Eftersom Yeahns förtvivlat ensam håller liv i bloggen och kvaliteten uppe tänkte jag hjälpa till med det ena och stjälpa med det andra. Vilket som är vilket lär framgå.
En grundpelare i ITHMG, som jag betraktar saken, är att ingenting, inte en enda liten detalj i livet är för ointressant, för obetydligt, för litet för att hamna under ITHMG:s smutsbeprydda lupp.
Ämnet för dagen är således bananer. Den frukt vi Djurgårdare brukar (måhända med fog) sammankopplas med och som Yeahns finner så avskyvärd att kväljningar framkallas (detta märkliga beteende ska tydligen förklaras med fruktens konsistens).
Bananen har på senare tid (detta vaga begrepp som i detta sammanhang ska likställas med ett par månader) blivit smått omöjlig att öppna med den traditionella dra-ner-”skaftet”-så-skalet-delas-i-tre-till-fyra-delar-metoden. Istället tvingas man, med nagelns hjälp, göra ett hål i skalet och därifrån öppna. Konsekvensen blir inte sällan att ovandelen av frukten mosas, då mina naglar vare sig är vassa eller långa.
Orsaken till denna utveckling är oerhört svårdefinierad. Möjligtvis säljs bananen i ett alltmer omoget tillstånd, vilket försvårar möjligheten till det sedvanliga ”knäcket” på det mjuka skalet (till skillnad från det, i omogen beskaffenhet, mer styva). En annan teori är en, med åldern, ökad klåfingrighet – kanske, kanske ett uttryck för en (lite väl) tidig åldersreumatism.
Hjälp mig, kära ITHMG-läsare, reda ut denna gåta. Är fenomenet bekant? Om så är fallet; vad är orsaken till detta bananfruktens plötsliga förfall?
// Killamangiro
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar