måndag 30 november 2009

Ett långfinger mot kommersialismen

Idag är det novembers sista dag och ingen kunde vara gladare än mig att det äntligen är slut på eländet. November 2009 kan mycket väl ha varit den sämsta månaden i mitt liv. Det började med den svarta veckan då råttor lyckades att förpesta en hel änglavärld och sedan har det väl mest varit blåst och regn. Dessutom har jag - som brukar skryta över mitt fantastiska immunförsvar - varit sjuk tre gånger denna månad vilket är mer än vad jag brukar vara på ett helt år. Nu är det i alla fall slut och imorgon tar december vid. Visst blir allting lite härligare bara man har julpyntat?

En fleecepläd med tomtar på och en liten julgran i fönstret, jojo! Nej december är väl inte mycket bättre egentligen. Kung Bore lär fortsätta sin regim i skyn och sedan kommer all julpanik.

Min familj har på senare tid kommit allt längre ifrån det som framkallar oral vätska hos varenda butikschef eller julfirande om så önskas. Detta beror inte på några anti-marknadsekonomi ideologier utan mestadels på grund av orkeslöshet hos tillhandahållarna och allmän otacksamhet bland brukarna (i.e. mina syskon), och detta har främst vuxit fram på senare år. Vi är i princip så mycket Jehovas man kan bli utan att gå runt och knacka dörr med en massa broschyrer i famnen. Givetvis tycker jag att det är väldigt tråkigt att vi - bortsett från mat, viss pyntning och chokladkalendern som mamma alltid ger oss - dissar den största högtiden av alla och har en total avsaknad av traditioner, men samtidigt så ligger en liten känsla och gror inom mig; är inte julen rätt överskattad?

Detta leder mig lika sökt som Kicki Danielsson steg mot en falukorvsrea in på en lista: de fem mest överskattade sakerna med julen.

5. Ischoklad - Som liten blev jag alltid överöst med ischoklad i juletid. Även fast jag inte tyckte att det var särskilt gott så tryckte jag ändå i mig det - som den godisgris jag var - av den enkla anledning att det var sött och att namnet slutade på choklad. 50 % fett, nej tack!

4. Paradis/Aladdin - Varje jul så lyckas man alltid komma över 1-5 askar, vare sig man vill eller inte. Man tackar och tar emot men är efter julens slut så less på hitte på-tryffeln att kväljningar framkallas av blotta åsynen av en låda.

3. Julmust - Även här en produkt som ska inmundigas och trots att den närmast är helgonförklarad så sällar jag mig till det kritiska ledet. Visst det bubblar och har sig men är det så gott egentligen och var fan kommer allt skum ifrån? Jodå det går att dricka och tillsammans med mat så är det faktiskt helt okej, men i övrigt tvek.

2. Kalle Anka - Bara för att det äldre gardet i släkten inte hade åtkomst till regelbunden tecknad underhållning så försöker de pracka på oss yngre med sitt nostalgiska lågkvalitettrams. I samband med att Arne Weise stoppade tändsticksasken i lådan så borde SVT ha lagt ner programmet till förmån för något annat. Visa Upp!, låt Johnny Bråttom dra anekdoter eller vad som helst! Allt utom Anna Anka går bra.

1. Adventsljusstake - Det mest överskattade med julen är alltså en stake med fyra ljus och vad kan då ligga bakom det här till synes obefogade påhoppet på en fönsterbrädesprydnad? Anledningen till att jag anser att julen är överskattad är all haussning och vad är då mer uppdrivande än att varje vecka fram till julafton tända ett ljus? Veckorna går så fruktansvärt sakta men efter tre gångna veckor så är man så nära klimax att ungarna kissar på sig av förväntan.

Där har ni dem, de fem mest överskattade sakerna med julen. Möjligt att alla julkalendrar kan få dela på förstaplatsen men jag tycker ändå att det är ganska trevligt med en daglig aptitretare. Åsikter eller synpunkter på det? Nähä..

Ha det!
/ Yeahns

torsdag 26 november 2009

Antipati

För varje dag som går så avskyr jag Paradise Hotel mer och mer. Att varje vecka spendera timmar tittandes på en dokusåpa som uppmanar till svek, otrohet, koalitioner och utanförskap förefaller sig dummare än att satsa sparkontot på Thomas Di Leva som vinnare i 100 meter i nästa OS. Släng in lite sex också och varje person under trettio solvarv sitter som klistrade i soffan. Men jag är inte mycket bättre själv och följer serien med ett halvt öga när möjligheten ges. Inte för att utforska det sociala rävspelet deltagarna emellan, istället med förhoppningen om blottade områden som folk annars gärna döljer. Detta trots alla mängder av porrsidor på Internet. Det är genast mer intressant att se personer vars jobb ej är att framträda nakna fläka ut sig i riks-tv, inte sant?

Det är också intressant att få sina fördomar verifierade. För det är väl ingen som förväntar sig att beskåda hur väl en person med en pol.kand-examen eller en tjänsteman på försäkringskassan står sig i parceremonierna? Nej, nej dokusåpor är förbehållna bartendrar, modeller och barnskötare som trots att de har VIP-medlemskap hos fejkbränna-distributörer är så missnöjda med både sitt liv och deras arbete att de måste hävda sig själva genom medial exponering. Deras bristande intellekt döljer de bakom fitnesskroppar, läderarmband och halssmycke med typ en hajtand samt hippa trash-kläder från Diesel, Rare, Replay, G-Star eller dylikt. Problemet för deltagarna är dessvärre att de i och med deras medverkan stämplar sig själva med "Blåst mediahora" i pannan och deras förhoppning om en lyckosam karriär i framtiden är som bortblåst. I alla fall i världen bortanför kameralinsen, den "riktiga" världen. Istället får de tomma och meningslösa liv med arbeten som dragkrok på Moores krogturnéer genom landet och när befolkningen glömt bort/förträngt dem så förpassas de tillbaka till sina gamla arbeten. Såvida de inte arbetade med barn då förstås, för vilken förälder resonerar enligt följande:
- Fasen vad snyggt du hånglade upp den där uppumpade tribal-tatuerade killen! Du blir säkert en jättebra förebild för mina barn.

Nej Paradise Hotel är verkligen fördummande tv. Jag hade dock gärna velat se det i ett någorlunda omgjort format! Ponera att Sverigedemokraterna - Gud förbjude - tar sig in i Riksdagen nästa år, hade det då inte varit intressant att följa de två blockens tjuvspel mellan varandra för att omintetgöra SD's - visserligen rättmätiga (om man ska se till demokratins syfte) - makt i politikens finrum? Även blockens kohandel med SD för att skapa majoritet vore intressant att följa. Kameror överallt i Riksdagshuset och 349 buggade ledamöter, det hade jag kollat på!

På tal om partier jag hyser aversion mot så får jag något högre förväntningar på Sveriges befolkning efter att Medieakademins förtroendebarometer släpptes i dagarna. Befolkningen ska tydligen ha allra lägst förtroende för både Piratpartiet och Sverigedemokraterna (bara 8 respektive 5 procent har mycket eller ganska stort förtroende för dem). Det ska dock tilläggas att endast Det nya arbetarpartiet (Moderaterna) och Det gamla arbetarpartiet (Socialdemokraterna) var representerade i sammanställningen utöver tidigare nämnda. Att IKEA verkar ha näst mest förtroende får mig dock att ifrågasätta begåvningsreserven i Sverige. Jag ser ingen anledning till att sätta tilltro till privata aktörer som styrs av sitt vinstintresse vilket 75 procent av befolkningen verkar göra. Kanske borde Kamprad ge sig in i politiken? Finns det förresten ett förtroende för dokusåpor?

Ha det!
// Yeahns

tisdag 24 november 2009

Marknadsföringsidioti

Som konsument är det skönt att veta att det företag man stödjer och är lojal mot håller en enhetlig linje. Därför vill jag passa på att berömma ICA för deras arbete med att lyfta fram sinnessvaga personer i arbetslivet. Först medverkade ICA-Jerry i reklamen vilken blev så omdebatterad (det sägs ju att all marknadsföring är bra marknadsföring) att ICA ville fortsätta arbeta med speciella människor. Desto mer speciell desto större uppståndelse och vilken bokstavskombination är väl värre än EMD? Jag tror att jag ska sluta att handla på ICA...

Apropå varumärkeslojalitet och personer med begränsad intelligens så ska energidrycken med det monumentalt korkade namnet Cocaine - som enligt burken själv ska vara "The legal alternative" - lanseras i Sverige. Skaparen James Kirby meddelar att det är ett medvetet drag eftersom det tilltalar den majoritet av IQ-befriade individer som Jorden faktiskt består av. Eftersom man efter två tömda burkar kan få koffeinförgiftning så har drycken mött visst motstånd hos Livsmedelsverket och andra länders dito samt den normalbegåvade människan. James Kirby - som av allt att döma lider av en felväxling hos det centrala nervsystemet - kommenterar händelseförloppet med följande ord:
- Den förvarades under disk och såldes vid bakdörrar, precis som andra droger, säger en nöjd Kirby. Jag kunde inte ha regisserat det bättre själv.
En mer hjärndöd person får man leta efter (såvida man inte trycker på länken i inläggets första stycke då förstås). Falsk marknadsföring är det också!

Ha det!
// Yeahns

fredag 20 november 2009

Musik för helgen

Eftersom ett 70-årsfirande ska föräras med min närvaro i helgen så behöver jag kompensera de visor och dansbandstjosan som kommer att stå för musikunderhållningen med musik av det lite mer riviga och fartfyllda slaget. Om ni av olika anledningar skulle stå inför samma dilemma så delar jag därför med mig av de två låtar som uppfyller mitt ändamål allra mest just nu.

Först ut har vi Pennsylvania-bandet person L's dänga till låt som finns med på albumet The Positives (finns att dra hem på magiska.) som släpptes den 17 denna månad:

person L - Goodness gracious

Därefter öser vi vidare med Royal Bangs - även de från Staterna och aktiva detta år i form av albumet Let It Beep - låt som dessvärre inte finns på YouTube men däremot på denna länk och går att dra hem via slsm (spara-länk-som-metoden).

Förutom dessa så lär både Makthaverskans och Mattias Alkberg hyfsat nyutkomna album stå i centrum denna helg. De finns båda på Spotify. Med det önskar jag er alla en trevlig helg i vaccinationens tecken!

Ha det!
// Yeahns

onsdag 18 november 2009

Julölsprovning 2009

Medan större delarna av södra Sverige följde fortsättningen på Paradise Hotel (använde han kondom? Varför kom han så fort? Om någon av dem halkade vid poolen och spräckte skallen; skulle någonting välla ut?) och norrlänningarna fortsatte att gör vad norrlänningar gör (säga schvuu och köra skoter) så provade jag och fem andra julöl på måndagskvällen.



Julöl härstammar från vikingatiden och präglas av en kryddig, maltig och/eller bränd smak med inslag av flera julbordsattiraljer såsom vörtbröd, knäckebröd, sirap och knäck. Julöl är inte den godaste ölen och kan därför anses vara tungvrängande av ovana åtnjutare och bör heller inte vara den mest åtråvärda ölen på förfesten. Däremot så har varje julöl en egen historia grundad på dess många smaker och passar alldeles utmärkt till matbordet.

Vår julölsprovning - som för delar av sällskapet har utvecklats till en tradition - har varit ett glatt insla i novembermörkret tre år i följd nu och även fast vissa detaljändringar har gjorts så utförs provningen - och prövningen - på ungefär samma sätt:
På en tiogradig betygskala ska varenda en utav Systembolagets öl under kategorin "Julöl" (i år var det 20 mörka lager, 17 ale och 1 stout) graderas efter dels smak och dels doft. En flaska av vardera sort inköpes (i år gick kalaset på nästan 1100 kronor) och delas därefter broderligt bland sällskapet. Som smak- och doftrensare får vatten, knäckebröd och kaffe användas (i år användes dock endast det senare) bortsett från de dagligvaror som inhandlas under fylleruset/halvtidsvilan hos den lokala detaljisten och/eller godisbutiken (i år kom vi därifrån med bruna bönor, kakfyllning, snask, gnuggtatueringar samt - som alltid - pepparkakor och ädelost).

Förra året gjorde jag en oerhört ambitiös sammanställning av varenda provad öl men denna gång så tänker jag bara redogöra för toppen och botten. Mellanskiktet består - som ni kanske listat ut - av allt däremellan. Dessvärre har jag bara tre bedömningsunderlag tillgängliga (de andra försvann någonstans på vägen) vilket möjliggör ett ifrågasättande av validiteten på sammanställningen. Dock vill jag minnas att bedömningarna var någorlunda enhälliga.

15 poäng - Anchor Christmas Ale | 5,5% | 355 ml | 24,90:-
Smak: 7,66 | Doft: 7,33

14,33 poäng - Jacobsen Golden Naked Christmas Ale | 7,5% | 750 ml | 55,00:-
Smak: 6 | Doft: 8,33

14,33 poäng - St Peter's Winter Ale | 6,5% | 500 ml | 25,90:-
Smak: 7 | Doft: 7,33

13,33 poäng - Mr Sno'balls | 4,5% | 330 ml | 24,90:-
Smak: 7 | Doft: 6,33

12 poäng - Midvinternattens Mörker | 6,2% | 500 ml | 29,90:-
Smak: 6 | Doft: 6

11,66 poäng - Samuel Adams Winter Lager | 5,6% | 355 ml | 16,90:-
Smak: 6 | Doft: 5,66

11 poäng - Saint Landelin Spécial Noël | 6,8% | 750 ml | 46,90:-
Smak: 7,33 | Doft: 3,66

Likt fjolåret så drog alltså Anchor och Saint Landelin de längsta stråen (doftbetygen ger trots allt bara en extra dimension i bedömningen) vilket känns skönt eftersom vi inte är helt ute och cyklar. Noterbart är att endast en av ovan nämnda tillhör mörk lager och att resten är ales vilket bör fungera som en fingervisning till våra svenska bryggerier, för det är där som bottenresultaten inkasseras. De svenska svenne-banansorterna (Pripps, Åbro, Mariestad, Sofiero, Falcon, Åbro) verkar inte ha ansträngt sig mer än att bara ha burit en tomtemask samtidigt som de blandade runt i den vanliga ölen med en kanelstång. Dock ska det nämnas att Spendrups - enligt mitt högst personliga tycke - verkar ha skärpt sig i år för deras två julöl (Julbock och Julbrygd) smakade helt okej. En personlig eloge ska även tillägnas Eriksberg som har gjort en bra öl i tre år nu.

Grattis Anchor Christmas Ale och Saint Landelin Spécial Noël, skål!

Ha det!
// Yeahns

tisdag 17 november 2009

Samhälleliga ironier, del 2

En man som har skrivit textraden "släck alla ljus, tänd på min kropp" (bland mycken annan, liknande, flatulens med ord) kan tjäna (stora?) pengar på sitt musikskapande.

// Killamangiro

torsdag 12 november 2009

Dark night of the soul

Kollektivtrafikens reklamutrymmen har på senare tid fascinerat mig och då är det i synnerhet en som fångat min uppmärksamhet. Andreas Roman har skrivit en bok kallad Mörkrädd och tydligen är det den första pocketboken som är taggad. Men nu är det inte just taggningen som är anledningen till mitt intresse (jag har varken förstått mig på eller satt mig in i tagg-funktionen) utan det faktum att en kille med efternamnet Roman har skrivit en bok. Är det inte underbart att någon tillägnar sitt yrkesliv till en bokstavlig tolkning av sitt efternamn? Hur hade det sett ut om herr Roman hade kört glassbilen istället? Det är ungefär som att Brad Pitt inte skulle syssla med penisavgjutning eller som att Julian Casablancas inte skulle bo i ett vitt hus.

