Önska, önska vad du vill, önska kostar ingenting

En bra blogg kommunicerar med sina läsare och anpassar sig efter deras krav, behov och preferenser. Stundtals är det svårt och ibland får man svälja sin stolthet för att göra läsarna nöjda, men nu har jag fått ett önskemål som jag ska uppfylla trots att det ödelägger en av mina personliga målsättningar (att inte höra ett enda bidrag till Eurovision Song Contest anno 2009).

Strax efter tiotiden igår kväll mottog jag ett sms från en vän som tyckte att jag skulle raljera lite om Greklands bidrag till Eurovision och sedan avsluta med en frågeställning. Eftersom jag gillar att raljera - särskilt över schlager - så bjuder jag nu på Greklands framträdande i gårdagens semi-final:


Sakis Rouvas - This is our night

Framträdandet börjar rätt lamt. Visst de dansar lite fult men i övrigt så kommer jag inledningsvis att tänka på raden "Jag vet inte om jag gråter eller skrattar men som vanligt är det hård konkurrens" från bob hunds låt Stora tankar i lilla berg- och dalbanan. Men ungefär halvägs igenom videon så undrar jag inte över mitt sinnestillstånd längre. Jag är helt säker på att jag skrattar och det grandiost.

När Sakis börjar glida omkring på rampen - till publikens hjärndöda jubel - så finns det ingen ände på min glädje. Jag ligger dubbelvikt i soffan och näst intill ber att det ska ta slut. Men istället för att hoppa ner och börja fundera över vad fan han håller på med så släpar Sakis med sina dansare upp på rampen och påbörjar någon skitnödig dans á la gradskiva. Nu ligger jag på golvet och håller krampaktigt om min mage samtidigt som käken börjar hamna ur led. När de sedan avslutar med att hissa upp herr Rouvas så börjar jag nästan tycka synd om dem. Idiotin i denna värld har tydligen inga gränser.
Det roligaste med klippet är inte just framträdandet i sig utan det som ligger bakom det. Här har vi alltså ett gäng med Sakis i spetsen som dansar på detta viset för att bjuda på en så stor show som möjligt, inte för att det ska vara roligt. De är alltså personer som på allvar tycker att koreografin inte bara är snygg utan ett mästerverk. På klippet ser ni alltså personer som helt saknar självkritik eller möjlighet att reflektera över sina handlingar - och publiken jublar.

Det här är alltså bidraget från landet som av många betraktas som den västerländska civilisationens ursprung. I Grekland uppfann man en föregångare till demokratin, man grundade de Olympiska Spelen och man hade snubbar som Arkimedes som tog ett bad, skrek "Eureka!" och kom på att vattennivån stiger om någonting doppas. Detta är alltså landet där überhjärnor som Sokrates och Platon levde och efter att ha sett Sakis show så måste man fråga sig; var gick det snett?

Ha det!
// Yeahns

Journalistikens fanbärare

Häromdagen satt jag i ett par mörkblå mjukisbyxor och ett vitt linne med tandkrämsfläckar och tänkte på att jag hatar fetma "därför att".

Nä, nu ska inte jag sitta här och klaga på ett subjektivt vis så här kommer en objektiv, jätterolig och läsvärd klagan över denna företeelse: fetma hatar jag därför att det är ”känt att risken för sjuklighet och dödlighet är förhöjd bland feta vuxna, och framför allt extremfeta” och till detta kommer att det ”orsaka[r] höga samhällskostnader, utöver stort personligt lidande” (Källa: Karolinska institutet; http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=18935&l=sv).

Hej och hå, titta vilken söt katt:



Vilket universitet i USA (där teorin ”stämpling”, som innebär att människor löper mycket större risk att vara på det sätt som samhället/omgivningen betraktar människan, skapades och utvecklades) är ledande inom kriminologi och sociologi? Smaka på det läxförhöret!