Vem vill bliva stor?

Förra torsdagen var inte en helt vanlig torsdag. Någonting skedde inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka och känna inför. Jag väger fördelar och nackdelar mot varandra men jag har inte kunnat summera det ännu och för tillfället befinner jag mig i ett ambivalent sinnestillstånd.

Cirka sex minuter in på bussturen till centrum kom jag nämligen på mig själv med att sitta och småle. Jag minns exakt var jag märkte det; precis utanför den röda förrådsbyggnaden där någon förmedlat åsikten "Jesus är fet" med svart sprayfärg vid Härlanda hållplats. Att för en gångs skull kunna hålla en konvex min på Göteborgs kollektivtrafik är häpnadsväckande i sig men nu har inte det serviceutnyttjandet med saken att göra. Likaså är det förunderligt - och smått sinnessjukt - att vara glad över att - äntligen - få börja skolan igen men nu var det min skolstart som gladde mig mer än Fredriks oerhört bittra uttåg ur Paradise Hotel (det ska dock erkännas att jag hade mest fokus på Manchesterderbyt på datorn) som inträffade i tisdags. Det är nämligen så att jag i torsdags påbörjade min sista termin på kandidatprogrammet i Offentlig Förvaltning. Om ett halvår har jag alltså - eller förhoppningsvis - en examen, en titel (som jag för närvarande inte vet namnet på) som jag kan trycka upp på visitkort. Visserligen är det "bara" en kandidat - vilket inte kräver särskilt mycket hjärnbark men är ändå tidskrävande - och en master - som jag för övrigt kommer att läsa någon gång - smäller mycket högre, men likväl så är min kandidat ett bevis på att jag har åstadkommit någonting. Om ett halvår är jag något, inte bara en snubbe med halvtaskig städdisciplin som diggar musik och Singoalla. Om ett halvår har jag kvalifikationer svart på vitt och då är det bara min egen sociala förmåga som kan hindra mig från att bli en grå byråkrat, stel tjänsteman, tråkig politiker, stenhård utvärderare eller glädjelös paragrafryttare. Fältet är vidöppet, i princip. Möjligheterna är oändliga, typ.

Det som grämer mig är den tveksamheten som infinner sig hos princip varje niondeklassare och kvarstår ända fram till pensionen; vad vill jag arbeta med? Det är liksom inte lika självklart att bli polis, rockstjärna, cowboy, kung, fotbollsproffs eller det betydligt vidare "sportproffs" längre. Den skrämmande verkligheten har hunnit ifatt en. Jag trivs utmärkt på utbildningen just nu men tänk om arbetslivet inte är som jag förväntar mig? Tänk om jag ångrar mig?

Om ett halvår kan jag inte säga "När jag blir stor..." längre, då är jag stor. Allting är fastställt. Jag ska bli en riktigt tråkig människa.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt med bob hund.

PS. Almedals första singel Främlingen finns att dra hem gratis här (spara-länk-som) eller på samma sätt via luxxury.se. DS.

Road to ruin

Läsarna som framkallat/drabbats av ett ITHMG-behov vet att jag smått lider av åldersparanoia. Dock så vet ju jag att det snarast beror på omöjliga målsättningar och inte gången ålder (jag är ju rätt långt ifrån brutna lårbenshalsar). Men när det då man blir gammal, och då menar jag inte dags-att-skaffa-barn-gammal (den typen som jag närmast våndas av) utan riktigt lastgammal pensich-style? För att svara på den frågan har jag sammanställt fem punkter, en slags ålderschecklista.

5. Fysisk och psykisk nedbrytning - Ganska självklart tecken egentligen med rynkor, försämrade sinnen och tröga leder.

4. Artighetstitulering - När andra börjar referera till dig med ordvalen herr/farbror om du har utväxter i scrotum-regionen eller dam/fru om du en gång i tiden blött regelbundet (vilken även det är ett tecken på att du kanske borde börja komma överens med dina barn).

3. Urtvättade jackor - Du märker att du själv och dina jämnåriga kamrater bär hyfsat slitna och färglösa jackor, ibland till och med med logotyper tillhörande företag som inte existerar längre. Damjackorna har ofta diagonala korssömmar. Pengarna läggs istället på karameller.

2. Kö-irritation - När du gör ärenden på stan så består de övriga konsumenterna främst av två kategorier: andra pensionärer och stressade medelålders män och kvinnor. Det är ju så att pensionärer går upp tidigt, lyssnar på P4 och efter elvakaffet drar de ut på stan, framme lagom i tid till lunch då andra försöker uträtta ärenden. Mycket folk, stress, tröga köer och det hjälper ju inte att du väntar med att förbereda betalningen till den slutgiltiga summan är deklarerad.

1. Rullväska - När du ser att allt fler jämnåriga glider omkring med rutiga "rullväskor" så är det nog dags att du passar på att njuta av den kvarvarande tiden.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av The Libertines.