig gillat amerikansk fotboll och än mindre den påklistrade evengemangsgrejen som tvunget måste finnas varje gång det händer något där borta. Traditioner och rutiner i all ära men jag har svårt för allt gap, jubel, hysteri och cheerleadingen som fungerar som en framtvingad hejaklack. Men på samma gång är det väldigt fascinerande att så många människor kan samlas kring en och samma sak för att umgås. Särskilt när saken är en sådan obegriplig sport som amerikansk fotboll. Underligt att ett sådant korkat land förstår syftet med sporten.

Nåväl, den främsta orsaken till att jag valde tv:n framför sängen en söndag som igår var för att det skulle vara legitimt att sitta uppe och trycka i sig onyttigheter och öl. Såhär gottigt hade en annan det:

Kycklingklubbor, tre dipsåser, friterad chilicheese och quesadillas. Till andra halvlek blev det sandwiches, baconomlindad korv, någon störd friterad grej med sötpotatis, marshmallows och cornflakes och sedan rundade vi av med brownies. Knappt hälften gick åt.

Matkultur kallas det visst. Vissa saker är bortom min förståelse.

Ha det!
// Yeahns

Mat och musik

På grund av att jag idag frivilligt tvingades - sådär lite härligt paradoxalt - till skolan så okristligt tidigt som 08.15 så får det bli ett hastigt tips-inlägg utan några lingvistiska utmaningar idag.

Först ut har vi Landet Brunsås som är ett matprogram som visas 20.00 på Svt 2 varje dag-efter-tisdag. "Matprogram, vad tråkigt!" tänker kanske ni men som ni kanske märkt så har underhållningsnivån i "Titta vi lagar"-produktioner blivit allt högre - och nästan ett krav - på senare tid, och när det dessutom blivit alltmer populärt med mat så vore det ju underligt om inte Henrik "Finns det deg i det så kör jag" Schyffert hakade på trenden. Därför har nu nyss omnämnde fixat iordning ett informationsrikt program där han får orera om Svenne Banans matkultur tillsammans med Erik Haag och hans mustasch samt diverse områdeskunniga. Tre program har hittills gått - vilka alla finns på SvtPlay - där sambandet mellan mat och trender, marknadsintressen respektive jämställdhet har diskuterats. Därutöver får man även skratta åt Per Gessle och förfasas över hur gräslig en tiger-kofta är.

Sedan tänkte jag bara tipsa om det ljud som strömmat ur mina högtalare den senaste tiden. Mest spelad den senaste veckan är The Radio Dept.'s nya låt Heaven's on fire vilken är andraspåret från skivan Clinging To A Scheme som släpps i mars. Det är en riktigt svängig popdänga som höjer förväntningarna rejält. Kan du inte hålla dig tills mars så kan du dra hem låten här.

The Radio Dept. - Heaven's on fire

Steget från pop till progressiv ambient-jazz är långt men inte omöjligt och därför fortsätter vi med Jaga Jazzist som släppte plattan One-Armed Bandit den 25 januari. Låtarna är medryckande, dansanta och lugnande på en och samma gång och fungerar alltså ungefär som alkohol; initialt avslappnande men sinnesstämningen eskalerar allt eftersom.

Jaga Jazzist - Bananfleur overalt

Ha det!
// Yeahns

Öppet brev till Västtrafik 2

Hej igen Vässtrafik! Det var ju ett tag sedan nu så jag tänkte att det kunde vara dags att höra av sig igen. Det gäller ju att vårda relationen menar jag.

Idag fick jag vänta i drygt 22 minuter på bussen. Två turer hoppades visst över men det är ju ändå ingen som åker buss vid niotiden så vad gör väl det? 22 minuter kan anses vara en omänskligt lång väntetid men det gick osedvanligt fort. Jodå, vi var ett glatt gäng! En tant drog fram två kortlekar så att jag fick lära mig Canasta (jag kom dock bara tvåa), och damen i tian gick hem och hämtade en låda rött. Det sägs ju att lite vin varje dag är bra för kroppen så... De sex minusgraderna som ytterligare förgyllde situationen var dessutom alldeles utmärkt träning för självbevarelsedriften!

