Sunday bloody Sunday

Förmiddagen ägnades åt att diska och städa lägenheten…

Eftermiddagen cementerade det faktum att Allsvenskan har startat. Man går hoppfullt och längtar i en veckas tid för att sedan, efter slutsignalen, bara må dåligt. Åtminstone är det så den allsvenska verkligheten ser ut för en djurgårdare. Det sista vi behöver nu är en vedervärdig poängjakt, stress och otåliga supportrar som börjar ropa på att ändra spelsystem, på odugliga tränare och på uteblivna värvningar. Den sjätte april ska jag bevittna Blåvitt-DIF på Gamla Ullevi med Yeahns och Elston Gunnn. Jag har i ett par veckors tid rustat för att vara objektiv och lugn inför, under och efter denna match. Står DIF fortsatt poänglöst inför den dagen vill jag nog inte gå…

Man U vann över Liverpool… (Yeahns får ursäkta)

Sent på eftermiddagen började återbud regna in till kvällens träning för det lag där jag numera är (förutom spelare) tränare, kassör och nuförtiden, vad det verkar, lagledare (sedan den ordinarie gått och kärat ner sig och efter det konstant lägger över alla uppgifter på mig). Denna träning kunde jag dock till slut inte heller närvara på själv. Min ettåriga systerson, min älskade gudson, slog upp ett jack i pannan så blodet forsade. Såret gick ända in till benet. Kvällen fick ägnas åt att trösta mina systerdöttrar medan deras mamma var på Astrid Lindgrens barnsjukhus…

När jag kom hem tvingades jag bevittna hur en Zlatan helt utan självförtroende erbjöd en magnifik kavalkad i brända chanser… (En fågel viskar dock i mitt öra att han, efter att jag givit upp i 87:e, lyckades sätta en balja (på straff).)

Imorgon är det måndag.

Svensk degenerering

Det sägs att vi svenskar är ganska introverta, att vi inte gärna söker kontakt med människor vi inte känner. Måhända är det bara skitsnack från norrmän som inte kan ta att vi tvingade in dem i en nära hundraårig union. Eller lögnaktiga fördomar skapade av tyska furstar som en hämnd för att vi svinade oss (läs: våldtog och plundrade) i deras byar på 1600-talet. Men, som Jens Lekman svarade i en P3-intervju på frågan om vad han lärt sig om olika kulturer av att turnera jorden runt; ”fördomar har en tendens att stämma”.

Så låt oss utgå från denna premiss; svenskar är introverta, har en närmast absurd rädsla för att behöva utbyta ett par ord med en människa vi aldrig tidigare pratat med (trots att chansen för att aldrig träffa denna människa igen är minimal).

Med denna grund i åtanke (och en utgångspunkt som säger att detta är en negativ egenskap (svensken, säger fördomen och Fredrik Lindström, har en tendens att betrakta sina känslomässiga karaktäristika som något icke önskvärt)) är det ett närmast diaboliskt knep av teknikfrämjare att fortsätta med det de sysslar med; utveckla och, just det, främja teknik. Var och varannan svensk, i runda slängar 94%, tar, så fort ensamheten kryper på, chansen att, så snart som möjligt, innan främlingen (och bara för tydlighets skull; jag avser inte människor från främmande länder) trycker sig upp i svenskens ansikte med sin dåliga andedräkt, sin salivbestänkta mun och sina äckliga, vidriga små ord, nyttja sin medhavda teknik. Det må vara en Ipod, en mobiltelefon eller, som i mitt fall, en gammal 512 mb-MP3. Huvudsaken är att ingen jävel ska känna sig inviterad till diskussion.

Vill ni ha bevis? Beträd valfri kollektivtrafiksfordon i Stockholm. (För att inte alla lantisar ska få möjlighet att smasha in en poäng gentemot hufvudstaden (eller ”stressens nirvana” som en gammal tant skrev i en insändare i Mariestadstidningen) vill jag hävda att detta fenomen skådats även i Göteborg, Mariestad, Lund, Graninge m.fl. byar.)

Svenskens slutna rum börjar bli alltmer ointagligt och teknikens utvecklare hamrar in spik för spik i dörrens skyddsbrädor (för att bli helt överjävligt metaforisk…). För egen del är jag relativt likgiltig inför denna utveckling. Rubriken syftade på något helt annat…

…i måndags vann skidskyttedrottningen Helena Jonsson Jerringpriset efter att ha sopat hem 60-70% någonting av rösterna. Svenska folkets röster! Herregud! Egentligen kräks jag på alla dessa galor och ställer mig fullständigt kallsinnig till vem eller vilka som vinner, men, än en gång; herregud! Det här måste vara det ultimata sjukdomstillståndet för en degenererad, riktigt illa åtgången befolkning – en grupp människor som fullständigt tappat kontakt med sin omvärld. Vad händer i landet? Vad tror svenska människor är en bedrift? Att konkurrera med fem tyskor, fyra ryskor, tre norskor och några landsmaninnor och råka snubbla till sig några guld – är det något att bli rikspoppis för? Va?!

Jag har startat en sport där man ska springa ett par km, åka lite skridskor och skjuta med slangbella. Jag har lyckats få med mig tre glada killar från Kista, en hund i Östersund och fått ett ”kanske” från en snubbe i Bryssel. Någon mer som vill anmäla sig? Vinnaren i VM, förutsatt att hon eller han är svensk, utlovas ett Jerringpris i januari 2011.

// Killamangiro

Samhälleliga ironier, del 2

En man som har skrivit textraden "släck alla ljus, tänd på min kropp" (bland mycken annan, liknande, flatulens med ord) kan tjäna (stora?) pengar på sitt musikskapande.

