Gator du trodde du kände

Visst är det skönt när allting blir lugnare allt eftersom dygnets timmar far iväg? Det blir färre bilar i trafiken, inga lekande barn strax utanför och ingen vilsen parkförvaltare som får för sig att klippa gräset en novemberförmiddag. Lugnt och skönt. Till slut är det bara ljudet från tv'n som hörs och när den väl stängs av blir det tyst. Bara att sluta ögonen och somna.

Jodå, somliga har det bra. 01.45 tyckte mina sinnessvaga grannar att det var en bra idé att bättra på sångrösten lite och ville att grannskapet skulle lyssna. Det är liksom ingen mening med att spela Singstar om man inte har någon att spela med. Men nu var det inte mina intelligensbefriade grannar det här inlägget ska handla om utan om en - av allt att döma - värre gången fejd som gestaltades i måndagens avsnitt av TV3's Grannfejden.

Det ska klargöras att jag inte är någon regelbunden tittare och i ärlighetens namn försöker jag väl att undvika TV3 i högsta möjliga mån. Jag tillhör helt enkelt inte kanalens målgrupp med program avsedda för yngre kvinnor (i motsvarighet till TV6 som är så tonårsgrabbig att tv'n börjar lukta kuk), men nu tipsade en kamrat mig om måndagens avsnitt och jag begav mig in på TV3's webb-tv. Veckans avsnitt av Grannfejden utspelar sig nämligen i den lilla avfart till håla där jag spenderade mina nitton första levnadsår - Älgarås. Med tanke på antalet år jag avverkat i samhället kombinerat med det låga invånarantalet (200+) så borde jag veta vilka upptågsmakarna var och således föreföll programmet sig synnerligen intressant. Jag kände inte ens igen dem (dock har jag varit inne i deras hus och även bott i en angränsande lägenhet). Samtidigt som det givetvis kändes tråkigt så var det ändå rätt skönt att få reda på att det pågår någon form av ruljans i byn. Jag tycker också att det är ganska fantastiskt att 1 % av invånarna kan bli så urbota förbannade på varandra att yttre instanser måste kallas in.

Programmet handlade om två kvinnor/mammor/white trash som blivit oense på animaliska grunder och därefter har det eskalerat. Det började med att den enes kanin rymde och härjade runt i den andres rabatter. Sedan följde den enes hund kaninens fotspår och började mucka med grannjycken. Där började debaklet och istället för att komma överens om att hålla bättre koll på husdjuren så intensifierades meningsskiljaktigheterna till synes i brist på all form av sunt förnuft. Anmälningar till Socialtjänsten gjordes, polis tillkallades och arga lappar sattes upp på anslagstavlan hos Handlar'n (på min tid var det ICA). Som om inte det vore nog så uppnår idiotin Livets Ord-nivå när den ena gör affärer med den andres make under osämjan. Alltsammans är oerhört underhållande och monumentalt korkat.

Till sist vill jag ändå lyfta fram att det mest kretiniska med programmet ändå är programledaren Jonas Gådes högpräktiga, filosofiska dravel som är ett återkommande inslag i programserien.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av Hospitalet, ett band som likt gårdagens musiker bjuder på sina låtar genom spara-länk-som-metoden på deras hemsida. Särskilt Hospitalet Firar Sommar är värd att dra hem.

De har roligare i norr

Nä om någon skulle ta och skriva något kanske och med den värdelösa inledningen så tänkte jag påbörja ett nytt segment här på ITHMG (som mina kamrater gärna får haka på). Det är alldeles för lite listor här på bloggen och trots att alla vet att listor är väldigt diskutabla och i mångt och mycket påverkas av skaparens tillfälliga humör så stannar alla utom Lotta Engberg upp för att ta del av listan, oavsett ämne!

Först ut är en lista som jag sammanställde under en oerhört tröttsam föreläsning om hur sjukhus beräknar sina kostnader (Sahlgrenska kör tydligen på metoden KPP - Kostnad Per Patient). Den grundar sig på de svenska orter som skapar mest förnöjelse när man uttalar deras namn, och föga förvånande så domineras den av ett gäng norrländska orter med deras finska påbrå.

Topp 5 ortsnamn som är roliga att säga:
5. Jokkmokk
4. Finnerödja
3. Ålloluokta
2. Tjåmotis
1. Jukkasjärvi

Ha det!
// Yeahns

Smaken är som baken

Här kommer en lista som absolut ingen har väntat på men som likväl måste publiceras, mycket för att den beskriver den miljö där jag är uppväxt. Nedan kommer alltså de tre mest populära låtarna för olika generationer i 0506-området (Töreboda kommun). Jag försöker så mycket jag kan (det ligger brända skivor lite varstans) men jag kommer inte längre än att folk kallar mig alternativ, fast det är jag visserligen rätt nöjd med när allt kommer omkring. Med all rätt, eller?

Ålder: 10-25 år

Lorentz & M. Sakarias - Mayhem

Jodå, här går det hem med technorap på svenska! Vill du också lyckas? Skriv en låt med lite rim om att slåss och/eller supa (oroa dig inte för melodin. Det fixar snubben vid mixerbordet med lite sköna hack och grejer) och sampla sedan in någon halvdan 90-talsdancemelodi (i "låten" ovan är det Sash som bjussat på sin partydänga Ecuador). Plätt som en lätt!

Ålder: 20-35 år

Björn Rosenström - Pojkarna som busar

Mannen som måste vara född ur Satans armhåla har förstört en halv generations musiksmak med sina sånger om sex och/eller efterblivna skrivna på det där fiffiga sättet som sätter varenda fot i gungning på landsbygden. Hade det funnits en musikdomstol så skulle det inte ens behövas en rättegång här, nackskott rätt i pannan bara! Som Vincent Vega säger till Lance när de pratar om att Vincent fått sin bil repad av en nyckel i Pulp Fiction; "It would have been worth him doing it just so that I could have caught him doing it".

