Vem vill bliva stor?

Förra torsdagen var inte en helt vanlig torsdag. Någonting skedde inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka och känna inför. Jag väger fördelar och nackdelar mot varandra men jag har inte kunnat summera det ännu och för tillfället befinner jag mig i ett ambivalent sinnestillstånd.

Cirka sex minuter in på bussturen till centrum kom jag nämligen på mig själv med att sitta och småle. Jag minns exakt var jag märkte det; precis utanför den röda förrådsbyggnaden där någon förmedlat åsikten "Jesus är fet" med svart sprayfärg vid Härlanda hållplats. Att för en gångs skull kunna hålla en konvex min på Göteborgs kollektivtrafik är häpnadsväckande i sig men nu har inte det serviceutnyttjandet med saken att göra. Likaså är det förunderligt - och smått sinnessjukt - att vara glad över att - äntligen - få börja skolan igen men nu var det min skolstart som gladde mig mer än Fredriks oerhört bittra uttåg ur Paradise Hotel (det ska dock erkännas att jag hade mest fokus på Manchesterderbyt på datorn) som inträffade i tisdags. Det är nämligen så att jag i torsdags påbörjade min sista termin på kandidatprogrammet i Offentlig Förvaltning. Om ett halvår har jag alltså - eller förhoppningsvis - en examen, en titel (som jag för närvarande inte vet namnet på) som jag kan trycka upp på visitkort. Visserligen är det "bara" en kandidat - vilket inte kräver särskilt mycket hjärnbark men är ändå tidskrävande - och en master - som jag för övrigt kommer att läsa någon gång - smäller mycket högre, men likväl så är min kandidat ett bevis på att jag har åstadkommit någonting. Om ett halvår är jag något, inte bara en snubbe med halvtaskig städdisciplin som diggar musik och Singoalla. Om ett halvår har jag kvalifikationer svart på vitt och då är det bara min egen sociala förmåga som kan hindra mig från att bli en grå byråkrat, stel tjänsteman, tråkig politiker, stenhård utvärderare eller glädjelös paragrafryttare. Fältet är vidöppet, i princip. Möjligheterna är oändliga, typ.

Det som grämer mig är den tveksamheten som infinner sig hos princip varje niondeklassare och kvarstår ända fram till pensionen; vad vill jag arbeta med? Det är liksom inte lika självklart att bli polis, rockstjärna, cowboy, kung, fotbollsproffs eller det betydligt vidare "sportproffs" längre. Den skrämmande verkligheten har hunnit ifatt en. Jag trivs utmärkt på utbildningen just nu men tänk om arbetslivet inte är som jag förväntar mig? Tänk om jag ångrar mig?

Om ett halvår kan jag inte säga "När jag blir stor..." längre, då är jag stor. Allting är fastställt. Jag ska bli en riktigt tråkig människa.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt med bob hund.

PS. Almedals första singel Främlingen finns att dra hem gratis här (spara-länk-som) eller på samma sätt via luxxury.se. DS.

Svensk degenerering

Det sägs att vi svenskar är ganska introverta, att vi inte gärna söker kontakt med människor vi inte känner. Måhända är det bara skitsnack från norrmän som inte kan ta att vi tvingade in dem i en nära hundraårig union. Eller lögnaktiga fördomar skapade av tyska furstar som en hämnd för att vi svinade oss (läs: våldtog och plundrade) i deras byar på 1600-talet. Men, som Jens Lekman svarade i en P3-intervju på frågan om vad han lärt sig om olika kulturer av att turnera jorden runt; ”fördomar har en tendens att stämma”.

Så låt oss utgå från denna premiss; svenskar är introverta, har en närmast absurd rädsla för att behöva utbyta ett par ord med en människa vi aldrig tidigare pratat med (trots att chansen för att aldrig träffa denna människa igen är minimal).