// Killamangiro

Bananas are for monkeys?

Eftersom Yeahns förtvivlat ensam håller liv i bloggen och kvaliteten uppe tänkte jag hjälpa till med det ena och stjälpa med det andra. Vilket som är vilket lär framgå.

En grundpelare i ITHMG, som jag betraktar saken, är att ingenting, inte en enda liten detalj i livet är för ointressant, för obetydligt, för litet för att hamna under ITHMG:s smutsbeprydda lupp.

Ämnet för dagen är således bananer. Den frukt vi Djurgårdare brukar (måhända med fog) sammankopplas med och som Yeahns finner så avskyvärd att kväljningar framkallas (detta märkliga beteende ska tydligen förklaras med fruktens konsistens).

Bananen har på senare tid (detta vaga begrepp som i detta sammanhang ska likställas med ett par månader) blivit smått omöjlig att öppna med den traditionella dra-ner-”skaftet”-så-skalet-delas-i-tre-till-fyra-delar-metoden. Istället tvingas man, med nagelns hjälp, göra ett hål i skalet och därifrån öppna. Konsekvensen blir inte sällan att ovandelen av frukten mosas, då mina naglar vare sig är vassa eller långa.

Orsaken till denna utveckling är oerhört svårdefinierad. Möjligtvis säljs bananen i ett alltmer omoget tillstånd, vilket försvårar möjligheten till det sedvanliga ”knäcket” på det mjuka skalet (till skillnad från det, i omogen beskaffenhet, mer styva). En annan teori är en, med åldern, ökad klåfingrighet – kanske, kanske ett uttryck för en (lite väl) tidig åldersreumatism.

Hjälp mig, kära ITHMG-läsare, reda ut denna gåta. Är fenomenet bekant? Om så är fallet; vad är orsaken till detta bananfruktens plötsliga förfall?

// Killamangiro

Samhälleliga ironier, del 1

Folkhemmet var en socialdemokratisk vision, vilken bl.a. innefattade det svenska välfärdssamhället. En bärande poäng inom denna vision kan sägas vara att alla skulle inkluderas.

Det, i många svenska öron, positivt klingande namnet har nu satts på ett möbelföretag. Designen påminner säkerligen i stor utsträckning om utseendet på möbler från de decennier, 50-, 60-, 70-talet, som Folkhemmet allra mest förknippas med, men inkluderas verkligen alla till dessa priser?

Ta ITHMG-helg

Det vankas ITHMG-helg och med det lite fylla, bakfylla, raljerande över folk som inte är som de (enligt vårt tycke) borde vara (ITHMG är ju, som bekant, en herrklubb för inbördes beundran), minst en bakfyllepizza, en del fotbollstugg och musiktips i mängder där alla är mer angelägna om att dela med sig av sina tips än att ta till sig de andras… Jag tänker därför gå händelserna i förväg och utnyttja utrymmet här till att dela med mig av fem stycken musikbitar. Här avbryter ingen.

Utan inbördes rangordning, fem låtar som jag på senare tid lyssnat på lite mer än andra:

Nitzer Ebb: Join in the Chant

Inte en människa jag känner (förutom min bror som introducerade den för mig) har uppskattat när jag spelat upp detta stycke industrirock. För mig fungerar den dock alldeles utmärkt som adrenalinpumpare inför fotbollsträningar och –matcher. MUSCLE AND HATE!

Scarlett Johansson & Pete Yorn: Relator (ljudfilen har tagits bort från Youtube och mina internetkunskaper är högst begränsade; ni som har Spotify hänvisas dit)

Den undersköna Scarlett Johansson… den enda kvinna som kan konkurrera med min sambo har visat sig ha en fantastiskt finstämd sångröst och denna låt är ett riktigt lyckopiller.

The Waterboys: Fisherman’s Blues

När jag var elva år skickade min fars bästa vän, Tomas, ett brev till mig med medföljande kassettband. Brevet handlade om en grupp vid namn Waterboys och kassettbandet innehöll en skiva av samma band. Tomas överskattade mig; jag varken uppskattade brevet eller musiken på den tiden, utan ställde mig mest frågande till hur i helvete jag skulle besvara honom och behålla hans tro på att vi kunde betraktas som någotsånär jämlikar intakt… Jag svarade aldrig utan bad pappa hälsa och tacka.

Ska jag vara ärlig är jag, utan att ha lyssnat överdrivet mycket på bandet, inget större fan idag heller. Däremot är denna låt, Fisherman’s blues (från skivan med samma namn, från 1988), riktigt jävla bra.

The Only Ones: Another Girl, Another Planet

Detta stycke musik upptäckte jag tack vare den eminenta bloggen Kamratskap Rock (som vi också hänvisar till till höger). Det är en fruktansvärt bra rocklåt helt enkelt, varken mer eller mindre. Det ryktas att Blink 182 har gjort en cover på låten, men jag vägrar lyssna… att de har slaktat den är för mig en självklarhet, varken mer eller mindre. Även bandet nedan har gjort en cover på Another Girl, Another Planet… fenomenal. Från The Only Ones är inte steget långt till…

The Libertines: Don’t Look Back into the Sun

För er tappra få som läser mina inlägg är min fäbless för Libertines tämligen uppenbar och detta är, i mitt tycke, sedan cirka ett år tillbaka (då den passerade demoversionen av Tell the King) världens bästa musikbit alla kategorier. Mycket tack vare det helt fantastiskt briljanta, ruffiga introt som sakta stegrar och kulminerar i Petes ”Yaaah”. Det går inte att inte vara lycklig och tacksam över att Pete och Carl fick ett par år tillsammans…

//Killamangiro

Den enes död...

Den politiska populismen har nu nått ett nytt lågvattenmärke.