Tack också för att jag missade Soul Kitchen som jag annars ställde klockan för. Den har ju inte alls blivit hyllad eller så utan hade säkerligen varit en besvikelse. De femton minuter jag fick köa för att sedan bemötas av ett "Salongen är full" var på tok för mycket slöseri med tid. Egentligen ville jag nog aldrig se den fast omedvetet, så tack återigen för att ni känner mig så bra! Dessutom; desto färre filmer man får se för sitt festivalpass desto mer måste man uppskatta dem! Valuta för pengarna är ju bara ett uttryck någon snubbe myntade på amfetamin...

Tack för er fulländande service!

------------------------------------------

På tal om filmfestivalen så såg jag en annan riktigt bra film. The Misfortunates är en belgisk film som handlar om en kille som växer upp tillsammans med en alkoliserad far, hans tre bröder och hans farmor. De lever under knappa omständigheter i en liten stad där det mesta går ut på att supa. Filmen påminner lite om Populärmusik Från Vittula men den är betydligt djupare. Belgarna kan det där med starka filmer. Ben X är ett annat exempel som handlar om en autistisk pojke som blir mobbad i skolan. Allt han vill är att passa in, att bli accepterad av samhället men han vet inte hur. "Någon måste alltid dö först".

Ha det!
// Yeahns

Pajkastning i kostym

Just nu är det partiledardebatt i Sveriges näst första tv-kanal. Det är lite svårt att förstå att det är vårat lands överhuvuden som deltar då det finns sandlådor som håller en högre nivå. De ser åtminstone respektabla ut i kostym och grejer. Hur som helst så är det lite kul att se dem undvika raka svar och deras sätt att klanka ner på Sverigedemokraterna ("Det är onödigt att nämna det partiet när vi försöker hålla en seriös diskussion" ~ Reinfeldt).

ITHMG sammanställde en lista där vi rankade de åtta partiledarna/språkrören och det baserades inte på ideologi utan på deras kvalifikationer som folkvalda. 8 är sämst och 1 är bäst.

8. Maud Olofsson
7. Jan Björklund
6. Mona Sahlin
5. Göran Hägglund
4. Peter Eriksson
3. Fredrik Reinfeldt
2. Lars Ohly
1. Maria Wetterstrand

Grattis Miljöpartiet! Annars var vi rätt missnöjda med urvalet ovan så frågar är väl inte vilken partiledare som är bäst utan om vem som är minst dålig. Jag har börjat tappa tron på demokrati... Tacka vet jag Local Natives och Taylor Rice's mustasch!


Local Natives - World news

Ha det!
// Yeahns

PS. Det här inlägget blev rätt lalligt men men.. DS.

Kosher

Filmfestivalinvigning igår. Blött, folkat och tillfällig lycka. Många bra spelningar även fast jag mest stod och gapade låttitlar. Jag var tydligen aldrig nöjd. Pratade med Martin Elisson också och frågade varför Hästpojkens slutspår alltid är så fantastiska. Han tackade och klappade mig på axeln. Jag tror inte att han hörde vad jag sade. Han var nog ännu fullare än mig.

Fick även erfara att mina ben är snabbare än bussen och att man kan riva sönder hakan på stelfrusen snö. Märkligt.

Annat hände också. "Du vet att jag är jude va?" sade hon och sedan fick jag gå, trots min nya fluga. Jag har aldrig förstått mig på religion.

Ha det!
// Yeahns

PS. Inspirerad av omnämnde Martins blogg så författade jag nu ett inlägg av mer direkt, rak karaktär utan omsvävningar och korrekt meningsuppbyggnad. Jag vet inte riktigt om jag gillar det men det var rätt smidigt. Omväxling förnöjer om inte annat. DS.

Definition av lycka?

Vi som inte köpt Mats Wilanders lyckodefinition går ständigt runt och frågar oss själva vad som egentligen är lycka? Pengar? Kärlek? Hälsa? Riskakor med ostsmak? Frihet? Alternativen är många och högst personliga men tills jag funnit min maximeringsfunktion så får jag glädjas med de som hittat sin, såsom följande:

Lycka är att sitta på porslinpalatset och röka på

Här ser vi den något överviktige och misslyckade knarklangaren Moz slappna av på en i övrigt ansträngd plats fylld av fysiska spänningar samtidigt som han undersöker produktkvaliteten. Bilden är från det andra avsnittet i den första säsongen av den brittiska tv-serien Ideal där just Moz - spelad av komikern med klassnamnet Johnny Vegas - har huvudrollen. Ser det inte härligt ut?

Ha det!
// Yeahns

Filmfestivalinvigning

Nyligen kom ett mail från Göteborgs Filmfestival med ytterligare information om deras invigningsfest och eftersom de inte uppdaterat hemsidan och för att det verkligen är en sjukt grym tillställning så publicerar jag det här så att alla kan läsa det. En sådan filantrop är jag!

--------------------------------------------------

Tidigare klara för invigningsfesten är bla Maskinen, Daniel Gilbert, Fontän och [Ingenting]. Bakom skivspelarna hittar vi Per Sinding-Larsen, bröderna Kleerup, Orvar Säfström, Sverrir Gudnason, Andrew Berry (från legendariska klubben Hacienda, Manchester, UK) mfl. Internationella VJs står för det visuella, tillsammans med ett flertal Göteborgskonstnärer som smyckar Trädgår´n till Monsoonbröllop. Det blir även livegraffiti, breakdance, skejtare på nybyggd ramp, och scratching på högsta nivå med Kid Sid.

Vi släpper nu vår sista, och kanske finaste bokning: DJ Långkalle, MC Erlend (Erland Øye från Kings of Conveience och Whitest Boy Alive) och MC Frej (Slagsmålsklubben, Maskinen och Far&Son) avslutar kvällen genom att köra ett helt unikt set tillsammans. Om du ska välja en fest i år, så är det här festen att välja.

Fåtal biljetter kvar!

--------------------------------------------------

Därutöver uppträder Makthaverskan, Far & Son och Bow & Arrow.

Trägår'n står för lokalen, 21.00-05.00 den 29 januari (fredag).
Biljetter köpes här (klicka direkt vidare till nästa) för 310 pix (inklusive allt) över nätet eller 295 riksdaler (inklusive allt) över disk.

Ha det!
// Yeahns

Vem vill bliva stor?

Förra torsdagen var inte en helt vanlig torsdag. Någonting skedde inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka och känna inför. Jag väger fördelar och nackdelar mot varandra men jag har inte kunnat summera det ännu och för tillfället befinner jag mig i ett ambivalent sinnestillstånd.

Cirka sex minuter in på bussturen till centrum kom jag nämligen på mig själv med att sitta och småle. Jag minns exakt var jag märkte det; precis utanför den röda förrådsbyggnaden där någon förmedlat åsikten "Jesus är fet" med svart sprayfärg vid Härlanda hållplats. Att för en gångs skull kunna hålla en konvex min på Göteborgs kollektivtrafik är häpnadsväckande i sig men nu har inte det serviceutnyttjandet med saken att göra. Likaså är det förunderligt - och smått sinnessjukt - att vara glad över att - äntligen - få börja skolan igen men nu var det min skolstart som gladde mig mer än Fredriks oerhört bittra uttåg ur Paradise Hotel (det ska dock erkännas att jag hade mest fokus på Manchesterderbyt på datorn) som inträffade i tisdags. Det är nämligen så att jag i torsdags påbörjade min sista termin på kandidatprogrammet i Offentlig Förvaltning. Om ett halvår har jag alltså - eller förhoppningsvis - en examen, en titel (som jag för närvarande inte vet namnet på) som jag kan trycka upp på visitkort. Visserligen är det "bara" en kandidat - vilket inte kräver särskilt mycket hjärnbark men är ändå tidskrävande - och en master - som jag för övrigt kommer att läsa någon gång - smäller mycket högre, men likväl så är min kandidat ett bevis på att jag har åstadkommit någonting. Om ett halvår är jag något, inte bara en snubbe med halvtaskig städdisciplin som diggar musik och Singoalla. Om ett halvår har jag kvalifikationer svart på vitt och då är det bara min egen sociala förmåga som kan hindra mig från att bli en grå byråkrat, stel tjänsteman, tråkig politiker, stenhård utvärderare eller glädjelös paragrafryttare. Fältet är vidöppet, i princip. Möjligheterna är oändliga, typ.

Det som grämer mig är den tveksamheten som infinner sig hos princip varje niondeklassare och kvarstår ända fram till pensionen; vad vill jag arbeta med? Det är liksom inte lika självklart att bli polis, rockstjärna, cowboy, kung, fotbollsproffs eller det betydligt vidare "sportproffs" längre. Den skrämmande verkligheten har hunnit ifatt en. Jag trivs utmärkt på utbildningen just nu men tänk om arbetslivet inte är som jag förväntar mig? Tänk om jag ångrar mig?

Om ett halvår kan jag inte säga "När jag blir stor..." längre, då är jag stor. Allting är fastställt. Jag ska bli en riktigt tråkig människa.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt med bob hund.

PS. Almedals första singel Främlingen finns att dra hem gratis här (spara-länk-som) eller på samma sätt via luxxury.se. DS.

Det enda som jag har är de drömmar som dröjer sig kvar

Någon mer än jag som botar bakfylla med förstklassig musik?


Hästpojken - Från där jag ropar

Ett fantastiskt slut på en i övrigt bra platta som borde ha kommit med på min topplista från förra året, och på tal om album jag missade så har vi ytterligare ett svenskt band som lirar alternativ rock och ett experimentellt rockband med lite r'n'b inslag från Brooklyn som båda gjort fina släpp:


The Sweet Serenades - Mona Lee


Dirty Projectors - Cannibal resource

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är från låten i det första klippet.

Succéduon

Medan Albertazzi och Killamangiro har kört igång något slags reclaim-the-blog-manifest (det här var nog det sämsta jag kunde skriva om jag vill att de ska fortsätta, men aja) så tänkte jag bara flika in ett litet tips till den som saknar Seinfeld, Curb Your Enthusiasm, The Office och/eller Extras; Succéduon med Anders och Måns.

Serien handlar - så här långt - om Anders och Måns försök att få "Så funkar det"-boken (en samling av de bästa frågorna som tillkom i deras radioprogram Så Funkar Det) publicerad och på vägen dit hamnar de i massa prekära och pinsamma situationer som till stor del uppstått på grund av dem själva. Visserligen är serien baserad på Anders och Måns tv-karaktärer (för jag antar att de inte är så korkade egentligen) så det är en betydligt löjligare serie än exemplen ovan, men i likhet så gör de allt för att slippa undan obekväma ställningar genom att blåneka och smita iväg. Serien går 21.30 varje torsdag i Sveriges näst första tv-kanal (den med tvåan alltså) och hittills har två avsnitt gått som finns att avnjuta på SvtPlay.

Ha det!
// Yeahns

Bra på riktigt

Eftersom det efterfrågades så kommer här nu en lista på de inte bara fem utan tjugo bästa "gråtlåtarna" och den 20 januari visade sig vara 2010's första julafton. Efter motiveringen "Sådana som man, när man hör dem, måste lägga sig på sängen och hulka ett tag när man hör för de är så fina?" har låtarna valts ut med det lilla undantaget att jag har en utväxt där benen slutar (så "lilla undantaget" är nog inte rätt ordval) och därför gråter eller hulkar jag inte (såvida det inte har med fotboll att göra, såklart), men likväl förstår jag innebörden och har plockat ut tjugo låtar som man nästan måste sluta ögonen till och bara lyssna, njuta och låta tankarna fara iväg. Låtar som kort och gott är bra på riktigt. Nog tjatat, här kommer listan från plats 20 och neråt:

20. Du e för fin för mig - Dungen
19. Ocean of noise - Arcade Fire
18. Bluish - Animal Collective
17. Broken promise land - Weeping Willows
16. Hoppípolla - Sigur Rós
15. Dreams come true girl - Cass McCombs
14. This modern love - Bloc Party
13. Bara ett fån gör så mot sig själv - Moneybrother
12. Precis som Romeo - Håkan Hellström
11. No one's gonna love you - Band Of Horses
10. Det du glömt minns han som älskar dig - Almedal
9. Accident - Speedmarket Avenue
8. Always see your face - Love
7. Stackars Jack - Ulf Lundell
6. Men bara om min älskade väntar - Nationalteatern
5. New Slang - The Shins
4. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn
3. För sent för edelweiss - Håkan Hellström
2. Brännö serenad - Håkan Hellström
1. Alone again or - Love

De flesta låtarna bör ni känna igen, om inte annat härifrån. Jag letade länge efter någon låt av Belle & Sebastian eller Bon Iver men de höll inte hela vägen. Några fler äldre låtar borde nog ha kommit med också men jag är osäker på vilka. Känn er fria att lyncha mig!

Jag skippade att länka till varje låt och lämnar er istället med dessa två länkar:
Listan på Spotify (utan New slang och Accident och med en kortare version av Det du glömt minns han som älskar dig)
Listan i mp3-format

Ha det!
// Yeahns

PS. Almedal släpper förresten sitt andra album den 3 februari. Till Kyrkogården går att förbeställa här! DS.

Anyone has a case of the mondays?

Måndag. Jippi!


Jävlaranamma - Äntligen måndag

Ha det!
// Yeahns

Musikåret 2010 så här långt

Det har sannerligen varit en hektisk vecka nu (mest pluggrelaterat) och än är det inte över, så vad gör man? Man förbannar snön för att man inte kan ta ett steg utan att se ut som ett fyllo med ett kort ben, förbannar Läkerol för att de har slagit in varenda halspastill i papper inom en förseglad påse och sedan tröstar man sig med chokladpudding och musik. Men vad är det då man ska lyssna på i början av ett nytt decennium? Vad är nytt och fräscht? Det är väl en högst personlig fråga men jag kan dela med mig av det som jag lyssnar mest på av de album som har släppts/läckt två veckor in på detta år:

Först ut har vi Adam Green som med sina berättande texter ackompanjerade av enkel men rytmisk och fyndig singer-songwriter rock. Albumet Minor Love är hans sjunde soloalbum och släpptes den 11 januari.

Adam Green - Buddy Bradley

Den 11 januari följde även Vampire Weekend upp sin hyllade debutplatta med albumet Contra. På något sätt känns de mognare men det är på bekostnad av entusiasm. Jag saknar deras geniala melodier och fantastiska urspårningar. När de ger sig på det på den nya skivan så känns det tillgjort och det blir mest en massa ljud. Givetvis är det en riktigt bra skiva och jag sjunger efter bästa förmåga med i varje låt men jag hade högre förväntningar. Här har ni Contras svar på A-punk:

Vampire Weekend - Cousins

Ett annat band som släpper sin andra skiva är det experimentella indiepopbandet Yeasayer. Albumet Odd Blood kommer att släppas den 9 februari men har funnits ute på Internet sedan den 10 december förra året. Bandet kommenterade läckaget med orden "Presents are always spoiled for those who open them before they are supposed to." på deras twitter dagen efter.

Yeasayer - ONE

The Magic Theatre är ett projekt som uppstått efter att Dan Popplewell och Sophia Churney återigen börjat att arbeta tillsammans (tidigare medverkade de i orkesterpopbandet Ooberman). Albumet London Town är ett konceptalbum som handlar om en snubbe som år 1968 faller i ett tidshål och förs tillbaka till 1888 där han hittar sin livs kärlek. Berättelsen till trots så är det en oerhört vacker skiva där Dan och Sophia tagit hjälp av både en slovakisk och en estnisk orkester. Mycket stråkar, finstämda melodier och bedårande sång. Albumet släpps egentligen den 7 juni men har man lagt ut alla låtar på YouTube så får man skylla sig själv. Här får ni en låt som inte är så talande för resten av skivan (lyssna på Silent snow istället) men jag är förtjust i stråkarna:

The Magic Theatre - London town

Sist men inte minst har vi Broken Bells som är ett samarbete mellan The Shins sångare James Mercer och Danger Mouse (som jag berättat om tidigare). Jag har svårt att sätta fingret på genren men i huvudsak är det väl indiepop med inslag av funk, soul och/eller r'n'b. Hur som helst så är The High Roads ett mycket bra album och ska släppas den 9 mars. Eftersom det är lite ont om låtar på både YouTube och deras MySpace - och de är dessutom skivans sämsta spår (men inte dåliga) - så bjuder jag på The mall and the misery (som kan vara en av årets låtar) jämte följande klipp:

Broken Bells - The high road

Alla album kan hämtas från magiska. och som vanligt så tycker jag att man ska stödja de artister som gör musik man tycker om.

Ha det!
// Yeahns

PS. Bara för att få med något svenskt så kan jag tipsa er om jj's nya låtsläpp; först hans medverkan i P3 populär där han fick fem minuter och sedan två dagsfärska låtar via skivbolaget Sincerely Yours. Allt gratis! DS.

Vänner och fiender

Det finurliga med saker som Yin & Yang är att de båda har en roll att spela, ytterligheter behövs för att vi ska kunna uppskatta något riktigt mycket. Utan Yin finns ingen kyla och utan kyla så skulle vi inte kunna känna den värme som Yang påstås alstra. Har vi inget att jämföra med så är inte värmen varm längre, den är normal.

Med anledning av ovanstående hobbyfilosofiska dravelresonemang utlyser jag härmed önskan om att få en ovän så att jag kan värdesätta de vänner jag har ännu mer. Inte för att jag har tappat smaken för mina vänner utan bara för att kunna öka på pluskontot. Vore inte det härligt? Jag har aldrig haft en riktig ovän. Visst finns det folk jag ogillar men det är inte så att jag inte klarar av att hålla masken vid oangenäma sammankomster. Jag vill ha en ovän som lockar fram vrede och raseri inom mig, någon som får mig att tugga fradga, en person som vid varje påträffande lockar fram dispyter på gränsen till uppkavlade ärmar. Någon som man genuint avskyr, och det ska vara ömsesidigt.
Sedan kan vi försöka fixa fram en ovän-applikation på facebook där alla ens ovänner kan listas, ovänner som man sedan kan pokea och tagga fula och pinsamma bilder eller photoshopmontage på. Är det bara jag som är lockad?

Helst vill jag ha en ovän som jag tyvärr träffar ofta och som jag måste ha hjälp av emellanåt (det spär på avskyn). Ungefär som Seinfeld och Newman, Stålmannen och Lex Luthor (eller?) eller EU's medlemsländer. Någon som besitter vissa kvaliteter som jag saknar som krävs för att reda ut ett problem. Det måste vara så otroligt frustrerande - och förnedrande - att behöva be sin ärkefiende om hjälp så att denne sedan får överhanden på en. Riktigt så att man går omkring och grymtar i flera dagar både före och efter. Jag vill känna den känslan. Känslan av försvinnande värdighet och nederlag. Nu har jag det så trivialt och bra att det börjar bli tråkigt, så...vill du bli min ovän?

Ha det!
// Yeahns

PS. Idag fyller ITHMG-bloggen 1 år, typ i alla fall. Det första inlägget publicerades den 10 januari men det var den 12 som var det egentliga lanseringsdatumet. Det har gått lite upp och ner med både läsare och aktiva skribenter (vi peakade antal besökare någon runt april tror jag och då var engagemanget kring skribenterna helt okej) men med förhoppningar om en bättre framtid (och möjligheten att kanske få läsa något som inte är signerat Yeahns här) så fortsätter vi tills vi(/jag) ledsnar! DS.

Paragrafryttare

I drygt tre veckor har jag varit förskonad Västtrafiks inkompetens när jag under julledigheten vistades i Töreboda med omnejd (där finns det inga bussar och om man mot all förmodan skulle se någon så står den still i väntan på nästa dags tur), men nu har jag förpassat min lekamen 20 mil+ sydväst och återigen har bussarna förvandlats till mitt personliga pinorum där jag har klippkort. Vanligtvis är det bussarnas servicekvalitet (eller rättare sagt avsaknaden av det) som stör mig men idag har lotten istället fallit på Västtrafiks biljettkontrollanter. Dagens aversion beror inte på att jag åkte fast eller så utan grundar sig på kontrollanternas oförmåga att sköta sitt jobb på ett smärtfritt och trevligt sätt.

Jag sitter på bussen hem sen eftermiddag i gott sällskap med två mångkulturella och malvafärgade påsar, trött men avslappnad och förväntansfull inför en lugn kväll efter en arbetsam dag i utvärderingars tecken. Vid Centralstationen kliver fem kontrollanter på och genast förändras mitt sinnestillstånd och flertalet frågor av olika panikartade karaktärer väcks; Har jag med mig kortet? Har jag aktiverat det? Gäller "ungdom" fortfarande upp till 26 år? Kan jag lita på att kortet fungerar? och värst av allt; Kan jag lita på kontrollanterna?
Ungefär så går mina tankegångar innan mitt sunda förnuft konstaterar att de flesta frågorna är onödiga men ändå kvarstår en viss oro inom mig, ifall något skulle gå fel. Så börjar kontrollanterna att kika på några resenärers färdbevis och fastnar snart vid två skilda kollektivtrafikförbrytare. Den ene var en femtonårig tjej som gled runt på sitt skolkort och efter dess utgångstid (16.00 tror jag att det var) så stämplade hon och hennes kamrat 100-kort (ett slags rabattkort). Nu hade väl hon missat att stämpla alternativt stämplat fel vilket förbryllade kontrollanterna men resulterade ändå i en tilläggsavgift - som dröjde så länge att kontrollanten var tvungen att hålla bussen för att tala flickan till rätta efter hennes avstigning - på 1200 kronor. Därefter hör jag hur en kuklös kontrollant (det vill säga en kvinna) försöker att kompensera sin brist på stake (det mentala stak-tillståndet alltså) genom att bryskt ryta åt ytterligare en femtonåring som verkade ha svårt att förstå hennes önskningar/tillrop om färdbevis och legitimation. Det visar sig att killen har någon form utav mentalt handikapp och reser runt på någon form utav "handikapp-kort" som bara är giltigt tillsammans med en assistent, tilläggsavgift på det!
Därefter nöjde de sig med biljettgranskningen och stod bara och bligade på resenärerna innan de fyra hållplatser senare klev av. Antagligen var de nöjda med deras arbetsprestation, eller om de har någon form av ackordslön med max två tilläggsavgifter per resa. Tilläggsavgift är för övrigt ett korkat namn. De flesta tjuvåkare betalar inget för att åka kollektivt, vad är då tilläggsavgiften ett tillägg på? Varför inte bara kalla det bot och nöja sig med det? En tilläggsavgift förutsätter att du först betalat för något så begreppet skulle vara mer legitimt i följande två fall: (1) Din breda ända täcker två sittplatser och tar därmed mer plats än andra resenärer. Du får betala en tilläggsavgift. (2) Du pratar högt, är allmänt störig och spelar musik med din mobiltelefon, hit med 1200 spänn för helvete!

Åter till inläggets huvudsyfte: alltså en flicka som egentligen har ett färdbevis men som gått lite över tiden och utöver det åker på 100-kort men hade nu klantat sig, varför bötfälla henne? Den drabbar bara hennes päron. Men värst är det ändå med den sinnessvaga killen; när kontrollanten är tvungen att förklara när och hur hans biljett fungerar och vad tilläggsavgift betyder, varför ge honom en lapp med ett inbetalningsnummer? Så att assistenten - som kanske drabbades av migrän och var tvungen att kliva av bussen, vad vet jag? - ska få sota för sitt "brott"? Vem ska annars betala? Personen i fråga lär ju fatta det här med bankgiro och OCR-nummer. Hur oförstående kan man vara? De är sannerligen ett säreget släkte kontrollanterna. Med deras totala avsaknad av empati så borde de onanera till arbetsföreskrifterna.

Ha det!
// Yeahns