Grannfejden - den minimala versionen

Bilipp! Jag vaknar till, blinkar några gånger med mina grusade ögon och lyfter mitt huvud. Det är tyngre än vanligt. Bilipp låter det igen och sedan hör jag hur det alltför välkända introt till Kung för en dag drar igång. Det tar några sekunder innan jag förstår att det är min granne ljuden kommer ifrån. Jag vet inte om det är ett par, en tjej eller en kille som bor där (idag hörde jag dock en mansröst försöka sjunga med i nyss nämnda låt) men klart är att det hushållet tillhör den kategori musiklyssnare som jag föraktar; allätare.
De verkar också ha en säregen fetisch för att spela upp msn-meddelandeljud högt, därav Bilipp. Jag har ingen aning om hur de får utlopp för sin fetisch och jag trivs ganska bra med att inte veta.

Allätare sväljer allt utan ens tillstymmelse till motstånd, utan någon sorteringsprocess eller preferenser. De lyssnar på kommersiell radio som fylls utav intetsägande musik med simpla texter och klämkäcka melodier. Jag har skrivit om det förr så jag ska inte gå in på det mer men det jag vill komma till är att det finns bättre sätt att väcka en bakfull gosse på.

Jag gick upp, noterade att klockan var tio i två och kontrade min granne med att spela Panda från det experimentella proggbandet Dungen. De fyra timmarna som gått har fortsatt i musikens tecken och tiden har lagts på Peter Dohertys soloablum, Mattias Alkbergs b-sidor och sextiotalsbandet Question Mark & The Mysterians. De senare på grund av att gårdagsnatten spenderades på min nya favoritklubb Kontiki där 60-talsrock spelas i en gemytlig atmosfär med djungelinredning.
Eftersom jag redan tappat bort den röda tråden (jag tror att den ligger någonstans under min säng) så kan jag fortsätta med mina musiktips. Både bob hund och Florence Valentin släpper nya album den 25 mars (Folkmusik För Folk Som Inte Beter Sig Som Folk respektive Spring Ricco) och här får ni deras första singlar:


bob hund - Tinnitus i hjärtat


Florence Valentin - Spring Ricco

På sätt och vis ska jag kanske vara tacksam för att msn och Magnus Uggla väckte mig men om Uggla bestämt ska medverka så föredrar jag någon av hans tidigare låtar. Tiden innan han blev en gubbsjuk snubbe som försöker att bejaka sin ungdom i högsta möjliga utsträckning. Men det här är alltså bara om han absolut måste.

Ha det!
// Yeahns

Skit ska skit ha

Med rädsla för att drabbas av någon invärtes utbrändhet så inväntar jag inte den fjärde och sista bloggdeltagarens (Elston Gunnn) presentation. Jag behöver öppna på locket plus att det du strax ska få läsa har med aktualitet att göra. Nu drar vi - eller åtminstone jag - igång bloggen på riktigt! Fullt ös medvetslös!

Jo, Guldbaggegalan sändes som bekant i måndags på Sveriges äldsta tv-kanal. Det var glamour, celebert besök, s.k. humor i olika former och det delades ut pris till höger och vänster men främst på scenen. Enligt många så ska det ha varit ett storlslaget svenskt filmår (vilket innebär att varken Colin Nutley eller Kjell Sundvall producerat en nominerad rulle) och nu ska filmisarna inte bara bestiga berget utan också bosätta sig på toppen. Personligen så har jag bara sett en av de fem mest hyllade filmerna men jag ska ändå uttala mig om dem alla i kommentarer så rättmätiga att Michael Nyqvist blir mörkrädd när han blundar! Vi lever i ett fritt land med yttrandefrihet och grejer och jag ser ingen anledning till att inte bejaka mitt kritiska sinne om filmer jag inte sett.

• Patrik 1,5 - Två tunnhåriga trumpetgnidare (det har inte med yrkesutövning att göra) adopterar en homofob i den trotsiga tonårsåldern. Det blir dispyter, bråk och obekväma situationer med dråpliga avslut. Det är som svensk humor är mest (när inte Killinggänget gör det), löjligt och förutsägbart.
• Maria Larssons Eviga Ögonblick - En film om foto? Man ska alltså se rörliga bilder om en käring som tar stillbilder, och detta har överrumplat svensk kritikerkår så oerhört?! Öhm, okej..
• Låt Den Rätte Komma In - Min realistiskt styrda hjärna kan inte riktigt njuta av övernaturliga ting och fiktiva berättelser. Lägg därtill att titeln får mig att tro att det är en porrfilm där man får följa ett gäng oskuldsfulla (både bildligt och bokstavligt) high-schoolbrudar i jakt på den perfekta baldejten.
• De Ofrivilliga - Detta var den enda film som jag tror att jag skulle tycka om. Jag skrattade gott över de tragikomiska och ångestfyllda filmklipp som visades. Det är närgånget och mycket man kan relatera till. Dock så fick den inte en enda Guldbagge i det som annars brukar vara ett rejält ryggdunkarkonvent där alla får smaka på kakan, trots flertalet nomineringar!
• Arn (båda filmerna i en kommentar) - Dessa två rekord-projekt är vad jag lagt mitt s.k. jullov på bland annat och det är dessa filmer som är anledningen till min kritik av hausshysterin. Det är utdraget och segt manus och tillknäppta dialoger - som ibland framtvingade ilskna utrop såsom "Men säg något nu för fan!" - där karaktärerna knappt svarade på tilltal. Skådespelarnivån är fruktansvärt ojämn där man blandar Skarsgård d.ä. med en huvudrollsinnehavare - d.v.s. Arn - som knappt borde få medverka i reklam för tvättmedel. Jag blev uppriktigt glad när Arns morsa dog i början enkom för att hennes skådespelarinsats var så genomrutten att jag hellre sett en animerad kvinna i rollen. Vissa skådespelare skulle inte ens platsa som träd i en skolpjäs och de borde skämmas för att de kan livnära sig framför kameran. Jag blev ändock förvånad över att filmen i sann försvenskningsanda inte döptes till Titta Han Rider eller dylikt.
  

Avslutningsvis så ska jag ändå säga att jag tycker att det är bra när de försöker och verkligen satsar, men när man bor i ett land med drygt nio miljoner människor så borde man inse sina begränsningar. Det finns helt enkelt inte tillräckligt med begåvade skådespelare för att en rekordsatsning ska gå hem trots att Arn kammade hem det enda priset man fick rösta på. Fast det säger väl mer om Sveriges befolkning som sväljer TV4-underhållning och melodifestivaler som Alvedon istället för att ta det som den kamelflensost det är.

Ha det!
// Yeahns