En oerhört uppskattad (dock inte i mina ögon, med några få, små undantag) amerikansk artist har tragiskt avlidit. I lilla landet lagom tar en okarismatisk, okunnig partiledare chansen att vinna några billiga poäng av ett svenskt folk som säkerligen lider en masse med den bortgångne.

Vanära över den döde, vanära över den dödes familj, vanära över hans riktiga fans, vanära över Sveriges (än så länge) största parti. Vanära över mänskligheten. Var inte du ett Bruce Springsteen-fan, Mona..?

Due due?

I egenskap av de fotbollskonnässörer vi finner oss vara så har vi på ITHMG-redaktionen åter samlats för att styra upp Svensk fotboll. Ni som har vårt Allsvenskan-tips med ordmagneter uppsatt på kylen vet att vi ligger hyfsat till. Nu när det är landskamp och dags för lite nationell extas (igen) så tänkte vi sticka ut hakan med en revolutionerande startelva för drabbningen med vår ärkefiende Dansken (är det inte dags att dra över sundet snart igen, eller vad säger du ”kungen”?). Vi i ITHMG har alla lite olika syn på det här med landslag. Somliga skyr Lagerbäck likt SJ sina tidtabeller medan somliga tycker att han borde få bli, just, statschef. Efter ett noga övervägande kommer vi fram till följande:
Målvakten känns given, mittbackarna lika så. Mikael är någorlunda trygg med bollen, medan Skövdebon på vänsterbacken känns modern, dessutom så spelar han med tex Grönkjaer i FCK. Herrar Daniel och Anders sköter sitt mittfält så att övriga kan få härja fritt. De som ska få härja är Kim och Sebastian, kanske kan lämna kanterna åt våra laterals. Henrik kan gå och peka på topp och Zlatan har bättre dagsform än Wernbloom/Tjernström/Jonsson.

Isak
Mikael Nilsson, Mellberg, Majstorovic, Wendt
Sidled, Taco
Bissen,Kongo-Kim
Zlatan, Henrik


Heja alla bra!

//Albertazzi, Elston Gunn, Killamangiro och Yeahns

Journalistikens fanbärare

Häromdagen satt jag i ett par mörkblå mjukisbyxor och ett vitt linne med tandkrämsfläckar och tänkte på att jag hatar fetma "därför att".

Nä, nu ska inte jag sitta här och klaga på ett subjektivt vis så här kommer en objektiv, jätterolig och läsvärd klagan över denna företeelse: fetma hatar jag därför att det är ”känt att risken för sjuklighet och dödlighet är förhöjd bland feta vuxna, och framför allt extremfeta” och till detta kommer att det ”orsaka[r] höga samhällskostnader, utöver stort personligt lidande” (Källa: Karolinska institutet; http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=18935&l=sv).

Hej och hå, titta vilken söt katt:



Vilket universitet i USA (där teorin ”stämpling”, som innebär att människor löper mycket större risk att vara på det sätt som samhället/omgivningen betraktar människan, skapades och utvecklades) är ledande inom kriminologi och sociologi? Smaka på det läxförhöret!

Stora tankar i lilla berg- och dalbanan

De säger att det är en del av livet. Att människor föds och människor dör.

Men jag vet inte. Det ska inte behöva vara så. Jag är överlycklig över fyra fantastiska, roliga, mysiga syskonbarn som tillkommit mitt liv de senaste åren, men det ska inte behöva betyda att människor jag älskar försvinner.

Jag kan inte låta det sjunka in. Jag kan inte acceptera det.

Om devisen stämmer är det ett förbannat orättvist liv.

Revolution Rock

När jag var liten ville jag se ut som Paul Simonon när jag blev stor. Vet inte varför, men jag gissar på att det hade att göra med att jag, pre-tonåren, hade en lika stor glugg mellan tänderna som den store basisten. Lyckligtvis (även om jag på senare år alltmer har kommit att uppskatta en charmig glugg) växte dock min glugg ihop till en dräglig storlek. Med det kanske också Simonon-drömmen försvann.

Dessa tankar snurrade, av någon anledning, runt när jag på skärtorsdagen satt på ett trångt Ryan Air-flyg till Barcelona. Jag spenderade fyra nätter där. I Barcelona. Vädret, som vad jag förstår var fantastiskt i Svedala, var en tung besvikelse. Att behöva traska runt i flera lager på överkroppen och ändå frysa i mitten av april i en medelhavsstad kändes en aning tråkigt. Billig öl räddade dock mig och mina vänner från den värsta kylan (även om jag är sjukt trött på ljus öl).

I Barcelona återfinns ett av mitt hjärtas fotbollslag. Kärleken till klubben dog dock en liten smula när de dryga 56 000 på läktarna (vilket iofs var en riktigt usel siffra med Barca-mått mätt) inte lyckades gasta ur sig en högre volym än när Kubanerna från Örebro luftar sina strupar och gnäller över något domslut.

Min klagan ovan, och vad som komma skall, till trots hade jag en mycket trevlig vistelse (det ska på intet sätt förnekas), men det var en ”detalj” som gjorde mig så oerhört beklämd. I den katalanska huvudstaden sägs det finnas ungefär en miljon papperslösa flyktingar. Det är en oerhörd siffra och går givetvis igen i oändligt många (stor- framförallt) städer.

Att se en kvinna sitta på gatan i trasiga kläder med sitt lilla barn i famnen skar djupa, djupa sår i mitt hjärta. Att se ett litet hjälplöst barn som inte ens kan gå och veta att man inte kan veta någonting alls om vad som ska hända det ens de närmaste timmarna, dagarna, veckorna; om det ska svälta eller frysa ihjäl, om det ska få en sjukdom, men inte behandlas, eller om det mot all förmodan räddas från misären att inte få mat eller tak över huvudet. Detta är givetvis inget nytt eller ovanligt fenomen (eller, bör poängteras, något som jag särskilt anklagar Barcelona, Spanien eller någon form av medelhavskultur för), men jag har aldrig tidigare bevittnat det med egna ögon. Förutom att det gjorde mig så oerhört illa till mods, så gav det mig en påminnelse (som om det egentligen skulle behövas) om hur jävla lyckligt lottad man är och vilken plikt det innebär att hjälpa dem som inte är födda med samma tur…

Det är svårt att avsluta detta inlägg i dur, men jag ska ändå göra ett tappert försök (here we go); Peter Doherty och Carlos Barat delade lägenhet i Bethnal Green och hade en sedvanlig fredagsspelning inför de tjugutal euforiska fans som fick plats i det trånga utrymmet. En tant, med lyckan att bo i samma byggnad, hade dock väckts en gång för mycket av det nattliga ”skränet” (att kalla Libertines’ musik för skränig utan ett citattecken runt adjektivet är ett musikaliskt självmord). Efter att ha misslyckats med att förstöra festen med hjälp av en hammare mot dörren tog hon telefonen till hjälp och ringde polisen. Då dessa bankade på dörren, bytte Peter och Carl, genialiskt och spontant (lite som friidrottsgudinnan Klüft…), musikbit från Time For Heroes till de klassiska raderna:

When they kick at your front door
How you gonna come?
With your hands on your head
Or on the trigger of your gun

…och därmed har ni fått det ultimata beviset för att The Libertines är lika lysande som originalbandet bakom den ack så fantastiska Guns of Brixton (och när ni klickar på länken så inser ni att det finns sämre förebilder än den gode Simonon).

// Killamangiro

ITHMG tippar Allsvenskan

Så var det dags. Europas 27 bästa liga drar åter igång och här följer facit för hur den kommer att sluta:

1. IFK Göteborg
2. IF Elfsborg
3. Kalmar FF
4. Helsingborgs IF
5. Malmö FF
6. Halmstad BK
7. Örebro SK
8. Djurgårdens IF
9. AIK
10. Trelleborg FF
11. Hammarby IF
12. Örgryte IS
13. GAIS
14. Gefle
15. Brommapojkarna
16. Häcken

(Tipset är en sammanställning av vad alla ITHMG har tippat)

Anmärkningsvärt:
Alla ITHMG hade tippat Helsingborg som fyra.
100% ITHMG uppvisade bristande kunskap i klubbarnas namn ex; IF Ellos, Gnihet, Brajjen.
Skyttekung tippas bara av två ITHMG och i båda fallen blir det brassar Anselmo i HBK och Alvaro i ÖIS.
75% av ITHMG är själva aktiva fotbollsspelare (sista 25% får snart tummen ur), 50% ser sig som mittfältare och 50% som högerbackar.



Heja alla bra!

Eländes elände

När vi ändå är inne på reklam förtjänar ett gammalt klassiskt reklaminslag sin plats i ITHMG-bloggen; fenomenet dubbning. Likt Bajen och Djurgårns vara eller inte vara i Allsvenskan på 90-talet går dubbningen i cykler. Ibland tycks den försvinna i perioder, för att sedan med buller och brak åter göra entré.

Idag bevittnade jag, till ett växande såväl fysiskt som psykiskt illamående, hur Kvik tycks anse att det är en schysst idé att försöka kränga kök genom att applicera en svensk röst på en gubbes, uppenbarligen icke-svenska, munrörelser. Varför i hela Råsunda gör man detta? Rimligtvis måste det finnas jättemånga andra möjligheter att göra reklam… För att ta två ganska uppenbara exempel; gör en på svenska med en svensk skådespelare eller varför inte texta..? Det är faktiskt inte så jättesvårt. Det har exempelvis sedan ganska lång tid tillbaka fungerat med relativt stor framgång på andra mediefenomen såsom filmer och TV-serier. Jag inser att det säkert uppstår komplikationer; kostnader, att informationen fastnar bättre om det framförs på modersmål etc. Men rimligtvis, även här, måste det finnas fler än jag som aldrig, aldrig, aldrig skulle få för sig att köpa ett Kvik-kök då man i framtiden, enligt gammal klassisk betingning, känner en utomordentlig lust att vomera vid blotta tanken på varumärket. Reklamkonceptet känns inte helt perfekt…

Å andra sidan nöjer vi ju oss i allmänhet här i vårt timida rike att enbart dubba reklamfilmer. I lejonparten av Europa tycks det dock vara legio att dubba allt, allt, allt. Jag skulle vilja se detta som ett kollektivt, lingvistiskt förståndshandikapp. Alternativt som en traditionsrik, språklig protektionism, vilket väl brukar ses som den mest populära förklaringen. Frågan är dock vilket som är värst. Det förra alternativet innebär ju åtminstone att de drabbade länderna kan betraktas som någon form av offer. I det senare fallet handlar det om en medveten blockad av mångkulturalism, att med berått mod hindra en språklig breddning, att avsiktligt stänga ute det som inte är ’vi’.

Traditionalism, protektionism, etnocentrism… Vi vet alla var det brukar sluta… Så med andra ord; dubbning = mord.

// Killamangiro

PS. Till sist måste jag bara tillägga att jag inte ser något jättekomplicerat med att det finns en förening i Sverige som heter Djurgårdens IF och att ex. undersektionen (föreningen) fotboll då får tillägget FF (dvs. FotbollsFörening) för att särskilja från alla andra framgångsrika föreningar inom samma klubb, exempelvis ishockeyn. Om detta förefaller invecklat väcks frågan vad som egentligen finns i dricksvattnet i Göteborg… DS.

