Moderatkamrat

facebook är ju - utöver det tidigare nämnda - en lysande tips- och inspirationskälla också och från en konversation mellan två vänner så förvandlas två YouTube-länkar till ett blogginlägg, och idag ska vi definiera uttrycket "björntjänst" genom att använda två moderater.

Först ut har vi Anton Abele som genom följande video deklarerar att han minsann ska kandidera för en riksdagsplats. Heja Anton!


Därefter går vi vidare till en som redan sitter i Riksdagen och i klippet nedan får vi se hur han beskriver Moderaterna genom att blanda en drink:


Konservatism är gin, frihet är Pernod och liv är citron. "Men...är det inte nå'nting som safattas?" frågar ni er då. Jodå, oliverna som representerar sunt förnuft! Hans Rothenberg ska berömmas för sin initiativförmåga men när han svamlar runt om fildelning och civilkurage så ställer man sig frågan: hur många Free Martinis drack han egentligen?

Ha det!
// Yeahns


Politik, Moderaterna, Björntjänst, YouTube, Idiot, Anton Abele

Gör om, gör rätt

facebook är ett fantastiskt socialt nätverk med dess smidighet och geniala programmering. Dessvärre så håller inte alla funktioner samma kvalitet, och samma sak går att säga om användarna.

För det första så stör jag mig på att folk blir fans till vad fan som helst (vänta här tills ordvitsen har lagts sig innan ni fortsätter läsa)! Ordet fan är en kortform av fanatiker vars innebörd - enligt NE - är en person "som hårt och blint kämpar för någon sak i övertygelsen att alla motståndare har fel" och till det behövs inga rationella argument. Det här med att vara fan är alltså någonting som är närmast heligt, en relation på liv och död. Jag finner det oerhört svårt att tro att någon har en sådan förbindelse med exempelvis karaktären "Tobbe, (torbjörn) från Eva & Adam", "Gul bil! (leken)" eller hemsidan "after12.se" med den oklara inriktningen på nattlivet i Skara, Skövde och Göteborg. Nåväl, jag ska väl inte dra för stora växlar av det här då folk förmodligen bara vill ha koll på och lista saker som de mer eller mindre gillar men fan är helt klart fel ord.

Apropå att vara ett fan av någonting så har jag ännu svårare att begripa varför folk blir ett fan av alla sidor som borde vara en grupp. Det finns tusentals exempel såsom "Vi som är trötta på lögner och svek", "Vi som har haft sex med någon i vår vännerlista", "vi som hör våran sms signal när vi inte ens fick nåt sms!", "Var e du? * På väg* så e man fortfarande hemma" eller "HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA.....wait, I don't get it?". Förstår ni vad jag menar? Det går att gnälla sig till döds över folk som vill tydliggöra självklarheter, bjuda på vem-bryr-sig?-information och/eller som är oförmögna att urskilja och hålla sig borta från inkorrekt språk, men min mening här är att alla ovan nämnda fan pages har syftet att samla personer som besitter en viss egenskap - eller snarare brist på andra egenskaper - eller som har en viss åsikt och då borde en grupp vara mer lämplig. Som det ser ut nu så tyder allt snarare på att folk exempelvis är fans till gruppen "vi som älskar mjukisbyxor :)", och för att knyta an till resonemanget i förra stycket så är det för mig helt oförståeligt hur någon kan anse att just denna grupp har rätt och att alla andra är helt ute och cyklar. Fast det är klart; avslutas gruppnamnet med en lobotomerad smiley så får man rätt snabbt en bild av gruppmedlemmarnas och sedermera fansens begåvningsreserv.

Ha det!
// Yeahns

PS. Raden nedanför länkar till andra bloggar som satt samma etiketter på sina inlägg och därmed har ITHMG blivit en del av ett bloggnätverk. DS.


facebook, idioter, grupper, fan

Hands domar'n!

Igår var hela USA och stora delar av den mer civiliserade världen lamslaget som en följd av att det skulle spelas fotboll med händerna; Super Bowl XLIV. Jodå, jag satt själv uppe och såg småtimmarna försvinna samtidigt som jag pendlade mellan förvirring och förvåning. Jag har aldrig gillat amerikansk fotboll och än mindre den påklistrade evengemangsgrejen som tvunget måste finnas varje gång det händer något där borta. Traditioner och rutiner i all ära men jag har svårt för allt gap, jubel, hysteri och cheerleadingen som fungerar som en framtvingad hejaklack. Men på samma gång är det väldigt fascinerande att så många människor kan samlas kring en och samma sak för att umgås. Särskilt när saken är en sådan obegriplig sport som amerikansk fotboll. Underligt att ett sådant korkat land förstår syftet med sporten.

Nåväl, den främsta orsaken till att jag valde tv:n framför sängen en söndag som igår var för att det skulle vara legitimt att sitta uppe och trycka i sig onyttigheter och öl. Såhär gottigt hade en annan det:

Kycklingklubbor, tre dipsåser, friterad chilicheese och quesadillas. Till andra halvlek blev det sandwiches, baconomlindad korv, någon störd friterad grej med sötpotatis, marshmallows och cornflakes och sedan rundade vi av med brownies. Knappt hälften gick åt.

Matkultur kallas det visst. Vissa saker är bortom min förståelse.

Ha det!
// Yeahns

Öppet brev till Västtrafik 2

Hej igen Vässtrafik! Det var ju ett tag sedan nu så jag tänkte att det kunde vara dags att höra av sig igen. Det gäller ju att vårda relationen menar jag.

Idag fick jag vänta i drygt 22 minuter på bussen. Två turer hoppades visst över men det är ju ändå ingen som åker buss vid niotiden så vad gör väl det? 22 minuter kan anses vara en omänskligt lång väntetid men det gick osedvanligt fort. Jodå, vi var ett glatt gäng! En tant drog fram två kortlekar så att jag fick lära mig Canasta (jag kom dock bara tvåa), och damen i tian gick hem och hämtade en låda rött. Det sägs ju att lite vin varje dag är bra för kroppen så... De sex minusgraderna som ytterligare förgyllde situationen var dessutom alldeles utmärkt träning för självbevarelsedriften!

Tack också för att jag missade Soul Kitchen som jag annars ställde klockan för. Den har ju inte alls blivit hyllad eller så utan hade säkerligen varit en besvikelse. De femton minuter jag fick köa för att sedan bemötas av ett "Salongen är full" var på tok för mycket slöseri med tid. Egentligen ville jag nog aldrig se den fast omedvetet, så tack återigen för att ni känner mig så bra! Dessutom; desto färre filmer man får se för sitt festivalpass desto mer måste man uppskatta dem! Valuta för pengarna är ju bara ett uttryck någon snubbe myntade på amfetamin...

Tack för er fulländande service!

------------------------------------------

På tal om filmfestivalen så såg jag en annan riktigt bra film. The Misfortunates är en belgisk film som handlar om en kille som växer upp tillsammans med en alkoliserad far, hans tre bröder och hans farmor. De lever under knappa omständigheter i en liten stad där det mesta går ut på att supa. Filmen påminner lite om Populärmusik Från Vittula men den är betydligt djupare. Belgarna kan det där med starka filmer. Ben X är ett annat exempel som handlar om en autistisk pojke som blir mobbad i skolan. Allt han vill är att passa in, att bli accepterad av samhället men han vet inte hur. "Någon måste alltid dö först".

Ha det!
// Yeahns

Svensk degenerering

Det sägs att vi svenskar är ganska introverta, att vi inte gärna söker kontakt med människor vi inte känner. Måhända är det bara skitsnack från norrmän som inte kan ta att vi tvingade in dem i en nära hundraårig union. Eller lögnaktiga fördomar skapade av tyska furstar som en hämnd för att vi svinade oss (läs: våldtog och plundrade) i deras byar på 1600-talet. Men, som Jens Lekman svarade i en P3-intervju på frågan om vad han lärt sig om olika kulturer av att turnera jorden runt; ”fördomar har en tendens att stämma”.

Så låt oss utgå från denna premiss; svenskar är introverta, har en närmast absurd rädsla för att behöva utbyta ett par ord med en människa vi aldrig tidigare pratat med (trots att chansen för att aldrig träffa denna människa igen är minimal).

Med denna grund i åtanke (och en utgångspunkt som säger att detta är en negativ egenskap (svensken, säger fördomen och Fredrik Lindström, har en tendens att betrakta sina känslomässiga karaktäristika som något icke önskvärt)) är det ett närmast diaboliskt knep av teknikfrämjare att fortsätta med det de sysslar med; utveckla och, just det, främja teknik. Var och varannan svensk, i runda slängar 94%, tar, så fort ensamheten kryper på, chansen att, så snart som möjligt, innan främlingen (och bara för tydlighets skull; jag avser inte människor från främmande länder) trycker sig upp i svenskens ansikte med sin dåliga andedräkt, sin salivbestänkta mun och sina äckliga, vidriga små ord, nyttja sin medhavda teknik. Det må vara en Ipod, en mobiltelefon eller, som i mitt fall, en gammal 512 mb-MP3. Huvudsaken är att ingen jävel ska känna sig inviterad till diskussion.

Vill ni ha bevis? Beträd valfri kollektivtrafiksfordon i Stockholm. (För att inte alla lantisar ska få möjlighet att smasha in en poäng gentemot hufvudstaden (eller ”stressens nirvana” som en gammal tant skrev i en insändare i Mariestadstidningen) vill jag hävda att detta fenomen skådats även i Göteborg, Mariestad, Lund, Graninge m.fl. byar.)

Svenskens slutna rum börjar bli alltmer ointagligt och teknikens utvecklare hamrar in spik för spik i dörrens skyddsbrädor (för att bli helt överjävligt metaforisk…). För egen del är jag relativt likgiltig inför denna utveckling. Rubriken syftade på något helt annat…

…i måndags vann skidskyttedrottningen Helena Jonsson Jerringpriset efter att ha sopat hem 60-70% någonting av rösterna. Svenska folkets röster! Herregud! Egentligen kräks jag på alla dessa galor och ställer mig fullständigt kallsinnig till vem eller vilka som vinner, men, än en gång; herregud! Det här måste vara det ultimata sjukdomstillståndet för en degenererad, riktigt illa åtgången befolkning – en grupp människor som fullständigt tappat kontakt med sin omvärld. Vad händer i landet? Vad tror svenska människor är en bedrift? Att konkurrera med fem tyskor, fyra ryskor, tre norskor och några landsmaninnor och råka snubbla till sig några guld – är det något att bli rikspoppis för? Va?!

Jag har startat en sport där man ska springa ett par km, åka lite skridskor och skjuta med slangbella. Jag har lyckats få med mig tre glada killar från Kista, en hund i Östersund och fått ett ”kanske” från en snubbe i Bryssel. Någon mer som vill anmäla sig? Vinnaren i VM, förutsatt att hon eller han är svensk, utlovas ett Jerringpris i januari 2011.

// Killamangiro

Paragrafryttare

I drygt tre veckor har jag varit förskonad Västtrafiks inkompetens när jag under julledigheten vistades i Töreboda med omnejd (där finns det inga bussar och om man mot all förmodan skulle se någon så står den still i väntan på nästa dags tur), men nu har jag förpassat min lekamen 20 mil+ sydväst och återigen har bussarna förvandlats till mitt personliga pinorum där jag har klippkort. Vanligtvis är det bussarnas servicekvalitet (eller rättare sagt avsaknaden av det) som stör mig men idag har lotten istället fallit på Västtrafiks biljettkontrollanter. Dagens aversion beror inte på att jag åkte fast eller så utan grundar sig på kontrollanternas oförmåga att sköta sitt jobb på ett smärtfritt och trevligt sätt.

Jag sitter på bussen hem sen eftermiddag i gott sällskap med två mångkulturella och malvafärgade påsar, trött men avslappnad och förväntansfull inför en lugn kväll efter en arbetsam dag i utvärderingars tecken. Vid Centralstationen kliver fem kontrollanter på och genast förändras mitt sinnestillstånd och flertalet frågor av olika panikartade karaktärer väcks; Har jag med mig kortet? Har jag aktiverat det? Gäller "ungdom" fortfarande upp till 26 år? Kan jag lita på att kortet fungerar? och värst av allt; Kan jag lita på kontrollanterna?
Ungefär så går mina tankegångar innan mitt sunda förnuft konstaterar att de flesta frågorna är onödiga men ändå kvarstår en viss oro inom mig, ifall något skulle gå fel. Så börjar kontrollanterna att kika på några resenärers färdbevis och fastnar snart vid två skilda kollektivtrafikförbrytare. Den ene var en femtonårig tjej som gled runt på sitt skolkort och efter dess utgångstid (16.00 tror jag att det var) så stämplade hon och hennes kamrat 100-kort (ett slags rabattkort). Nu hade väl hon missat att stämpla alternativt stämplat fel vilket förbryllade kontrollanterna men resulterade ändå i en tilläggsavgift - som dröjde så länge att kontrollanten var tvungen att hålla bussen för att tala flickan till rätta efter hennes avstigning - på 1200 kronor. Därefter hör jag hur en kuklös kontrollant (det vill säga en kvinna) försöker att kompensera sin brist på stake (det mentala stak-tillståndet alltså) genom att bryskt ryta åt ytterligare en femtonåring som verkade ha svårt att förstå hennes önskningar/tillrop om färdbevis och legitimation. Det visar sig att killen har någon form utav mentalt handikapp och reser runt på någon form utav "handikapp-kort" som bara är giltigt tillsammans med en assistent, tilläggsavgift på det!
Därefter nöjde de sig med biljettgranskningen och stod bara och bligade på resenärerna innan de fyra hållplatser senare klev av. Antagligen var de nöjda med deras arbetsprestation, eller om de har någon form av ackordslön med max två tilläggsavgifter per resa. Tilläggsavgift är för övrigt ett korkat namn. De flesta tjuvåkare betalar inget för att åka kollektivt, vad är då tilläggsavgiften ett tillägg på? Varför inte bara kalla det bot och nöja sig med det? En tilläggsavgift förutsätter att du först betalat för något så begreppet skulle vara mer legitimt i följande två fall: (1) Din breda ända täcker två sittplatser och tar därmed mer plats än andra resenärer. Du får betala en tilläggsavgift. (2) Du pratar högt, är allmänt störig och spelar musik med din mobiltelefon, hit med 1200 spänn för helvete!

Åter till inläggets huvudsyfte: alltså en flicka som egentligen har ett färdbevis men som gått lite över tiden och utöver det åker på 100-kort men hade nu klantat sig, varför bötfälla henne? Den drabbar bara hennes päron. Men värst är det ändå med den sinnessvaga killen; när kontrollanten är tvungen att förklara när och hur hans biljett fungerar och vad tilläggsavgift betyder, varför ge honom en lapp med ett inbetalningsnummer? Så att assistenten - som kanske drabbades av migrän och var tvungen att kliva av bussen, vad vet jag? - ska få sota för sitt "brott"? Vem ska annars betala? Personen i fråga lär ju fatta det här med bankgiro och OCR-nummer. Hur oförstående kan man vara? De är sannerligen ett säreget släkte kontrollanterna. Med deras totala avsaknad av empati så borde de onanera till arbetsföreskrifterna.

Ha det!
// Yeahns

...och vi bara sväljer

Eftersom det på flera ställen på Internet diskuteras huruvida EMD-medlemmarnas centrala nervsystem har kortslutning eller inte efter deras ställningstagande för hemlösa så tänkte jag slänga ut de ITHMG-listor (se föregående inlägg) som innehåller hela eller delar av EMD.

Först ut har vi en lista över Sveriges sämsta artister där nomineringarna utsågs med hänsyn till deras musik, medial exponering och påverkan på det svenska folket. Kort sagt, hur onda de är:

8. Darin
7. Caroline af Ugglas
6. Lasse Holm
5. September
4. Carola
3. Takida
2. EMD
1. Tomas Ledin

Det känns som att det fattas ett namn va? Det gör det och lyckligtvis märkte vi det också så vi enades om att sätta Per Gessle på tronen av genomruttenhet jämte Vi ska gömma oss i varandras skapare retroaktivt. Varför Tomas Ledin kom före - eller efter hur man nu ser på det - EMD motiverades med att EMD - förhoppningsvis - är bortglömda om fem år medan folk kommer att lita på varandra i trubadurringar och medelåldersfester i småstäder en hel framtid framöver, eller För en lång, lång tid som denna listas motsats kanske skulle ha sagt. Annars gillar jag mest Killamangiros motivering till Lasse Holm ("han ser ut som en kille som ligger med praktikanter") och September (hon är enligt hans uppfattning språkröret för Stadshotellsnattklubbarna landet över med dess dunka-dunka-musik).

Nästa lista tituleras "Sveriges största mediehoror" och lyder som följer:

8. Thomas Bodström
7. Lars Gåre
6. Robert Gustafsson
5. Lars Berghagen
4. Danny Saucedo
3. Alexander Schulman
2. Linda Rosing
1. Bojan Djordic

Även här saknas det några namn där Wahlgrensläkten med Pernilla i spetsen borde ha kvalificerats sig. Annars kan platserna 7-5 diskuteras; Berghagen har väl sin plats, särskilt efter plats 71 (den andra) i detta klipp; Robert Gustafsson har alltid synts i media - ofta rättmätigt - men hans medverkan i Mediamarkt-reklamerna fick droppen att gå över kanten på bägaren; Lars Gåre nominerades även han för saker som kommit oss till känna efter att ha sett 100 Höjdare.

Frågor på det?

Ha det!
// Yeahns

En parfym är doftens seger över stanken

Marknaden förbluffar mig nästan varje dag. Idag fick jag smaka på effekten av en produkt som jag aldrig stött på förut.

