Tillvarons hundar

Som en före detta klasskamrat till Albertazzi och Elston Gunnn en gång sade på sin breda, sävliga gullspångska (för den som inte vet hur den dialekten låter så kan ni tänka er en salig blandning av västgötska och värmländska, med fokus på det senare): ”Jag hatar fölk!”

Det är ett kort, men mycket koncist, budskap som jag med åren alltmer har börjat förlika mig med. Jag vet inte vad som föranledde denne lille, store man (vars namn jag behåller hemligt) att yttra de orden (förutom att man per automatik torde bjudas in till den känslan genom att födas och växa upp i Gullspång), men för mig finns det en klar, tydlig, brinnande, springande punkt. Det är som min halvcentraleuropeiske vän med ett efternamn som en sommarmatattiralj säger; ”folk saknar hyfs”.

Den senaste tiden har jag gång efter annan påmints om detta. I måndags befann jag mig i Solna (märk väl, alla med böjelser, att jag då INTE befann mig i Stockholm utan någon helt annanstans), där en ung tjej med barnvagn spatserade ca tio meter framför mig när det plötsligt ramlade en mössa från vagnen. Somliga människor som gick mellan henne och mig tittade på mössan med Bamsemotiv (en fantastiskt rolig paradox – den kommunistiske björnen som blivit Svea Rikes mest kommersiella produkt) utan att agera (Bevis för att folk saknar hyfs No. 1). Jag tog dock upp mössan och sprang ikapp tjejen, gav den till henne, log ett vänligt leende, varpå hon svarar med att titta storögt på mig, tar emot mössan och traskar vidare i sina mjukisbyxor av märket adidas (No. 2).

Veckan innan var jag på ett café på Odengatan med min äldsta syster och hennes bebis. När vi skulle gå ut höll jag upp dörren för min syster då hon förde en barnvagn. När hon gick ut skulle ett ungt par gå in. Istället för att själv kliva ut efter min syster höll jag helt sonika upp dörren även åt paret som skulle in. Dessa två människor tittade inte ens åt mig när de klev in, än mindre sade de ”tack” (No. 3). Varför tror de att jag höll uppe dörren? Tror de att jag är så jävla förtjust i denna syssla att jag inte ens förtjänar lite medmänsklighet, lite värme, några vänliga ord, ett uns av den stämning Marianne Rundström får uppleva varje morgon?

Samma dag åkte jag, i vanlig ordning, en smällfull tunnelbana. Jag hade turen att få sittplats, men vid Östermalmstorg dök det upp ett fantastiskt tillfälle att visa människorna runt omkring hur man bör behandla övriga medborgare. En skröplig tant klev ombord på tåget. Jag gjorde min plikt som ung, kry man och reste mig upp och erbjöd henne min plats. Hon tackade (tacka vet jag skröpliga tanter som luktar ostbåge) och satte sig ner. Då jag försökte ta mig bort från platsen startade tåget med ett ryck, varpå jag fick ta emot mig mot en stång bakom den medelålders kvinna som tidigare varit min sittplatsgranne. Halvt hängandes över henne, fortfarande rusig efter min goda gärning gav hon mig plötsligt en knuff i bröstet och frågade ”vad fan jag håller på med” (No. 4). Vadan denna aggression? Såg hon inte hur jag hade hjälpt en gammal dam i nöd? Var ett slag över bröstet det tack jag fick för att jag, i all naivitet, försöker upprätthålla någon slags artighet, någon slags hyfs i samhället?

No. 5, 6, 7, 8, 9, 10 etc. är alla jävla idioter som blir irriterade, sura, upprörda över att man vänligt påpekar att de sitter på den plats man bokat och därigenom BETALAT EXTRA PENGAR FÖR på SJ-tågen. Nästa gång kan väl de casha upp själva istället för att ge en blick som menar att man gott kan sätta sig någon annanstans, för att själv bli ivägkörd två stationer senare.

Jag hatar fölk, helt enkelt. Oftast i alla fall. Ibland i alla fall. Än så länge finns det hopp och jag är inte den ängel jag ovan verkar vara. Just i detta fall försöker jag dock efterleva någon sorts uråldrig kod för hur man beter sig mot andra människor. Någon gång kanske jag tröttnar, misströstar. Någon gång kanske jag gör slag i saken och då jävlar…

// Killamangiro

P.S. Jag ber om ursäkt för ordvitsen i en av länkarna. Ibland har jag ett obehagligt stråk av Yeahns’ nya hemstad i mig. Förlåt. D.S.