Way Out West 2009

Med skorna stående i duschen och en tömd plånbok så är det dags att återgå till vardagen men först är det dags för en liten summering av dagarna som förvandlats till minnen.

Way Out West är en oerhört bred festival där musiken är allt från gangstahip-hop till hårdrock via knepig indie och radiohits, och där besökarna kan vara antingen 16-åriga pandor eller medelålders med deras obligatoriska ryggsäckar (vad är det alla äldre människor tar med sig till festivaler som inte exempelvis jag behöver?) men ändå så är det en härlig stämning om än mycket lugnare (förra året omhändetogs endast två besökare för fylleri, på gott och ont antar jag).

Torsdag:
Efter att först ha spenderat några låtar på bob hund så begav jag mig ner till Parken för att spana in St. Vincent och Fontän. Dessvärre hade Skriet förflyttats till lördagen av någon anledning men kvällen blev bra trots allt. Först så körde St. Vincent igång med sina vackra poplåtar som stundtals avbryts för att hon går loss på elgitarren. Det var fint men det kändes som att det saknades något. Sedan så drog mina favoriter Fontän igång och det visade sig vara en helt annan spelning än den på Emmaboda, vilket såklart är positivt då omväxling förnöjer. Både bandet (som hade bantats ner från fyra till två personer) och publiken var betydligt mer tända och spelningen blev en av festivalens bästa.

Fredag:
13.30 Timo Räisänen - Jättehögt, massa elgitarrer och ett solklart konstaterande att Timo har gått ner sig för varje skiva som utkommit, men jo glad och så är han ju live.
14.30 Bon Iver - Jävlar vad bra det var! Jag hade förväntat mig en lugn akustisk spelning men istället dyker Justin upp med två trumslagare (varav den ena lirade bas ibland) och jämte sig själv ännu en gitarrist och bjöd på fantastiska live-versioner av hans redan underbara låtar. En mycket närgången spelning trots att tältet tog 8 000 personer.
16.40 Band Of Horses - Alla låtar som man ville höra spelades och däremellan slängde de in lite svenska fraser. Enda besvikelsen var att ingen hade kvar 15 centimeters-skägget längre.
17.40 Robyn - Jag såg bara slutet och då hann jag med att se Röyksopp, Kleerup och inte minst Dr. Alban göra gästspel där särskilt den sistnämnda gav mig ett kind till kind-leende. Det var väldigt intressant att se Kleerup på scenen samtidigt som Dr. Alban tar ton till No coke.
20.15 Antony & The Johnsons + Göteborgs Symfoniorkester - Några 65 personer på scen var det väl inte men det var vackert och melodiskt med det tjugotalet som fanns. Jag hade dock förväntat mig något mer bombastiskt med massa pompa och ståt till hans redan lugna låtar men istället blev det snarare tvärtom och kvart över åtta var inte jag så sugen på det.
21.35 Glasvegas - På grund av publikutströmmningen från Linné-tältet - där Röyksopp skulle spela - gick trögt på Bon Iver så var jag rädd att jag skulle missa en del av Arctic Monkeys och därför valdes Glasvegas istället. Ljudet var lite halvdant till en början men så småningom tog det sig och det blev en bra konsert men inte i närheten av den jag såg på Storan i våras.
22.40 Arctic Monkeys - Det bästa med Aporna är att deras låtar känns som att de kan hålla på i en evighet med alla sidospår de kör samtidigt som de kan ta slut när som helst. Det är massa gitarrer, brittisk dryghet och tyvärr alldeles för många låtar från deras nya skiva som ingen - egentligen - har hört och därför stod hela publiken och väntade på i princip vilken låt som helst från första och andra skivan. Publiken blev lite otänd vilket ledde till att bandet blev opepp och istället för mellansnack så stod bandet och minglade mellan låtarna. Bra men inte topp.
Efteråt bar det av till Världskulturmuséet där det mer var DJ-akter och klubb. Både Kornél Kovács och Erol Alkan lirade dansant elektro. No more, no less.

Lördag:
14.30 [ingenting] - Publiken verkade knappt vakna och inte alls så inlästa på texterna som en annan och inte hjälpte det att de drog av den ena nya låten efter den andra. Bäst var dock Ge tillbaka det som faktiskt är den bästa låten på nya skivan fast det ju inte jag än, egentligen...
Efter [ingenting] hörde jag på håll hur Calexico drog igång Alone again or och det var länge sedan jag blev så glad.
15.40 Vampire Weekend - Så snart som VW entrade scenen så började regnet droppa ner och allt eftersom spelningen fortskred så ökade regntakten, utan att det gjorde det minsta ont! Det var en alldeles lysnade konsert där publiken sjöng med när de kunde och dansade när deras nya låtar spelades. Glatt, härligt och enastående!
17.45 Florence Valentin - Exakt samma schema som på Emmaboda och i princip samma mellansnack där enda skillnaden var att det var de anpassade det till Göteborg. Annars var det ju bra men ljudet kom inte riktigt till sin rätt i tältet.
21.15 My Bloody Valentine - Jodå, högtalarna fungerade men den som inte är inlyssnad på MBV hörde knappast någon skillnad på låtarna mellan allt skrän.
22.35 Lily Allen - En väldigt bra spelning som dock aldrig lyfte. Men hon var ju charmig, söt och bar ett se-igenom-linne så att...


Därefter blev det Trädgår'n och ärligt talat minns jag inte så mycket av varken Let's Wrestle eller Gang Gang Dance mer än att de förstnämnda påminde om The Wombats och att de andra lät som något i mitten där Fontän och Animal Collective är på varsin ände. Jag tyckte att det var bra i alla fall men inte ens i närheten av Deerhunter som fick avsluta min festival. Deerhunter slutade aldrig spela utan lät varje låt gå in i varandra vilket resulterade i ett konstant diggande i en trekvart.

Topp fem spelningar:
1. Bon Iver
2. Deerhunter
3. Vampire Weekend
4. Band Of Horses
5. Fontän

Om två helger börjar Popaganda som fått ett riktigt fint program som ännu inte är färdigt. 475 + serviceavgifter går det på och jag börjar bli redigt sugen på att lägga den sista sommarhelgen i Stockholm. Vad säger ni Albertazzi och Killamangiro?

Ha det!
// Yeahns