Svensk degenerering

Det sägs att vi svenskar är ganska introverta, att vi inte gärna söker kontakt med människor vi inte känner. Måhända är det bara skitsnack från norrmän som inte kan ta att vi tvingade in dem i en nära hundraårig union. Eller lögnaktiga fördomar skapade av tyska furstar som en hämnd för att vi svinade oss (läs: våldtog och plundrade) i deras byar på 1600-talet. Men, som Jens Lekman svarade i en P3-intervju på frågan om vad han lärt sig om olika kulturer av att turnera jorden runt; ”fördomar har en tendens att stämma”.

Så låt oss utgå från denna premiss; svenskar är introverta, har en närmast absurd rädsla för att behöva utbyta ett par ord med en människa vi aldrig tidigare pratat med (trots att chansen för att aldrig träffa denna människa igen är minimal).

Med denna grund i åtanke (och en utgångspunkt som säger att detta är en negativ egenskap (svensken, säger fördomen och Fredrik Lindström, har en tendens att betrakta sina känslomässiga karaktäristika som något icke önskvärt)) är det ett närmast diaboliskt knep av teknikfrämjare att fortsätta med det de sysslar med; utveckla och, just det, främja teknik. Var och varannan svensk, i runda slängar 94%, tar, så fort ensamheten kryper på, chansen att, så snart som möjligt, innan främlingen (och bara för tydlighets skull; jag avser inte människor från främmande länder) trycker sig upp i svenskens ansikte med sin dåliga andedräkt, sin salivbestänkta mun och sina äckliga, vidriga små ord, nyttja sin medhavda teknik. Det må vara en Ipod, en mobiltelefon eller, som i mitt fall, en gammal 512 mb-MP3. Huvudsaken är att ingen jävel ska känna sig inviterad till diskussion.

Vill ni ha bevis? Beträd valfri kollektivtrafiksfordon i Stockholm. (För att inte alla lantisar ska få möjlighet att smasha in en poäng gentemot hufvudstaden (eller ”stressens nirvana” som en gammal tant skrev i en insändare i Mariestadstidningen) vill jag hävda att detta fenomen skådats även i Göteborg, Mariestad, Lund, Graninge m.fl. byar.)

Svenskens slutna rum börjar bli alltmer ointagligt och teknikens utvecklare hamrar in spik för spik i dörrens skyddsbrädor (för att bli helt överjävligt metaforisk…). För egen del är jag relativt likgiltig inför denna utveckling. Rubriken syftade på något helt annat…

…i måndags vann skidskyttedrottningen Helena Jonsson Jerringpriset efter att ha sopat hem 60-70% någonting av rösterna. Svenska folkets röster! Herregud! Egentligen kräks jag på alla dessa galor och ställer mig fullständigt kallsinnig till vem eller vilka som vinner, men, än en gång; herregud! Det här måste vara det ultimata sjukdomstillståndet för en degenererad, riktigt illa åtgången befolkning – en grupp människor som fullständigt tappat kontakt med sin omvärld. Vad händer i landet? Vad tror svenska människor är en bedrift? Att konkurrera med fem tyskor, fyra ryskor, tre norskor och några landsmaninnor och råka snubbla till sig några guld – är det något att bli rikspoppis för? Va?!

Jag har startat en sport där man ska springa ett par km, åka lite skridskor och skjuta med slangbella. Jag har lyckats få med mig tre glada killar från Kista, en hund i Östersund och fått ett ”kanske” från en snubbe i Bryssel. Någon mer som vill anmäla sig? Vinnaren i VM, förutsatt att hon eller han är svensk, utlovas ett Jerringpris i januari 2011.

// Killamangiro

Skit också!

Visst är det lätt att kunna sprida kritiska omdömen omkring sig som förklarar hur inkompetenta produktutvecklare och familjen Wahlgren är utan att man själv varken testat produkten eller sett någon ur tv-historiens mest hjärndöda familj. Det är hur enkelt som helst men för att befogat kunna gnälla på någonting så måste man själv ha satt sig in i objektet. Därför har jag nu - med betoning på satt - testat en produkt som jag klagat lite på förut sittandes i 90 grader. Idag har nämligen testat Lambis specialdesignade toapapper!

Lockad av allt som är nytt eller limiterat som jag är (Gifflar med choklad är vidriga för att inte tala om den nya Daim med smak av apelsin, citron och diskmedel(?)) så började jag undra hur lite design skulle kunna förgylla min tillvaro på bekvämlighetsinrättningen och ut ur butiken kom jag med en förpackning. Jag tog den lila sorten.
Lambi är ju en celeber tillhandahållare av rumpputs så jag var försäkrad om att det inte var ett dåligt köp. Så mjukt som det dessutom ska vara enligt reklamen där den söta lilla fårskallen föredrar att kinesa på en toarulle framför en kudde så borde pappret fungera som balsam för min röv. Jag föreställde mig en bild av en dassande shejk som torkar sig med siden, slöt ögonen och njöt. Det här mina vänner kunde kanske revolutionera min vardag av nöd!

Väl avklarad på porslintronen så kom verkligheten ikapp mig. Pappret med det violetta trycket ingav inte alls den trygghet som jag är van vid. Jag började bli osäker, kände hur svetten började frodas i knävecken och mina händer började skaka lite lätt. Lagren var så tunna att de slets i stycken så när jag väl samlade mod så kändes det som att torka sig med en skurmopp. Det fullgjorde sin uppgift men det var knappt.
Okej att det är lite trevligt med färg på rullen men det ögat som uppskattar färgen är inte samma öga som använder det. Visst är det skönt med bomullslent papper men när grovjobbet väl utförs så vill man inte riskera att pappret ska spricka och vips så blev man av med oskulden. På Älgaön i Unden har jag med böjda knän suttit som liten pojke bland ormbunkar och den mossa jag tvingades använda kom med betydligt större självförtroende än vad det mer civiliserade Lambi gjorde.

Nej tacka vet jag Serla! De där ekorrarna har gjort sin research och hittat balansen mellan komfort och styrka. Räcker länge gör det också! Men all heder ska Lambi ha för att de inte hymlar med vad de är; skitpapper.

Ha det!
// Yeahns

PP - Politiskt oPålitliga?

Imorgon öppnar vallokalerna för valet till Europaparlamentet vilket sker en gång vart femte år. I dessa tider av upphovsrättsdiskussion så är det ett parti som gnuggar händerna och Ipred-lagen samt TPB-domen kunde inte ha kommit mer lägligt för dem. Därför har jag skummat igenom Piratpartiets partiprogram lite snabbt - och jag lämnar säkert luckor efter mig - för att se om de verkligen förtjänar all uppmärksamhet och alla nya medlemmar de fått den senaste tiden, och det jag kom fram till var njae.

Trots att jag är tveksam till både Ipred och (integritetskränkande) övervakning så var jag redan från början negativt inställd till Piratpartiet även fast de har vissa poänger. För mig är PP ett lallparti som försöker komma till skott med i stort sett en fråga (med flera undergrupper); frihet. Men då jag delvis håller med om frasen "Freedom is just another word for nothing left to lose" så har jag till skillnad från Hasselhoff inte bara frihet på min önskelista, ty politik är så mycket mer. Miljöpartiet går till exempel inte till val genom att bara snacka källsortering, utsläpp och Peter Jihdes frisyr utan har ett väl tilltaget partiprogram där de delger sin syn på andra frågor såsom jämställdhet och kommunalt självstyre.
En annan sak som jag utan några större belägg satt på PPs minuskonto är att det känns som att deras politiker är antingen kappvändare eller lycksökare. När karriären avstannat i ett större etablerat parti så såg de en möjlighet att snabbt tillskansa sig en topposition i PP som bildades 2006. Denna tanke växte inom mig efter att några av dem presenterar sig genom att nämna deras tidigare poster i andra partier som om det vore en garanti för att anses seriös och inte som en förvuxen barnunge som lipar när den inte får som den vill. Lägg därtill att jag är emot all form av kortsiktig missnöjesvotering (vilket är en förklaring till deras plötsliga medlemsökning) och ni förstår min inställning till partiet.