På tal om mannen med det vita huset (icke att förväxla med Solna AIK's guldgosse Flavios agent mannen med den gula hatten) så kommer han på Sverige-besök med en nyss utgiven soloplatta i bagaget. Den 1 december spelar han på Göta Källare i Stockholm och vad det verkar så finns det biljetter kvar (jag ska dock inte dit men ni andra kan ju gå). Hur som helst, hans nya skiva låter sådär i en Strokes-fantasts öron - tre-fyra låtar håller bra kvalité - och därför kan det vara skönt att veta att han inte helt ställt gitarren åt sidan till förmån för synten. I juni gav nämligen David Lynch ut en fotosamling som skulle fungera som en bildlig berättelse till en skiva skriven och producerad av artisterna Danger Mouse och Sparklehorse. Varje låt på skivan sjungs därefter av ett antal olika artister såsom The Flamin Lips, Iggy Pop och inte minst Julian Casablancas. Även Sverige får vara med på ett hörn i form av Nina Persson.

Skivan har på grund av rättighetstjafs med Danger Mouses bolag EMI inte utgivits men tack vara den teknologiska utvecklingen så är det ganska lätt att komma över saker ändå, särskilt när skivan streamas utan kryptering på NPR.

Här har ni Julian Casablancas bidrag som enligt mig ger förhoppningar inför The Strokes nya album nästa år, även fast han inte bidrar mer till låten än sång:

Danger Mouse & Sparklehorse - Little girl (feat. Julian Casablancas)

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är titeln på skivan.

onsdag 11 november 2009

Gator du trodde du kände

Visst är det skönt när allting blir lugnare allt eftersom dygnets timmar far iväg? Det blir färre bilar i trafiken, inga lekande barn strax utanför och ingen vilsen parkförvaltare som får för sig att klippa gräset en novemberförmiddag. Lugnt och skönt. Till slut är det bara ljudet från tv'n som hörs och när den väl stängs av blir det tyst. Bara att sluta ögonen och somna.

Jodå, somliga har det bra. 01.45 tyckte mina sinnessvaga grannar att det var en bra idé att bättra på sångrösten lite och ville att grannskapet skulle lyssna. Det är liksom ingen mening med att spela Singstar om man inte har någon att spela med. Men nu var det inte mina intelligensbefriade grannar det här inlägget ska handla om utan om en - av allt att döma - värre gången fejd som gestaltades i måndagens avsnitt av TV3's Grannfejden.

Det ska klargöras att jag inte är någon regelbunden tittare och i ärlighetens namn försöker jag väl att undvika TV3 i högsta möjliga mån. Jag tillhör helt enkelt inte kanalens målgrupp med program avsedda för yngre kvinnor (i motsvarighet till TV6 som är så tonårsgrabbig att tv'n börjar lukta kuk), men nu tipsade en kamrat mig om måndagens avsnitt och jag begav mig in på TV3's webb-tv. Veckans avsnitt av Grannfejden utspelar sig nämligen i den lilla avfart till håla där jag spenderade mina nitton första levnadsår - Älgarås. Med tanke på antalet år jag avverkat i samhället kombinerat med det låga invånarantalet (200+) så borde jag veta vilka upptågsmakarna var och således föreföll programmet sig synnerligen intressant. Jag kände inte ens igen dem (dock har jag varit inne i deras hus och även bott i en angränsande lägenhet). Samtidigt som det givetvis kändes tråkigt så var det ändå rätt skönt att få reda på att det pågår någon form av ruljans i byn. Jag tycker också att det är ganska fantastiskt att 1 % av invånarna kan bli så urbota förbannade på varandra att yttre instanser måste kallas in.