Klockan är några minuter över halv tio och platsen är 17-bussen på väg mot centrum från Östra Sjukhuset. Jag sitter i vanlig ordning med lurar i öronen (The Tiger Who Came To Tea - Wolves, albumen går att dra hem gratis på den första länken) och slötittar ut genom fönstret i jakt på något som kan fånga min uppmärksamhet, något som kan få mig att piggna till. Plötsligt känner jag hur en sju-åtta år äldre man av utländsk härkomst sätter sig bredvid mig... Det borde vara förbjudet att tillverka och framförallt att sälja herrparfym som luktar som en blandning av rengöringsmedel med citrusdoft och Listerine. Ammoniak goes liniment liksom. Det stack till i näsan så fruktansvärt att jag hellre skulle utstått A Clockwork Orange-behandling med Förkväll-maraton istället. Nu behövde jag inte kämpa emot tröttheten längre, nej fokus låg på att hålla mig vid medvetande. Det var bara att köra ner näsan i halsduken och hoppas på att snubben gick av så fort som möjligt.

Undrar hur han tänkte när han köpte doften, om han tänkte? Eller har han någon konstig fetisch för lokalvårdare och sjukgymnaster? Metoden med Wunder-baum under armarna känns inte lika underlig längre.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är tydligen ett citat från Edgar Watson Howe.

Antipati

För varje dag som går så avskyr jag Paradise Hotel mer och mer. Att varje vecka spendera timmar tittandes på en dokusåpa som uppmanar till svek, otrohet, koalitioner och utanförskap förefaller sig dummare än att satsa sparkontot på Thomas Di Leva som vinnare i 100 meter i nästa OS. Släng in lite sex också och varje person under trettio solvarv sitter som klistrade i soffan. Men jag är inte mycket bättre själv och följer serien med ett halvt öga när möjligheten ges. Inte för att utforska det sociala rävspelet deltagarna emellan, istället med förhoppningen om blottade områden som folk annars gärna döljer. Detta trots alla mängder av porrsidor på Internet. Det är genast mer intressant att se personer vars jobb ej är att framträda nakna fläka ut sig i riks-tv, inte sant?

Det är också intressant att få sina fördomar verifierade. För det är väl ingen som förväntar sig att beskåda hur väl en person med en pol.kand-examen eller en tjänsteman på försäkringskassan står sig i parceremonierna? Nej, nej dokusåpor är förbehållna bartendrar, modeller och barnskötare som trots att de har VIP-medlemskap hos fejkbränna-distributörer är så missnöjda med både sitt liv och deras arbete att de måste hävda sig själva genom medial exponering. Deras bristande intellekt döljer de bakom fitnesskroppar, läderarmband och halssmycke med typ en hajtand samt hippa trash-kläder från Diesel, Rare, Replay, G-Star eller dylikt. Problemet för deltagarna är dessvärre att de i och med deras medverkan stämplar sig själva med "Blåst mediahora" i pannan och deras förhoppning om en lyckosam karriär i framtiden är som bortblåst. I alla fall i världen bortanför kameralinsen, den "riktiga" världen. Istället får de tomma och meningslösa liv med arbeten som dragkrok på Moores krogturnéer genom landet och när befolkningen glömt bort/förträngt dem så förpassas de tillbaka till sina gamla arbeten. Såvida de inte arbetade med barn då förstås, för vilken förälder resonerar enligt följande:
- Fasen vad snyggt du hånglade upp den där uppumpade tribal-tatuerade killen! Du blir säkert en jättebra förebild för mina barn.

Nej Paradise Hotel är verkligen fördummande tv. Jag hade dock gärna velat se det i ett någorlunda omgjort format! Ponera att Sverigedemokraterna - Gud förbjude - tar sig in i Riksdagen nästa år, hade det då inte varit intressant att följa de två blockens tjuvspel mellan varandra för att omintetgöra SD's - visserligen rättmätiga (om man ska se till demokratins syfte) - makt i politikens finrum? Även blockens kohandel med SD för att skapa majoritet vore intressant att följa. Kameror överallt i Riksdagshuset och 349 buggade ledamöter, det hade jag kollat på!

På tal om partier jag hyser aversion mot så får jag något högre förväntningar på Sveriges befolkning efter att Medieakademins förtroendebarometer släpptes i dagarna. Befolkningen ska tydligen ha allra lägst förtroende för både Piratpartiet och Sverigedemokraterna (bara 8 respektive 5 procent har mycket eller ganska stort förtroende för dem). Det ska dock tilläggas att endast Det nya arbetarpartiet (Moderaterna) och Det gamla arbetarpartiet (Socialdemokraterna) var representerade i sammanställningen utöver tidigare nämnda. Att IKEA verkar ha näst mest förtroende får mig dock att ifrågasätta begåvningsreserven i Sverige. Jag ser ingen anledning till att sätta tilltro till privata aktörer som styrs av sitt vinstintresse vilket 75 procent av befolkningen verkar göra. Kanske borde Kamprad ge sig in i politiken? Finns det förresten ett förtroende för dokusåpor?

Ha det!
// Yeahns

Marknadsföringsidioti

Som konsument är det skönt att veta att det företag man stödjer och är lojal mot håller en enhetlig linje. Därför vill jag passa på att berömma ICA för deras arbete med att lyfta fram sinnessvaga personer i arbetslivet. Först medverkade ICA-Jerry i reklamen vilken blev så omdebatterad (det sägs ju att all marknadsföring är bra marknadsföring) att ICA ville fortsätta arbeta med speciella människor. Desto mer speciell desto större uppståndelse och vilken bokstavskombination är väl värre än EMD? Jag tror att jag ska sluta att handla på ICA...

Apropå varumärkeslojalitet och personer med begränsad intelligens så ska energidrycken med det monumentalt korkade namnet Cocaine - som enligt burken själv ska vara "The legal alternative" - lanseras i Sverige. Skaparen James Kirby meddelar att det är ett medvetet drag eftersom det tilltalar den majoritet av IQ-befriade individer som Jorden faktiskt består av. Eftersom man efter två tömda burkar kan få koffeinförgiftning så har drycken mött visst motstånd hos Livsmedelsverket och andra länders dito samt den normalbegåvade människan. James Kirby - som av allt att döma lider av en felväxling hos det centrala nervsystemet - kommenterar händelseförloppet med följande ord:
- Den förvarades under disk och såldes vid bakdörrar, precis som andra droger, säger en nöjd Kirby. Jag kunde inte ha regisserat det bättre själv.
En mer hjärndöd person får man leta efter (såvida man inte trycker på länken i inläggets första stycke då förstås). Falsk marknadsföring är det också!

Ha det!
// Yeahns

Gator du trodde du kände

Visst är det skönt när allting blir lugnare allt eftersom dygnets timmar far iväg? Det blir färre bilar i trafiken, inga lekande barn strax utanför och ingen vilsen parkförvaltare som får för sig att klippa gräset en novemberförmiddag. Lugnt och skönt. Till slut är det bara ljudet från tv'n som hörs och när den väl stängs av blir det tyst. Bara att sluta ögonen och somna.

Jodå, somliga har det bra. 01.45 tyckte mina sinnessvaga grannar att det var en bra idé att bättra på sångrösten lite och ville att grannskapet skulle lyssna. Det är liksom ingen mening med att spela Singstar om man inte har någon att spela med. Men nu var det inte mina intelligensbefriade grannar det här inlägget ska handla om utan om en - av allt att döma - värre gången fejd som gestaltades i måndagens avsnitt av TV3's Grannfejden.

Det ska klargöras att jag inte är någon regelbunden tittare och i ärlighetens namn försöker jag väl att undvika TV3 i högsta möjliga mån. Jag tillhör helt enkelt inte kanalens målgrupp med program avsedda för yngre kvinnor (i motsvarighet till TV6 som är så tonårsgrabbig att tv'n börjar lukta kuk), men nu tipsade en kamrat mig om måndagens avsnitt och jag begav mig in på TV3's webb-tv. Veckans avsnitt av Grannfejden utspelar sig nämligen i den lilla avfart till håla där jag spenderade mina nitton första levnadsår - Älgarås. Med tanke på antalet år jag avverkat i samhället kombinerat med det låga invånarantalet (200+) så borde jag veta vilka upptågsmakarna var och således föreföll programmet sig synnerligen intressant. Jag kände inte ens igen dem (dock har jag varit inne i deras hus och även bott i en angränsande lägenhet). Samtidigt som det givetvis kändes tråkigt så var det ändå rätt skönt att få reda på att det pågår någon form av ruljans i byn. Jag tycker också att det är ganska fantastiskt att 1 % av invånarna kan bli så urbota förbannade på varandra att yttre instanser måste kallas in.

Programmet handlade om två kvinnor/mammor/white trash som blivit oense på animaliska grunder och därefter har det eskalerat. Det började med att den enes kanin rymde och härjade runt i den andres rabatter. Sedan följde den enes hund kaninens fotspår och började mucka med grannjycken. Där började debaklet och istället för att komma överens om att hålla bättre koll på husdjuren så intensifierades meningsskiljaktigheterna till synes i brist på all form av sunt förnuft. Anmälningar till Socialtjänsten gjordes, polis tillkallades och arga lappar sattes upp på anslagstavlan hos Handlar'n (på min tid var det ICA). Som om inte det vore nog så uppnår idiotin Livets Ord-nivå när den ena gör affärer med den andres make under osämjan. Alltsammans är oerhört underhållande och monumentalt korkat.

Till sist vill jag ändå lyfta fram att det mest kretiniska med programmet ändå är programledaren Jonas Gådes högpräktiga, filosofiska dravel som är ett återkommande inslag i programserien.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av Hospitalet, ett band som likt gårdagens musiker bjuder på sina låtar genom spara-länk-som-metoden på deras hemsida. Särskilt Hospitalet Firar Sommar är värd att dra hem.

Manual of au revoir

Alldeles nyligen fattade jag beslutet att säga upp min prenumeration på GP. Som ni kanske märkt så har jag länge haft en tveksam inställning till tidningens kvalité och finner mig ständigt frågande till varför jag fortsätter att prenumerera på eländet. Droppen som fyllde bägaren grundar sig till stor del på Frankies inlägg på BaraBen från denna dag.

Nu är i alla fall ett mail ivägskickat till deras prenumerationsavdelning, och med anledningen att det senaste inlägget där jag gnällde - eller ja, tänkte gnälla - via skriftlig meddelandeform var väldigt uppskattat så publicerar jag även mitt besked om GP's entledigande som min personliga nyhetsdistributör. Som den goda konsument jag är med förkärlek till subjektiv klagan så nöjde jag mig inte med att bara delge ärendet och mitt kundnummer utan valde att utförligt förklara orsakerna till mitt beslut enligt följande:

Hej!

Med detta mail vill jag snarast möjligt avsluta min prenumeration på Göteborgs-Posten (varför detta bindestreck?). På grund av min bakgrund som fotbollssupporter i allmänhet och Blåvittsupporter i synnerhet så har jag nu ledsnat på att betala för att få läsa om vilka vedervärdiga svin jag och mitt släkte anses vara av såväl artikelförfattare och krönikörer. Särskilt dumdristigt är mitt beteende att betala för en förlegad produkt när jag kan tillskansa mig samma information gratis bara jag har tillgång till en Internetanslutning.

När många artiklar och krönikor dessutom innehåller sakfel och argument så grundlösa att jag börjar undra om Stampenhuset har en direkttunnel till Christiania så ryker mitt tålamod än mer. Råder horror vacui hos redaktionen? Så länge som tomrummen bara fylls så kvittar det om det är reklam, bilder eller personliga påhopp:

"Änglarnas frontman Anders Almgren jämförde förlusten mot AIK med ett dödsfall i familjen. Han behöver sannerligen komma in i matchen eller skaffa sig ett liv. Helst båda."
- Mats Härd, 071109

Än värre är det när de till synes inskränkta skribenterna och/eller förvirrade gubbarna viftar bort sakliga motargument likt ett parkbänksfyllo nekar lättöl. Tryck- och yttrandefrihet javisst - så länge som det hålls på en öppen och konstruktiv nivå med möjlighet till dialog. Allt som sägs på bastuklubbarna stämmer faktiskt inte, oavsett hur många högskolepoäng och år av arbetslivserfarenhet som klubben ansamlat.

Vänliga hälsningar,
Jens

Tror ni att detta mail uppskattas på GP-redaktionen eller kommer det att leda till att jag blir objekt för intern förnedring via vidarebefodring och anslagstavleförmedling?

