Vänner och fiender

Det finurliga med saker som Yin & Yang är att de båda har en roll att spela, ytterligheter behövs för att vi ska kunna uppskatta något riktigt mycket. Utan Yin finns ingen kyla och utan kyla så skulle vi inte kunna känna den värme som Yang påstås alstra. Har vi inget att jämföra med så är inte värmen varm längre, den är normal.

Med anledning av ovanstående hobbyfilosofiska dravelresonemang utlyser jag härmed önskan om att få en ovän så att jag kan värdesätta de vänner jag har ännu mer. Inte för att jag har tappat smaken för mina vänner utan bara för att kunna öka på pluskontot. Vore inte det härligt? Jag har aldrig haft en riktig ovän. Visst finns det folk jag ogillar men det är inte så att jag inte klarar av att hålla masken vid oangenäma sammankomster. Jag vill ha en ovän som lockar fram vrede och raseri inom mig, någon som får mig att tugga fradga, en person som vid varje påträffande lockar fram dispyter på gränsen till uppkavlade ärmar. Någon som man genuint avskyr, och det ska vara ömsesidigt.
Sedan kan vi försöka fixa fram en ovän-applikation på facebook där alla ens ovänner kan listas, ovänner som man sedan kan pokea och tagga fula och pinsamma bilder eller photoshopmontage på. Är det bara jag som är lockad?

Helst vill jag ha en ovän som jag tyvärr träffar ofta och som jag måste ha hjälp av emellanåt (det spär på avskyn). Ungefär som Seinfeld och Newman, Stålmannen och Lex Luthor (eller?) eller EU's medlemsländer. Någon som besitter vissa kvaliteter som jag saknar som krävs för att reda ut ett problem. Det måste vara så otroligt frustrerande - och förnedrande - att behöva be sin ärkefiende om hjälp så att denne sedan får överhanden på en. Riktigt så att man går omkring och grymtar i flera dagar både före och efter. Jag vill känna den känslan. Känslan av försvinnande värdighet och nederlag. Nu har jag det så trivialt och bra att det börjar bli tråkigt, så...vill du bli min ovän?

Ha det!
// Yeahns

PS. Idag fyller ITHMG-bloggen 1 år, typ i alla fall. Det första inlägget publicerades den 10 januari men det var den 12 som var det egentliga lanseringsdatumet. Det har gått lite upp och ner med både läsare och aktiva skribenter (vi peakade antal besökare någon runt april tror jag och då var engagemanget kring skribenterna helt okej) men med förhoppningar om en bättre framtid (och möjligheten att kanske få läsa något som inte är signerat Yeahns här) så fortsätter vi tills vi(/jag) ledsnar! DS.

Är det konstigt att man blir lack?

I lugn och ro sitter man och roar sig med lite tidsförströelsespel och så möts man av följande:

Finns det något som är så enerverande som när de två sista brickorna i Mahjong ligger på varandra?

Ha det!
// Yeahns

Den blomstertid nu kommer

Med sommarens intrång så har dagarna blivit längre, solljuset varmare och människorna gladare, men det är inte bara väderleken som förändras utan även modet. Varje årstid har som bekant sina egna modeflugor och färger. På sommaren är det populärt med många och ljusa färger på kläder som ger ett avslappnat och lugnt intryck. Klädintresserad som jag är har inte låtit min vardag i instängdhet (sjukt fult ord men om Kristianstadsbladet kan använda det i en rubrik så borde väl jag kunna trycka på publicera utan osäkerhet, eller?) vara en slags fristad för modetrycket och det är med viss avsmak och med en svald stolthet som jag publicerar historiens första - och enda? - blogginlägg där undertecknad medverkar på bilder tagna på AstraZenecas catwalk. Håll till godo!


Här ser vi modellen Yeahns iförd en slarvigt instoppad patientskjorta från underground-märket Tvätteriet Alingsås. En lös passform som ger kroppsrörelser i stort sett fritt utrymme utstrålar både självsäkerhet och harmoni. Tyget är av det tunnare slaget vilket ger en svalkande känsla i sommarvärmen. Plagget finns tyvärr endast en färg som vi skämtsamt kallar akvavit men det innehar även små detaljer. Till exempel så är det en röd prick vid höger armveck som ska påminna om blodutgjutelse för att ge intrycket av allvarsamt mod. Det här plagget är för mannen som inte backar undan!
Less is more är vanligtvis ett återkommande uttryck när man pratar om mode men man får aldrig glömma att mer alltid är mer, vilket vi ovan ser ett prov på gällande accessoarerna. Ett stilrent och identitsförtydligande armband (istället för de trötta och smaklösa id-brickorna folk har runt halsen) tillsammans med smycket Stickan på armarna. Dessutom bär modellen ett grönt halssmycke av längre modell med tillhörande pulskontroll vilket är ett försök av modeskaparen att pika den samtida människans behov av att ständigt vara uppkopplad. Smart, roligt och framförallt snyggt! Kombinationen fungerar utmärkt till såväl vardag som fest.


På underkroppen bär modellen ett par shorts gjorda av 100 % polyester från indiemärket Adidas som paradoxalt nog ger både ett aktivt och ledigt intryck. Dessa shorts ger känslan av frihet och används med fördel av människor som tar hand om sin kropp på fritiden. Plagget finns i många färger men här har modellen valt ett par svarta med vita detaljer (vilka inte syns i bild) för att skapa den fröjdfulla kontrasten som tilltalar ögat.
På fötterna ser vi ett par vita flip-flops från märket som får den fotbollsintresserade att tänka på vinnare. Le Coq Sportif prydde nämligen bröstet på Maradona och hans Argentina när de tog hem VM i Mexiko 1986. Dessa tofflor är alltså en fotbeklädnad för den som trivs högst upp på prispallen och är ingenting för varken öisare eller Färjan-Håkan. De ska bäras av mästare på deras lediga tid.
Lägg även märke till den smakfulla blånagel som stofferar modellens högra stortå. Blånaglar kan enkelt bidra med uppfattningen om förlorare men med rätt matchning (som till exempel ovan beskrivna flip-flops) så ger de istället sken av raka motsatsen. Den perfekta blånaglen går inte att köpa men istället kan de erhållas gratis på bland annat idrottsplatser och i verkstadslokaler. Blånageln är skönhetspreparatet för mannen som inte drar fötterna efter sig.

En smyckes- och accessoartillverkare som verkligen är något för framtiden är Förbrukat som gör produkter för både dam och herr. Nedan ser vi en bild på deras senaste kollektion:

Förbrukat: För den som vill sticka ut - och in


Ha det!
// Yeahns

Skit också!

Visst är det lätt att kunna sprida kritiska omdömen omkring sig som förklarar hur inkompetenta produktutvecklare och familjen Wahlgren är utan att man själv varken testat produkten eller sett någon ur tv-historiens mest hjärndöda familj. Det är hur enkelt som helst men för att befogat kunna gnälla på någonting så måste man själv ha satt sig in i objektet. Därför har jag nu - med betoning på satt - testat en produkt som jag klagat lite på förut sittandes i 90 grader. Idag har nämligen testat Lambis specialdesignade toapapper!

Lockad av allt som är nytt eller limiterat som jag är (Gifflar med choklad är vidriga för att inte tala om den nya Daim med smak av apelsin, citron och diskmedel(?)) så började jag undra hur lite design skulle kunna förgylla min tillvaro på bekvämlighetsinrättningen och ut ur butiken kom jag med en förpackning. Jag tog den lila sorten.
Lambi är ju en celeber tillhandahållare av rumpputs så jag var försäkrad om att det inte var ett dåligt köp. Så mjukt som det dessutom ska vara enligt reklamen där den söta lilla fårskallen föredrar att kinesa på en toarulle framför en kudde så borde pappret fungera som balsam för min röv. Jag föreställde mig en bild av en dassande shejk som torkar sig med siden, slöt ögonen och njöt. Det här mina vänner kunde kanske revolutionera min vardag av nöd!

Väl avklarad på porslintronen så kom verkligheten ikapp mig. Pappret med det violetta trycket ingav inte alls den trygghet som jag är van vid. Jag började bli osäker, kände hur svetten började frodas i knävecken och mina händer började skaka lite lätt. Lagren var så tunna att de slets i stycken så när jag väl samlade mod så kändes det som att torka sig med en skurmopp. Det fullgjorde sin uppgift men det var knappt.
Okej att det är lite trevligt med färg på rullen men det ögat som uppskattar färgen är inte samma öga som använder det. Visst är det skönt med bomullslent papper men när grovjobbet väl utförs så vill man inte riskera att pappret ska spricka och vips så blev man av med oskulden. På Älgaön i Unden har jag med böjda knän suttit som liten pojke bland ormbunkar och den mossa jag tvingades använda kom med betydligt större självförtroende än vad det mer civiliserade Lambi gjorde.

Nej tacka vet jag Serla! De där ekorrarna har gjort sin research och hittat balansen mellan komfort och styrka. Räcker länge gör det också! Men all heder ska Lambi ha för att de inte hymlar med vad de är; skitpapper.

Ha det!
// Yeahns

Recidiv

Eftersom jag skrivit om det förut så känns det lite halvt dödfött att återigen berätta om detta pinorum, men då jag börjat undra över hur man bäst genomför en avrättning á la dikotomi (motorsåg måste det vara va? Samurajsvärd är ju rätt klassiskt annars) så antar jag att det är bäst att jag släpper lite på locket. Min tillvaro på mina 34 kvadrat har börjat bli alltmer ansträngande sedan min granne börjat att ta sig allt större friheter, friheter som utspelar sig i form av ljud.

Det var rätt lugnt efter mitt tidigare inlägg om dem (inte för att de läser här men ändå) men för ungefär tre veckor sedan började de väsnas igen. Då var jag i febersjukt tillstånd förpassad till bingen och när jag är ensam i sängliggande läge så ger jag inte mycket ljud ifrån mig. Normalt så ser jag alltid till att någon oralextern ljudkälla - såsom tv eller stereo - gör mig sällskap (ungefär som den funktion en radio uppfyller till en hemmavarande hund) men nu var det inget som hördes mer än mina tycka-synd-om-mig-knip. Det är mycket möjligt att mina grannar därmed antog att någon isolerat väggen oss emellan och att det därför var helt rättskaffens att skruva upp volymen en aning. Med den musiksmak de besitter så är det klart att de vill spela den högt då musik oftast blir bättre (/inte blir lika dålig) när den spelas högt.
Att de dessutom verkar ha införskaffat ett Singstar och/eller ett karaoke-set gör inte min sits skönare (lägg på en finne längst ner mellan skinkorna också), och att tvingas lyssna på när honan i hushållet försöker pricka stämmor till Carolas Evighet gör att varje låtbyte på min egen ljudanläggning känns just som en evighet.

Tålmodig och timid som jag är så har jag tagit det hela med ro. Visst någon svordom har riktats norrut men i övrigt så har jag botat mina aggressioner med iTunes och whiskey, något som alltid slutat lyckligt. Men igår natt var det nästan så att mina blodkärl krampade och jag kände hur vansinnet eskalerade inom mig. Småtimmarna spenderades med vidöppna ögon och lagom till att väckarklockan drog igång 06.30 så hade jag tillförskaffat mig ett par påsar stora nog att låta Jordan/Katie Price bli av med sitt ryggbesvär. Anledningen till detta var den fam till klockan två pågående msn-meddelandetoryren som toppades med att sätta på tv:n några gånger, varje gång till synes/höres lika förvånade av den höga ljudnivån. Nu har mitt lugn försvunnit och jag har inträtt i skriva-arga-lappar-stadiet. Det är ju det sista stadie man vill befinna sig i då man inte vill uppfattas som sursnubben i lyan bredvid men nu är det som det är. Problemet är bara att jag inte vet hur själva lappen vid behov ska vara formulerad. Ska man köra på den mer ursinniga varianten där utrymme för förolämpningar ges:

Defintionen av idiot är enligt NE en person som ofta beter sig mycket dumt eller en person som är psykiskt och intellektuellt svårt handikappad. Tycker ni att det passar in på er? Nej inte jag heller så jag vet inte vad man ska kalla er men klart är i alla fall att 22 tjejer-gubben skulle framstå som en nobelpristagare i ert sällskap. Jag menar hur klyftig verkar man vara om man drar på Curly Sue och sedan försöker toppa originalets vokalist?

Sedan det här med er fascination för att låta volymen ligga på runt 90 decibel när msn är det enda aktiva programmet, är ni ljudskadade (vilket skulle svara på ovanstående fråga) eller vet ni inte hur man sänker volymen efter midnatt bara? Ni vet om att det går att stänga av ljudet till msn va? Konversationsfönstret kommer ändå att blinka längst ner på skärmen med en näst intill ambulerande orange färg med ett lyster som Pippi Långstrump endast kunde drömma om så ni kommer inte att missa något, jag lovar.

Okej att min lägenhet ligger på bottenplan men med er som grannar känns det som att bo i Gehenna, och jag har ju för i helvete i ens en ugn!

// Nr. 11.

Eller ska jag köra på den mer sarkastiska stilen som mer speglar min personlighet:

Hejsan grannar!

Visst är det härligt! Det där sköna bilipp-ljudet som får en att känna sig behövd, omtyckt och socialt kompetent. Själv har jag inte så många vänner och får därför inte höra bilipp så ofta och därför tycker jag att det är extra ljuvligt att få veta att min granne minsann är älskad. Höj gärna lite! Särskilt nattetid då bilipp vaggar mig till sömns likt Byssan lull.

Jag vill dessutom tacka för att ni spelar Mix Megapol-klassiker som Här kommer alla känslorna (på en och samma gång) och Mr Cool. Tänk vad hemskt om man skulle glömma bort dessa välkomponerade musikstycken! Fy, hemska tanke. Det var ju även länge sedan man hörde fjolårets superhit I'm yours och det var ju nästan att man hade glömt texten!

Till sist så vill jag berätta att det också är oerhört trevligt att få lyssna till era sångröster. Jag gillar verkligen folk som verkligen försöker. Usch för personer som ger upp vid minsta motgång. Nej fortsätt att träna! Snart kanske ni blir den nya Susan Boyle och då är jag den förste att gratulera!

Vänliga hälsningar,
Nr. 11.

Nå vad tycker ni?

Ha det!
// Yeahns

Öppet brev till Västtrafik

Hej alla blåvita fordon och dess chaufförer!

Jag beklagar verkligen att flera av era fordon tagits ur bruk på grund av dåligt skick för i dessa tider så är det väldigt mycket resenärer, folk har ju inte råd att köra bil längre. Ni skulle annars behövt ha varenda buss i drift och alla chaufförer med utländska läkarexamen skulle ha fått jobba dag som natt. Men det är ju bara önsketänkande från min sida. Nu får man istället lära känna en massa nya människor, fysiskt i alla fall. Det är verkligen synd, Dr. Alban-synd till och med! Okej att Göteborg är känt för sitt fiske och att man utomstädes kallar oss invånare för sillstrypare och dylikt men det betyder inte att vi vill bli packade som ansjovisar. Eller jo packad vill jag ju bli fast inte på det sättet. För är det något som evolutionen lett till så är det vår distinktion från djuren. Vi är inga djur längre (även fast somliga beter sig som det), vi är människor.

Låt mig berätta om min resa med buss 17 alldeles nyligen. Bussen var så full att till och med Sir Hugh Beaver hade satt kaffet i halsen och det var precis att jag kom in. Det var ett äventyr som taget ur en Indiana Jones-rulle och med busschaffisens ryckiga körning förvandlades negressen som kombinerat övervikt med dålig balans till den där jättekulan som oturligt nog inte avslutar Harrison Fords karriär. Jag svär på att om bara tjejen framför mig hade haft strumpbyxor istället för jeans så hade jag - motvilligt - tagit hennes oskuld och vid en kraftig inbromsning trodde jag nästan att jag skulle förlora den bakre, återigen högst motvilligt. Här gällde att hålla ballen i styr och jag föreställde mig Göran Persson i Bridget Jones-trosor i huvudet. Redan innan hade jag komplex för min ölindränkta jacka som luktade lite som den ville. Dock var öldoften mer blygsam än svettstanken från mannen vars hårväxt förflyttats från huvudet till öronen så jag hade väl tur i oturen kan man säga.

Jag kom trots ovanstående hem oskadd men jag måste nämna att mannen vars huvud var ungefär lika avlångt som hans överkropp såg riktigt irriterad ut vid ett tillfälle. Sådär irriterad som bara en nötallergiker kan bli och vad han tog sig till efter resans slut kan jag bara spekulera i. Jag förbiser inte möjligheten att han slog sin fru (alternativt svor åt sin fleshlight) eller gick mot röd gubbe efteråt och det, mina vänner, är något som ni får ha på ert samvete!

Ha det!
// Yeahns

Vad hade Helge Fossmo för färg på sin overall?

Igår var jag inget bra för mig själv och med näven i en chipspåse så är jag väl inte det idag heller. Chalmers hade pubrunda igår och trots att jag studerar vid Göteborgs Universitet och därmed har en tveksam inställning till de nördar som sitter instängda året runt så deltog jag i aktiviteten. Det ska erkännas att jag hade kul (ölen var ju billig) och jag går gärna dit igen men då slipper jag helst alla dessa människor i overaller (vilka tyvärr är arrangörer).

Det här med overaller uppfanns föga förvånande av några teknologer på KTH som antagligen kände ett behov av att piffa upp sin (r)unkna tillvaro där det går 1 000 datorer på varje kvinna. Denna infantila idé spred sig sedan vidare till andra lärosäten och i Lund kom några andra socialt missanpassade individer på det ypperliga påfundet att fästa jätteskojiga tygmärken på de redan färgglada plaggen. Förmodligen ansåg de att de inte stod ut tillräckligt mycket i dagens samhälle av mångfald. Numera kan man knappt besöka en högskoleort utan att kräkreflexen ansträngs när någon säkert superklyftig kille vandrar runt i regnbågens alla färger och några till. Dennes hjärnbegåvning gick förlorad någonstans mellan pastakastrullen och ketchupflaskan i kylskåpet. De kvarvarande hjärncellerna super han bort när han senare sitter skräddare och kastar kapsyler i ett glas.

Jag förstår inte varför det helt plötsligt blir legitimt (nåja) att klä sig fult bara för att man är student (och full) och varför ens behovet uppstår? Gemenskap är min gissning men inte fan bär jag likadana kläder som min vänskapskrets. Overallen har alltså blivit en gemensam nämnare för personer med säregna intressen som trådlösa routers och metallers densitet vilket leder till ett sällskap som jag närmast liknar vid religiösa sekter. Sekter är ju också en plats för samhällets utbölingar att få känna samhörighet, trygghet och värme.

Ha det!
// Yeahns

Näste man till rakning

Idag var det så dags igen. Jag visste att det skulle komma förr eller senare och jag har försökt att hålla ut så länge som möjligt, men när min vardag fylldes av skam och vemod så tvingades jag att bemöta min fruktan. Idag tvingades jag välja mellan vardagens pest eller kolera. Jag är fortfarande osäker på vad jag har valt (jag har väl inte vaknat ur chocken än antar jag) men med ångestfyllda steg gick jag till den bransch där konsumenterna saknar någon egentlig makt. Idag klippte jag mig.

Jag berättade att jag ville ha en jag-gillar-och-har-koll-på-musik-frilla, slog på iPoden och slöt mina ögon. I mitt huvud såg jag en Per Sinding-Larsen-kalufs komma flygande och slutligen så kom den förutbestämda koden tre klapp på huvudet och det var klart. Bara att betala och gå hem.

Nej givetvis var det inte så det gick till men jag avundas dem som kan göra så. Istället satt jag nervöst och höll så hårt i stolens armstöd att knogarna vitnade samtidigt som man krystat konverserade med personen som hade ens framtid i sina händer. Jag ogillar verkligen dessa artighetssamtal där ingenting diskuteras på djupet. Varför ska jag sitta och berätta om mitt liv och vad jag gör för en person som jag på sin höjd träffar i 45 minuter 4 gånger/år? Visst, det kanske kan vara trevligt ibland men för mig är det bara onödigt. Det är ju inte direkt så att man uppnår den relation där man delar med sig av erfarenheter och berättar fyllehistorier för varandra, sådana samtal som man faktiskt kan ha glädje och nytta av. Det måste också vara jobbigt för frisörer att alltid vara så inställsamma hela tiden, fast ändå inte. Visserligen connecta jag och gulblonda Linnéa lite vid Nationalteatern och blues (en blonderad tjej som gillar sådan musik var något nytt för mig men så underbart!) men sen behövde en kund hjälp och samtalet var som bortblåst.
Egentligen borde jag kanske ta tillfället i akt att träna på mina charmörskills eftersom jag alltid klipper mig hos unga - men äldre än mig - och fräscha tjejer. Det är ju trots allt de som ska tycka att jag ser bra ut i min frisyr, d.v.s. min målgrupp. Men att sitta och småflörta känns inte riktigt rätt när personen i stolen bredvid garanterat lär sitta och "överhöra" mina patetiska försök och sedan lär blogga om det.
Det är ju dessutom oerhört svårt och jobbigt att samtala med den person som är ansvarig för både mitt självförtroende och min värdighet den närmaste tiden. Tänk er själva att sitta och samtala med djävulen över en kopp te? Vad som helst kan hända och slinker det ur något opassande så är du bara ett "Oops!" ifrån att få spendera de närmaste veckorna i ensamhet i din etta som du hyr i andrahand.

För visst är det ändå sjukt vad mycket värdighet man sätter vid sitt hår? Såväl kille som tjej gör det, men varför? Hår är väl egentligen något som är äckligt, eller i alla fall som blir äckligt i samma stund som det lämnar kroppen? Borde man då inte bli glad över att bli av med det då?
Nej hår är helt okej så länge som det sitter på huvudet, i övrigt är det tveksamt. Med en frisyr identifierar man sig själv och låter andra få en aning om vad man är för människa egentligen. Detta innebär alltså att badrum ibland förvandlas till ett forum för svordomar, spegeln blir ett slags tillmälesplank. Egentligen är det ingen annan förutom en själv som ser att man har en dålig hårdag, att luggen inte ligger på det sätt som du vill men nästan. Om man bara flyttar det lite där och lyfter upp det lite här och så är man där och petar med fingrarna och så ser det ännu värre ut än förut. Man fylls av en sur ångest och vill bara åka hem och gömma sig för att man är så jävla ful just nu, i sina egna ögon. Den som först yttrade att det bara är att raka av sig håret för killar vill jag träffa i sällskap av en slipmaskin och en korkskruv.

Det är alltså väldigt mycket av ens värdighet som man förlitar sig på att lite hårvax - brylcréme om man är från Mariestad, appliceras med fördel med stålkam - ska hålla uppe. Ändå är det inte riktigt lika mycket värdighet som sitter i håret som när man precis missar bussen eller som när ramlar på en offentlig plats. Jisses, att man inte får läsa om fler som låter kroppen dingla av den enkla orsaken. Man hittar en lapp i bröstfickan där det står "Jag snubblade över rälsen vid Kungsportsplatsen. Jag orkar inte bygga upp all den värdighet som jag tidigare samlat igen, jag orkar inte! Säg till mamma att jag älskar henne. Farväl..." Jag är bombsäker (det är ett för övrigt ett dumt ord om något! Säker som en bomb? Avgå!) på att man skulle kunna se hur värdigheten svävar iväg från en person som ramlar om man filmar fallet med en aura-kamera och sedan kollar på det i ultrarapid. Hur man efter fallet ska ta sig ur situationen är ett mysterium. Min personliga favorit är att inte försöka gömma undan det som nyligen skett. Låt orsaken till din korta luftfärd få veta vad du tycker om saken och gör det högt och tydligt. Det är ingen idé att hymla om saken. Vem vet, svär du på riktigt bra så får du kanske lite värdighet tillbaka?