Ålder: >35 år

Kenneth & The Knutters - Ge mig en öl

Klart att en svängig låt om öl går hem i ett raggarromantiserat samhälle. Frågor på det?

Bubblare:
Vera - Naken i min säng
Snowstorm - Sommarnatt

Det kanske inte är så bra med mångfald och fri vilja trots allt?

Ha det!
// Yeahns

2-3-4 juli 2009

I nästan tre år har hela Skaraborg stått stilla. Folk har legat sömnlösa och kaffet har smakat unket i väntan på vad som komma skall, för idag börjar den; Törebodafestivalen! Jovisst nu ska Svenne Banan gå man ur huse för att samlas kring ortens festiligheter. Man ska dricka sprit, se på mediokra artister och träffa folk som man redan känner, och detta har man väntat på ända sedan den förra festivalen 2006. Ryktet säger att 15 000 ska komma och det viskas om en busslast från Spanien fast inget är säkert. Egentligen kan man säga att folk betalar 600 spänn (420 om man köpte förköp) för att i ett inhängnat område få trängas med samma folk som man möter dagligen, men det gör detsamma för nu är det fest på sta'n!
Jag själv är dock inte bättre och ska vara en av besökarna även fast jag försöker gömma mig bakom ursäkterna att jag ändå inte har något bättre för mig och att det var mamma som pröjsade festivalpasset. Hur som helst så är det bra att man försöker att göra samhället mer attraktivt.

Törebodafestivalen är en familjefestival. Det finns hoppborgar, åkattraktioner och godisremmar för de små medan de äldre för nöja sig med alkohol och kanske något enkelt tilltugg. Artisterna är av en blandad komplott av coverband, Rix FM och gamla favoriter men det är tunnsått för en indiefantast som mig. Egentligen så är det bara en artist som jag genuint tycker om, Ulf Lundell. Även fast han var bättre på den tiden då han skrev musik och uppträdde i ett mer eller mindre berusat tillstånd så är han min höjdpunkt, i övrigt är det mest intressanta coverband med 60- och 70-talsklassiker i sin repertoar. Vare sig ni vill eller inte så får ni nu mitt festivalschema, mycket nöje!
Artister som bara kanske ska beskådas inom klamrar:

Torsdag 2 juli:
21.00 - Ulf Lundell
24.00 - [Backyard Babies]

Fredag 3 juli:
21.00 - [Melody Club]
22.00 - Biker Groove (ett coverband från Liverpool som spelar mycket Beatles, Rolling Stones och annan musik från den tiden)

Lördag 4 juli:
17.00 - Owe Thörnqvist
19.00 - EMD
21.00 - [Sahara Hotnights]
22.00 - Johnny Kask (tidigare medlemmar från det kultförklarade punkbandet Asta Kask spelar Johnny Cash fast på svenska)
23.00 - Beach Boys
00.30 - [The Politicians] (liksom Biker Groove lirar de Stones och sådant)

Är det värt pengarna samt en sämre lever?

Ha det!
// Yeahns

Den färggranna byråkratin

Den trogne ITHMG-besökaren vet om att jag studerar Offentlig Förvaltning vid Göteborgs Universitet, en utbildning vars mål är att trycka in mig i politikens administrativa nivåer med en förhoppning om att jag ska vara en god förvaltare. För kreti och pleti är politik synonymt med gråa faciliteter, byråkratigubbar i kostym och personer som tidigare aldrig haft några symtom kan drabbas av narkolepsi bara de ser Bosse Ringholm på tv. Jag förstår dem, särskilt i det sistnämnda fallet. Planen är att jag så småningom ska sätta lite färg i mekanismen som styr landet (jag gillar vinrött/plommon och kombinationen brun/blå) men det behövs inte alltid. För ibland sköter kommunerna det själva och när de lyckas blir det nästan så färgglatt att Sverige borde byta namn till Färg-yeah (oh den där sved till och med på mig! Tacka Robert Broberg för den, 2.28 in).

Ända sedan jag såg Hjo kommuns vedervärdiga slogan "I love Hjo" för första gången har kommunslogans frambringat en skräckblandad förtjusning inom mig. Det finns så mycket kreativitet att hämta i Sveriges dystra väder då folk sitter inne och lirar Fia med knuff och detta har även kommunerna uppmärksammat, ty en fiffig slogan lockar turister. Problemet är bara det att lokalpatriotism och stolthet så sällan går ihop med fyndighet och projektet avslutas i en ambivalent komik där man inte vet om man ska skratta eller gråta å ortens vägnar. Jag har därför besökt alla landets 290 kommuners hemsidor i jakt efter lycka och vemod och nedan listas de slogans jag fann i alfabetisk länsordning, med efterföljande kommentarer då det behövs. Det ska tilläggas att jag i de flesta fall endast besökte deras startsida och att jag därför kan ha missat någon. Jag har dessutom tagit mig fria möjligheter till tolkning. Självklart har detta även intresserat andra men då både wikiquote och marknadsforing.se var ofullständiga och/eller inaktuella så tog jag mig an uppgiften ånyo. För er som inte orkar plöja igenom alla slogans och brottas med den tvivelaktiga layouten så kommer här min topp fem, men det finns fler guldkorn vill jag lova!

1. Uppvidinge: I en liten kommun blir människan stor
2. Flen: En kommun
3. Orsa: Helt enkelt
4. Piteå: Det är hit man kommer när man kommer hem.
5. Filipstad: Bra mycket bättre

Här är de alltså, kommunslogans som finnes på kommunernas hemsidor:

Blekinge län (2 av 5 kommuner):
Ronneby: Hjärtat i Sveriges trädgård
Sölvesborg: Av naturliga skäl

Dalarnas län (5 av 15 kommuner):
Gagnef: Mötesplats mitt i Dalarna
Leksand: Under blå himmel, en av Leksands alla byar, mellan blå berg, vid blå sjö
Orsa: Helt enkelt
Kommentar: Klockrent! Less is more och så vidare.
Rättvik: Livskvalitet in på knutarna
Kommentar: Jag får bilden av en trivsam småstadsidyll och därmed kan konstatera att sloganen uppfyller sitt syfte.
Älvdalen: En kommun - tre riken

Gotlands kommun och län sket i't helt och hållet.

Gävleborgs län (3 av 10 kommuner):
Ockelbo: Smultronstället i Gästrikland
Ovanåker: Edsbyn & Alfta
Kommentar: Genom att namnge sina två tätorter hoppas Ovanåker att folk ska vallfärda till kommunen men mig veterligen så är det endast Sven-Erik Mörtsjö som kommer åka hela vägen från grannkommunen Hudiksvall (Glada Hudik står tyvärr inte med på hemsidan).
Söderhamn: Något att längta till
Kommentar: ...och sedan bort ifrån.

Hallands län (4 av 6 kommuner):
Falkenberg: Hitta det här
Kommentar: En uppmaning om att hitta det men vad det är förtäljer man inte och såvida man inte syftar på Falcons bryggeri så är sloganen helt misslyckad.
Halmstad: Kunskapsstaden - Hemstaden - Upplevelsestaden
Kommentar: Detta är endast några ledord för vad man hoppas att staden ska bli år 2020.
Kungsbacka.se: Din länk till kommunen
Kommentar: Ingen slogan men en något onödig information att placera överst på just kommunens hemsida.
Laholm: För miljö och livskvalitet

Jämtlands län (3 av 8 kommuner):
Berg: Välkommen till Oviksbygden i Bergs kommun
Turismsidan: Härliga Härjedalen
Krokoms: En bra del av Jämtland
Kommentar: Krokum ligger mitt i Jämtland och tydligen är det bra, ursäkta mina tvivel.

Jönköpings län (2 av 13 kommuner):
Aneby: Unik - Nära
Kommentar: Inte heller detta är en slogan men med tanke på ordens placering på hemsidan så är de något man förknippar kommunen med och visst är de helt unika med att som enda samhälle ligga nära Fågelsjön Hyllingens naturreservat. Grattis Aneby!
Vetlanda: En riktig småstad
Kommentar: Budskap framfört!

Kalmar län (4 av 12 kommuner):
Hultsfred: Här finns plats för hela livet
Kommentar: Gäller det även Lotta Bromé?
Högsby: En bit livs levande ursprungssverige
Nybro hade ingen slogan men istället ett anmärkningsvärt delgivande som jag måste gratulera till; Grattis till ert första kvinnliga kommunalråd! Senast jag kollade i min almanacka var året 2009, när kollade ni er senast?
Torsås: Flytta till Småland! Turism, vindkraft, artistgymnasium & distansutbildning
Kommentar: Distansutbildning så att man inte behöver lämna kommunen? Tack men nej tack.

Kronobergs län (5 av 8 kommuner):
Lessebo: Mitt i Glasriket
Tingsryd: Där livet är härligt
Kommentar: Hur kommer det sig då att antalet kommunmedborgare minskar?
Uppvidinge: I en liten kommun blir människan stor
Kommentar: Här drar man nytta av människans egenskaper som flockdjur och hennes behov av att stå i centrum. Fantastiskt!
Växjö: Europas grönaste stad
Älmhult: Överraskande Älmhult - internationellt & nära
Kommentar: Jojo internationellt! Överraskande minst sagt!

Norrbottens län (8 av 14 kommuner):
Arjeplog: En väg, många möjligheter
Kommentar: ...gasa, backa eller stanna.
Boden: Boden är en charmig småstad i en dynamisk del av Norrbotten. Tycker du om aktiviteter och ett rikt friluftsliv, har du hamnat rätt. Det är en del av det vi kallar Fördel Boden!
Kommentar: Här försöker man ordvitsa men då Boden inte är Göteborg så är misslyckandet ett faktum.
Gällivare har ingen slogan men man borde givetvis dra nytta av frasen som varenda försäljare av plagierade märkeskläder kring Medelhavet lärt sig i och med sloganen Ett skönt häng!
Kiruna: Kiruna betyder fjällripa
Pajala: Här kan man få vara ifred!
Kommentar: Till skillnad från Uppvidinge så försöker man locka Sveriges eremiter och jag upplyser en alkoholistvarning.
Piteå: Det är hit man kommer när man kommer hem.
Kommentar: Så banalt men också hysteriskt roligt.
Älvsbyn: Norrbottens pärla
Kommentar: Det är mest roligt att man valt att särskriva Norrbotten till layoutens syfte (se bild).
Överkalix: Hjärtat av Norrbotten
Övertorneå: Det goda livet
Kommentar: Jodå, alla åker vi till Övertorneå ibland för att frossa i belgisk choklad, skumpa och spabehandlingar.

Skåne län (10 av 33 kommuner):
Båstad: Det självklara valet för barnfamiljer i Öresundsregionen
Kommentar: Vilken tonårsunge har inte velat komma in på Peppes Bodega?
Hörby: Årets idrottskommun
Lomma: Tanke. Omtanke. Mertanke!
Lund: Idéernas stad
Kommentar: Haha ja studenter och deras fylleupptåg!
Simrishamn: En plats för livet
Kommentar: Ungefär som Hultsfreds slogan och med undantaget hela så verkar man istället satsa på säsongsboende.
Skurup: Nils Holgerssons hembygd / Mitt i en dynamisk gränsregion
Kommentar: Verkar ha två slogans men är också känt för en tredje; When in Europe don't miss Skurup.
Staffanstorp: Vi lever och verkar i en trygg och inspirerande kommun
Tomelilla: Den del av Öresundsregionen där du njuter av Österlens livskvalitet
Ystad: Stranden vid sandskogen
Åstorp: Där natur och kultur möts
Kommentar: Här har Björn Ranelid åkt dit för offentlig urinering!

Stockholms län (6 av 26 kommuner):
Ekerö: Kulturens övärld
Lidingö: Din hälsa
Kommentar: Ingen riktig slogan utan någon profil-/visiongrej.
Norrtälje: Roslagen - möjligheter, tillväxt, framtidstro
Nynäshamn: Ekokommun
Stockholm: The capital of Scandinavia
Vaxholm: Skärgårdens huvudstad

Södermanlands län (4 av 9 kommuner):
Eskilstuna: Den stolta fristaden
Kommentar: Även detta är ett försök till profilering.
Flen: En kommun
Kommentar: I Flen har man förstått att man inte har något att erbjuda och hymlar inte med det utan nöjer sig med att konstatera att du här kan räkna med att få ta del av den välfärd som de autonoma kommunerna erbjuder. Underbart!
Gnesta: Stadens lugn och landets puls
Strängnäs: Dynamisk idyll
Trosa som har öppet mål struntar i att meddela sin slogan på hemsidan men är ändå känt för Världens ände.

Uppsala län (1 av 8 kommuner):
Enköping: Sveriges närmaste stad
Kommentar: Om man bor i Enköping så kanske men jag har svårt att tro att stockholmarna håller med.

Värmland (4 av 16 kommuner):
Filipstad: Bra mycket bättre
Kommentar: I jantesverige så är Filipstad som en omogen finne på röven och det är något man måste uppskatta.
Munkfors: I hjärtat av Värmland
Sunne: Sagolika Sunne
Årjäng: Välkommen till företagsamma Årjäng / Vackrast och vildast i västra Värmland

Västerbottens län (4 av 15 kommuner):
Dorotea: Lapplands sydport
Lycksele: Staden i Lappland
Kommentar: Ifall GPS:en slutat fungera och det är väl enda anledningen till att man skulle komma dit?
Sorsele: Ekokommunen med naturupplevelser
Umeå: Vill mer.
Kommentar: ..men kan inte.

Västernorrlands län (1 av 7 kommuner):
Kramfors: Med höga kusten

Västmanlands län (3 av 10 kommuner):
Arboga: Plats för inspiration
Kommentar: Jodå alla vet vi vad några Arboga 10,2 leder till.
Hallstahammar: Det goda livet i storstadens närhet
Surahammar: För barnens skull
Kommentar: Namnet till trots..?

Västra Götalands län (11 av 49 kommuner):
Bollebygd: Kommunen där vi bor bra och lever länge!
Kommentar: Om man aldrig åker därifrån så vet man inte vad man går miste om. Skönt måhända men samtidigt naivt och korkat.
Dals-Ed: En pärla med 400 sjöar
Essunga: Din kommun livet igenom
Kommentar: Hög dödlighet bland spädbarn?
Gullspång har en välkommnande Linda Bengtzing överst, det säger väl allt?
Hjo: I love Hjo
Kommentar: Jag hatar Hjo.
Karlsborg borde använda sig av titeln som Sveriges reservhuvudstad men gör det inte.
Mariestad har gjort sig känt som Vänerns pärla men det står inte på hemsidan.
Mark: Läge för det goda livet
Munkedal: Mer av livet
Kommentar: Men om jag inte vill ha då?!
Strömstad: Årets turistkommun!
Tanum: Ett bildspel där ordet "Livskvalitet" står längst fram.
Tibro: Sveriges möbelcentrum
Kommentar: ...men har inget IKEA.
Uddevalla: Hjärtat i Bohuslän - Där människor växer och erbjuds god livskvalitet
Vara har alla möjligheter i världen att fixa en bra slogan men man har antagligen fastnat i Hamlets eviga fråga och således avstannade arbetet.
Vänersborg: Vi ska bli Sveriges bästa musikkommun
Kommentar: Haha lycka till!

Örebro län (av 12 kommuner):
Karlskoga: Alfred Nobels Karlskoga
Kommentar: Ni vet han som uppfann dynamiten, nu är istället vapenfabriken Bofors stadens stolthet!
Laxå har satt orden "Högteknologiska arbetsmöjligheter" inklusive citationstecknen på en bild överst på startsidan men det är oklart vad det har med kommunen att göra. De har i alla fall ett Burger King och dessutom bor The Hives överviktige gitarrist, Vigilante Carlstroem, i orten, ser någon mer än jag ett samband?
Lekeberg: Med naturen som närmast i Örebro läns nyaste kommun.
Lindesberg: I Bergslagen
Kommentar: ...vänd om.
Ljusnarsberg: Kopparberg, Bergslagen, stenar, mineral och opera på Skäret

Östergötlands län (7 av 13 kommuner):
Boxholm: I sagolika Sommenbygd
Kinda: Nära i Kinda
Kommentar: Kunde ha anspelat på Jesus och använt När du vänder andra Kinda till istället.
Mjölby: Kommunen där hjulen snurrar
Kommentar: Om du får motorstopp.
Valdermarsvik: Vind i seglen
Kommentar: Samma som ovan fast med båtreferenser istället.
Ydre: Östergötlands höjdpunkt
Åtvidaberg: Läge för lycka
Ödeshög: Den lilla kommunen med de stora möjligheterna
Kommentar: Är det därför som Sveriges bilindustri går så dåligt? Fast å andra sidan så kan de alltid hänvisa till Klas Ingesson.


Som ni ser så finns det många färger på paletten, synd bara att så många innehåller för mycket vatten...

Ha det!
// Yeahns

Uppfostrans uteliv

Det tredje och sista resmålet på vår tripp bland mina hemtrakter är Mariestad. Här gick jag på gymnasiet och här har jag haft mina mest misslyckade utekvällar i mitt liv. Det är ingen slump att detta är vår slutdestination för trots att E20 går längs med stadsgränsen så kan detta mycket väl vara världens ände.

Mariestad eller Vänerns Pärla (som i princip alla Vänerns kuststäder populärt kallar sig själva) är enligt deras oerhört tråkiga och icke-informativa kommunpresentation en stad i utveckling och det bor drygt 16 000 så kallade människor i tätorten. Hit har ett antal butikskedjor hittat och dessa bildar ett shoppingområde av nästan likartat utbud som Avenyn, dock något färre uteserveringar och nattklubbar. Om jag ska beskriva staden med endast två ord så blir det "borgarstyrd raggarhåla" men då missar man den tredje kategorin människor som dominerar staden, nämligen hockeykillar. Dessa hockeykillar vandra omkring stadens gator iklädda mjukisbyxor, keps, lång hockeyfrilla fylld av fett och en öppen mun så att de ser extra korkade ut ifall de inte redan lyckats med den bedriften. Lägg därtill ett ego så stort att Peter Harryson känner sig liten. Som exempel kan nämnas konversationen mellan min lillebror och en fyra år äldre hockeykille på stadens uteställe:
Hockeykille: - Vet du vem jag är eller?
Lillebror: - Nej. Borde jag det?
Hockeykille: - Ja det borde du!
Jag såg denne hockeykille senast på juldagsfirandet. Han hade blivit tjock.

Lördagsnöjet stavas "Statt" och eftersom det i stort sett är tomt på alternativ så går alla hit. Eftersom alla alltid går hit så tröttnar man på sällskapet och detta kompenserar man med att dricka alkohol i absurdum. Här finns inget Less is more-tänk utan det är fullt ös medvetslös som gäller. På Statt samlas alla mellan 18 och 30 år för att dansa loss till tonerna av Sommarnatt, Alla flickor och liknande blandat med de näst senaste RIX FM-hitsen. Här är alla kläder, som inte är mjukisbrallor eller arbetskläder, festkläder. Äger man en rutig skjorta så kan man bli kung för en dag!
Hit går alltså jag ibland för att kunna träffa en gammal bekant de få gånger som jag är hemmavid och även jag dras med i försten ner i botten på flaskan, dock utan att ens vara i närheten av andras nivå. Där alkoholen går in, där går sinnet ut och jag tror alltid att det kanske kan bli en trevlig utekväll ändå. Jag har alltid lika fel.

De personer som man kommer dit för att prata med är så fulla att det inte går att föra en vettig konversation med dem. Musiken är den som jag beskrev ovan och det gör ont i mig bara jag tänker tanken att dansa till det. Toaletterna är nerspydda, det är vatten (hoppas jag) på hela golvet, pissoaren är full av snus, ölflaskor och piss eftersom folk inte orkar spola efter sig. Dessutom så ligger pappret från de som bemödade sig att tvätta händerna efter tömningen överallt, utom i papperskorgen. Är man inte spyfärdig innan besöket på bekvämlighetsinrättningen så är man det efteråt.
På dansgolvet skymtar man sina vinglande vänner på jakt efter tillfällig kärlek. Hur kul kan det vara att försöka få till det med en tjej när man på rak arm kan pricka av fem killar - i värsta fall från samma hockeylag - som hon tidigare varit med i samma lokal? Om alla skulle tillämpa den oskrivna 20 kronors-regeln (gör man något med en tjej som en vän varit med tidigare så är man skyldig vännen 20 spänn) så skulle aldrig någon ha pengar; alla pengar skulle vara fast i systemet.
Statt är även en arena för handgemäng. På juldagen blev jag vittne till inte mindre än fyra olika slagsmål och detta är alltså i en lokal som tar ca 300 personer. Har man inte fått utlopp för sina agressioner inne på "nattklubben" så finns det tillfällen efteråt. I väntan på snabbmat uppstår lätt dispyter och här kämpar alla - invandrare, raggare, hockeykillar, you name it! - om den respekt de anser sig förtjäna. Som jag har skrivit tidigare; "Att besöka Statt en lördagkväll är det närmaste man kan komma att resa bakåt i tiden".

Hur kommer det sig då att jag avskyr den största av mina hemtraktshålor? Svaret är enkelt. I Mariestad så tror befolkningen verkligen att de är något. Mariestadbor lider av ett storebrorskomplex gentemot Töreboda - som inte har något lillebrorskomplex, man vet att man inte är något - och de vill ständigt visa sig vara bättre än sin grannkommun, vilket ofta visar sig i den lokala Mariestads-Tidningens artiklar. Det är möjligt att detta beror på det lillebrorskomplex Mariestad har till Skövde vilket utvecklats till ett drama fyllt av avund och avsky. Är det inte syskonkärlek så säg?

Ha det!
// Yeahns

Uppfostrans kommun

"TÖREBODA
Kan den blivande hertigen tänkas trivas där?"

Denna högst spekulativa fråga låter GP pryda det övre högra hörnet på sin förstasida. Anledningen är att mannen - med ett hakparti så kraftigt att till och med Jay Leno skulle tvingas till att titta två gånger - som sedermera ska tituleras Prins Daniel, hertig av Västergötland - såvida han lyckas hålla fingrarna borta från lillasyrran så att säga - har förlovat sig med Sveriges tronarvinge. Detta har knappast undgått någon då det skapat ett så stort journalistiskt rabalder att själva förlovningsparet (är det bara jag som får tredje klass-redovisningsvibbar? Varför har ens kungen ett papper, eller är det någon som rebusöversatt hans tal?) börjar ångra det officiella delgivandet. Men det är inte monarkins vara eller icke vara jag ska skriva om - inte just nu i.a.f. - utan om nästa resmål på vår resa bland mina hemtrakter.
I papperstidningen (GP är extremt dåliga på att lägga upp artiklar på Internet) frågar sig krönikören Peter Lenken var den kommande hertigen kan tänkas trivas bäst: "Vilken ort är Västergötlands Ockelbo? Töreboda kanske". Jag har aldrig varit i Ockelbo och planerar inte att åka dit heller men för att hjälpa er som varit i Ockelbo att göra en relevant jämförelse så tänker jag berätta om den ort som gett namn åt min hemkommun, nämligen Töreboda.

