Nyöppnade öron

Jag vet inte vad ni lyssnar mest på för tillfället men själv har jag fastnat i träsket med iransk soul/funk/psykedelia/pop/progg från 60-70-talen. Vem fängslas inte av Solis stämma i hitten Miravi och vem kan stå emot gunget bakom divan Googoosh (eller گوگوش طلاق som hon heter från höger) i låten Talaagh? Det finns en hel del guldkorn att hitta i det träsket för det jag har hört är förvånansvärt bra och om inte annat så är det häftigt att lyssna på iransk musik. Fram tills nu visste jag inte hur mycket de iranska musikerna har influerats av samtida musik från väster (dessvärre så avstannade det i och med den iranska revolutionen där de islamiska fundamenten gick segrande). Jag har inte lyssnat mycket men jag kom över en samlingsskiva via magiska. och sedan dess har den spelats regelbundet. Visst blir jag rätt less på att sångarna alltid avslutar varje versrad med en utdragen vokal ("hiiiiii", "naaaaa", "dooooo") men musiken är ju gudabenådad och jag ska definitivt gräva vidare.

Här får ni höra när Mehrpouya går lös på sitaren i en instrumentell låt som lätt skulle platsa hos nattklubben Nefertiti:

Mehrpouya - Soul raga

Ha det!
// Yeahns


Iran, Musik, Religion, Politik, 60-tal, 70-tal

Moderatkamrat

facebook är ju - utöver det tidigare nämnda - en lysande tips- och inspirationskälla också och från en konversation mellan två vänner så förvandlas två YouTube-länkar till ett blogginlägg, och idag ska vi definiera uttrycket "björntjänst" genom att använda två moderater.

Först ut har vi Anton Abele som genom följande video deklarerar att han minsann ska kandidera för en riksdagsplats. Heja Anton!


Därefter går vi vidare till en som redan sitter i Riksdagen och i klippet nedan får vi se hur han beskriver Moderaterna genom att blanda en drink:


Konservatism är gin, frihet är Pernod och liv är citron. "Men...är det inte nå'nting som safattas?" frågar ni er då. Jodå, oliverna som representerar sunt förnuft! Hans Rothenberg ska berömmas för sin initiativförmåga men när han svamlar runt om fildelning och civilkurage så ställer man sig frågan: hur många Free Martinis drack han egentligen?

Ha det!
// Yeahns


Politik, Moderaterna, Björntjänst, YouTube, Idiot, Anton Abele

Mat och musik

På grund av att jag idag frivilligt tvingades - sådär lite härligt paradoxalt - till skolan så okristligt tidigt som 08.15 så får det bli ett hastigt tips-inlägg utan några lingvistiska utmaningar idag.

Först ut har vi Landet Brunsås som är ett matprogram som visas 20.00 på Svt 2 varje dag-efter-tisdag. "Matprogram, vad tråkigt!" tänker kanske ni men som ni kanske märkt så har underhållningsnivån i "Titta vi lagar"-produktioner blivit allt högre - och nästan ett krav - på senare tid, och när det dessutom blivit alltmer populärt med mat så vore det ju underligt om inte Henrik "Finns det deg i det så kör jag" Schyffert hakade på trenden. Därför har nu nyss omnämnde fixat iordning ett informationsrikt program där han får orera om Svenne Banans matkultur tillsammans med Erik Haag och hans mustasch samt diverse områdeskunniga. Tre program har hittills gått - vilka alla finns på SvtPlay - där sambandet mellan mat och trender, marknadsintressen respektive jämställdhet har diskuterats. Därutöver får man även skratta åt Per Gessle och förfasas över hur gräslig en tiger-kofta är.

Sedan tänkte jag bara tipsa om det ljud som strömmat ur mina högtalare den senaste tiden. Mest spelad den senaste veckan är The Radio Dept.'s nya låt Heaven's on fire vilken är andraspåret från skivan Clinging To A Scheme som släpps i mars. Det är en riktigt svängig popdänga som höjer förväntningarna rejält. Kan du inte hålla dig tills mars så kan du dra hem låten här.

The Radio Dept. - Heaven's on fire

Steget från pop till progressiv ambient-jazz är långt men inte omöjligt och därför fortsätter vi med Jaga Jazzist som släppte plattan One-Armed Bandit den 25 januari. Låtarna är medryckande, dansanta och lugnande på en och samma gång och fungerar alltså ungefär som alkohol; initialt avslappnande men sinnesstämningen eskalerar allt eftersom.

Jaga Jazzist - Bananfleur overalt

Ha det!
// Yeahns

Pajkastning i kostym

Just nu är det partiledardebatt i Sveriges näst första tv-kanal. Det är lite svårt att förstå att det är vårat lands överhuvuden som deltar då det finns sandlådor som håller en högre nivå. De ser åtminstone respektabla ut i kostym och grejer. Hur som helst så är det lite kul att se dem undvika raka svar och deras sätt att klanka ner på Sverigedemokraterna ("Det är onödigt att nämna det partiet när vi försöker hålla en seriös diskussion" ~ Reinfeldt).

ITHMG sammanställde en lista där vi rankade de åtta partiledarna/språkrören och det baserades inte på ideologi utan på deras kvalifikationer som folkvalda. 8 är sämst och 1 är bäst.

8. Maud Olofsson
7. Jan Björklund
6. Mona Sahlin
5. Göran Hägglund
4. Peter Eriksson
3. Fredrik Reinfeldt
2. Lars Ohly
1. Maria Wetterstrand

Grattis Miljöpartiet! Annars var vi rätt missnöjda med urvalet ovan så frågar är väl inte vilken partiledare som är bäst utan om vem som är minst dålig. Jag har börjat tappa tron på demokrati... Tacka vet jag Local Natives och Taylor Rice's mustasch!


Local Natives - World news

Ha det!
// Yeahns

PS. Det här inlägget blev rätt lalligt men men.. DS.

Det enda som jag har är de drömmar som dröjer sig kvar

Någon mer än jag som botar bakfylla med förstklassig musik?


Hästpojken - Från där jag ropar

Ett fantastiskt slut på en i övrigt bra platta som borde ha kommit med på min topplista från förra året, och på tal om album jag missade så har vi ytterligare ett svenskt band som lirar alternativ rock och ett experimentellt rockband med lite r'n'b inslag från Brooklyn som båda gjort fina släpp:


The Sweet Serenades - Mona Lee


Dirty Projectors - Cannibal resource

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är från låten i det första klippet.

Anyone has a case of the mondays?

Måndag. Jippi!


Jävlaranamma - Äntligen måndag

Ha det!
// Yeahns

Musikåret 2010 så här långt

Det har sannerligen varit en hektisk vecka nu (mest pluggrelaterat) och än är det inte över, så vad gör man? Man förbannar snön för att man inte kan ta ett steg utan att se ut som ett fyllo med ett kort ben, förbannar Läkerol för att de har slagit in varenda halspastill i papper inom en förseglad påse och sedan tröstar man sig med chokladpudding och musik. Men vad är det då man ska lyssna på i början av ett nytt decennium? Vad är nytt och fräscht? Det är väl en högst personlig fråga men jag kan dela med mig av det som jag lyssnar mest på av de album som har släppts/läckt två veckor in på detta år:

Först ut har vi Adam Green som med sina berättande texter ackompanjerade av enkel men rytmisk och fyndig singer-songwriter rock. Albumet Minor Love är hans sjunde soloalbum och släpptes den 11 januari.

Adam Green - Buddy Bradley

Den 11 januari följde även Vampire Weekend upp sin hyllade debutplatta med albumet Contra. På något sätt känns de mognare men det är på bekostnad av entusiasm. Jag saknar deras geniala melodier och fantastiska urspårningar. När de ger sig på det på den nya skivan så känns det tillgjort och det blir mest en massa ljud. Givetvis är det en riktigt bra skiva och jag sjunger efter bästa förmåga med i varje låt men jag hade högre förväntningar. Här har ni Contras svar på A-punk:

Vampire Weekend - Cousins

Ett annat band som släpper sin andra skiva är det experimentella indiepopbandet Yeasayer. Albumet Odd Blood kommer att släppas den 9 februari men har funnits ute på Internet sedan den 10 december förra året. Bandet kommenterade läckaget med orden "Presents are always spoiled for those who open them before they are supposed to." på deras twitter dagen efter.

Yeasayer - ONE

The Magic Theatre är ett projekt som uppstått efter att Dan Popplewell och Sophia Churney återigen börjat att arbeta tillsammans (tidigare medverkade de i orkesterpopbandet Ooberman). Albumet London Town är ett konceptalbum som handlar om en snubbe som år 1968 faller i ett tidshål och förs tillbaka till 1888 där han hittar sin livs kärlek. Berättelsen till trots så är det en oerhört vacker skiva där Dan och Sophia tagit hjälp av både en slovakisk och en estnisk orkester. Mycket stråkar, finstämda melodier och bedårande sång. Albumet släpps egentligen den 7 juni men har man lagt ut alla låtar på YouTube så får man skylla sig själv. Här får ni en låt som inte är så talande för resten av skivan (lyssna på Silent snow istället) men jag är förtjust i stråkarna:

The Magic Theatre - London town

Sist men inte minst har vi Broken Bells som är ett samarbete mellan The Shins sångare James Mercer och Danger Mouse (som jag berättat om tidigare). Jag har svårt att sätta fingret på genren men i huvudsak är det väl indiepop med inslag av funk, soul och/eller r'n'b. Hur som helst så är The High Roads ett mycket bra album och ska släppas den 9 mars. Eftersom det är lite ont om låtar på både YouTube och deras MySpace - och de är dessutom skivans sämsta spår (men inte dåliga) - så bjuder jag på The mall and the misery (som kan vara en av årets låtar) jämte följande klipp:

Broken Bells - The high road

Alla album kan hämtas från magiska. och som vanligt så tycker jag att man ska stödja de artister som gör musik man tycker om.

Ha det!
// Yeahns

PS. Bara för att få med något svenskt så kan jag tipsa er om jj's nya låtsläpp; först hans medverkan i P3 populär där han fick fem minuter och sedan två dagsfärska låtar via skivbolaget Sincerely Yours. Allt gratis! DS.

Musik för helgen

Eftersom ett 70-årsfirande ska föräras med min närvaro i helgen så behöver jag kompensera de visor och dansbandstjosan som kommer att stå för musikunderhållningen med musik av det lite mer riviga och fartfyllda slaget. Om ni av olika anledningar skulle stå inför samma dilemma så delar jag därför med mig av de två låtar som uppfyller mitt ändamål allra mest just nu.

Först ut har vi Pennsylvania-bandet person L's dänga till låt som finns med på albumet The Positives (finns att dra hem på magiska.) som släpptes den 17 denna månad:

person L - Goodness gracious

Därefter öser vi vidare med Royal Bangs - även de från Staterna och aktiva detta år i form av albumet Let It Beep - låt som dessvärre inte finns på YouTube men däremot på denna länk och går att dra hem via slsm (spara-länk-som-metoden).

Förutom dessa så lär både Makthaverskans och Mattias Alkberg hyfsat nyutkomna album stå i centrum denna helg. De finns båda på Spotify. Med det önskar jag er alla en trevlig helg i vaccinationens tecken!

Ha det!
// Yeahns

Dark night of the soul

Kollektivtrafikens reklamutrymmen har på senare tid fascinerat mig och då är det i synnerhet en som fångat min uppmärksamhet. Andreas Roman har skrivit en bok kallad Mörkrädd och tydligen är det den första pocketboken som är taggad. Men nu är det inte just taggningen som är anledningen till mitt intresse (jag har varken förstått mig på eller satt mig in i tagg-funktionen) utan det faktum att en kille med efternamnet Roman har skrivit en bok. Är det inte underbart att någon tillägnar sitt yrkesliv till en bokstavlig tolkning av sitt efternamn? Hur hade det sett ut om herr Roman hade kört glassbilen istället? Det är ungefär som att Brad Pitt inte skulle syssla med penisavgjutning eller som att Julian Casablancas inte skulle bo i ett vitt hus.