Tack...

… familjen Bernadotte för att ni gör mitt och alla andra svenskars liv så oerhört mycket mer innehållsrikt. Det är genom att leva genom er som jag klarar min vardag. Inte nog med att ni så rättvist och välförtjänt föds in i rikedom – ni umgås även med så mysiga människor från Sveriges alla hörn och samhällsklasser. De senaste åren har pappa Bernadotte haft kloka synpunkter om allt från Brunei till vargjakt och på senare tid har ni dessutom visat upp en alldeles fantastisk spontanitet och värme i anslutning till, vad som måste vara, 2009-års stora happening. Tack familjen Bernadotte!

… Adam Sandler, Rob Schneider och alla andra fantastiska komiker av den humorskolan, vilken på ett högst subtilt och intellektuellt vis, helt fri från ”under bältet”-skämt, roar och charmar mig. Filmer med dessa skådespelare i huvudrollen brukar ge mig kramp i buken av alla skrattanfall. Jag rekommenderar samtliga deras filmer varmt. Tack Adam Sandler och Rob Schneider!

… datarösten i alla extraordinärt vackra, briljanta låtar som värmer och smeker mitt musiköra. Du har förmågan att sätta pricken över i:et, du är grädden på moset, löken på laxen och den som med len stämma gjort 100%iga låtar 110%iga. Jag tänker här exempelvis på låtar som Lady Gagas ”Poker Face”, Lorentz & M. Sakarias’ ”Mayhem” och Chers ”Believe”. Tack datarösten!

… fotbollsdomaren Martin Hansson för att du leder och dömer matcher med en avslappnad, vänlig, kommunikativ inställning. Det känns så skönt att du inte känner behov av att visa dig på styva linan, utan har en naturlig auktoritet i ditt utövande. Jag ser verkligen fram emot att se dig på Stockholm Stadion i år, liksom alla andra år, då du har en viss förkärlek för denna arenas hemmalag. Det har aldrig slagit mig att du, i ditt rörelsemönster och i din hållning, påminner om den gamle skojaren Adolf Hitler. Tack Martin Hansson!

… Melodifestivalen för att det, kort och gott, är kvalitet rakt igenom. Jag tycker att det är så skönt och nödvändigt att vi skattebetalare bidrar till att purfärska artister som inte är i behov av någon uppmärksamhet och inte heller börjar få slut på pengar (ex. Lili och Susie) samt gamla, artisträvar som har fått slita för brödfödan och sitt kändisskap och inte horat runt på diverse mysiga, icke-kommersiella evenemang som Let’s Dance och Idol (ex. EMD, Måns Zelmerlöw), att vi skattebetalare bidrar till att hålla igång eller väcka liv i dessa karriärer gör mig alldeles varm inombords. Det är verkligen det vi bör lägga våra slantar på. Ner med andra SVT-satsningar, skit som Upp till kamp, De halvt dolda och alla helt ointressanta dokumentärer. Hade det inte varit för Melodifestivalen hade jag aldrig betalat min TV-avgift. Tack Melodifestivalen!

… kung Bore för att du existerar och dessutom med sådant eftertryck. Hade det inte varit för dig hade jag aldrig klarat av att bo i Sverige tolv månader om året. Du gör mig aldrig deprimerad. Du ger mig aldrig ångest. Du gör mig hel. Tack kung Bore!

… Konami för att ni verkligen lyckades med ert ”Become a Legend”-läge på Pro Evolution Soccer 2009. Jag har de senaste dagarna inte ägnat en sekund åt att bli frustrerad över medspelarna, vilka är helt fantastiska på att slå bra passningar och ta kloka beslut. Tack Konami!

… för att Ni, till sist, lyssnar på mitt råd och inte lyssnar på Peter Dohertys nya singel ”Last Of The English Roses” eller köper hans skiva Grace/Wastelands, vilken släpps 18/3. Det är, liksom allt annat han gjort, bara ogenomtänkt skräp. Tack!

// Killamangiro

Aldrig fouca upp

Yeahns nämnde uttrycket ”fucka upp” häromveckan. I min studiekrets (vilken består av mig och en till) har denna dag ett liknande uttryck, anspelat på Jens Lapidus’ boktitel, dykt upp; ”aldrig fouca upp”. Detta refererar till den franske filosofen Michel Foucault, vilken i sin Diskursens ordning inleder med följande citat:

Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller idag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det – som om den genom ett ögonblicks tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och istället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg – ett litet tomrum, den punkt där det skulle försvinna.

Jag skulle kanske (jag vet ärligt talat inte) vilja anse att det är en förjävla bra och intresseväckande inledning, men jag kan inte förmå mig till att tycka det. Inte när man vet att man måste förstå vad han egentligen menar i detta stycke och i de resterande sextio sidorna i boken plus ytterligare ett par hundra sidor till denna veckas inlämningsuppgift (magisternivå är ett jävla slit, om jag får gnälla lite). Att ”aldrig fouca upp” innebär att aldrig bli pretentiös eller äckligt överambitiös – att ta livet med en klackspark.

Det kan vara ett ganska bra rättesnöre för en stiff snubbe som jag. Idag hindrade det mig (det och lite till, bl.a. att det var ett väldigt trevligt mail jag fick och det faktum att jag försöker leva efter Stefan Einhorns hjärnkirurgi i ”Konsten att vara snäll”) från att inte besvara en avslagen arbetsansökan som innehöll orden ”ha en toppen dag” med ett mail där jag beskrev att jag ändå inte skulle vilja jobba för någon som ”fel aktigt sär skriver ord”. Jag foucade således inte upp och jag betedde mig alltså inte heller som ett svin…

”Diskursens ordning” är, anyway, anyhow, anywhere, Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France. Tydligen skulle man ha varit där eftersom den, enligt baksidan på boken, ”uppenbart… markerar en brytning i Michel Foucaults filosofi…” där ”…för första gången hans ’arkeologiska’ metod konfronteras med den ’genealogiska’”, men jag vete fan. Han var ju (enligt den alternativa tolkningen, där att ”aldrig fouca upp” innebär att inte vara stökig) uppenbart jävligt berusad/påtänd, vilket oftast innehåller ett visst mått av underhållning, men det kan ju samtidigt också vara fruktansvärt pinsamt – att i sin installationsföreläsning börja svamla om ”namnlösa röster” och att dyka upp i meningars tomrum. Nä du Michel (om det inte hade varit för att du kolavippa); gör om, gör rätt.

Knocked up

Först vill jag bocka och buga för Yeahns,
vilken kombinerar karakteristika från Danielle Steels författande med Roy Anderssons filmskapande där den ena parametern är kvalitet och den andra är kvantitet. Om det är en Steelsk kvalitet vilken befruktat en Anderssonsk kvantitet eller vice versa lämnar jag osagt, men jag antar att bockandet och bugandet säger det mesta…

Sedan vill jag slå in en öppen dörr,
och ifrågasätta varför Linda Rosing i torsdags prydde såväl fronten på min Stockholm City som Aftonblajet och Expressens bilagors respektive framsidor. Det vore lika enkelt att raljera över Rosing, hennes (bristande) intelligens osv. som att spy galla över att en högst medelmåttig fotbollsspelare som Niclas Alexandersson lyckats knåpa ihop 109 landskamper. Jag tänker dock inte gå i den fällan. Lika lite som det är Niclas (med ett läspande, eller i alla fall högst tveksamt, Ssssss) fel att han befann sig på planen i den blågula dräkten, är det fröken Rosings fel att var jag än vänder mitt skäggstubbiga ansikte tvingas se Rosings plastiga nuna i anslutning till ett korkat citat. Nä, det gäller att hitta roten till det onda. I Niclas’ fall (sedan ska jag släppa den liknelsen, jag vet att det svider i hjärtat på somliga bloggpartners (vi kallas så nuförtiden, med moderna, tidsenliga termer – tills vi blir accepterade av svenska kyrkan)) handlar det om fega förbundskaptener. I Rosings fall är det alla jävla idioter i vårt samhälle. Liksom Yeahns har påvisat tidigare finns det mycken begåvningsreserv i svensk media och då talar jag inte enbart om medias grovjobbare, medias män och kvinnor på golvet, utan i stor utsträckning de chefer i alla led och på alla plan som tvingar fram dessa artiklar.

Men, och detta är ett stort men (jag har för övrigt en gång i tiden lärt mig att aldrig inleda en mening med ’men’, men dekadent som jag är, så att säga, pissar jag på grammatiska regler),
det är inte heller media (och då främst kvälls-) vi ska skälla på. De är en del av ett marknadsekonomiskt samhälle (en (blind-för-humor-)tarm i mig vill alltid vara putslustig och byta ut ordet ’ekonomisk’ mot ’ekumenisk’ (någon gång, då jävlar, ska jag riva ned applåder med den fruktansvärt ”roliga” ordvitsen) och vill sålunda endast tjäna pengar för att kunna ställa mat på bordet at the end of the day till sina halvt om halvt svältande (Bonnier-)barn. Nä, de vi ska skälla på är den där killen på tunnelbanan som lyssnar så jävla högt på sin mp3 att alla runtomkring får ta del av hans imbecilla Basshunter-liknande musik, grannen som röstar på SD, den där snubben i din klass som köper och runkar till Slitz innan han åker ett varv runt torget med sin Epa-traktor och alla andra jävla idioter som röstade fram Linda Rosing till den svenska kvinna som flest män ville ha ett förhållande med. Tro fan att blaskorna sedan låter pryda sina omslag med denna, uppenbarligen fantastiska, donna…

I detta virrvarr,
föder sedan blaskorna ytterligare intresse för kvinnor och män som Linda Rosing. Allt i en ond, ond, ond spiral och i bakgrunden huserar intressanta, eftertänksamma, fantastiska människor som Annika Norlin. Jag vill, min måhända aggressiva ton till trots, dock poängtera att jag inte hyser något speciellt agg mot just Linda Rosing – hon har säkerligen positiva sidor (tågen sägs ju ha gått i tid i Mussolinis Italien etc.) – utan det är fenomenet ”Linda Rosing” som gör mig frustrerad, konfunderad, äcklad. Var är vårt samhälle på väg när människor utan tanke, med ett kallhamrat fokus på att bli känd (oavsett för vad och på vilket sätt) pryder våra mest lästa tidningars framsidor? Var är vårt samhälle på väg när vi män föredrar plastiga, stora tuttar framför intelligens och värme i enkäter där jag utgår från att lejonparten av deltagarna var nyktra? Klimat-, alien-, kärnvapenhoten etc. är inte världssamhälles största fara – det är den västerländska fördumningen och snart annekterar denna inställning hela världen.

// Killamangiro

P.S. Tack till dig som lyckades ta dig igenom en text som lyckades med konststycket att kombinera såväl att slå in öppna dörrar och att skjuta bredvid målet som att utverka ordkombinationer av Steelsk kvalitet.

Kan även tillägga att rubriken är hämtad från en låttitel, i enlighet med en läsares önskemål. Denna gång från Kings of Leon, vilka, innan de började musikprostituera sig, kallades ”Southern Strokes”. Klicka på rubriken och låt dina sinnen reinkarneras. D.S.