Nåväl PPs partiprogram då, några poänger hade de väl? Jodå visst att det här med fri fildelning går att diskutera och att vi ska värna integriteten så långt det går i dagens informationssamhälle, men det är ju saker som de flesta håller med om och således förvandlas det till en icke-fråga. Sedan kan man hålla med om att dagens upphovsrätt (skyddstiden gäller för skaparens livstid plus 70 år) känns något förlegad men jag vet inte om PPs förslag (5 år sedan fritt) på en förutbestämd tid är så mycket bättre. Varför tvinga på folk skyddstid när de istället kan få välja hur länge de vill hålla sina verk skyddade? Om nu Lasse Lindh vill ha sin musik skyddad så får väl hans fans respektera det. Hans mamma får helt enkelt gå och köpa skivan. Att sedan Radiohead, Wilco och Montt Mardie hellre ser att deras låtar spelas än att det ska klirra i kassan talar sitt tydliga språk.
PPs argument mot patent tycker jag bara är löjeväckande. Utan patent skulle förmodligen den tekniska utvecklingen avstanna helt då företag inte längre kan skydda sina uppfinnigar. Varför ska man lägga ner miljoner på forskning om konkurrenterna sedan får det gratis i samband med lanseringen? Klart att företag ska få möjligheten att mjölka sina konkurrenter när de hittat en banbrytande upptäckt! Nej i detta fall helgar inte ändamålet medlen. Incitament och effektivitet är två av mina ledord.

Mycket mer än så var det inte, se själva! Det mest uppseendeväckande hittade jag dock i redogörandet för deras politiska strategier. Deras Europastrategi är det väl inga större fel på (såvida man inte misstycker med deras ideologi) men däremot finner jag deras nationella strategi vedervärdig. Ett parti som nämner "misstroendevotum" i en eventuell plan och som i mångt och mycket agerar likt en politisk vilde ser jag som ett hån mot demokratin och majoritetens vilja. Således kan vi räta ut frågetecknet i slutet av rubriken och omvandla det till ett utropstecken.


Till sist vill jag bara meddela att oavsett hur ni röstar så är jag glad så länge ni gör det. Soffliggare ser jag som de svaga i samhället som på grund av sin egen lathet och/eller okunnighet lämnar sin framtid i andras händer och har därför ingen rätt till varken ansvarsutkrävande eller klagomål. 7 juni är sista datumet, se till att göra din röst hörd!

Ha det!
// Yeahns

Journalistikens fanbärare

Häromdagen satt jag i ett par mörkblå mjukisbyxor och ett vitt linne med tandkrämsfläckar och tänkte på att jag hatar fetma "därför att".

Nä, nu ska inte jag sitta här och klaga på ett subjektivt vis så här kommer en objektiv, jätterolig och läsvärd klagan över denna företeelse: fetma hatar jag därför att det är ”känt att risken för sjuklighet och dödlighet är förhöjd bland feta vuxna, och framför allt extremfeta” och till detta kommer att det ”orsaka[r] höga samhällskostnader, utöver stort personligt lidande” (Källa: Karolinska institutet; http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=18935&l=sv).

Hej och hå, titta vilken söt katt:



Vilket universitet i USA (där teorin ”stämpling”, som innebär att människor löper mycket större risk att vara på det sätt som samhället/omgivningen betraktar människan, skapades och utvecklades) är ledande inom kriminologi och sociologi? Smaka på det läxförhöret!