På tal om mannen med det vita huset (icke att förväxla med Solna AIK's guldgosse Flavios agent mannen med den gula hatten) så kommer han på Sverige-besök med en nyss utgiven soloplatta i bagaget. Den 1 december spelar han på Göta Källare i Stockholm och vad det verkar så finns det biljetter kvar (jag ska dock inte dit men ni andra kan ju gå). Hur som helst, hans nya skiva låter sådär i en Strokes-fantasts öron - tre-fyra låtar håller bra kvalité - och därför kan det vara skönt att veta att han inte helt ställt gitarren åt sidan till förmån för synten. I juni gav nämligen David Lynch ut en fotosamling som skulle fungera som en bildlig berättelse till en skiva skriven och producerad av artisterna Danger Mouse och Sparklehorse. Varje låt på skivan sjungs därefter av ett antal olika artister såsom The Flamin Lips, Iggy Pop och inte minst Julian Casablancas. Även Sverige får vara med på ett hörn i form av Nina Persson.

Skivan har på grund av rättighetstjafs med Danger Mouses bolag EMI inte utgivits men tack vara den teknologiska utvecklingen så är det ganska lätt att komma över saker ändå, särskilt när skivan streamas utan kryptering på NPR.

Här har ni Julian Casablancas bidrag som enligt mig ger förhoppningar inför The Strokes nya album nästa år, även fast han inte bidrar mer till låten än sång:

Danger Mouse & Sparklehorse - Little girl (feat. Julian Casablancas)

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är titeln på skivan.

Manual of au revoir

Alldeles nyligen fattade jag beslutet att säga upp min prenumeration på GP. Som ni kanske märkt så har jag länge haft en tveksam inställning till tidningens kvalité och finner mig ständigt frågande till varför jag fortsätter att prenumerera på eländet. Droppen som fyllde bägaren grundar sig till stor del på Frankies inlägg på BaraBen från denna dag.

Nu är i alla fall ett mail ivägskickat till deras prenumerationsavdelning, och med anledningen att det senaste inlägget där jag gnällde - eller ja, tänkte gnälla - via skriftlig meddelandeform var väldigt uppskattat så publicerar jag även mitt besked om GP's entledigande som min personliga nyhetsdistributör. Som den goda konsument jag är med förkärlek till subjektiv klagan så nöjde jag mig inte med att bara delge ärendet och mitt kundnummer utan valde att utförligt förklara orsakerna till mitt beslut enligt följande:

Hej!

Med detta mail vill jag snarast möjligt avsluta min prenumeration på Göteborgs-Posten (varför detta bindestreck?). På grund av min bakgrund som fotbollssupporter i allmänhet och Blåvittsupporter i synnerhet så har jag nu ledsnat på att betala för att få läsa om vilka vedervärdiga svin jag och mitt släkte anses vara av såväl artikelförfattare och krönikörer. Särskilt dumdristigt är mitt beteende att betala för en förlegad produkt när jag kan tillskansa mig samma information gratis bara jag har tillgång till en Internetanslutning.

När många artiklar och krönikor dessutom innehåller sakfel och argument så grundlösa att jag börjar undra om Stampenhuset har en direkttunnel till Christiania så ryker mitt tålamod än mer. Råder horror vacui hos redaktionen? Så länge som tomrummen bara fylls så kvittar det om det är reklam, bilder eller personliga påhopp:

"Änglarnas frontman Anders Almgren jämförde förlusten mot AIK med ett dödsfall i familjen. Han behöver sannerligen komma in i matchen eller skaffa sig ett liv. Helst båda."
- Mats Härd, 071109

Än värre är det när de till synes inskränkta skribenterna och/eller förvirrade gubbarna viftar bort sakliga motargument likt ett parkbänksfyllo nekar lättöl. Tryck- och yttrandefrihet javisst - så länge som det hålls på en öppen och konstruktiv nivå med möjlighet till dialog. Allt som sägs på bastuklubbarna stämmer faktiskt inte, oavsett hur många högskolepoäng och år av arbetslivserfarenhet som klubben ansamlat.

Vänliga hälsningar,
Jens

Tror ni att detta mail uppskattas på GP-redaktionen eller kommer det att leda till att jag blir objekt för intern förnedring via vidarebefodring och anslagstavleförmedling?

----------------------------------

För övrigt så tycker jag att stockholmsbaserade Eating Pebble är detta bästa som hänt den svenska rockscenen sedan Mando Diao gav ut sina första album. Låt oss bara hoppas att de i motsats till nyss nämnda - och även The Hives - bibehåller den adrenalinskapande frenesin efter att deras debutalbum The Knife Show släpps fredagen den 13 november. Hittills har de släppt två EP's och de finns att dra hem gratis i sin helhet på bandets hemsida enligt spara-länk-som-metoden. Alternativt om ni föredrar att agera pirater som inte ens vill stödja bandet via webb-click så kan ni tanka hem den ena EP'n från den nystartade bloggen magiska. (som för övrigt är blogger-nedstängda Indiepassions nya hem).

Här är Eating Pebbles första musikvideo:

Eating Pebble - Wrestling the radio

Inte så pjåkigt va? Om sångaren bara kunde sluta se så skitnödig ut när han sjunger så tror jag att de kan bli riktigt stora.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av nyss hyllade band.

Fyllepoesi?

Likt årets alla andra söndagar så vaknar jag upp med en lätt huvudvärk och trötta ögon. Den här gången vaknade jag dock i min soffa. Hur som helst, i och med dagens teknologi så är det lätt att sprida sitt budskap till världen och att göra bort sig (själv brukar jag fylle-kommentera på bloggar. Ofta med en lite dryg ton även fast allt jag vill är att berömma skribenten) så det var med ångest, rädsla och vemod som jag fipplade fram min utkorg på mobilen. Lyckligtvis hittade jag inget allvarligare än några tvivelaktiga meningsuppbyggnader (eller om jag raderade det värsta på vägen hem, vilket är otroligt smart om man inte vill förvarna sig om kommande eventuellt prekära situationer). Jag fann dock ett sms som jag under gårdagskvällen ansåg vara så fenomenalt formulerat att jag nästan kissade i byxan. Raden löd:

Hellre full bland pack än packad bland fyllon

Det är alltså en variant av de där "Hellre än"-uttrycken såsom "Hellre en rövare i poolen än en polare i röven" eller "Hellre en back i hallen än ett hack i ballen" och igår fann jag det så genialt (uttalas [jenialt] om man heter Robert Perlskog) att jag Svenska Akademien borde tillbedja mig. Raderna innehåller allt; humor, finess, djup, alkohol och framförallt ord. Idag ifrågasätter jag dock mitt fylle-jag för vad betyder det ens? Att man hellre vistas berusad i otrevligt sällskap än att vara den mest brakladdade bland a-lagare? Jag är osäker på dess innebörd. Kanske någon läsare med annat än bilder på Tony Irving bakom pannbenet har något förslag?

Medan ni funderar så kan ni ju alltid lyssna på två bra låtar vettja!


Hallelujah The Hills - Blank passports


Legendary Tigerman - Life ain't enough for you

Ha det!
// Yeahns

Deep fascination

Medan ni funderar kring Killamangiros banan-dilemma (imorgon hålls en konferens 16.00 på Utsiktsvägen 4, Motala. Det bjuds på mjölk och nyponsoppa, medtag egen sked) så kan ni ta och lyssna in er på min senaste SJB-upptäckt. Först vill jag dock ta tillfället i akt att dementera gårdagens uppgifter om att jag avskyr bananer enbart på grund av dess konsistens. Det finns många saker som jag ogillar på grund av dess konsistens - såsom tomat och den där förbannade gurkan som näst intill tvångsmässigt ska läggas på varenda köpt hamburgare - och banan är visserligen en av dem, men grunderna till mitt banan-förakt är fler än så. Som liten älskade jag banan (jag älskade förvisso allt i matväg på den tiden. Fram till dagisåldern kallades jag för Bulldozern av somliga släktingar) men så kom en dag då jag kräktes strax efter inmundigandet av naturens dildo. Därefter förknippar jag banansmak med spya likt en Pavlo-uppfostrad hund. Att bananer dessutom luktar illa speglar givetvis också in. Och nej, jag dricker inte Gainomax istället.

I musiktidningen Sonic går det att finna en liten tävlingsartikel längst ner på sida 21 som förklarar att två av bandet The Feelies skivor har släppts i nya versioner (rätt svar på frågan vilken Beatles-låt som tolkas på en av skivorna är Everybody got something to hide except me and my monkey). The Feelies är ett rockband från staterna som han släppa fyra fullängdare under sin aktiva karriär mellan 1976 och 1992. Deras musik kan anses vara lite minimalistisk men är lika enkel att ta till sig vilket i mitt tycke är bandets styrka. De använder sig av långa gitarrslingor som föregår ett lite dovare trum-komp, och det är ganska tydligt att de inspirerats av The Velvet Underground. Här har ni deras i mitt tycke bästa låt:


The Feelies - Moscow nights

Är det bara jag som känner igen den här låten? Från vad vet jag inte - film, serie eller kanske en cover - eller är det bara så att jag hört låten förut? Om någon sitter inne på ett svar så får den gärna meddela mig för jag börjar bli tokig!

Avslutningsvis vill jag bara tipsa alla som gillar Bon Iver och/eller Fleet Foxes om bandet Volcano Choir. De är långt ifrån lika sagolika som mina liknelser men de säger snarare mer om deras klass än VC's, detta trots att Justin Vernon är en av medlemmarna i bandet.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av The Feelies.

No I in threesome

I väntan på att Euro Talk ska ladda färdigt (av någon anledning så laddar världens bästa fotbollsprogram - där deltagarna medverkar ideellt - segt) så kan man väl lika gärna passa på att blogga lite. Vi fortsätter med musik och idag kommer det att handla om Albertazzis look-alike enligt två popsnören på Way Out West 2007, nämligen Paul Banks.

Paul Banks går ju inte bara runt och försöker se ut som en ITHMG-are (oerhört långsökt om du frågar mig) utan är till vardags frontman i det eminenta New York-bandet Interpol. Men det är tydligt att han lider med sig själv och gärna vill vara någon annan, särskilt då han i år pysslat med ett soloprojekt under aliaset Julian Plenti.

Skivan Is... Skyscraper släpptes den 4 augusti i år och går i ungefär samma spår som Interpol. Kort sagt så är det rätt så jävla bra, eller hur?


Julian Plenti - Games for days

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av Interpol.

Gud hjälpe kvinnan

Som väntat kammade Håkan ihop fem fyrar igår (visst, GP har sådär bra koll men ändå) och efter att ha spanat igenom låtlistan så kan man ju inte annat än att bli ångerfull, men utan pistol så får jag väl leva med det.

Jag hade ändå en ganska behaglig kväll igår med kvalitetsöl och finfin musik i form av God Help The Girl. God Help The Girl är ett projekt som mannen med klassnamnet Stuart Murdoch håller på med vid sidan av världens jämnaste band Belle & Sebastian där han är frontfigut. Projektet ska bli en film-musikal som ska spelas in under 2010 men redan nu finns låtmaterialet ute på skiva. En EP och en fullängdare har släppts innehållandes två B&S-låtar i ny tappning, resterande material är nytt men låter lika vackert och finstämt som allt annat som B&S har gjort. Nio olika sångare deltar men på flest låtar sjunger Catherine Ireton från orten med det sköna namnet Limerick på Irland, och hon är faktiskt kvinnan som figurerar på B&S's singel White collar boy. God Help The Girl är en av de få musikaler jag kan tänka mig att se.


En annan snubbe med ett riktigt klassnamn är ju killen som känner Drew Barrymores ex Fabrizio Moretti, nämligen Julian Casablancas som vi alla känner till från The Strokes. På min födelsedag (19 oktober) ska han släppa eget, Phrazes For The Young. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar det än. Jag föredrar min Julian som den slitna rock-figur utan telefon som han en gång var men jag lyssnar ju på liknande musik av andra artister så kanske ändå..? Äsch, döm själva!


Julian Casablancas - 11th dimension

Förra året medverkade Julian även i en reklamlåt för Converse tillsammans med N.E.R.D. och Santigold men den faller mig sådär i smaken.


Avslutningsvis så har jag ett tips till er som gillar balkan-pop, folk och liknande; Bark Cat Bark består av fransk-kroaten Josh Todd och på hans blogg finns i princip allt denne produktive kille har gjort för nedladdning. Är du en hajare på piano så kan du även delta i en tävling där du ska göra en ny version av hans Iceland. Lycka till!

Ha det!
// Yeahns

I hope you'll never be happier than me

Tycker ni som jag att nu när hösten gör sig allt mer påmind samtidigt som man har sommaren färskt i minnet det är riktigt gött med smådeppig shoegaze? Gå då och snyt er, slå er sedan ner framför datorn och kör igång följande video:


South Ambulance - Die 5 times times 5

Stockholmska South Ambulance släppte en skiva 2005 och har utöver det gett ut ett antal EP's men ändå så var det först idag som jag fann dem när jag körde "blanda spår" i mitt iTunes. Förmodligen så har några låtar slunkit med när jag dragit hem Labradors samling, det är väl både på gott och ont att ha (för) mycket musik på datorn. Hur som helst... I morse blev jag väckt av en gräsklippare, himlen är täckt av moln, det blåser en vind utan svar och just idag är South Ambulance världens bästa band!

Sedan att snubben i rött hår ser lika flummig ut som den filosofilärare han en gång var är bara ett extra plus.


Ha det!
// Yeahns

Rubriken är inledningsraden i låten ni just hörde.

I just want four walls and adobe slats for my girls

Forna sångerskan i The Concretes (Betongen på svenska, mindre smickrande), Victoria Bergsman, kör ju eget och på hennes andra skiva finns följande låt att hitta:


Taken By Trees - My boys

En jodå-låt som inte alls är lika bra som originalet men ändå helt okej, fast mest rolig. För er som känner till Animal Collectives version så kan jag även berätta - via Albertazzi - att Deportees körde en egen variant på Popaganda (på länken har ni ett jättekort smakprov). My girls är dock fortfarande - utan konkurrens - årets låt, hittills...

Ha det!
// Yeahns

PS. Tipstack ska även ges till Jacob! DS.

One, two woop woop!

Det går att ifrågasätta om det ens kan klassificeras som musik men idag är det lördag och det finns ingen annan låt som kan få mig så laddad som denna just nu:


The Bloody Beetroots feat. Steve Aoki - Warp 1,9

Jag skäms lite grann men jag gillar't!

Ha det!
// Yeahns

PS. Ta gärna ett hör på Dimmakmmunication också. DS.

Musik für alle

Vardagsveckan avslutas genom att jag bjuder på en hel hop med musik för er att ta in under helgen (eller inte, vilket man vill). De flesta tipsen med en träffsäker liknelse att ta med en nypa salt (sådär lagom motsägelsefullt):

• Tycker ni att Animal Collective hade varit ännu bättre om de drog ner på det elektroniska och körde lite mer pop istället så är Netherfriends ert band!
• Arctic Monkeys är ju för jävla bra men hade de inte varit bättre om de var lite mindre experimentella? Testa Sugar Army!
• Tycker ni att Mike Skinner i The Streets har ett riktigt gött tugg men att musiken borde vara lite mer poppig á la Jack Peñate så ska ni ta en titt på Skint & Demoralised.
• Saknar ni The Beatles och vill ha något mer nutida utan allt det där knepiga så lyssna in er på The Sound Of Sea Animals. Fast det är ju inte Beatles men...de är från Kanada!
  
• Vill ni ha ett The Pains Of Being Pure At Heart där noisen är utbytt mot mer rock så ska Red Riders strömma ur högtalarna.
• Kristofer Åström (som av någon anledning sorteras under Å i mitt iTunes) är ju en skön snubbe men vore han inte lite bättre med en gnutta The Soundtrack Of Our Lives? Fate Lions är svaret.
• Suede är ju helt okej men öka rocken och ni får Little Man Tate.

