Vem vill bliva stor?

Förra torsdagen var inte en helt vanlig torsdag. Någonting skedde inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka och känna inför. Jag väger fördelar och nackdelar mot varandra men jag har inte kunnat summera det ännu och för tillfället befinner jag mig i ett ambivalent sinnestillstånd.

Cirka sex minuter in på bussturen till centrum kom jag nämligen på mig själv med att sitta och småle. Jag minns exakt var jag märkte det; precis utanför den röda förrådsbyggnaden där någon förmedlat åsikten "Jesus är fet" med svart sprayfärg vid Härlanda hållplats. Att för en gångs skull kunna hålla en konvex min på Göteborgs kollektivtrafik är häpnadsväckande i sig men nu har inte det serviceutnyttjandet med saken att göra. Likaså är det förunderligt - och smått sinnessjukt - att vara glad över att - äntligen - få börja skolan igen men nu var det min skolstart som gladde mig mer än Fredriks oerhört bittra uttåg ur Paradise Hotel (det ska dock erkännas att jag hade mest fokus på Manchesterderbyt på datorn) som inträffade i tisdags. Det är nämligen så att jag i torsdags påbörjade min sista termin på kandidatprogrammet i Offentlig Förvaltning. Om ett halvår har jag alltså - eller förhoppningsvis - en examen, en titel (som jag för närvarande inte vet namnet på) som jag kan trycka upp på visitkort. Visserligen är det "bara" en kandidat - vilket inte kräver särskilt mycket hjärnbark men är ändå tidskrävande - och en master - som jag för övrigt kommer att läsa någon gång - smäller mycket högre, men likväl så är min kandidat ett bevis på att jag har åstadkommit någonting. Om ett halvår är jag något, inte bara en snubbe med halvtaskig städdisciplin som diggar musik och Singoalla. Om ett halvår har jag kvalifikationer svart på vitt och då är det bara min egen sociala förmåga som kan hindra mig från att bli en grå byråkrat, stel tjänsteman, tråkig politiker, stenhård utvärderare eller glädjelös paragrafryttare. Fältet är vidöppet, i princip. Möjligheterna är oändliga, typ.

Det som grämer mig är den tveksamheten som infinner sig hos princip varje niondeklassare och kvarstår ända fram till pensionen; vad vill jag arbeta med? Det är liksom inte lika självklart att bli polis, rockstjärna, cowboy, kung, fotbollsproffs eller det betydligt vidare "sportproffs" längre. Den skrämmande verkligheten har hunnit ifatt en. Jag trivs utmärkt på utbildningen just nu men tänk om arbetslivet inte är som jag förväntar mig? Tänk om jag ångrar mig?

Om ett halvår kan jag inte säga "När jag blir stor..." längre, då är jag stor. Allting är fastställt. Jag ska bli en riktigt tråkig människa.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt med bob hund.

PS. Almedals första singel Främlingen finns att dra hem gratis här (spara-länk-som) eller på samma sätt via luxxury.se. DS.

Vad hade Helge Fossmo för färg på sin overall?

Igår var jag inget bra för mig själv och med näven i en chipspåse så är jag väl inte det idag heller. Chalmers hade pubrunda igår och trots att jag studerar vid Göteborgs Universitet och därmed har en tveksam inställning till de nördar som sitter instängda året runt så deltog jag i aktiviteten. Det ska erkännas att jag hade kul (ölen var ju billig) och jag går gärna dit igen men då slipper jag helst alla dessa människor i overaller (vilka tyvärr är arrangörer).

Det här med overaller uppfanns föga förvånande av några teknologer på KTH som antagligen kände ett behov av att piffa upp sin (r)unkna tillvaro där det går 1 000 datorer på varje kvinna. Denna infantila idé spred sig sedan vidare till andra lärosäten och i Lund kom några andra socialt missanpassade individer på det ypperliga påfundet att fästa jätteskojiga tygmärken på de redan färgglada plaggen. Förmodligen ansåg de att de inte stod ut tillräckligt mycket i dagens samhälle av mångfald. Numera kan man knappt besöka en högskoleort utan att kräkreflexen ansträngs när någon säkert superklyftig kille vandrar runt i regnbågens alla färger och några till. Dennes hjärnbegåvning gick förlorad någonstans mellan pastakastrullen och ketchupflaskan i kylskåpet. De kvarvarande hjärncellerna super han bort när han senare sitter skräddare och kastar kapsyler i ett glas.

Jag förstår inte varför det helt plötsligt blir legitimt (nåja) att klä sig fult bara för att man är student (och full) och varför ens behovet uppstår? Gemenskap är min gissning men inte fan bär jag likadana kläder som min vänskapskrets. Overallen har alltså blivit en gemensam nämnare för personer med säregna intressen som trådlösa routers och metallers densitet vilket leder till ett sällskap som jag närmast liknar vid religiösa sekter. Sekter är ju också en plats för samhällets utbölingar att få känna samhörighet, trygghet och värme.

Ha det!
// Yeahns

Kunskap är makt

I gårdagens Metro gick det att läsa en krönika signerad Marcus Dunberg som baserades på en bok en bitter - och säkert gammal - gubbe gjort på ett universitet i Atlanta. De håller - till viss del - båda med om att dagens ungdomar i allt större utsträckning är obildade och att de sätter mer värde i att nå en ny nivå i World Of Warcraft än att nöta in Sveriges konungaföljd i huvudet. Jag håller delvis med om att det spenderas alltför mycket tid framför fördummande tv-program (Let's Dance, OC m.m.) där utrymmet för fritt tänkande är begränsat. Det är möjligt att vi "blivit" dummare nu men å andra sidan så har det alltid funnits personer som har mindre i huvudet än andra, oavsett födelsedata. I dagens informationssamhälle så värdesätts annat kunnande än förr och det vore ju konstigt om inte "allmänbildningen" följde utvecklingen. Vad hjälper kunskap om ett årtal om man inte vet hur man skickar ett e-mail?
Jag tycker dock att allmänbildning är viktigt eftersom det ger en inblick i hur man levde och tänkte förr samt att man lär sig mycket av de misstag som gjordes i tiden då. Därför försöker jag ta till mig av kritiken som riktas mot mig som 80-talist - även fast jag ser mig som hyfsat allmänbildad (jag plockar t.ex. en hel del poäng i På Spåret. Fast det kanske beror på att jag som soffåskådare har fördelen att få höra deltagarnas resonemang plus att jag har lärt mig att tyda Oldsbergs ordvitsar efter lite mer än ett år i Göteborg) - och för att dagens ungdomar ska kunna stå emot kritiken från de äldre med alla sina "Det var bättre förr"-argument så har jag ett förlsag; avskaffa gymnasieutbildningen.

Hur kan jag argumentera för en ökad allmänbildning genom att ta bort utbildning? Jo gymnasieutbildningar må tas bort men istället lägger jag till minst två år på grundskolan och "tvingar" därmed alla att studera i minst elva år.
Så som gymnasieutbildningar fungerar nu så är de dels allmänbildande (samhällskunskap, naturvetenskap, matematik m.m.) och dels yrkesförberedande (ekonomi, programmering, svetsning), och därför anser jag att gymnasier är en form av lall-institutioner där en del kurser är irrelevanta för programmets inriktning medan andra tas med en klackspark av eleverna. De är också ineffektiva; sådant som tog mig två år att lära mig på gymnasiet hade jag kunnat lära mig på ett halvår på högskoleutbildningar. Jag vill därför lägga all allmänbildning på grundskolan där "plusåren" tar hand om gymnasiernas allmänbildande undervisning och används till att noggrannt introducera eleverna för högskoleutbildningar som kan ses som intressanta.
Jag har flera vänner som läst t.ex. Teknikprogrammet på gymnasiet men när myndighetsåldern och examen inträffat så har man gjort en helomvändning och läser Civilekonomi på Handels. Visserligen så har man lärt sig en del om teknik men om det är ekonomi man vill arbeta med sedan, var inte gymnasiet ett slöseri med tid och resurser? Att blott som femton-sextonåring fatta ett beslut som kan leda till bortkastade år är inte rätt. Om mitt förslag fungerar som det ska så är eleven minst två år äldre och har fått mer insyn i framtida studier och är således mer benägen att fatta ett rätt beslut direkt, även om det fortfarande är ruskigt svårt och jobbigt.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag var oerhört nära att välja Teknikprogrammet på Volvos friskola i Skövde men valde till slut det mer vanliga Samhällsprogrammet som sedermera ledde mig in på ekonomi. Gymnasiet var en ambivalent och ångestfylld upplevelse. På Volvo hade jag fått jobb direkt efter utbildningen medan jag på Samhäll inte blev någonting men lade en stabil grund för fortsatta studier, studier som jag var intresserad av. Nu är jag dock ofantligt nöjd med mitt val eftersom jag antagligen inte hade varit här vädrat idéer och tankar utan istället suttit med ytterliggare en hämtpizza i en tvåa i Skövde och hade inte varit i närheten av den person jag är idag. Hemska tanke!
För att ytterliggare belysa svårigheterna med såväl det nuvarande systemet som mitt förslag är att jag även sneknullat (det behöver inte ha med otrohet att göra) ett år på Högskolan i Borås innan jag hittade rätt utbildning här i Göteborg i och med Kandidatprogrammet i Offentlig Förvaltning (det har inte med vaktmästeri att göra). Jag kan ändå inte ångra det "fel-året" eftersom jag lärde mig saker, fick nya vänner och en ovärderlig vetskap om att aldrig flytta till Borås igen.

Avslutningsvis så vill jag säga att jag trivs med studentlivet. Det är skönt att glida omkring i kunskapens korridorer med en take away-kaffe i handen och att inneha tillräckligt med lärdom för att kunna kritisera såväl kurslitteratur som samhälle utan att nödvändigtvis göra bort sig (eller?). Eftersom jag inte ångrar mina val nu i efterhand så avslutar jag detta inlägg med att citera Sveriges nästa pop-sensation Ram Di Dams (släpper EP i mars, mer om dem då) låt Flashbacks:
"I'm never gonna turn around or want to see what I left behind, a million secrets safetly hidden deep inside my mind."

Ha det!
// Yeahns

Vårdköproblemets lösning?

Vad är problemet med vårdköer egentligen? Jag förstår inte det riktigt. Eller jag förstår att läkare - liksom vi andra människor - inte ser ut som hinduiska gudar efter att de blivit examinerade i doktorskolan. Så långt har inte evolutionen kommit än men ska den ens behöva göra det?
När det bildas en lång kö på ICA, vad händer då? Jo det öppnas en kassa till. Vad är det då som din lokala ICA-handlare förstått som inte landsting och dess överhuvud fattat? Visserligen så är det lite orättvist att jämföra ett sjukhus med en dagligvarubutik - det är inte riktigt samma sak som att skära i inälvor som att scanna streckkoder och räkna växel, även om jag tror att den förre skulle bli en bra charkuterist - men vad är rättvisa? Varför kan inte sjukvården fungera på samma sätt som en vanlig matbutik? Det har självklart med resurser att göra och mängder av sådana. Det kostar både en och två kronor att bygga ett sjukhus och betala kompetent personal, och trots att vi bor i en av världens främsta välfärdsstater med relativt hög skatt så har vi inte pengar varken i plånboken eller i madrassen. Så vad göra? Jag vill inte ha ett försäkringsbaserat sjukvårdssystem likt USA utan vill kunna räkna med att få vård när jag behöver det utan att tvingas vänta så pass länge att - Gud förbjude - GAIS kanske vinner sm-guld igen. Det kan jag tänka mig att betala ännu mer för än vad jag redan gör (njae, jag betalar för tillfället inget som icke-arbetande student men ändå) så säg en ökning på 0,5% av skatten. Det är 100 kronor av en bruttolön på 20 laxar, inte så jättemycket eller? "Många bäckar små skapar en stor å" är ett uttryck jag ogillar då jag förknippar det med försök att övertyga någon till att vara nöjd med det lilla, men för staten så blir den där skatteökningen verkligen en stor å. Där har vi ett förslag!