Det bor - enligt 2006 års siffror - 9 376 invånare i Töreboda kommun (notera att man även utan Älgarås medräknat landar på över 9 000 stackare) vilket kan sättas i relation till Ockelbos skara på 6 038 personer. I Töreboda finns de mest nödvändigaste butikerna och där hittar man bl.a. norra Skaraborgs dyraste matbutik i Coop Konsum. På torsdagar besöker man marknaden som anordnas på torget och den lokala alkolisten kallas Texas som ofta ses transportera sitt blonda krull och sin röda näsa via cykel. Bli inte förvånad om du hör en fis eller rap när du vandrar på gatorna, i Töreboda har man förlikat sig med de naturella behoven. Alla känner alla här vilket leder till att rykten sprids snabbare än Tony Montana hinner säga "fuck".
Töreboda är mer eller mindre känt för flera saker. Nedan kommer en kortare beskrivning av dem alla:

• Göta Kanal - Kanalen som går tvärsöver landet (vågrätt såklart) och som i princip klargör var Sveriges södra gräns går. Det görs ju flertalet buskisfilmer om detta vattenflöde som även klyver samhället Töreboda i två delar. Orten har också sett till att utnyttja denna kanal genom att bilda Sveriges minsta färjelinje. En liten färja som kopplar samman det tudelade samhället med ett rep. Miljövänlig är den också då den drivs på färjekarlens (ofta någon mindre lyckad ungdom/nyvuxen) förmåga att dra i rep. En enkelresa kostar 50 öre. Några rabatthäften eller dylikt finns inte.
  
• Tågstationen - Jojo! I Töreboda stannar intercitytågen som går mellan Göteborg och Stockholm. Hållplatsen mellan Skövde och Laxå.
• Törebodafestivalen - Vart tredje år anordnas detta familjespektakel där ortens ynglingar ser sin chans att få den första fyllan, hoppa i hoppborgar och köpa godisremmar. Artisterna är av blandad kvalité. Allt ifrån Mando Diao, The Sounds och The Ark till Lilla Melodifestivalen, EMD och Mora Träsk har eller ska uppträda. Detta är förmodligen ett sätt för kommunen att kompensera sina skattebetalare för den melankoli som de dagligen utsätts för.
• Världens största postlåda - Ett kall efter uppmärksamhet inför en av festivalerna som gått. Ett jippo-försök alltså. Jag vet inte om den finns kvar längre. Den står i.a.f. inte framme året runt.
• Jimmy Bölja - Sist men inte minst denna lokalkändis. Han är en glädjespridare (folk skrattar åt honom, inte med honom), alltid på tapeten i konversationer och han sysslar med så kallad musik, knepig sådan med ännu underligare texter som säkert är skapad i Markoolio e-Jay. Med detta blev han så småningom känd och han fick uppträda på lokala evengemang såsom Viken Runt och nyss nämnda festival. Förstå vilken press det måste innebära att vara kändis i en ort där shopping stavas ICA Supermarket! Trots detta fortskred framgången och förmodligen nådde hans karriär toppen när han fick tv-tid i Filip & Fredriks 100 Höjdare - Sveriges skönaste människor. Men även en uppförsbacke har ett slut och snart mötte även Jimmy det. Nu har Jimmy hittat sponken och börjat röka. Han har flyttat hemifrån och flyttat ihop med ett riktigt whitetrash. Hans karriär är i princip helt avstannad (eller?) och vad som händer med herr Bölja får framtiden utvisa. Idiot eller ett galet geni? Svårt att säga men det lutar åt det förra då han är lite bakom flötet Jimmy. Gungstolen gungar men farmor är död så att säga. Men en sak är säker; det var ett värdigt rockstjärneslut.

Nå vad tror ni? Är Töreboda Västergötlands Ockelbo? Är Ockelbo fyllt av samma tragikomik som Töreboda? Jag vet inte som sagt.
Jag vill avsluta med orden som en vän från Göteborg utmynnade när jag nämnde Töreboda:

"Töreboda. Det låter som en riktig jävla bonnhåla!"

Ha det!
// Yeahns

Uppfostrans profiler

Som ni kanske läst och/eller förstått så är inte jag - eller någon av de övriga ITHMG-medlemmarna för den delen - uppväxt i den ort jag nuvarande bor på och därför tänkte jag berätta lite om de samhällen som världen kretsade kring mina 19 första levnadsår. Eftersom jag redan har skrivit några mindre hemtraktsvänliga texter tidigare så väljer jag att redigera dem lite för att sedan publicera dem på nytt. Ungefär som när någon dammade av Morgan Alling och ställde honom framför kameran igen. Om det är bra eller dåligt låter jag er bedöma.
Ni som hängt med sedan min förra blogg kanske känner igen de större delarna och tycker att det är förbannat dåligt av mig att tillämpa copy-paste (när ska vi få ett eget ord för detta fenomen?). Jag skäms lite men jag - liksom ni - får leva med det.

