Förra torsdagen var inte en helt vanlig torsdag. Någonting skedde inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka och känna inför. Jag väger fördelar och nackdelar mot varandra men jag har inte kunnat summera det ännu och för tillfället befinner jag mig i ett ambivalent sinnestillstånd.
Cirka sex minuter in på bussturen till centrum kom jag nämligen på mig själv med att sitta och småle. Jag minns exakt var jag märkte det; precis utanför den röda förrådsbyggnaden där någon förmedlat åsikten "Jesus är fet" med svart sprayfärg vid Härlanda hållplats. Att för en gångs skull kunna hålla en konvex min på Göteborgs kollektivtrafik är häpnadsväckande i sig men nu har inte det serviceutnyttjandet med saken att göra. Likaså är det förunderligt - och smått sinnessjukt - att vara glad över att - äntligen - få börja skolan igen men nu var det min skolstart som gladde mig mer än Fredriks oerhört bittra uttåg ur Paradise Hotel (det ska dock erkännas att jag hade mest fokus på Manchesterderbyt på datorn) som inträffade i tisdags. Det är nämligen så att jag i torsdags påbörjade min sista termin på kandidatprogrammet i Offentlig Förvaltning. Om ett halvår har jag alltså - eller förhoppningsvis - en examen, en titel (som jag för närvarande inte vet namnet på) som jag kan trycka upp på visitkort. Visserligen är det "bara" en kandidat - vilket inte kräver särskilt mycket hjärnbark men är ändå tidskrävande - och en master - som jag för övrigt kommer att läsa någon gång - smäller mycket högre, men likväl så är min kandidat ett bevis på att jag har åstadkommit någonting. Om ett halvår är jag något, inte bara en snubbe med halvtaskig städdisciplin som diggar musik och Singoalla. Om ett halvår har jag kvalifikationer svart på vitt och då är det bara min egen sociala förmåga som kan hindra mig från att bli en grå byråkrat, stel tjänsteman, tråkig politiker, stenhård utvärderare eller glädjelös paragrafryttare. Fältet är vidöppet, i princip. Möjligheterna är oändliga, typ.
Det som grämer mig är den tveksamheten som infinner sig hos princip varje niondeklassare och kvarstår ända fram till pensionen; vad vill jag arbeta med? Det är liksom inte lika självklart att bli polis, rockstjärna, cowboy, kung, fotbollsproffs eller det betydligt vidare "sportproffs" längre. Den skrämmande verkligheten har hunnit ifatt en. Jag trivs utmärkt på utbildningen just nu men tänk om arbetslivet inte är som jag förväntar mig? Tänk om jag ångrar mig?
Om ett halvår kan jag inte säga "När jag blir stor..." längre, då är jag stor. Allting är fastställt. Jag ska bli en riktigt tråkig människa.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt med bob hund.
PS. Almedals första singel Främlingen finns att dra hem gratis här (spara-länk-som) eller på samma sätt via luxxury.se. DS.
Cirka sex minuter in på bussturen till centrum kom jag nämligen på mig själv med att sitta och småle. Jag minns exakt var jag märkte det; precis utanför den röda förrådsbyggnaden där någon förmedlat åsikten "Jesus är fet" med svart sprayfärg vid Härlanda hållplats. Att för en gångs skull kunna hålla en konvex min på Göteborgs kollektivtrafik är häpnadsväckande i sig men nu har inte det serviceutnyttjandet med saken att göra. Likaså är det förunderligt - och smått sinnessjukt - att vara glad över att - äntligen - få börja skolan igen men nu var det min skolstart som gladde mig mer än Fredriks oerhört bittra uttåg ur Paradise Hotel (det ska dock erkännas att jag hade mest fokus på Manchesterderbyt på datorn) som inträffade i tisdags. Det är nämligen så att jag i torsdags påbörjade min sista termin på kandidatprogrammet i Offentlig Förvaltning. Om ett halvår har jag alltså - eller förhoppningsvis - en examen, en titel (som jag för närvarande inte vet namnet på) som jag kan trycka upp på visitkort. Visserligen är det "bara" en kandidat - vilket inte kräver särskilt mycket hjärnbark men är ändå tidskrävande - och en master - som jag för övrigt kommer att läsa någon gång - smäller mycket högre, men likväl så är min kandidat ett bevis på att jag har åstadkommit någonting. Om ett halvår är jag något, inte bara en snubbe med halvtaskig städdisciplin som diggar musik och Singoalla. Om ett halvår har jag kvalifikationer svart på vitt och då är det bara min egen sociala förmåga som kan hindra mig från att bli en grå byråkrat, stel tjänsteman, tråkig politiker, stenhård utvärderare eller glädjelös paragrafryttare. Fältet är vidöppet, i princip. Möjligheterna är oändliga, typ.
Det som grämer mig är den tveksamheten som infinner sig hos princip varje niondeklassare och kvarstår ända fram till pensionen; vad vill jag arbeta med? Det är liksom inte lika självklart att bli polis, rockstjärna, cowboy, kung, fotbollsproffs eller det betydligt vidare "sportproffs" längre. Den skrämmande verkligheten har hunnit ifatt en. Jag trivs utmärkt på utbildningen just nu men tänk om arbetslivet inte är som jag förväntar mig? Tänk om jag ångrar mig?
Om ett halvår kan jag inte säga "När jag blir stor..." längre, då är jag stor. Allting är fastställt. Jag ska bli en riktigt tråkig människa.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt med bob hund.
PS. Almedals första singel Främlingen finns att dra hem gratis här (spara-länk-som) eller på samma sätt via luxxury.se. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar