Noterat på stan

Det är vår i Göteborg. Äntligen har den kommit men hur vet jag det? Dels för att solen lyser, fåglar kvittrar och blommor knoppar. Dels för att jag plockat fram Belle & Sebastian (världens jämnaste band?) igen men mestadels för att jag såg en man i hawaii-skjorta idag. Folk vandrar på gatorna och folk jättefiltar läggs ut över grönområden (särskilt vid kyrkogårdarna i närheten av Svingeln och Redbergsplatsen vilket känns lite egendomligt). Flickor vältrar sig i Carpe Diem och bär megastora solglasögon. Det senare har jag inga större problem med mer än att man tvingas koncentrera sig på ansiktets detaljer för att utröna om det är en skön nuna bakom den mörkfärgade plast som täcker merparten av fejset. Det har blivit svårare men det är fortfarande intressant.

Denna mikroskopsbedömning har lett till att jag även börjat att betrakta andra människor - även de utan solglajjer - på samma sätt vilket också är fängslande fast på ett helt annat vis. Jag har nämligen börjat notera hur fasligt håriga en del tanter är i nyllet. Det är med en medryckande vämjelighet som jag kommer på mig själv med att stirra likt ett barn som ser ett annat barn äta glass på tanters överläppar. Jag spyr lite inombords och kommer att tänka på när man som liten kände ett tuggummi under skolbänken. Man tyckte att det var äckligt men ändå satt man och grävde ner naglarna i det medan man rastlöst drömde sig bort från skrivstilsboken. Varför rakar de sig inte? Är det för att de tänker "äsch, jag kanske kolar imorgon ändå" och allting känns meningslöst? Är de så jävla långsynta att de inte ser granskogen som växer under näsan på dem? Jag menar, de kan ju omöjligt tro att det är näshår..? De kanske tycker att mustaschen kittlar gott mot näsan när de sörplar kaffe från tefatet? Alltså en del är ju så håriga att jag tvingas undersöka om mina testiklar fortfarande är kvar. Inte ens Golge blir sugen! Det är nästan så att jag blir avundsjuk. Min skäggväxt är närmast obefintlig. Pappa däremot kan påminna om en neandertalare i jeans men det arvet försvann i mamma.

Jag trodde och hoppades att lanseringen av det blå pillret skulle göra livet bättre på äldre dagar. Att man som gammal skulle vårda sin kropp, flytta till Miami och sedan dö av hjärtinfakt, men nu är jag inte lika säker längre. Nu sätter jag istället min tilltro på att de mustaschbeprydda gummorna är några efterlevande überfeminister som försöker "reclaima" ansiktsbehåring, men snälla ge er nu. Ni har ju fått era byxor!

Ha det!
// Yeahns

Carpe Diem forts...

Eftersom så många undrade (eller inte, vilket man vill) över min plötsliga aversion gentemot det folkslag som jag numera kallar CD-människor (till skillnad från CP-människor (läs: anställda på TV 4)), så tänkte jag utveckla det lite.

Carpe Diem-folket är ett folkslag som brukar vakna till liv i takt med att blåsippor, lärkor och herrar i shorts och hawaiiskjorta gör sig synta - alla lika säkra vårtecken - och de häckar ända fram till sensommaren innan de återigen går i ide. Ett och annat vinterexemplar kan dock påträffas fast då i en väldigt tjock täckjacka.
Det finns CD-människor i alla åldrar efter 16 men de är dock ett tämligen enkönat släkte även fast de alltid söker en partner som de kan dela sin livsglädje med.


Vad är det då som personifierar detta folkslag? Vad är det som jag avskyr? Jo självklart är det deras försök att lura sig själva med att de är nöjda med sitt liv;

Vi har den ungdomliga flickan - eller brud som hon kallar sig själv - som glider omkring i "moderna kläder" och blekt/svartfärgat hår med ett onaturligt brunt ansikte inramat av den volymiserade frillan. Hon har/vill ha en svanktatuering där en tribal ska visa hur ball hon är, eller varför inte skriva Carpe Diem med kinesiska tecken!? Hon är inte särskilt smart men försöker att skugga över den skammen med att använda sig av uttryck från "främmande" språk. Exempelvis kan hon muntra upp sin tjejkompis - som är lite nere då hon försöker sluta röka alternativt är nybliven singel - med orden "Naah gumman! Kom igen nu, Carpe Diem!" samtidigt som hon tar en klunk av sin Smirnoff Ice.
Egentligen är hon missnöjd med sitt liv men det försöker hon glömma genom att "parta loss" med alkohol och cigarretter (light såklart, vad annars?). Ett beteende som hon försvarar med just Carpe Diem ofta följt av uttrycket Man lever bara en gång.

Den andra och äldre varianten av CD-människorna är medelålderskvinnan som har slagit sig till ro med man, familj och jobb, men hon är ändå inte nöjd. Hon känner en tomhet inombords och hon är missnöjd med både sin man och sitt jobb men känner sig för gammal för att ge sig ut på marknaden igen. Hon drömmer om exotiska platser men det närmaste hon kommer det är när familjen äter tacos varannan fredag. Alla hennes vänner har det förresten likadant så hon kanske är lycklig ändå?
Tomheten fyller hon med vitt vin, ofta en påse-i-låda-variant som alltid står i kylen. Ungarna tror att den är oändlig men de har inte förstått att den byts ut så fort den tar slut. Varje kväll sitter hon tillsammans med sin make på deras uteplats med trägolv och ser solen titta ner. Hon njuter och glömmer för ett ögonblick hur deprimerad hon är. När vinglaset är tomt går hon ut i köket och fyller på, Carpe Diem.

Ha det!
// Yeahns