Vårdköerna beror också delvis på personalbrist och när företag har mycket att göra så anställer man. Eftersom arbetstagarna i detta fall arbetar med personers kamp mot Bengt Ekeroth så krävs det en viss utbildningsnivå och där kommer förslag nummer två in.
Som systemet just nu är utformat så krävs det toppbetyg efter gymnasiet för att ta sig in på läkarlinjen. Eleven måste alltså plocka full pott i såväl samhällsvetenskap, matematik och geografi för att ens få möjligheten till att få karva i folk. Jag skiter fullständigt i om min läkare sovit bort kunskaper om Närkes landskapsblomma (Gullviva) och derivata när denne ska behandla mig, och så länge som min doktor inte måste rita på mitt gips så bryr jag mig inte om dennes bildkunskaper heller. Allt jag kräver är att läkaren ska kunna kommunicera med mig (svenska, engelska), kunna hjälpa mig (anatomi m.m.) och i viss mån kunskaper inom syslöjd. Hur svårt ska det vara?! Sen att det är ett rätt stort tryck på utbildningsplatserna är jag medveten om men skapa fler utbildningar då; arbetstillfällen = jättebra! Ser man bara till att ha en rätt hög studietakt så skakar man av sig alla visitkortsflashare och kvar blir de som verkligen vill bli läkare.

Förslag nummer tre tar bort statens stora minustecken, Försvaret. Balansbudgetens egna svarta hål. Materia som äter materia. Byggnader och maskiner som slukar pengar. Jag är ledsen Albertazzi. Jag vet att du har en viss fascination för kamouflageklädda och rakade män (på ett icke-erotiskt sätt ska tilläggas) men du vet vad jag tycker.
Försvaret är enligt mig ett vuxendagis med en systematisk översittarkultur som dagarna i ända kostar massvis av pengar till ingen (nåja) nytta. Vi har haft fred i Sverige i över 200 år nu (om man bortser från Körslaget och Dansbandskampen) och om Pernilla Wahlgrens hårfärgreklam bara sänds inrikes så kommer ingen att anfalla oss i framtiden heller. Om nu någon verkligen skulle vilja erövra vårt land så skulle de göra det ganska lätt, oavsett försvar. Förresten, vad har vi som någon annan vill ha förutom Zlatan, The Hives och en vacker befolkning (bortsett från förstnämnda)? Jag är inte ens säker på att jag vill att vårt försvar ska försvara oss...
Fast nu för tiden så handlar väl försvaret mest om utlandstjänster och dylikt. Lilla Sverige ska visa att vi bryr oss och skickar ner några testosteronstinna killar som fått leka med knallpulverpistoler i ett år. Guns kill people. Våld föder våld. Måste man ha ett vapen i näven för att visa att "Jag, jag hjälper minsann!"? Har alla hjälparbetare åkt iväg förgäves då? Jag ser hellre att Sverige visar sitt engagemang genom att istället för att hushålla med några få trupper lägga resurserna på mat, filtar och dylikt, så kan vapenglada USA stå för fajten. Det krävs en idiot för att slå en idiot...
Alla försvarets byggnader kan enkelt göras om till bostäder, skolor m.m. Att skjuta på varandra har aldrig genererat pengar direkt och hur mycket bensin drar egentligen ett lastbilskollektiv på jakt efter nya lekplatser?

Riktigt så här enkelt är det ju förstås inte men det är en början och här har vi alltså tre alternativ som kan kombineras och kompromissas hur man vill! Skatteökning, ändra utbildningen och förbättrat nyttjande av resurser. Ett fjärde alternativ för att minska vårdköerna kan vara att skjuta av alla personer över 80 år men det vill vi ju inte, eller?

Ha det!
// Yeahns