Sniglar och krut

Klockan var 14.14. Jag visste nu att jag skulle hinna. Bussen skulle gå 14.21, det var bara två kunder före mig i kön på ICA och gångvägen därifrån till busshållplatsen är ca 50 meter. Ingenting kunde hindra mig från att vara hemma halv tre och äntligen, äntligen få bruka toaletten för vissa syften efter att ha varit hemifrån sedan kl 7 på morgonen.

Livet ville dock annorlunda. Framför mig i kön stod inte två människor. Framför mig stod två sniglar vars liv, att döma av deras hastighet, verkar kretsa kring deras besök på den lokala matbutiken. Snigel nummer ett väntade med att tömma sin korg med livsmedel på bandet tills snigel nummer två hade betalat, tackat för sig och ställt sig vid bortre kortsidan för att packa sina varor. Väl där fick snigel nummer två för sig att fråga kassörskan, vilken visade sig bli snigel nummer tre, var närmaste barnklädesaffär låg. Denna fråga väckte känslor hos såväl snigel ett som tre. Klockan var 14.22 när jag till slut, efter att ha tvingats vänta in en fascinerande diskussion om barnkläder samt att snigel ett och två hade packat klart sina matkassar, kunde lämna ICA. Viss om hopp bestämde jag mig för att springa till busshållsplatsen. När jag sneddade över gårdsplanen såg jag bussen rulla iväg. Nederlaget var ett faktum. Sniglarna hade än en gång segrat.

Till dig

Ibland får man perspektiv på saker och ting. Vad som egentligen är av betydelse och vad som definitivt inte är det. Stanna upp, tänk till. Tänk på de du älskar. Tänd ett ljus och lyssna på Laura Veirs’ fantastiskt vackra Magnetized.

Det må låta en smula sakralt, en smula banalt, en smula klyschigt. Poängen är likförbannat otroligt viktig. Sätt allting i sitt rätta perspektiv och ägna din tid, uppmärksamhet och kärlek åt de du älskar och bryr dig om. Helt plötsligt är det inte lika viktigt att AIK torskar, att tentan går bra eller att ditt lag vinner ligan på FM. Jag skäms över att jag överhuvudtaget har ägnat dylika saker tid, vikt och uppmärksamhet. Jag är dock lika smärtsamt medveten om att jag kommer att göra det igen inom en överskådlig framtid. Men medan mitt sinne och min medvetenhet är raderat från sådana tankar tänker jag försöka ägna mig åt att bry mig om det verkligt viktiga, det som gör livet värdigt och söka förmedla budskapet i detta forum.

Ibland blir allting tomt.

En tysk indian, en befjädrad german

”Jag spelar vanlig, precis så vanlig som folk är mest…”, sjunger Olle Ljungström. Dessvärre behöver inte jag spela. Dessvärre är jag precis så vanlig som folk är mest. I mitt tonårsrum hängde två svartvita, inramade vykort på Nils Ferlin respektive Stig Dagerman. Ferlin såg sådär härligt ärrad ut. Ett gammalt, magert ansikte fyllt av rynkor. I munnen hade han givetvis en cigarett, en smal, förmodligen handrullad. Dagerman var ung och vacker, men i hans blick fanns något ledsamt, något glädjefattigt, något djupt rotat mörker som pyrde inombords. Tillsammans gav de två bilderna, bildligt talat, bilden av en författare. Hur en författare skulle se ut. Hur en författare skulle må. Vad en författare skulle göra. Livnära sig på sitt mörker, på kaffe och på cigaretter.

Jag ville bli som dem. Jag ville skriva poesi. Jag ville vara svår. Jag ville vara speciell.

Vid 23-års ålder har jag insett mina begränsningar. Jag har mer än halverat min dagliga kaffedos till en, två muggar. Jag har sedan en kort tid tillbaka slutat med att snusa (vilket kan ses som ett sämre substitut till författarens cigarettmissbruk). Redan där har jag halvvägs ödelagt mina chanser att leva upp till min mytiska, romantiska, destruktiva bild av hur en författare bör vara och leva. Lägg därtill bristande talang och mitt hopp är ute.

Det är när sådana insikter kryper in på skinnet och småningom blottläggs som man blir lycklig över att det finns människor med ännu sämre läggning för att bli ”den nye Dagerman”, människor som så uppenbart hyser ett inte litet stråk av enfald. Vetskapen om att dessa individer existerar inger en känsla av trygghet, en sorts smarthetens motsvarighet till tanken om att ”det alltid finns sådana som har det värre än dig”. Här kommer två motbevis till Herbert Spencers tankar om ”survival of the fittest”, vilka Charles Darwin spann vidare på:

Nummer 1: i en Märklin-katalog från 1983 deklarerades det att de skulle bygga ett godståg som de redogjorde för var exceptionellt stort och kraftfullt. Efter att ha beskrivit de tekniska detaljerna avslutas stycket med ”…som skulle ha byggts i Tyskland år 1943. Dessvärre fullbordades aldrig drömmen, men vi på Märklin har nu 40 år senare förverkligat denna”… Om man inte förstår det fullkomligt vansinniga i detta citat bör man fundera på i vilken del av evolutionen man befinner sig.