Som vanligt när jag pratar musik så blir det en rejäl länkfrenesi men avslutningsvis slänger jag ut två YouTube-klipp med ett par artister som just nu går heta i min ungkarlslya:

Deras debutalbum, Don't Be Scared, har några månader på nacken nu (släpptes den 27 mars) men det är först idag som jag fick tummen på rätt plats och köpte det, vilket är underligt eftersom jag besökt deras MySpace oftare än jag ringer mina föräldrar. I vilket fall som helst så är det en riktigt härlig och jämn platta fylld av glad alternativ rock perfekt för de sommardagar vi har/haft nu, sedan att de är från Manchester skadar ju inte. Den här videon gör dem inte rättvisa så besök istället deras MySpace men här har ni dem - It's A Buffalo! Feel the plink!


It's A Buffalo - Marbles (akustisk version)

Vi fortsätter i England med Sheffield-bandet (Arctic Monkeys och Little Man Tate är också därifrån) Reverend And The Makers senaste singel från albumet French Kiss In The Chaos som kom ut den 27 juli. Hela albumet går i ett slags funkrock-tempo och är mycket skönt att lyssna till tiden innan man beger sig till förfesten. Silence is talking heter låten och kan ni er musikhistoria så ska ni även veta var "den snodda melodin" är ifrån:


Reverend And The Makers - Silence is talking

Duger inte dessa tips så har ni Rix FM på 107,6, mycket nöje!

Ha det!
// Yeahns

PS. 1975 släpptes den, Low rider - War. DS.

Strange things

I förra inlägget frågade jag om någon visste vilken låt som är originalet till [ingenting]s Skumma saker vilket urartade i en kommentarhysteri värdig vilken modeblogg som helst. Tyvärr fick ingen rätt och därför kan jag nu åter skapa lugn i 250 miljarder hushåll genom att delge er svaret. Här har ni den, en av de bästa låtarna från denna sida milleniet.


The Radio Dept. - Strange things will happen

Ha det!
// Yeahns

Ladies & Gentlemen, this is rock'n'roll

Det har varit en rätt tunn period här på ITHMG-bloggen det senaste, det blir så i sommartider. Hur som helst. Den senaste tiden har jag dragits allt längre ner i indiepop-träsket fullt av experimentella och elektroniska ljud, toner - eller vad man nu ska kalla det - men nu har jag kommit över tre rockband som är bra på riktigt.

Vi börjar vår resa i östra Kanada eller närmare bestämt Charlottetown där fyra killar började lira ihop och redan där börjar saliven rinna (Kanada har - som ni kanske vet - gått och blivit ett av de främsta musiknationerna). Gruppen kallar sig The Danks och bildades 2005 men det var först 30 juni i år som deras debutalbumet Are You Afraid Of The Danks? släpptes (en EP, Samples, släpptes i slutet av 2008 också). När man lyssnar på skivan så undrar man varför det dröjde så länge, det är ju mästerligt! Världens bästa musikblogg och musiksida, Indiepassion, liknar dem med The Strokes men det tycker jag inte gör dem rättvisa. Även fast Brohan Moores röst stundtals låter som Julian Casablancas så är inte musiken den samma. The Danks är mer fartfyllt, mer samspelt (på gott och ont) och mindre knarkat (på gott och ont). Nog snackat, lyssna på deras andra singel:


The Danks - In alright

I Okkervil Rivers näste Austin i Texas har White Denim utvecklats och levererade den 22 juni sitt andra album, Fits. Hela albumet är en riktig buffé av vild psykedelsik rock med en basist så fantastisk att den norske schlager-hoben skulle slicka sina fartränder för att få röra honom. Det enda dåliga med White Denim är att de i princip gjort en Style, det vill säga att släppa samma låtar två gånger men jag antar att det har något med skivbolagsgrejs att göra. Här har ni deras första singel från det nya albumet och smaka på den basen!


White Denim - I start to run

På andra sidan Antlanten har vi brittiska Cherry Choke som den 16 mars släppte sin debutplatta. Här har vi ett band som påminner lite om kultbandet MC5 med sina skräniga gitarrer och riviga musik, bara det att Cherry Choke kör lite mer på det psykedeliska. Här har ni ett smakprov från deras skiva:


Cherry Choke - In my mind

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är densamma som en av Madame Godards låtar som trots sin titel inte är så rockig men ändock en bra låt.