Programmet handlade om två kvinnor/mammor/white trash som blivit oense på animaliska grunder och därefter har det eskalerat. Det började med att den enes kanin rymde och härjade runt i den andres rabatter. Sedan följde den enes hund kaninens fotspår och började mucka med grannjycken. Där började debaklet och istället för att komma överens om att hålla bättre koll på husdjuren så intensifierades meningsskiljaktigheterna till synes i brist på all form av sunt förnuft. Anmälningar till Socialtjänsten gjordes, polis tillkallades och arga lappar sattes upp på anslagstavlan hos Handlar'n (på min tid var det ICA). Som om inte det vore nog så uppnår idiotin Livets Ord-nivå när den ena gör affärer med den andres make under osämjan. Alltsammans är oerhört underhållande och monumentalt korkat.

Till sist vill jag ändå lyfta fram att det mest kretiniska med programmet ändå är programledaren Jonas Gådes högpräktiga, filosofiska dravel som är ett återkommande inslag i programserien.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av Hospitalet, ett band som likt gårdagens musiker bjuder på sina låtar genom spara-länk-som-metoden på deras hemsida. Särskilt Hospitalet Firar Sommar är värd att dra hem.

tisdag 10 november 2009

Manual of au revoir

Alldeles nyligen fattade jag beslutet att säga upp min prenumeration på GP. Som ni kanske märkt så har jag länge haft en tveksam inställning till tidningens kvalité och finner mig ständigt frågande till varför jag fortsätter att prenumerera på eländet. Droppen som fyllde bägaren grundar sig till stor del på Frankies inlägg på BaraBen från denna dag.

Nu är i alla fall ett mail ivägskickat till deras prenumerationsavdelning, och med anledningen att det senaste inlägget där jag gnällde - eller ja, tänkte gnälla - via skriftlig meddelandeform var väldigt uppskattat så publicerar jag även mitt besked om GP's entledigande som min personliga nyhetsdistributör. Som den goda konsument jag är med förkärlek till subjektiv klagan så nöjde jag mig inte med att bara delge ärendet och mitt kundnummer utan valde att utförligt förklara orsakerna till mitt beslut enligt följande:
Hej!

Med detta mail vill jag snarast möjligt avsluta min prenumeration på Göteborgs-Posten (varför detta bindestreck?). På grund av min bakgrund som fotbollssupporter i allmänhet och Blåvittsupporter i synnerhet så har jag nu ledsnat på att betala för att få läsa om vilka vedervärdiga svin jag och mitt släkte anses vara av såväl artikelförfattare och krönikörer. Särskilt dumdristigt är mitt beteende att betala för en förlegad produkt när jag kan tillskansa mig samma information gratis bara jag har tillgång till en Internetanslutning.

När många artiklar och krönikor dessutom innehåller sakfel och argument så grundlösa att jag börjar undra om Stampenhuset har en direkttunnel till Christiania så ryker mitt tålamod än mer. Råder horror vacui hos redaktionen? Så länge som tomrummen bara fylls så kvittar det om det är reklam, bilder eller personliga påhopp:
"Änglarnas frontman Anders Almgren jämförde förlusten mot AIK med ett dödsfall i familjen. Han behöver sannerligen komma in i matchen eller skaffa sig ett liv. Helst båda."
-
Mats Härd, 071109
Än värre är det när de till synes inskränkta skribenterna och/eller förvirrade gubbarna viftar bort sakliga motargument likt ett parkbänksfyllo nekar lättöl. Tryck- och yttrandefrihet javisst - så länge som det hålls på en öppen och konstruktiv nivå med möjlighet till dialog. Allt som sägs på bastuklubbarna stämmer faktiskt inte, oavsett hur många högskolepoäng och år av arbetslivserfarenhet som klubben ansamlat.

Vänliga hälsningar,
Jens
Tror ni att detta mail uppskattas på GP-redaktionen eller kommer det att leda till att jag blir objekt för intern förnedring via vidarebefodring och anslagstavleförmedling?

----------------------------------

För övrigt så tycker jag att stockholmsbaserade Eating Pebble är detta bästa som hänt den svenska rockscenen sedan Mando Diao gav ut sina första album. Låt oss bara hoppas att de i motsats till nyss nämnda - och även The Hives - bibehåller den adrenalinskapande frenesin efter att deras debutalbum The Knife Show släpps fredagen den 13 november. Hittills har de släppt två EP's och de finns att dra hem gratis i sin helhet på bandets hemsida enligt spara-länk-som-metoden. Alternativt om ni föredrar att agera pirater som inte ens vill stödja bandet via webb-click så kan ni tanka hem den ena EP'n från den nystartade bloggen magiska. (som för övrigt är blogger-nedstängda Indiepassions nya hem).