Nummer 2: (den som har planer på att se filmen ”Jakten på lycka” bör inte läsa nedanstående). Här kommer hela texten från baksidan på filmens fodral:

”Will Smith spelar huvudrollen i denna rörande berättelse som är inspirerad av den sanna historien om Chris Gardner – en försäljare från San Francisco som kämpar för att bygga en framtid för sig själv och sin 5-årige son Christopher (Jaden Smith). När hans flickvän Linda (Thanda Newton) lämnar honom, måste Chris uppfostra Christopher på egen hand. Chris hängivelse ger slutligen resultat när han får en praktikplats utan lön på en extremt prestigefylld börsmäklarutbildning – där endast en av tjugo praktikanter klarar sig vidare. Men utan lön blir Chris och hans son vräkta från lägenheten och tvingas sova på gatorna, på härbärgen och till och med på en låst toalett på en tunnelbanestation. Tack vare sitt självförtroende och kärleken till sin son, övervinner Chris Gardner alla hinder och blir en legend på Wall Street.”

Jag vill inte vara den som är den och avslöja hur filmen slutar, men jag kan säga så mycket som att filmen är en timme och femtiotvå minuter och att texten kortfattat redogör för vad som händer under sisådär en timme och femtiotvå minuter.

Ibland är det kanske inte så dumt att vara vanlig. Att inte behöva spela vanlig, som jag antar att människorna bakom ovanstående två citat måste göra hela dagarna, gömma sig bakom en hyfsat normal mask, för att dölja sin idioti. Jag har inte en Dagermansk genialitet, men jag tycker inte heller att det är synd att Nazityskland stötte på förhinder och inte kunde fullborda byggandet av enorma godståg år 1943…

Tillvarons hundar

Som en före detta klasskamrat till Albertazzi och Elston Gunnn en gång sade på sin breda, sävliga gullspångska (för den som inte vet hur den dialekten låter så kan ni tänka er en salig blandning av västgötska och värmländska, med fokus på det senare): ”Jag hatar fölk!”

Det är ett kort, men mycket koncist, budskap som jag med åren alltmer har börjat förlika mig med. Jag vet inte vad som föranledde denne lille, store man (vars namn jag behåller hemligt) att yttra de orden (förutom att man per automatik torde bjudas in till den känslan genom att födas och växa upp i Gullspång), men för mig finns det en klar, tydlig, brinnande, springande punkt. Det är som min halvcentraleuropeiske vän med ett efternamn som en sommarmatattiralj säger; ”folk saknar hyfs”.

Den senaste tiden har jag gång efter annan påmints om detta. I måndags befann jag mig i Solna (märk väl, alla med böjelser, att jag då INTE befann mig i Stockholm utan någon helt annanstans), där en ung tjej med barnvagn spatserade ca tio meter framför mig när det plötsligt ramlade en mössa från vagnen. Somliga människor som gick mellan henne och mig tittade på mössan med Bamsemotiv (en fantastiskt rolig paradox – den kommunistiske björnen som blivit Svea Rikes mest kommersiella produkt) utan att agera (Bevis för att folk saknar hyfs No. 1). Jag tog dock upp mössan och sprang ikapp tjejen, gav den till henne, log ett vänligt leende, varpå hon svarar med att titta storögt på mig, tar emot mössan och traskar vidare i sina mjukisbyxor av märket adidas (No. 2).

Veckan innan var jag på ett café på Odengatan med min äldsta syster och hennes bebis. När vi skulle gå ut höll jag upp dörren för min syster då hon förde en barnvagn. När hon gick ut skulle ett ungt par gå in. Istället för att själv kliva ut efter min syster höll jag helt sonika upp dörren även åt paret som skulle in. Dessa två människor tittade inte ens åt mig när de klev in, än mindre sade de ”tack” (No. 3). Varför tror de att jag höll uppe dörren? Tror de att jag är så jävla förtjust i denna syssla att jag inte ens förtjänar lite medmänsklighet, lite värme, några vänliga ord, ett uns av den stämning Marianne Rundström får uppleva varje morgon?

Samma dag åkte jag, i vanlig ordning, en smällfull tunnelbana. Jag hade turen att få sittplats, men vid Östermalmstorg dök det upp ett fantastiskt tillfälle att visa människorna runt omkring hur man bör behandla övriga medborgare. En skröplig tant klev ombord på tåget. Jag gjorde min plikt som ung, kry man och reste mig upp och erbjöd henne min plats. Hon tackade (tacka vet jag skröpliga tanter som luktar ostbåge) och satte sig ner. Då jag försökte ta mig bort från platsen startade tåget med ett ryck, varpå jag fick ta emot mig mot en stång bakom den medelålders kvinna som tidigare varit min sittplatsgranne. Halvt hängandes över henne, fortfarande rusig efter min goda gärning gav hon mig plötsligt en knuff i bröstet och frågade ”vad fan jag håller på med” (No. 4). Vadan denna aggression? Såg hon inte hur jag hade hjälpt en gammal dam i nöd? Var ett slag över bröstet det tack jag fick för att jag, i all naivitet, försöker upprätthålla någon slags artighet, någon slags hyfs i samhället?

No. 5, 6, 7, 8, 9, 10 etc. är alla jävla idioter som blir irriterade, sura, upprörda över att man vänligt påpekar att de sitter på den plats man bokat och därigenom BETALAT EXTRA PENGAR FÖR på SJ-tågen. Nästa gång kan väl de casha upp själva istället för att ge en blick som menar att man gott kan sätta sig någon annanstans, för att själv bli ivägkörd två stationer senare.

Jag hatar fölk, helt enkelt. Oftast i alla fall. Ibland i alla fall. Än så länge finns det hopp och jag är inte den ängel jag ovan verkar vara. Just i detta fall försöker jag dock efterleva någon sorts uråldrig kod för hur man beter sig mot andra människor. Någon gång kanske jag tröttnar, misströstar. Någon gång kanske jag gör slag i saken och då jävlar…

// Killamangiro

P.S. Jag ber om ursäkt för ordvitsen i en av länkarna. Ibland har jag ett obehagligt stråk av Yeahns’ nya hemstad i mig. Förlåt. D.S.