Tillvarons hundar

Som en före detta klasskamrat till Albertazzi och Elston Gunnn en gång sade på sin breda, sävliga gullspångska (för den som inte vet hur den dialekten låter så kan ni tänka er en salig blandning av västgötska och värmländska, med fokus på det senare): ”Jag hatar fölk!”

Det är ett kort, men mycket koncist, budskap som jag med åren alltmer har börjat förlika mig med. Jag vet inte vad som föranledde denne lille, store man (vars namn jag behåller hemligt) att yttra de orden (förutom att man per automatik torde bjudas in till den känslan genom att födas och växa upp i Gullspång), men för mig finns det en klar, tydlig, brinnande, springande punkt. Det är som min halvcentraleuropeiske vän med ett efternamn som en sommarmatattiralj säger; ”folk saknar hyfs”.

Den senaste tiden har jag gång efter annan påmints om detta. I måndags befann jag mig i Solna (märk väl, alla med böjelser, att jag då INTE befann mig i Stockholm utan någon helt annanstans), där en ung tjej med barnvagn spatserade ca tio meter framför mig när det plötsligt ramlade en mössa från vagnen. Somliga människor som gick mellan henne och mig tittade på mössan med Bamsemotiv (en fantastiskt rolig paradox – den kommunistiske björnen som blivit Svea Rikes mest kommersiella produkt) utan att agera (Bevis för att folk saknar hyfs No. 1). Jag tog dock upp mössan och sprang ikapp tjejen, gav den till henne, log ett vänligt leende, varpå hon svarar med att titta storögt på mig, tar emot mössan och traskar vidare i sina mjukisbyxor av märket adidas (No. 2).

Veckan innan var jag på ett café på Odengatan med min äldsta syster och hennes bebis. När vi skulle gå ut höll jag upp dörren för min syster då hon förde en barnvagn. När hon gick ut skulle ett ungt par gå in. Istället för att själv kliva ut efter min syster höll jag helt sonika upp dörren även åt paret som skulle in. Dessa två människor tittade inte ens åt mig när de klev in, än mindre sade de ”tack” (No. 3). Varför tror de att jag höll uppe dörren? Tror de att jag är så jävla förtjust i denna syssla att jag inte ens förtjänar lite medmänsklighet, lite värme, några vänliga ord, ett uns av den stämning Marianne Rundström får uppleva varje morgon?

Samma dag åkte jag, i vanlig ordning, en smällfull tunnelbana. Jag hade turen att få sittplats, men vid Östermalmstorg dök det upp ett fantastiskt tillfälle att visa människorna runt omkring hur man bör behandla övriga medborgare. En skröplig tant klev ombord på tåget. Jag gjorde min plikt som ung, kry man och reste mig upp och erbjöd henne min plats. Hon tackade (tacka vet jag skröpliga tanter som luktar ostbåge) och satte sig ner. Då jag försökte ta mig bort från platsen startade tåget med ett ryck, varpå jag fick ta emot mig mot en stång bakom den medelålders kvinna som tidigare varit min sittplatsgranne. Halvt hängandes över henne, fortfarande rusig efter min goda gärning gav hon mig plötsligt en knuff i bröstet och frågade ”vad fan jag håller på med” (No. 4). Vadan denna aggression? Såg hon inte hur jag hade hjälpt en gammal dam i nöd? Var ett slag över bröstet det tack jag fick för att jag, i all naivitet, försöker upprätthålla någon slags artighet, någon slags hyfs i samhället?

No. 5, 6, 7, 8, 9, 10 etc. är alla jävla idioter som blir irriterade, sura, upprörda över att man vänligt påpekar att de sitter på den plats man bokat och därigenom BETALAT EXTRA PENGAR FÖR på SJ-tågen. Nästa gång kan väl de casha upp själva istället för att ge en blick som menar att man gott kan sätta sig någon annanstans, för att själv bli ivägkörd två stationer senare.

Jag hatar fölk, helt enkelt. Oftast i alla fall. Ibland i alla fall. Än så länge finns det hopp och jag är inte den ängel jag ovan verkar vara. Just i detta fall försöker jag dock efterleva någon sorts uråldrig kod för hur man beter sig mot andra människor. Någon gång kanske jag tröttnar, misströstar. Någon gång kanske jag gör slag i saken och då jävlar…

// Killamangiro

P.S. Jag ber om ursäkt för ordvitsen i en av länkarna. Ibland har jag ett obehagligt stråk av Yeahns’ nya hemstad i mig. Förlåt. D.S.

Stämningen på Gomorron Sverige

Marianne Rundström, the girl next door, leder SVT:s morgonprogram med varm hand, ett ständigt leende och studion riktigt myllrar av glättiga skratt, ömma blickar och smekande ord. Såväl självkritik som kritik utåt är lika med noll och intet. Ändå, ändå önskade jag, djupt, djupt inombords att Marianne skulle avsluta den inledande kommentaren ”det där var visserligen en komedi…” efter ett klipp (från vad som verkade vara en otroligt enerverande, tråkig teater med Babben Larsson och Loa Falkman) med något i stil med ”…synd bara att man inte skrattar”. Eller något värre och grövre – bara fantasin sätter gränser. Tyvärr gjorde hon inte det, utan sa något så tråkigt och provocerande fjäskigt att jag fem sekunder senare glömt vad hon sagt.

En kvart senare satt hon i soffan med nämnda Babben och Loa samt gamle Adde Malmberg, som tydligen regisserar skiten de förra skådespelar i. Addes uppenbarelse innebar en chock, magen vändes ut och in och den efterföljande frukosten åkte redan där upp och ut. Inom mig ekade en stor fråga, likt den existentiella om vad som kommer först – lyckan eller glädjen (svaret på detta har Mats Wilander klurat och sjungit ut); var har Adde Malmbergs mustasch tagit vägen?! Den gamle skåningen/dansken som för mig alltid har varit min ingifte släktings, ”Falköpingsturken”, look-a-like då de delar relativt ovanliga karakteristika i mörkt, krulligt hår och svart mustasch till en blek bakgrund. Helt plötsligt har jag inget förhållande till honom. Helt plötsligt är han bara en usel komiker som utgör en del i en fantastiskt rolig sketch i Percy Tårar (nota bene; han deltar inte själv). Adde – om du läser det här – spara ut mustaschen igen och jag lovar att skratta, eller åtminstone le, en gång åt något av dina dåliga skämt i det s.k. hysteriskt roliga Släng dig i brunnen! (Varför är alltid allt som beskrivs som hysteriskt roligt otroligt tråkigt?)

Nåväl; mellan att Rundström slickade röv första och andra gången läste Cecilia Gralde upp exakt samma nyheter som hon läst alla andra gånger på morgonen. När Gralde läst klart lämnade hon över ordet till ekonominyhetsuppläsaren, men däremellan spelades, i vanlig ordning, en snabb vinjett samtidigt som man, i vanlig ordning, får se de båda nyhetsuppläsarna snickelisnacka. En tanke slog mig; vad säger de? Hur är egentligen stämningen på arbetsplatsen Studio Gomorron Sverige? Är den hormonstinn? Trycker ekonomisnubben med brillorna på plats, så att säga, ur sig ett Yngwie Malmsteenskt ”NU JÄVLAR!” (som tidigare; plats 64) ett par gånger under vinjetten? Eller är stämningen sådär härligt besk? Väser han ut ett tillgjort vänligt, nedvärderande ”Vad duktig du är Cecilia, verkligen jätteduktig lilla gumman, va, du är så duktig…”? Eller är det så, som det verkar? Är Gomorron Sverige himmelen på jorden? Ler ekonomisnubben vänligt mot Gralde, säger ”Jag älskar dig”, varpå hon ler lika kärvänligt tillbaka, säger ”Och du vet att jag älskar dig”, medan Marianne Rundström några meter bort, lycklig som få, blir rövknullad av Adde Malmbergs mustasch?