----------------------------------

För övrigt så tycker jag att stockholmsbaserade Eating Pebble är detta bästa som hänt den svenska rockscenen sedan Mando Diao gav ut sina första album. Låt oss bara hoppas att de i motsats till nyss nämnda - och även The Hives - bibehåller den adrenalinskapande frenesin efter att deras debutalbum The Knife Show släpps fredagen den 13 november. Hittills har de släppt två EP's och de finns att dra hem gratis i sin helhet på bandets hemsida enligt spara-länk-som-metoden. Alternativt om ni föredrar att agera pirater som inte ens vill stödja bandet via webb-click så kan ni tanka hem den ena EP'n från den nystartade bloggen magiska. (som för övrigt är blogger-nedstängda Indiepassions nya hem).

Här är Eating Pebbles första musikvideo:

Eating Pebble - Wrestling the radio

Inte så pjåkigt va? Om sångaren bara kunde sluta se så skitnödig ut när han sjunger så tror jag att de kan bli riktigt stora.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av nyss hyllade band.

Märkt för livet

1 000 kronor fattigare är jag precis hemkommen från Buzzstop 28 med en purfärsk tatuering:

Snygg va? En femhunka per nylle är inte så illa! Nej det där känns inte riktigt som min stil eller? Men fatta vilket dille man måste ha på inredningsprogram om man låter porträttera en hitte på-homo och en man vars favorituttryck är "Har det brunnit i skallen på dem?" (2.58 in i klippet). Det ryktas att den här snubben har Simon och Thomas på vardera skinka också...

Skämt åsido så går jag numera runt med följande på höger skuldra:

Så här såg det alltså ut ungefär tre minuter efter att Felicia lekt färdigt. Texten är lite ojämn nu beroende på svullnaden och kommer att räta ut sig allt eftersom den gått ner (även fast jag ändå gillar den i nuvarande skick) och likaså kommer övergången vid den svartes arm att bli jämnare när färgen lagt sig. Just nu är jag grymt nöjd trots de små ångestattackerna som slog mig på bussen hem. Vad tycks?

Ni som inte vågar tatuerare er på grund av rädslan för smärta kan jag lugna, det är mycket värre att gå till tandläkaren och då vantrivs inte jag särskilt mycket i tandläkarstolen. Ibland kändes det som att bli riven men för det mesta kändes det inte alls och fram emot slutet var det nästan skönt.

Just det här motivet har jag haft i tankarna det senaste halvåret men att jag någon gång skulle gadda mig har jag vetat om ända sedan jag som liten gosse satt bakom min överarmsmärkta far på hans dåvarande Harley Davidson Electra Glide. Gubbarna känner ni igen från MAD-serien Spy vs Spy skapad 1961 mitt under Kalla Kriget. Serien är cool men ingen favorit utan gubbarna ska gestalta min förmåga att alltid vara antingen... eller... Jag ville ha två motpoler som inte var Yin och Yang, det känns lite CD. Texten har ungefär samma innebörd och är en omgjord version av citatet "They live black and white in a world of color" som någon kanske känner igen från The Hives live-DVD Tussels In Brussels?

I drygt en timme blev jag pumpad med bläck, nu sitter det där för resten av livet. Det känns oerhört bra och oavsett vilket så kunde det ha varit värre. Mycket värre.

Ha det!
// Yeahns

Goddag Yxskaft!

I över ett år har jag prenumererat på ortens egen tidning GP. Det är sällan som jag hittar något intressant att läsa och ännu mer sällan blir jag förbluffad över hur välskrivna artiklarna är (ändock långt bättre än Aftonbladet och dess konkurrenter) men för 75 kronor per månad så kan tidningen med sina regionala nyheter stundtals vara ett trevligt inslag i vardagen. Om inte annat så skramlar jag väl ihop några vuxenpoäng..? Men nu är det inte GP's anti-Blåvittpropaganda eller de till synes bakbundna journalisterna som jag ska prata om utan hur de behandlar sina reklamationer.

Normalt så levereras GP varje tidig morgon - med undantag för några superhögtidsdagar - till min dörr så att jag varje dag kan ta del om bilbränder på Hisingen eller i Bergsjön, turerna kring pariserhjulet och vilka geléhallon som är godast, men så finns det avvikelser. Ibland får jag inte min tidning. Idag var en sådan dag.

Det har hänt förr (cirka 10 gånger) så det var ingen direkt chock när jag i morse gläntade på dörren för att plocka in pappret med trycksvärta. Varför tidningsbudet sket i mig idag kan jag bara spekulera i men jag gissar på kidnappning. I vilket fall som helst så kan då jag som prenumerant surfa in på gp.se (ni vet det här Internet med www och grejer), klicka på några knappar och sedan deklarera att jag denna dag är utebliven tidning. Lika smidigt som en rysk gymnast! I kompensation förlänger GP min prenumeration med en dag utan kostnad och lovar även att budet ska få en avhyvling. Är inte det fantastiskt? Jag kan alltså idag försäkra mig om att få ta del av framtidens information i en dag trots att jag avslutat min prenumeration. Jag ser verkligen fram emot att just den dagen få ta del av en tidning som jag inte längre vill ha och läsa om det just då aktuella. Kanske testar GP-Konsument bläckpennor?

Hur jag ska kunna ta del av det nyhetsflöde som jag idag betalat för berättar dock inte GP någonting om. Om jag ska få den tidning som jag är berättigad till så får jag väl helt enkelt gå och köpa den. 15 kronor går den på, det vill säga en femtedel av min månadsprenumeration.

Ett system som är utformat av idioter blir per automatik idiotsäkert, eller?

Ha det!
// Yeahns

Du måste va' sjuk, sjuk, sjuk, sjuk

20.00 ikväll går Håkan Hellström upp på Lisebergs stora scen. En gång varje år sedan 2001 och alltid har folk i åldrarna 14-30 vallfärdat dit för att beskåda Sveriges i särklass största artist genom tiderna. Men jag är inte sugen så jag stannar hemma, vad är det för fel på mig?

