Kärt barn har många namn

Idag är det Kristi himmelsfärds dag (i folkmun även kallad Kristi flygare) och om man spenderar sina söndagsmorgnar i kyrkan så firar man idag att Jesus fördes upp till himlen. Eftersom denna dag är en röd dag så är det dock inte bara de religiösa som firar utan de får följe av i stort sett hela Sverige som tar tillfället i akt att fira en långhelg. I Carpe Diem-land plockas grillen fram och bag-in-boxen placeras inom räckhåll från verandafåtöljen med sin flerfärgade sittdyna. Nu är man långledig och då kan man minsann unna sig, och unna sig gör man med god mat och framförallt alkohol.

Kristi flygare är dock även kallad Folknykterhetens dag och då är det inte särskilt lämpligt att inmundiga kalasdricka. Nej spånken ska ställas åt sidan och istället får man koka saft, åka lådbil eller lyssna på Örebros kommunala musikskola för att fira. Mjölk går bra att dricka också (särskilt då dagens liturgiska färg är vit) och på tal om mjölk så kallades denna dag också för Betessläppningen förr. Det var på denna dag som korna släpptes ut på grönbete och jag antar att det är därför som den kvinnliga mjölkbonden och hennes olidliga unge får ta plats i rutan igen för att ropa på kossorna. Om jag minns rätt så hade hon bara ett barn förra året men i år har hon två så tydligen har någon knackat på för att få smaka kändissushi. Eller om hon har adopterat, vad vet jag?

I vilket fall som helst så ska man fira idag och om man inte får dricka alkohol idag så kan man åtminstone få titta på någon som gör det:



Ha det!
// Yeahns

Noterat på stan

Det är vår i Göteborg. Äntligen har den kommit men hur vet jag det? Dels för att solen lyser, fåglar kvittrar och blommor knoppar. Dels för att jag plockat fram Belle & Sebastian (världens jämnaste band?) igen men mestadels för att jag såg en man i hawaii-skjorta idag. Folk vandrar på gatorna och folk jättefiltar läggs ut över grönområden (särskilt vid kyrkogårdarna i närheten av Svingeln och Redbergsplatsen vilket känns lite egendomligt). Flickor vältrar sig i Carpe Diem och bär megastora solglasögon. Det senare har jag inga större problem med mer än att man tvingas koncentrera sig på ansiktets detaljer för att utröna om det är en skön nuna bakom den mörkfärgade plast som täcker merparten av fejset. Det har blivit svårare men det är fortfarande intressant.

Denna mikroskopsbedömning har lett till att jag även börjat att betrakta andra människor - även de utan solglajjer - på samma sätt vilket också är fängslande fast på ett helt annat vis. Jag har nämligen börjat notera hur fasligt håriga en del tanter är i nyllet. Det är med en medryckande vämjelighet som jag kommer på mig själv med att stirra likt ett barn som ser ett annat barn äta glass på tanters överläppar. Jag spyr lite inombords och kommer att tänka på när man som liten kände ett tuggummi under skolbänken. Man tyckte att det var äckligt men ändå satt man och grävde ner naglarna i det medan man rastlöst drömde sig bort från skrivstilsboken. Varför rakar de sig inte? Är det för att de tänker "äsch, jag kanske kolar imorgon ändå" och allting känns meningslöst? Är de så jävla långsynta att de inte ser granskogen som växer under näsan på dem? Jag menar, de kan ju omöjligt tro att det är näshår..? De kanske tycker att mustaschen kittlar gott mot näsan när de sörplar kaffe från tefatet? Alltså en del är ju så håriga att jag tvingas undersöka om mina testiklar fortfarande är kvar. Inte ens Golge blir sugen! Det är nästan så att jag blir avundsjuk. Min skäggväxt är närmast obefintlig. Pappa däremot kan påminna om en neandertalare i jeans men det arvet försvann i mamma.

Jag trodde och hoppades att lanseringen av det blå pillret skulle göra livet bättre på äldre dagar. Att man som gammal skulle vårda sin kropp, flytta till Miami och sedan dö av hjärtinfakt, men nu är jag inte lika säker längre. Nu sätter jag istället min tilltro på att de mustaschbeprydda gummorna är några efterlevande überfeminister som försöker "reclaima" ansiktsbehåring, men snälla ge er nu. Ni har ju fått era byxor!

Ha det!
// Yeahns

Delikata kväljningar

Igår var det måndag och jag hade bokat in en tråkdag med disk, tvätt, jobbsök och jag tänkte kolla upp lite sommarkurser för att säkra min ekonomi. Men eftersom jag och tre vänner efter måndagens föreläsning var lediga fram till onsdag så ville vi göra något med kvällen. Någon nämnde ostron vilket ledde till en spontan trerätters middag med tillhörande dryck. Min tvättid gav aldrig något alternativ, Carpe Diem eller hur var det?

Göteborg är som vi alla vet starkt förknippat med "havets goda" men som icke infödd göteborgare så vågar jag mig på att ställa frågan om just havets goda är så gott? Fisk kan jag inte klaga på då det i mångt och mycket är det jag är uppväxt på men däremot delikatess-genren skaldjur. Är inte skaldjur ganska överskattat?
Jag undrar hur man tänkte när man kom på att det går att äta skaldjur. Det är ju inte så att de ser direkt läckra och inbjudande ut och trots detta suger folk i sig allt de kan komma åt av en kräftas inre under augusti månad. Att betala så mycket för så lite och att dessutom bemöda sig så mycket arbete för det är något som jag finner svårförståeligt, fast det är väl det som är definitionen av delikatess? Kan i så fall Melodifestivalen anses som en delikatess då det kostar mycket pengar och arbete men ändå bidrar med så lite vettigt (några Grotesco-skämt kanske)?

Men det är främst ostron jag funderar över apropå gårdagen. Hur påverkad var inte den snubben som fick för sig att bryta upp vad som ser ut att vara en möglig sten? Att sedan sörpla i sig innehållet med den oerhört tvivelaktiga konsistensen är ju något som får Fritzls källarfängelse att låta som en bra idé. Ostron är därtill levande vid inmundigandet så varför är folk framme och viftar med tungorna under stenar i jakt på gråsuggor? Bara för att de rör på sig? Nej det där glegget som kallas ostron får gärna hålla sig borta från min tallrik.
Lämna kontaktuppgifter i kommentaren så lovar jag att höra av mig nästa gång jag är förkyld! Med det havssalt jag har hemma så kan jag enkelt fixa en kalasmåltid för en sisådär 8 personer.

Ha det!
// Yeahns

Saturday Night Fever

På lördagar läser ingen bloggar och korrelationen är i direkt positivt samband med att det också är få som just bloggar. Folk har annat för sig. På lördagar handlar man mat, kläder och hälsar på närmast avlidna föräldrar och på kvällen kollar man på Melodifestivalen eller annan värdelös Svenne Banan-underhållning. Andra spenderar dagen på fotboll och går sedan ut och super skallen av sig. Om man firar eller tröstar sig själv med rusdryck i blodet är det ingen som vet och ingen bryr sig heller, resultatet blir ändå alltid detsamma. Det jag vill komma fram till är den här lördagshetsen som infinner sig hos varje individ. Man måste göra något, vad som helst bara man gör något! Helst ska man också göra något i sällskap med andra, det är närmast tabu att vara ensam en lördag. Varför är det så?

Egentligen råder det inga tvivel om svaret på frågan varför människor drabbas av ett sjukt behov av att umgås med andra på lördagar. Helger är till för att njuta och för att koppla av, något som man inte har möjlighet till under den vardagliga arbetsveckan. Lördag är dagen man njuter av livet (fråga bara valfri CD-människa) och på söndagar vilar man. Det går inte att göra tvärtom och absolut inte samma sak på båda dagarna! Det är helgerån (observera den fenomenala ordvitsen) och man kommer att mötas av konstiga blickar.

Personligen så förstår inte jag människans medfödda behov och förmåga av att kategorisera allting och göra vardagslivet till slentrian, även fast jag i vissa hänseenden är förtjust i just detta. Jag ogillar allt som på ett eller annat sätt styr ens dagliga handlingar. Att göra-listor är ett sätt att stänga igen den mänskliga kreativiteten för att på så sätt skydda oss från missöden. Listor och rutiner används som en fallskärm, ett skyddsnät där vi slipper tänka själva. Det är ju våra impulser som gör livet värt att leva, som utsätter oss för utmaningar. Utmaningar leder till misstag och misstag ger oss lärdom. "Jag står på kanten av ett stup och jag dansar. Jag har noll kontroll men jag brukar ha tur." som Babian uttrycker det i Sjung Ut!
Jag skriver aldrig inköpslistor utan inventerar butikshyllorna och köper det jag är sugen på. Att jag sedan kommer hem med massa extra mjölk gör mig ingenting. Jag har lärt mig att skratta åt mig själv den vägen. Listor ska aldrig få styra mitt liv.

Av ren protest stannar jag därför hemma ikväll. Jag tänker i min ensamhet kämpa mot planeringens förtryck mot spontaniteten, det är något jag tror på. Eller om det bara är för att jag inte har några direkt lockande alternativ men det är ju ingen som läser detta idag ändå så...

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är från ett av John Travoltas lågmärken.

Den förpestade Bloggosfären

Bloggare. Smaka på det ordet, ta er tid och låt det rulla runt i munnen. Gurgla lite som ni gör med er Listerine-shot. Smakar det inte rätt....surt? Ja inte fan är det Pop Rocks direkt. Visst vill ni inte svälja det? Ni spottar väl hellre ut det innan kväljningarna kommer, oavsett om ni är inomhus eller utomhus?
(I trappuppgången till min squashhall äcklades jag förresten av två feta loskor på det mörka kakelgolvet. I närheten ligger ett högstaide/gymnasium. Det var länge sedan jag skämdes så för åren som lämnat mig.)

Nej att vara bloggare är inte socialt accepterat ännu. Vi ses inte som jämlikar, istället är vi simpla varelser utan vare sig integritet eller värdighet. Vissa vänner sprider glatt och hånfullt ut att jag bloggar (trots att de själva knappt läser) med en förhoppning om att göra sig roliga på min bekostnad. Jag möts av förundrade och smått nedvärderande blickar och jag tvingas att förklara mig med alltid samma svårigheter. Hur förklarar jag mitt sätt att skriva och vad jag skriver om på högst tre meningar? Längre än så orkar inte folk lyssna, men det konstiga är att jag förstår deras plötsliga överlägsenhet.

Det finns så många hjälplöst värdelösa bloggar och bloggare i fenomenet kallat Bloggosfären och det är den stora massan som förpestat vårt rykte, mitt rykte. Jag har aldrig förstått grejen med att "hänga ut" sitt eget liv i etern, inte alltför sällan med msn-språk med dess förbannade smileys och slarvigt förkortade stavelser. Har den heliga dagboken och dess krampaktigt hållna nyckel försvunnit i och med bloggens intrång och utveckling?
Jag förstår än mindre personerna som läser - som jag kallar dem - exkrementbloggarna med sina tomma åsiktslösa inlägg, oavsett om de tillhör några av mina (facebook-)vänner eller celebra bystdrottningar. Det är inte direkt "stoppa pressarna"-faktor på att en stjärna meddelar att hon är ute och går, eller? Okej snubben käkade lasagne idag, big deal! Min bloggvardag blir inte direkt lättare när "bloggstjärnor" går ut och rättfärdigar nyligen beskrivna. Jag citerar:

Eftersom Sigge grundade Bloggportalen.se och är lite kändis i bloggosfären ber jag om hans fem bästa tips för hur man skriver en bra blogg. Han rynkar på pannan. Men när vi väl kliver ut på gatan kommer råden till slut.

Sigges fem bästa bloggtips:

1. Blogga flera gånger om dagen.

2. Blogga kort

3. Våga vara spretig

4. Bestäm dig för en ton, för hur personlig bloggen ska vara.

5. Bekanta dig med bloggvärlden, kommentera och länka till liknande bloggar så dom börjar länka till dig.

Därför vill jag inte lyda under epitetet bloggare utan jag har gjort en vidareutveckling på titeln och kallar mig istället för bloggkrönikör, om ens "blogg" behöver vara med. Jag är en person som skriver krönikor (med vissa undantag och modifikationer) på en blogg. Enligt NE så är krönikör en "person som publicerar krönikor, särskilt i pressen", så det är helt befogat!

ITHMG's vision är att alltid publicera kvalitativa texter (kvaliteten skiftar givetvis som för alla andra, vi är inga gudar) av informativt och/eller underhållande slag där vi tydligt redogör får våra åsikter. Vi nöjer oss inte med att bara berätta att vi ogillar Arn-filmerna utan argumenterar tydligt varför. Att folk är idioter vet alla om men varför är vissa större idioter än andra? Vi har tryck- och yttrandefrihet här i Sverige så se till att använda dem! Åsiktsförmedling skapar diskussioner och diskussioner skapar ett bättre och mer upplyst samhälle, alltid.
Vi (eller åtminstone jag) kommer att finnas här för att förbättra bloggosfärens rykte i kamp mot de intetsägande bloggarna (vilket möjligtvis går emot nyss nämnda grundlagar). Det kan ju tyckas hopplöst men jag vill nu exemplifiera ITHMG med uttrycket Håll dina vänner nära och dina fiender ännu närmare. Välkommen till fronten!

Ha det!
// Yeahns

Jag börjar tappa tron på det de kallar evolution

Massmedias i särklass viktigaste funktion idag är att bevaka, granska och ifrågasätta vårt lands överhuvuden för att sedan förmedla detta till oss medborgare - som egentligen bara vill läsa om Paris Hiltons nya hund eller annan patetisk smörja - men vem är det egentligen som kontrollerar massmedian? Vad är det egentligen som står i tidningarna, hur är det skrivet och hur väl utnyttjar media sin roll som allmänupplysare? Jag har tagit fram två axplock av det som gått att läsa i veckan:

I måndags stod följande att läsa i DN (från TT dock) med rubriken KD-idé: "Gud välsigna Sverige":

"Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Else-Marie Lindgren från Borås tycker att statsminister Fredrik Reinfeldt borde avsluta sina tal med att säga att Gud ska välsigna Sverige.

Förebilden är USA där presidenten avslutar med att be Gud välsigna landet.

- Jag tycker det skulle vara suveränt om statsministern kunde säga detta för vi är fortfarande ett kristet land. Det är viktigt att ledningen ska kunna bekänna sin tro, säger Else-Marie Lindgren till Sveriges Radio Sjuhärad."

Ovanstående är humoristiskt ur flera hänseenden. Först och främst så är "Suveränt" ett väldigt roligt ordval av en kristdemokrat men sen är det en del knasiga utsägelser hon kör med. Att referera Sverige som "ett kristet land" är bara obegåvat. Vi har inte varit kristna sedan Martin Luther började spika på dörrar. Protestanter möjligtvis men som världens mest sekulariserade nation så är det oerhört knappt. "Det är viktigt att ledningen ska kunna bekänna sin tro" fortsätter hon sedan. Javisst är det viktigt! Det är inte för inte som vi har yttrandefrihet här i Sverige men tyvärr är det så att vår riksflintis - som får anses vara "ledningens" (ett till knepigt ordval för övrigt) ordförande - inte ens är troende och inte ens medlem i Svenska Kyrkan, så varför skulle han vilja avsluta sina tal med en bön? Att sedan hänvisa till USA är bara korkat då det är ett av världens mest avskydda och inskränkta länder.
Nej du Else-Marie, det finns en anledning till att KD knappt kvalar in till Riksdagen och du kan ju fundera ett tag på det. Om man mår bra av att tro på något så får man gärna göra det men att som politiker försöka pracka på sina religiösa övertygelser på andra är som att spy i valurnan. Mest underhållande är dock att hon är från Borås!

I dagens GP var det ett riktigt ljushuvud som rubricerade en artikel med följande:

"Nya kärnkraftverk säkrare än gamla"

Tror ni att rubriksättaren är nöjd med den här rubriken eller? De menar alltså - hör och häpna - att utvecklingen gått framåt. Åh fan, det hade inte jag en aning om! Man har alltså lärt sig ett och annat sedan Harrisburg och Tjernobyl och arbetar inte längre efter samma metoder. Det hade jag aldrig gissat!


Nu är denna kritik visserligen väldigt vinklad men ibland undrar jag om man blir dummare på journalisthögskolan? Eller är det bara när de ska tala med det vanliga folket som de uttrycker sig mer simpelt eftersom folket till tredjedelen är idioter?
Hur som helst så är jag glad över att jag inte är någon utbildad journalist. Tänk om man fick sitta på TT och rapportera om dumma uttalanden som någon nattvardsalkolist gjort. Det hade garanterat gjort mig till en CD-människa, trots min genus-tillhörighet. Jag är mycket hellre en självgod bloggkrönikör som ser ner på sina skriverikollegor...

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är från Babians låt Tillbaka Till Djungeln. Mer om dem senare!

Carpe Diem forts...

Eftersom så många undrade (eller inte, vilket man vill) över min plötsliga aversion gentemot det folkslag som jag numera kallar CD-människor (till skillnad från CP-människor (läs: anställda på TV 4)), så tänkte jag utveckla det lite.

Carpe Diem-folket är ett folkslag som brukar vakna till liv i takt med att blåsippor, lärkor och herrar i shorts och hawaiiskjorta gör sig synta - alla lika säkra vårtecken - och de häckar ända fram till sensommaren innan de återigen går i ide. Ett och annat vinterexemplar kan dock påträffas fast då i en väldigt tjock täckjacka.
Det finns CD-människor i alla åldrar efter 16 men de är dock ett tämligen enkönat släkte även fast de alltid söker en partner som de kan dela sin livsglädje med.


Vad är det då som personifierar detta folkslag? Vad är det som jag avskyr? Jo självklart är det deras försök att lura sig själva med att de är nöjda med sitt liv;

Vi har den ungdomliga flickan - eller brud som hon kallar sig själv - som glider omkring i "moderna kläder" och blekt/svartfärgat hår med ett onaturligt brunt ansikte inramat av den volymiserade frillan. Hon har/vill ha en svanktatuering där en tribal ska visa hur ball hon är, eller varför inte skriva Carpe Diem med kinesiska tecken!? Hon är inte särskilt smart men försöker att skugga över den skammen med att använda sig av uttryck från "främmande" språk. Exempelvis kan hon muntra upp sin tjejkompis - som är lite nere då hon försöker sluta röka alternativt är nybliven singel - med orden "Naah gumman! Kom igen nu, Carpe Diem!" samtidigt som hon tar en klunk av sin Smirnoff Ice.
Egentligen är hon missnöjd med sitt liv men det försöker hon glömma genom att "parta loss" med alkohol och cigarretter (light såklart, vad annars?). Ett beteende som hon försvarar med just Carpe Diem ofta följt av uttrycket Man lever bara en gång.

Den andra och äldre varianten av CD-människorna är medelålderskvinnan som har slagit sig till ro med man, familj och jobb, men hon är ändå inte nöjd. Hon känner en tomhet inombords och hon är missnöjd med både sin man och sitt jobb men känner sig för gammal för att ge sig ut på marknaden igen. Hon drömmer om exotiska platser men det närmaste hon kommer det är när familjen äter tacos varannan fredag. Alla hennes vänner har det förresten likadant så hon kanske är lycklig ändå?
Tomheten fyller hon med vitt vin, ofta en påse-i-låda-variant som alltid står i kylen. Ungarna tror att den är oändlig men de har inte förstått att den byts ut så fort den tar slut. Varje kväll sitter hon tillsammans med sin make på deras uteplats med trägolv och ser solen titta ner. Hon njuter och glömmer för ett ögonblick hur deprimerad hon är. När vinglaset är tomt går hon ut i köket och fyller på, Carpe Diem.

Ha det!
// Yeahns

Manligt, Kvinnligt och Carpe Diem

Planenligt ringer hotellväckningen klockan åtta och jag stiger glatt upp för att fånga en ny dag. Carpe diem som det heter. Fönstrets igendragna gardiner avslöjar att solen - liksom jag - vaknat och jag hör hur några ungdomar spelar fotboll med en pantburk i närheten. Trots den tidiga timmen vandrar kvinnor omkring i förskräckligt neongröna bikinis men jag kan inte låta mig irriteras. Deras fysiska behag väger upp den fasansfulla färgen. Jag befinner mig på Brasiliens östkust och livet är underbart, men det är något som känns fel...

Sen kommer verkligheten ifatt mig. Klart som fan att det bara var en dröm som varade sekunderna mellan mitt fysiska och psykiska uppvaknande. Det borde jag ha listat ut vid väckningen. Hade jag varit på semester så hade jag aldrig gått upp så tidigt och även om jag skulle ha velat det så hade jag inte låtit mig besvära hotellets personal. Det problemet kan min mobiltelefon lösa.
Ljuset som skiner upp mitt rum är snö och inte sol, och återigen kommer den geniala textraden "Pretty soon it will happen, the sun will go murder the snow" (Funeral Face av Suburban Kids With Biblical Names som för övrigt är aktuella med en ny EP, dock inte alls av samma klass som tidigare material) mig till minnes. Samma textrad som jag näst intill ältat i flera veckor nu. Det händer aldrig.
Det var inte heller någon telefon som väckte mig utan istället en motorsåg och som vanligt förbannar jag allt som ger ljud ifrån sig timmarna innan 10. Same shit, different names kanske någon anser men jag säger tvek på det. En telefon går det att få tyst på, motorsågen är fortfarande i bruk fyra timmar senare. Det är tre män från Svensk Markservice som tagit sig an uppgiften att skövla några träd vid lekplatsen utanför mitt fönster och trots min aversion gentemot deras oväsen så finner jag en frändskap oss emellan. Det är nämligen så att vi båda skövlar träd just nu även fast jag gör det mer indirekt.

Jag är förkyld och det rejält. Bara det snytpapper jag använt är tillräckligt för att bygga ett litet samhälle, kanske beläget vid insjön Lulep i närheten av Jokkmokk. Jag vandrar omkring i min orkeslöshet och från den ena sekunden till den andra drabbas jag av nysattacker. Tyvärr har jag svårt att urskilja skillnader i den fula strukturtapet som "pryder" mina väggar...
Kvinnor pratar om att föda barn, de har aldrig varit förkylda på riktigt. Tänk er att föda barn genom näsan så ska ni inte gnälla sen. Märk väl att det ofta är kvinnor som tar initiativet till familjetillökningar också. Jag å andra sidan har aldrig bett om en förkylning.

Fy helvete för Carpe diem och alla personer som vältrar sig i uttrycket!

Ha det!
// Yeahns