-------------------------------------------

Älgarås - orten som uppfostrade mig. Om du inte känner till samhällets geografiska plats så finns det ingen anledning att skämmas. Det är knappt mer än en avfart på vägen mellan två andra orter som Lantmäteriet nästan missade (Töreboda och Hova). Stadskärnan utgörs av parkeringen till Handlar'n (på min tid var det ICA Nära som gällde) och i ena änden finns det en numera nerlagd klädbutik. En gång fanns även en Uno-x-mack men nu kränger "Arslet" bilar och andra åkdon där istället. Radhusområdet kallar man för "Beverly Hills" men är föga förvånande inte av samma standrad som LA-versionen. Det bor högst 250 människor i Älgarås och jag säger som Plura sjunger i Eldkvarns utomordentliga musikstycke Fulla För Kärlekens Skull; "Guds ära till de som stannar och bär de döda till sin grav". Där har ni bakgrundshistorien och nedan presenteras några av de invånare som kommit, gått och stannat kvar:


Alla samhällen har dem men det är i de mindre orterna som de sticker ut. Det pratas om dem men sällan med dem. De är knepiga personer med ett säreget utseende och med udda vanor, de så kallade originalen. Här är min lista sorterad efter kronologisk ordning som de blivit en del av mitt liv:

5-10 år gammal: Arvid var en snäll man i 30-40-årsåldern som inte gjorde en fluga förnär. Det han istället gjorde var att stå på huvudet utanför ICA. Han hade nämligen en väldigt platt skalle som var exemplarisk för att hålla uppe en hel kroppsvikt emot asfalten. Ibland kunde han stå och balansera i flera minuter.
Grejen med Arvid var att allt inte stod rätt (om man med "rätt" menar att man ska vara som alla andra) till där uppe, eller nere i hans fall. Pantautomaten tog inte emot alla burkar även fast man kanske kan säga att han var pantad.
Jag brukar tänka på Arvid när jag hör någon varna sin unge med meningen "Akta så att du inte står på huvudet och slår dig". För Arvid har det aldrig varit något problem.

6-11 år gammal: Kattmannen var den person som flest rykten florerade omkring. Han var regionsordförande i De Underligas Förening (behöver jag tillägga att föreningen inte finns på riktigt?) i Älgarås. Han bar mörkgröna gummistövlar, en beige rock, en mössa med öronlappar, ett långt skägg och en radio. Ibland fanns även en katt i hans famn. Det ryktades att han hade 15 katter men få visste säkert.
Han var en mystisk man och av barn bemöttes han av fruktan. Då och då kunde man möta honom springandes iförd ovan nämnda "joggingdress". Det här med shorts, t-shirt och löpardojor var inte riktigt hans grej. Vissa sena nätter kunde man se honom dansa till radions östeuropeiska folkmusik utanför den nerstängda banken.
Efter några år flyttade han och lämnade kattskit och ett sunkigt hus efter sig. Lars var hans namn.

16-19 år gammal: På väg till min busshållplats promenerade jag alltid förbi ett radhusområde för seniorer. Vissa tidiga morgnar stod en nyvaken dansk gubbe och spanade ut på mig och världen från sitt sovrumsfönster. Inga fel i det mer än att han sov naken och stod således i bara mässingen när han beaktade dagens vaknande. Lyckligtvis satt fönstret i midjehöjd på honom så jag slapp skymta hårig manskorv. Eller om det var hans välfyllda buk som skymde sikten, jag vet inte. Bilderna är turligt nog vaga. Jag såg dock en jätteröv vandra genom rummet någon enstaka gång.
I vintertid besvarades hans tittande emellanåt av snöbollar. "Blottardansken" kallar jag honom.

C'est tout! Någon annan gång kanske jag berättar om skummgummilandet som Benet Olssons liga brände ner men för idag får det räcka.

Ha det!
// Yeahns

PS. Sedan gårdagens Popcirkus så har jag gått och "kärat ner mig" i Those Dancing Days sångerska. Om det nu var någon som ville veta? DS.

Ett musiköras födelse

Utanför fönstret lyste solen. Det var en varm sommardag och i köket stod två unga pojkar och en man med buskigt skägg och stora glasögon. På den mörkgråa köksbänken stod det en gammal bandspelare med två fack för kassettband och radiofunktion. Det rådde en munter och glädjefull stämning bland den mindre folksamlingen och helt plötsligt bröt sällskapet ut i armkroksdans. Det var så som cowboys dansade förklarade mannen för de två gossarna. Mannen var min fader och pojkarna var jag och min lillebror. Ur bandspelarens högtalare löd Rednex evighetsplåga (ja för sommarplåga är det ju inte) Cotton Eye Joe.

Alternativt...

Lekrummet tömdes snabbt på barn när fritidsfröken (Gammel-Inger även kallad) meddelade att det var dags för mellanmål. Trots detta satt jag och Albertazzi kvar på en tjockmadrass. Jag skulle övertyga honom om att jag kunde texten på en hel låt och textrader forsade ur min mun medan Albertazzi vänligt betraktade mig. "Ako mina solglasögon..." lät det. Givetvis var det Docent Döds/Docenternas klassiker Bakom Mina Solglasögon som jag gav mig på att citera.
När jag "sjungit" färdigt utbröt en mindre allvarlig brottningsmatch oss emellan varpå Albertazzi fick ett grepp om mina byxor och lyckades blotta mina kalsonger. Ett skratt senare deklarerade Albertazzi för resten av fritidshemmet att jag hade vita kalsonger med röda ränder och blåa stjärnor på mig. Jag skäms än idag, men nu är det mest för det amerikaniserade mönstret som prydde mina fispåsar. På den tiden var det mina favoritkallingar.

Alternativt...

Jag och min lillebror stod och trampade grus på Olstorps Festplats utanför Tidan (var inte ledsen om du inte känner till platserna) tillsammans med mamma och hennes väninna. Strax skulle mammas dåvarande favoritband uppträda vars superhit var Eloise. Just den låten hade både jag och broder yngre fattat tycke för när den spelades i mammas lägenhet ovanför Skaraborgsbanken, men av någon anledning bestämde vi oss för att absolut inte - under några som helst omständigheter - för att sjunga med när den spelades (antagligen var det den där mannen med skägg och stora glasögon som förklarat för oss att det var en skitlåt).
Efter några påtvingade danssteg och ett antal spelade låtar var det så dags för alla människor med inverterat köns favoritlåt. Jag, bror och mamma tog plats vid en bänk utanför dansgolvet och brödraparet förklarade än en gång att det minsann inte skulle bli någon allsång, i alla fall inte från vårt håll. Mamma sjöng/gapade/skrålade/joddlade/kvittrade/dånade på som vanligt till versraderna medan småpojkarna sammanbitet stod och tittade på. Så kom refrängen och nederlaget var ett faktum. Vi hade misslyckats och det grandiost.