Det kommer att bli en magnifik spelning jag vet. Håkan går aldrig under en fyra i betyg och på hemmaplan ger han alltid lite extra - extas rakt igenom. Men jag har som sagt ingen lust, varför kan jag bara spekulera i men antagligen är det flera faktorer som spelar in. Dels har jag sett honom fyra gånger och efter den senaste gången har han inte släppt något nytt material. Dels är ingen ur min vänskapskrets riktigt peppad. Dels har jag laddat för annat den här veckan såsom serieseger och en fest imorgon. Dels så ogillar jag Lisebergs arrangemang när de ställer upp staket likt en häcklöpningsbana parallellt med scenen. Men ingen av anledningarna är en godtagbar ursäkt, inte ens om man lägger ihop dem och med tanke på att jag inte ens behöver punga inträde så blir mitt agerande allt mer skamligt. Kanske blir man bortskämd med högkvalitativa artister här i Göteborg, man tar dem för givna? Jag får nog ta och köpa mig en termometer...

Hur som helst så kommer min lista över mina topp fem-spelningar här:
1. The Hives: Where The Action Is 2004; Frihamnen, Göteborg - Mycket för att det var min första riktiga konsert och att jag vid den tidpunkten hade byggt upp ett oerhört gillande för männen från Fagersta. Det att jag blev matförgiftad och spydde så sent som på Broder Daniels framträdande precis före Hives spelar också in.
2. Håkan Hellström: Liseberg 2008; Göteborg - Jag skrev om spelningen efteråt men jag minns den som mycket bättre än vad jag kanske gav sken av då.
3. Bon Iver: Way Out West 2009; Slottsskogen, Göteborg - Orden står fast.
4. Sunset Rubdown: Parken; Nattklubb vid Avenyn, Göteborg - En fantastisk spelning på fel ställe. Spencer Krug är en fenomenal musiker och hans band var inte illa det heller (basisten, gitarristen och trummisen körde något slags rotationssystem). Att sedan Parkens dj förstör kvällen efter att indiebandet gått av med att lira Shakira ska inte tas med i spelningens räkning.
5. Broder Daniel: Way Out West 2008; Slottsskogen, Göteborg - Mest för symboliken med att det var deras sista spelning. Känslosamt.

Sitter någon annan inne på en lista som den vill dela med sig av? Inte?

Ha det!
// Yeahns

PS. Jag såg förresten framsidan på en Hänt Extra eller liknande i ICA-kön idag. På bilden var Anders Bagge och hans sambo och en aggressiv gul text som ungefär löd "Anders Bagges nya sambo talar ut: 'Därför föll jag för Anders' ". Så skönt att de väljer orden "talar ut" som om hon genomgått någon livskris, katastrof eller något. Okej att han är avlönad av TV 4 men sådär långt skulle nog inte ens jag sträcka mig. Eller jo, kanske. DS.

Rubriken är som vi alla vet från En vän med en bil.

Hate this & I'll love you

Jag vet inte hur pass insatt den gemene ITHMG-läsaren är i fotbollens värld men då man själv anser sig som kunnig så händer det att fotbollen tar över ens tankar emellanåt. Som idag till exempel när jag med trötta ögon satt och lyssnade på hur en överviktig lärare (som för övrigt är gaisare och målar därför helst med grönt och svart på whiteboarden) förklarade hur man besvarar varför-frågor på ett vetenskapsteoretiskt vis. Istället för nöta in villkor för explanandum och explanans så kom jag att tänka på hur en startelva bestående av spelare jag avskyr skulle se ut och därefter gick pennan glödhet. Nedan har ni mina tankegångar:

Spelsystemet är 3-4-3 utan krav på balans och jag har endast utgått för grad av avsky och helt förbisett talang:

Målvakt:
Jonas Sandqvist (Malmö FF) - I en match för något år sedan gick han in oerhört hårt i närkamper och var nära på att skada Blåvitts talang Robin Söder med en ful spark.
Försvar:
Sergio Ramos (Real Madrid) - Han känns så äcklig bara med sitt sliskiga hår och så spelar han i en vidrig klubb. Spelar rätt fult också.
Marco Materazzi (Inter Milan) - Även detta en ful spelare och jag har hatat honom ända sedan han armbågade ner Juan Pablo Sorin i Champions League 05/06 (?).
Emmanuel Pogatetz (Middlesbrough FC) - En spelare som både är för trög och för dålig för att spela hårt och därför kommer han alltid sent in i duellerna.
Mittfält:
Stefan Ishizaki (IF Elfsborgs) - Han ser ut att vara ett riktigt svin, har spelat i Solna AIK och brukar oftast vara bra mot Blåvitt. As!
Michael Ballack (Chelsea FC) - Han är tysk och verkar allmänt svinig.
Jose María Gutiérrez (Real Madrid) - Liksom Ramos har han ett sliskigt hår och ser rätt dryg ut.
Bojan Djordic (Solna AIK) - Ett praktarsle rätt igenom.
Anfall:
Mario Balotelli (Inter Milan) - En gnällig jättebäbis.
Emmanuel Adebayor (Manchester City) - Girig, slö, ful, svinaktig och så vidare.
Didier Drogba (Chelsea FC) - Egentligen tycker jag inte så illa om honom utan det är mest i brist på alternativ han kommer med, men klart att han inte är en favorit.

Vad tror ni? Kan gå halvdant i Europa League kanske?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av Muse.

Tillbaka till djungeln

Kändis-tv där tittarna får bestämma, vore inte det toppen? Tjae jag vet inte men jag kan mycket väl tänka mig att det lät så på TV 4's brainstorming-möte när någon kläckte idén till Kändisdjungeln. Kändis-Robinson blandat med Fear Factor, jodå förnedrings-tv och b-skådisar går ju hem och Svenne Banan gör på sig av lycka.

Jag hade tänkt att bara låta det gå mig förbi då jag helt enkelt antog att programmet bara skulle dynga ner den redan sketna tv-tablån en gång i veckan - en-två timmar går ju lätt att förvilla genom onykterhet, film, earth hour och/eller annan kanal - men när jag igår upptäckte att det sänds varenda dag (plus en extra repris) 16 dagar i sträck så blev jag lack, särskilt eftersom det rubbade mina söndagsrutiner med Sporten 20.00.