Med denna grund i åtanke (och en utgångspunkt som säger att detta är en negativ egenskap (svensken, säger fördomen och Fredrik Lindström, har en tendens att betrakta sina känslomässiga karaktäristika som något icke önskvärt)) är det ett närmast diaboliskt knep av teknikfrämjare att fortsätta med det de sysslar med; utveckla och, just det, främja teknik. Var och varannan svensk, i runda slängar 94%, tar, så fort ensamheten kryper på, chansen att, så snart som möjligt, innan främlingen (och bara för tydlighets skull; jag avser inte människor från främmande länder) trycker sig upp i svenskens ansikte med sin dåliga andedräkt, sin salivbestänkta mun och sina äckliga, vidriga små ord, nyttja sin medhavda teknik. Det må vara en Ipod, en mobiltelefon eller, som i mitt fall, en gammal 512 mb-MP3. Huvudsaken är att ingen jävel ska känna sig inviterad till diskussion.

Vill ni ha bevis? Beträd valfri kollektivtrafiksfordon i Stockholm. (För att inte alla lantisar ska få möjlighet att smasha in en poäng gentemot hufvudstaden (eller ”stressens nirvana” som en gammal tant skrev i en insändare i Mariestadstidningen) vill jag hävda att detta fenomen skådats även i Göteborg, Mariestad, Lund, Graninge m.fl. byar.)

Svenskens slutna rum börjar bli alltmer ointagligt och teknikens utvecklare hamrar in spik för spik i dörrens skyddsbrädor (för att bli helt överjävligt metaforisk…). För egen del är jag relativt likgiltig inför denna utveckling. Rubriken syftade på något helt annat…

…i måndags vann skidskyttedrottningen Helena Jonsson Jerringpriset efter att ha sopat hem 60-70% någonting av rösterna. Svenska folkets röster! Herregud! Egentligen kräks jag på alla dessa galor och ställer mig fullständigt kallsinnig till vem eller vilka som vinner, men, än en gång; herregud! Det här måste vara det ultimata sjukdomstillståndet för en degenererad, riktigt illa åtgången befolkning – en grupp människor som fullständigt tappat kontakt med sin omvärld. Vad händer i landet? Vad tror svenska människor är en bedrift? Att konkurrera med fem tyskor, fyra ryskor, tre norskor och några landsmaninnor och råka snubbla till sig några guld – är det något att bli rikspoppis för? Va?!

Jag har startat en sport där man ska springa ett par km, åka lite skridskor och skjuta med slangbella. Jag har lyckats få med mig tre glada killar från Kista, en hund i Östersund och fått ett ”kanske” från en snubbe i Bryssel. Någon mer som vill anmäla sig? Vinnaren i VM, förutsatt att hon eller han är svensk, utlovas ett Jerringpris i januari 2011.

// Killamangiro

Anyone has a case of the mondays?

Måndag. Jippi!


Jävlaranamma - Äntligen måndag

Ha det!
// Yeahns

Three is the magic number

Ni har säkert hört talas om att musiktidningen Novell bett ett antal personer med "koll" på musik och kultur att lista detta millenniums 100 bästa låtar, det vill säga de bästa låtarna utgivna efter 1999 års slut. Alla inkomna listor har sedan sammanställts och resultatet publiceras på sidan Nollnolltalet.se. En låt varje dag sedan den 23 september ända fram till nyår blir lika med hundra. Naturligtvis är det ett idiotiskt projekt av uppenbara skäl men det är också lika intressant, och även fast jag frestas över tanken att göra en egen lista så lämnar jag det därhän. Jag bryter ju ihop bara jag ska bränna en skiva till päronens bilar.

Dock har jag inte helt stått tillbaka för frestelsen men jag har gjort en ganska avsevärd förändring; att lista de 25 bästa svenska låtarna post 2000! Låtarna ska rankas efter dels hur bra de är och dels efter hur mycket de betyder för mig på ett känslomässigt plan. Även detta är för mig en överväldigande uppgift och nu sitter jag med en lista på 53 låtar. Ska jag köra en topp 50? Vilka ska då bort och hur i helvete ska jag kunna ranka 50 helt underbara låtar? Vi får se hur det går och om jag överlevt denna pärs så dyker väl resultatet upp här, i annat fall inte. Det känns annars sådär att blanda bakfylleångest med beslutsångest och till råga på allt så fyller jag år imorgon, två plus två.

Det sägs att alla goda ting är tre och därför känns det förjävligt att spendera den sista dagen jag är två plus ett med samvetskval. Bakfylleångest, beslutsångest och åldersparanoia. Tre gånger ångest. Alla goda ting är tre.

Ha det!
// Yeahns