Ett av dessa tre minnen är alltså min första kontakt med musiken på riktigt. Den första gången som jag reflekterade över och uttryckte ett gillande för musik. Födelsen av den musiksmak som jag numera utvecklat till världens bästa (alla måste tycka att sin egen musiksmak är bäst, varför lyssnar man annars på det man gör? Det finns inga dåliga musiksmaker, bara dålig musik). Exemplen ovan må kanske inte vara så smickrande för mitt nutida tycke (med undantag för Bakom Mina Solglasögon möjligtvis) men är ändock ett bevis på när jag började reflektera över om en sång var bra eller dålig. Vid ovan nämnda situationer är jag någonstans mellan 6-7 år (säg 6,5 år då eller "Sex on halv" som jag sade i min barndom) och innan dess reflekterade jag inte så mycket över om sångerna jag nynnade på tillhörde Pingu, Ultima Thule eller Sovjet. Nu är det däremot skillnad och i ett kommande inlägg ska jag redogöra för den resterande delen av min musiksmaks utveckling, men tills dess håll till godo!

Ha det!
// Yeahns

Modeblogg

Modeblogg #1

Det kom inte smygande, mer som Bosse Larsson i Söndagsöppet, pang pang liksom. Det började i höstas man såg några på tunnelbanan, men nu ser man dom överallt, på stan, i skolan, på väg hem, ja, till och med i samband med ithmg-relaterade aktiviteter.
Den gudsförgätna tingest jag syftar på är Pälsmössan! Hela Stockholm ser ut som om dom är på väg på en bandymatch i Moskva, var är vodkatermosen och var är dom ihåliga tumhandskeklappen?
Vill alla se ut som om dom dödar björnar?
Eller är det en del av ett slags oligarkmode?
Ska ni börja hålla på Sjaktar Donetsk och Zorkij också?
Personligen så tycker jag inte ens att det är roligt, visst man kan finna visst nöje i att prova skojiga solglasögon eller arabkit på Buttricks, men Pälsmössorna går över gränser till det osmakliga, roundkickar ner skylten och stormar vidare, djupt in i Sibirien.

Modeblogg #2

Så går man i godan ro mot tunnelbanan med blicken som vanligt fast i "jag tänker jävlar inte se trevlig ut och jag vill inte prata med NÅN!" utanför Judit och Bertil ser jag att det står en ung man. Den unga mannen har sina pösiga jeans nerstoppade i ett par "sportiga" "tubsockor", förmodligen från en större kedja, fötterna är sedan nerstoppade i ett par, säkert jättebekväma, jympa/ "skate:ar" dojjor. Jag hinner tänka "Oj det där trodde jag att man bara såg på innebandyspelare från Töreboda födda 1989!!?", innan jag för upp blicken och till min förvåning ser att mannen jag tittar på är Anders "Moneybrother" Wendin! Detta praktexemplar av den mänskliga rasen, i den utstyrseln!

"Ich bin ein Bibliothekar!"

… är en roman skriven av en vän och yrkeskollega, Christer Hermansson, till min far. Av någon anledning har den titeln gäckat min hjärna hela helgen, jag har gått och nött in titeln som ett mantra – ”Ich bin ein Bibliothekar!”, ”Ich bin ein Bibliothekar!”… en aning irriterande, som ni kan förstå.

Som ni kanske också förstår (om ni har det minsta språköra eller eventuellt har pluggat tyska) är min far bibliotekarie. Och jag… jag är en sann, tvättäkta bibliotekarieson. Ett kanske inte helt vedertaget begrepp, men om det hade funnits och man slagit upp det i ett uppslagsverk hade där varit en bild på mig, som man säger (är egentligen inte särskilt förtjust i varianter av det uttrycket – ”om man slår upp skithög (ett i och för sig inte alltför vanligt skällsord nuförtiden, om det någonsin varit det) i en ordbok, så ser man en bild på dig” – känns som en riktigt dålig film). Jag har, så länge jag kan minnas, läst och uppskattat böcker (jag sällar mig inte till skaran som skriver under på uttrycket ”har man läst en bok, har man läst alla”), men varit fullständigt värdelös på praktiska ting (även om jag på något jävla vänster lyckades snika till mig ett VG i träslöjd på högstadiet).

Det är förmodligen också därför jag känner mig så kluven och ofta har ett sting av ångest varje gång jag ska besöka hembygden. I Stockholm, på universitetet, känns det som om mina eventuella färdigheter eventuellt uppskattas, det är lätt att möta likasinnade. I mitt andra, första hem, Mariestad, blir jag kort och gott, i allmänhet, en riktig sopa som inte kan någonting om det killar/män ”ska” vara bra på – meka med bilar, snickra ihop en trälåda för kådisar, att ha under sängen, med tre hammarslag etc. Missförstå mig rätt, som Staffan Lindeborg säkert sagt; jag lägger ingen värdering i det – alla på landet är inte analfabeter osv. – men jag kommer bättre till rätt i ett litet instängt rum i världens fulaste byggnad (Södra huset, Stockholms universitet). Där kan vi sitta och orera om hur öppen världen bör vara och när vi kommer ut i verkligheten, Mariestad exempelvis, får vi en chock när vi inser att inte alla anser att homosexuella ska få gifta sig och adoptera barn och vi blir helt perplexa när vi ser att människor verkligen åstadkommer något medan vi sitter på våra blekfeta arslen och läser Alan Brymans teori- och metodböcker.

Så; här är jag nu – hemma, tror jag. I Stockholm, hufvudstaden, och härifrån ska jag återkomma med lite funderingar. Tack så länge.