Hur som helst, det är ju ett riktigt värdelöst program det där. För det första så är ju namnet missvisande, vadå kändisar? Den enda personen som hade lite respekt i mina ögon var 94-hjälten Kenneth Andersson men den är borta nu. Resten då? En svensk b-skådis, en dansande grisbonde, ett vinfyllo, en avdankad sportreporter, en blåst Kanal 5-brud och en drös andra så kallade celebriteter som jag var tvungen att kolla upp. Eller är det bara jag som skapar frågetecken av den här listan? Jag hörde att min döda farfar fick ett samtal också, men han tryckte bort det.
Varför ställer de ens upp på det här?! Just nu ser jag hur Thorleifs-Thorleif gräver efter "stjärnor" bland fiskrens, ormar och maskar samtidigt som han snurras på ett hjul, är han verkligen så desperat efter medial uppmärksamhet att han ställer upp på i princip vad som helst? Eller vill han "bjuda på sig själv" som det så fint heter? Man kan tycka att efter mer än 40 år i musikbranschen så borde han väl vara nöjd, eller är det här ett sätt för honom att betala tillbaka för all usel musik han öst över landet (Gråt inga tårar är min pappas hatlåt alla kategorier)? Äsch, de gömmer sig väl alla bakom orsaken att det är för en god sak då vinstpengarna ska doneras till någon av vinnaren utsedd stiftelse.

Värst av alla är ändå tittarna som sitter hemma som några slags semi-sadister som njuter av att utsätta andra för sattyg och vanära (hur mycket de än nu gjort sig förtjänta av det). Underhållning? Nej. TV 4? Ja.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av Babian.

Befriande idioti?

På spårvagnen hem bevittnade jag ett underligt möte mellan två ~14-åriga flickor och en något äldre kvinna. Några leenden och skratt avslutades med en hjärtlig kram och därefter steg kvinnan på vagnen skakandes på huvudet och lät ansiktet göra en grimas av avsmak. "Vadå, gillade hon dem inte?" tänkte jag och slängde en förundrad blick ut genom fönstret där jag till min förvåning ser flickorna hånskratta tillsammans samtidigt som de himlar med ögonen och ger sig av.
Jag blev alldeles varm inombords. Tänk vad härligt det är med ömsesidigt ogillande! I den där relationen kommer ingen att bli besviken, lurad eller utnyttjad. Det är verkligen vackert med ömsesidighet.

-------------------------------

Europe släpper i dagarna ett nytt album. Last Look At Eden ska det tydligen heta och med tanke på att nedräkningen påbörjades redan 1986 (länken ger låten vad den förtjänar) så borde väl Domedagen snart vara här? Fast med tanke på det stundande skivsläppet så borde kanske den rätta benämningen vara Befrielsen?

-------------------------------

TV 3 - Sveriges andra kanal som styrs av en lobotomerad ledning (TV 4 är den andra) - kör just nu en programserie kallad Svenska Hollywoodfruar. Liksom varje program på en kommersiell tv-kanal så har denna produktion en särskild sponsor; (fjortis-)accessoarsbutiken Glitter som minsann låter deklarera att man till och med är en "Stolt sponsor". Det måste kännas ljuvligt att som anställd och/eller konsument representera ett företag som "stolt" står bakom en serie som både styrker fördomen om att blondiner är korkade och ute efter pengar samt förskönar bilden av livet som hemmafru, särskilt med tanke på den ständiga jämställdhetsdebatten på senare år..?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är exakt densamma som titeln på en Franke-låt.

Säkert jätteröligt öm män här den humörn

Det är möjligt att jag haft en osedvanlig morgontrötthet och -irritation den senaste tiden för varje gång som jag promenerar upp till bussen så blir jag förbannad. Där möts jag av en mörkblå reklamskylt med endast ett ord skrivet i en illgul färg som bildar en kontrast. "Väknä!" står det.

Det är Kalles Kaviar (som för övrigt har en sjukt störig hemsida) som gör reklam för sin senaste lansering; Kalles prickiga som tydligen ska vara en prickig historia innehållande färskost och en gnutta kaviar. Inget fel i det - kaviar är inget favoritpålägg men det går ner - utan det är sättet de marknadsför produkten på. Varje gång jag ser den där kampanjen så stör jag mig dels på att den är ful, tråkig och språkligt felaktig, och dels för att jag kommer att tänka på en grisbonde (både i bokstavlig och bildlig bemärkelse) från typ Trollhättan som står och ropar "Väknä!" åt sina polska arbetare med en käpp i handen. Han står där i ett par blåa arbetsbyxor, gröna stövlar och en rödrutig sliten skjorta. Han är orakad och bär en svart reklamkeps från "Nordgrens åkeri" eller liknande. Snuset spottar han dirket i näven och torkar sedan av sig på de redan smutsiga byxorna. Han är ett svin och han trivs med det.

Så kommer bussen och man åker genom staden och överallt möter ögonen mörkblåa pelare med budskap i gult. "Göd mörgön!", "Frukösten är klär!" och liknande är allt jag ser förutom tillfället då en kalvande a-lagare fångar min uppmärksamhet (klockan var 10.38 och allt som forsade ur hans mun var en vittransparent vätska). Jag vet inte vad som gör mig mest illamående, reklamen eller spyan. Jag vet bara att jag inte vill bli väckt av en vresig surgubbe på morgonen.

Ha det!
// Yeahns

God save the queen

Igår offentliggjordes förlovningen mellan den snygga prinsessan och hennes förmodliga make (är det något kungafamiljspar som brutit upp i modern tid?) Jonas Bergström - som tydligen är en "uppskattad kollega" på advokatbyrån Vinge - och om man utgår från den svenska massmediehysteri som följde så skulle man kunna tro att hela världen stannade upp och började att skicka slängkyssar i riktning mot Solliden.
Men i dagens GP går det att läsa att förlovningen endast fick måttligt intresse i utlandet där bara Norden och Tyskland uppmärksammade spektaklet till alla rojalisters stora förtret. Inte ens monarki-vänliga Storbritannien brydde sig men jag antar att de bara hade annat för sig. Varför resten av världen struntade i att en fräsch brud gick ner sig kan jag bara spekulera i. Trädgårdsodling kanske?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken vet ni var den kommer ifrån.