Vem vill bliva stor?

Förra torsdagen var inte en helt vanlig torsdag. Någonting skedde inom mig som jag inte riktigt vet hur jag ska tolka och känna inför. Jag väger fördelar och nackdelar mot varandra men jag har inte kunnat summera det ännu och för tillfället befinner jag mig i ett ambivalent sinnestillstånd.

Cirka sex minuter in på bussturen till centrum kom jag nämligen på mig själv med att sitta och småle. Jag minns exakt var jag märkte det; precis utanför den röda förrådsbyggnaden där någon förmedlat åsikten "Jesus är fet" med svart sprayfärg vid Härlanda hållplats. Att för en gångs skull kunna hålla en konvex min på Göteborgs kollektivtrafik är häpnadsväckande i sig men nu har inte det serviceutnyttjandet med saken att göra. Likaså är det förunderligt - och smått sinnessjukt - att vara glad över att - äntligen - få börja skolan igen men nu var det min skolstart som gladde mig mer än Fredriks oerhört bittra uttåg ur Paradise Hotel (det ska dock erkännas att jag hade mest fokus på Manchesterderbyt på datorn) som inträffade i tisdags. Det är nämligen så att jag i torsdags påbörjade min sista termin på kandidatprogrammet i Offentlig Förvaltning. Om ett halvår har jag alltså - eller förhoppningsvis - en examen, en titel (som jag för närvarande inte vet namnet på) som jag kan trycka upp på visitkort. Visserligen är det "bara" en kandidat - vilket inte kräver särskilt mycket hjärnbark men är ändå tidskrävande - och en master - som jag för övrigt kommer att läsa någon gång - smäller mycket högre, men likväl så är min kandidat ett bevis på att jag har åstadkommit någonting. Om ett halvår är jag något, inte bara en snubbe med halvtaskig städdisciplin som diggar musik och Singoalla. Om ett halvår har jag kvalifikationer svart på vitt och då är det bara min egen sociala förmåga som kan hindra mig från att bli en grå byråkrat, stel tjänsteman, tråkig politiker, stenhård utvärderare eller glädjelös paragrafryttare. Fältet är vidöppet, i princip. Möjligheterna är oändliga, typ.

Det som grämer mig är den tveksamheten som infinner sig hos princip varje niondeklassare och kvarstår ända fram till pensionen; vad vill jag arbeta med? Det är liksom inte lika självklart att bli polis, rockstjärna, cowboy, kung, fotbollsproffs eller det betydligt vidare "sportproffs" längre. Den skrämmande verkligheten har hunnit ifatt en. Jag trivs utmärkt på utbildningen just nu men tänk om arbetslivet inte är som jag förväntar mig? Tänk om jag ångrar mig?

Om ett halvår kan jag inte säga "När jag blir stor..." längre, då är jag stor. Allting är fastställt. Jag ska bli en riktigt tråkig människa.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt med bob hund.

PS. Almedals första singel Främlingen finns att dra hem gratis här (spara-länk-som) eller på samma sätt via luxxury.se. DS.

Bra på riktigt

Eftersom det efterfrågades så kommer här nu en lista på de inte bara fem utan tjugo bästa "gråtlåtarna" och den 20 januari visade sig vara 2010's första julafton. Efter motiveringen "Sådana som man, när man hör dem, måste lägga sig på sängen och hulka ett tag när man hör för de är så fina?" har låtarna valts ut med det lilla undantaget att jag har en utväxt där benen slutar (så "lilla undantaget" är nog inte rätt ordval) och därför gråter eller hulkar jag inte (såvida det inte har med fotboll att göra, såklart), men likväl förstår jag innebörden och har plockat ut tjugo låtar som man nästan måste sluta ögonen till och bara lyssna, njuta och låta tankarna fara iväg. Låtar som kort och gott är bra på riktigt. Nog tjatat, här kommer listan från plats 20 och neråt:

20. Du e för fin för mig - Dungen
19. Ocean of noise - Arcade Fire
18. Bluish - Animal Collective
17. Broken promise land - Weeping Willows
16. Hoppípolla - Sigur Rós
15. Dreams come true girl - Cass McCombs
14. This modern love - Bloc Party
13. Bara ett fån gör så mot sig själv - Moneybrother
12. Precis som Romeo - Håkan Hellström
11. No one's gonna love you - Band Of Horses
10. Det du glömt minns han som älskar dig - Almedal
9. Accident - Speedmarket Avenue
8. Always see your face - Love
7. Stackars Jack - Ulf Lundell
6. Men bara om min älskade väntar - Nationalteatern
5. New Slang - The Shins
4. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn
3. För sent för edelweiss - Håkan Hellström
2. Brännö serenad - Håkan Hellström
1. Alone again or - Love

De flesta låtarna bör ni känna igen, om inte annat härifrån. Jag letade länge efter någon låt av Belle & Sebastian eller Bon Iver men de höll inte hela vägen. Några fler äldre låtar borde nog ha kommit med också men jag är osäker på vilka. Känn er fria att lyncha mig!

Jag skippade att länka till varje låt och lämnar er istället med dessa två länkar:
Listan på Spotify (utan New slang och Accident och med en kortare version av Det du glömt minns han som älskar dig)
Listan i mp3-format

Ha det!
// Yeahns

PS. Almedal släpper förresten sitt andra album den 3 februari. Till Kyrkogården går att förbeställa här! DS.

Vänner och fiender

Det finurliga med saker som Yin & Yang är att de båda har en roll att spela, ytterligheter behövs för att vi ska kunna uppskatta något riktigt mycket. Utan Yin finns ingen kyla och utan kyla så skulle vi inte kunna känna den värme som Yang påstås alstra. Har vi inget att jämföra med så är inte värmen varm längre, den är normal.

Med anledning av ovanstående hobbyfilosofiska dravelresonemang utlyser jag härmed önskan om att få en ovän så att jag kan värdesätta de vänner jag har ännu mer. Inte för att jag har tappat smaken för mina vänner utan bara för att kunna öka på pluskontot. Vore inte det härligt? Jag har aldrig haft en riktig ovän. Visst finns det folk jag ogillar men det är inte så att jag inte klarar av att hålla masken vid oangenäma sammankomster. Jag vill ha en ovän som lockar fram vrede och raseri inom mig, någon som får mig att tugga fradga, en person som vid varje påträffande lockar fram dispyter på gränsen till uppkavlade ärmar. Någon som man genuint avskyr, och det ska vara ömsesidigt.
Sedan kan vi försöka fixa fram en ovän-applikation på facebook där alla ens ovänner kan listas, ovänner som man sedan kan pokea och tagga fula och pinsamma bilder eller photoshopmontage på. Är det bara jag som är lockad?

Helst vill jag ha en ovän som jag tyvärr träffar ofta och som jag måste ha hjälp av emellanåt (det spär på avskyn). Ungefär som Seinfeld och Newman, Stålmannen och Lex Luthor (eller?) eller EU's medlemsländer. Någon som besitter vissa kvaliteter som jag saknar som krävs för att reda ut ett problem. Det måste vara så otroligt frustrerande - och förnedrande - att behöva be sin ärkefiende om hjälp så att denne sedan får överhanden på en. Riktigt så att man går omkring och grymtar i flera dagar både före och efter. Jag vill känna den känslan. Känslan av försvinnande värdighet och nederlag. Nu har jag det så trivialt och bra att det börjar bli tråkigt, så...vill du bli min ovän?

Ha det!
// Yeahns

PS. Idag fyller ITHMG-bloggen 1 år, typ i alla fall. Det första inlägget publicerades den 10 januari men det var den 12 som var det egentliga lanseringsdatumet. Det har gått lite upp och ner med både läsare och aktiva skribenter (vi peakade antal besökare någon runt april tror jag och då var engagemanget kring skribenterna helt okej) men med förhoppningar om en bättre framtid (och möjligheten att kanske få läsa något som inte är signerat Yeahns här) så fortsätter vi tills vi(/jag) ledsnar! DS.