Här är Eating Pebbles första musikvideo:

Eating Pebble - Wrestling the radio

Inte så pjåkigt va? Om sångaren bara kunde sluta se så skitnödig ut när han sjunger så tror jag att de kan bli riktigt stora.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av nyss hyllade band.

måndag 9 november 2009

Si non é vero, é ben trovato

Solna AIK's dubbla guldhjälte (tvi, tvi, tvi) Ivan Óbolo har - som den fotbollsintresserade publiken redan vet - via sin agent deklarerat att han ämnar att lämna Allsvenskan. Den offentliga anledningen är att han vill spela i ett bättre lag i en bättre liga, men som den grävande journalist jag inte är så har jag luskat fram ytterligare en anledning.



Óbolo var länge tveksam till att en flytt från argentinska högstaligan till Sveriges dito var en bra idé men med löften från Solna-klubbens ledning om att rollspel - eller lajv som det också kallas - var ett populärt fritidsintresse bland hans kommande lagkamrater så blev han övertygad. Sverige är ju faktiskt ett oerhört skogsbeklätt land exemplariskt för veckolånga lajv.

Ända sedan Peter Jacksons filmatisering av Sagan Om Ringen-trilogin har Óbolo haft en förkärlek till verklighetsflykter i sagoklimat och har därför sparat ut till en riktigt busig trollfrisyr eller "Frodo-frippa" som han själv kallar den efter två år i Stockholm. Även hans mäCktiga näsa som får resten av ansiktet att se lite trångt ut passar väl till hans hobby. Livet både på och utanför fotbollsplanen har varit bra för Óbolo - eller Turolf som han kallar sin karaktär - men nu har han ledsnat lite på lagkamraternas fantasilöshet och enkelspårighet och säger själv om saken:
- Alltså jovisst, jag hade jättetrevligt här i Stockholm till en början men samtidigt tror jag att jag blev lite förd bakom ljuset, eller inte direkt avsiktligt vilseledd utan något mer av en sanning med modifikation. Lajvet var inte alls som jag tänkte mig här. Jag har haft det jättebra - vilket har visats på planen - men däremot har Turolf fått lida något fruktansvärt. Han har aldrig fått komma till sin rätt, till den miljö han trivs i. Killarna i laget vill ju bara lajva i kloakerna och där passar inte Turolf in. Och galgar, vad är det för jävla tillhyggen!? Turolf vill ha, behöver och kräver svärd, yxor och sköldar!
Dessutom säger Òbolo att det är alldeles för lite "ligga" i lajv, åtminstone för hans del:
- Det var mer i Argentina, för att inte tala om när jag var på internationell-lajv i Rumänien 03. Där diggar tjejerna troll! Men på råttbrudarna går Turolf nit. Öhrlund har ett för ändamålet mer fördelaktigt utseende. Han har flera skåror på sin svans.

Ha det!
// Yeahns

lördag 7 november 2009

Råttinfluensan - återfall

Mitt liv är lika trasigt som galgen på bilden. Nu ska jag och min soffa bli fulla tillsammans.

Ha det!
// Yeahns

onsdag 4 november 2009

Mitt liv som Didrik - del 6

Del 1 | Del 2 | Del 3 | Del 4 | Del 5

Didrik är ensam. Hela morgonen har han suttit bredvid sin telefon och väntat på att någon ska svara på hans kontaktannons. En känsla av hopplöshet slår honom; "Är det här livet verkligen värt att leva?" frågar han sig själv. Att svara på frågan vågar han inte, dock bestämmer han sig för att aktivt börja försöka förkorta sin livslängd. Didrik ska börja röka.

Tyvärr - för Didrik - så kan han inte röka cigarretter för att han börjar att hosta så förfärligt då plus att han tycker att de luktar så illa, hur ska han då gå tillväga? Didrik börjar fundera och bläddrar samtidigt igenom tidningen för att kontrollera att annonsen verkligen är med, trots att han redan gjort det sisådär femtioelva gånger. Då upptäcker han den; en annons för Nicorette Inhalator! "Jag ska börja röka med Nicorette!" säger han högt och glatt samtidigt som han reser sig upp från stolen för att ta på sig jackan. Didrik förstår inte det ironiska med hans beslut.

Väl framme på Apoteket så börjar Didrik att bli nervös. "Ska jag verkligen göra det här?" hinner han att tänka innan hans tankar avbryts av en fråga: "Vad kan jag hjälpa dig med?". Det är en kvinnoröst som ställer frågan. Didrik tittar upp och ser ett runt men vänligt ansikte. Jeanette står det på en bricka på hennes bröst. Didrik rodnar och blir än mer nervös. Han märker inte hur han börjar att prata om sitt liv; vilken favoritglass han har, hans kasta macka-rekord, att han alltid sjunger med i Family Guy-signaturen, hur han hamnade där och avslutningsvis att Nicorette och Jeanette rimmar. Jeanette ler men säger samtidigt att hon tycker synd om honom och frågar om han inte vill träffa henne efter jobbet och prata om det istället för att börja röka? Han nickar lite skamset men är också glad.

Några timmar senare promenerar de utmed stranden. Didrik är fortfarande nervös och fortsätter att babbla på. Han undrar hur orden jobb och jobbigt hänger ihop och vilket som kom först. Jeanette hinner knappt att öppna munnen innan flera snarlika frågor om sambanden mellan konst-konstigt och duggregn- inte ett dugg pumpas ut ur Didriks mun. Hon hinner inte svara innan han återigen ställer en fråga. Denna gång undrar han varför så många engelska låtar på radion sjunger om bindor, säljer de ens Always utomlands? Jeanette börjar att skratta. Didrik skäms lite innan han upptäcker hur han blir varm inombords av hennes skratt.
Promenaden avslutas med att Didrik utmanar Jeanette på att kasta macka. Hon får fem studs på sitt första kast och han får bara fyra. Därefter tar han i sitt hårdaste - så hårt att han får ont i axeln - men det blir bara fyra studs igen. Didrik säger besviket att han kastar dåligt idag bara för att han har ont och att de därför måste sluta nu. Dessutom påstår han att alla bra stenar redan ligger i sjön. Jeanette bara ler och säger att hon hade nybörjartur. Didrik mumlar medhållande.

Tre månader senare har de träffats fler gånger än handen har fingrar. Didrik är egentligen lite för dum för Jeanette men hon tycker mest att det är gulligt. Numera spelar de spel och ser på film ihop men mest av allt gillar Didrik när Jeanette gör varm choklad åt honom och när han får ligga med huvudet i hennes knä, precis som hans mamma gjorde. Nu är det uppblåsbara fåret slängt och annonsen är glömd. Didrik är inte ensam längre.

Ha det!
// Yeahns

tisdag 3 november 2009

Råttinfluensan

Ja jag lever, åtminstone fysiskt. Psyket är det värre med och detta som en följd av att jag i söndags upplevde det värsta som någonsin hänt mig; råttinfluensan. Symtom är bland annat bitter uppsyn, tom blick utan framtidsutsikter, klump i magen och avsaknad av all form av lust som inte är destruktiv (då är det förstörelse jag pratar om och inte jävlar-vad-jag-ska-tugga-den-här-köttbullen). Inte ens alkohol lockar mig. För att kurera mig försöker jag att avskärma mig ifrån verkligheten, att förtränga det som hänt och undvika medial rapportering, men det värsta är att jag vet att det kommer att dröja ett år - minst (Gud förbjude!) - innan en ny mästarklubb korats och farovågen är över.

Albertazzi kan ju berätta om hur han vaccinerade sig med en galge.

Måtte det gå väl på lördag...

Ha det!
// Yeahns