Stämningen på Gomorron Sverige

Marianne Rundström, the girl next door, leder SVT:s morgonprogram med varm hand, ett ständigt leende och studion riktigt myllrar av glättiga skratt, ömma blickar och smekande ord. Såväl självkritik som kritik utåt är lika med noll och intet. Ändå, ändå önskade jag, djupt, djupt inombords att Marianne skulle avsluta den inledande kommentaren ”det där var visserligen en komedi…” efter ett klipp (från vad som verkade vara en otroligt enerverande, tråkig teater med Babben Larsson och Loa Falkman) med något i stil med ”…synd bara att man inte skrattar”. Eller något värre och grövre – bara fantasin sätter gränser. Tyvärr gjorde hon inte det, utan sa något så tråkigt och provocerande fjäskigt att jag fem sekunder senare glömt vad hon sagt.

En kvart senare satt hon i soffan med nämnda Babben och Loa samt gamle Adde Malmberg, som tydligen regisserar skiten de förra skådespelar i. Addes uppenbarelse innebar en chock, magen vändes ut och in och den efterföljande frukosten åkte redan där upp och ut. Inom mig ekade en stor fråga, likt den existentiella om vad som kommer först – lyckan eller glädjen (svaret på detta har Mats Wilander klurat och sjungit ut); var har Adde Malmbergs mustasch tagit vägen?! Den gamle skåningen/dansken som för mig alltid har varit min ingifte släktings, ”Falköpingsturken”, look-a-like då de delar relativt ovanliga karakteristika i mörkt, krulligt hår och svart mustasch till en blek bakgrund. Helt plötsligt har jag inget förhållande till honom. Helt plötsligt är han bara en usel komiker som utgör en del i en fantastiskt rolig sketch i Percy Tårar (nota bene; han deltar inte själv). Adde – om du läser det här – spara ut mustaschen igen och jag lovar att skratta, eller åtminstone le, en gång åt något av dina dåliga skämt i det s.k. hysteriskt roliga Släng dig i brunnen! (Varför är alltid allt som beskrivs som hysteriskt roligt otroligt tråkigt?)

Nåväl; mellan att Rundström slickade röv första och andra gången läste Cecilia Gralde upp exakt samma nyheter som hon läst alla andra gånger på morgonen. När Gralde läst klart lämnade hon över ordet till ekonominyhetsuppläsaren, men däremellan spelades, i vanlig ordning, en snabb vinjett samtidigt som man, i vanlig ordning, får se de båda nyhetsuppläsarna snickelisnacka. En tanke slog mig; vad säger de? Hur är egentligen stämningen på arbetsplatsen Studio Gomorron Sverige? Är den hormonstinn? Trycker ekonomisnubben med brillorna på plats, så att säga, ur sig ett Yngwie Malmsteenskt ”NU JÄVLAR!” (som tidigare; plats 64) ett par gånger under vinjetten? Eller är stämningen sådär härligt besk? Väser han ut ett tillgjort vänligt, nedvärderande ”Vad duktig du är Cecilia, verkligen jätteduktig lilla gumman, va, du är så duktig…”? Eller är det så, som det verkar? Är Gomorron Sverige himmelen på jorden? Ler ekonomisnubben vänligt mot Gralde, säger ”Jag älskar dig”, varpå hon ler lika kärvänligt tillbaka, säger ”Och du vet att jag älskar dig”, medan Marianne Rundström några meter bort, lycklig som få, blir rövknullad av Adde Malmbergs mustasch?