Nu när jag kom hem så undvek jag att titta mig i spegeln så länge som möjligt men slutligen tog min nyfikenhet över. Jag ville bara gråta men eftersom jag har en penis så gråter jag endast när mitt favoritlag förlorar, om ens det. Som vanligt så blev det lite kortare än det som var min avsikt. Det blir alltid så, lite för kort och nu ser jag ut att nyligen ha tagit studenten. Att man åldras i takt med att håret växer förstår jag såklart men att man föryngras i frisörstolen är inte alls lika självklart. Nu vet jag att 12 centimeter innebär tre år.
Men jaja, såvida man inte heter Kennedy Bakic..(äsch!) så växer håret ut igen och snart får jag väl den längd jag suktar efter. Tills dess så får jag gå omkring och leva med min pojkspolingfrilla, inte mycket mer att göra åt saken. Vad hände med öppet köp?

Ha det!
// Yeahns

PS. För er som lyckats ta er de 1 075 orden hit ner så vill jag be om en tjänst. Vardagshjälte som jag är (blodgivare och grejer) så bjuder jag på en länk att surfa in på; Ett klick för skogen heter stiftelsen och för varje unikt klick/dag så är man med och räddar en gammal urskog. Såvida man inte vill betala så är det helt gratis så länge som man har några sekunder över. Se så, hjälp till! DS.

Carpe Diem forts...

Eftersom så många undrade (eller inte, vilket man vill) över min plötsliga aversion gentemot det folkslag som jag numera kallar CD-människor (till skillnad från CP-människor (läs: anställda på TV 4)), så tänkte jag utveckla det lite.

Carpe Diem-folket är ett folkslag som brukar vakna till liv i takt med att blåsippor, lärkor och herrar i shorts och hawaiiskjorta gör sig synta - alla lika säkra vårtecken - och de häckar ända fram till sensommaren innan de återigen går i ide. Ett och annat vinterexemplar kan dock påträffas fast då i en väldigt tjock täckjacka.
Det finns CD-människor i alla åldrar efter 16 men de är dock ett tämligen enkönat släkte även fast de alltid söker en partner som de kan dela sin livsglädje med.


Vad är det då som personifierar detta folkslag? Vad är det som jag avskyr? Jo självklart är det deras försök att lura sig själva med att de är nöjda med sitt liv;

Vi har den ungdomliga flickan - eller brud som hon kallar sig själv - som glider omkring i "moderna kläder" och blekt/svartfärgat hår med ett onaturligt brunt ansikte inramat av den volymiserade frillan. Hon har/vill ha en svanktatuering där en tribal ska visa hur ball hon är, eller varför inte skriva Carpe Diem med kinesiska tecken!? Hon är inte särskilt smart men försöker att skugga över den skammen med att använda sig av uttryck från "främmande" språk. Exempelvis kan hon muntra upp sin tjejkompis - som är lite nere då hon försöker sluta röka alternativt är nybliven singel - med orden "Naah gumman! Kom igen nu, Carpe Diem!" samtidigt som hon tar en klunk av sin Smirnoff Ice.
Egentligen är hon missnöjd med sitt liv men det försöker hon glömma genom att "parta loss" med alkohol och cigarretter (light såklart, vad annars?). Ett beteende som hon försvarar med just Carpe Diem ofta följt av uttrycket Man lever bara en gång.

Den andra och äldre varianten av CD-människorna är medelålderskvinnan som har slagit sig till ro med man, familj och jobb, men hon är ändå inte nöjd. Hon känner en tomhet inombords och hon är missnöjd med både sin man och sitt jobb men känner sig för gammal för att ge sig ut på marknaden igen. Hon drömmer om exotiska platser men det närmaste hon kommer det är när familjen äter tacos varannan fredag. Alla hennes vänner har det förresten likadant så hon kanske är lycklig ändå?
Tomheten fyller hon med vitt vin, ofta en påse-i-låda-variant som alltid står i kylen. Ungarna tror att den är oändlig men de har inte förstått att den byts ut så fort den tar slut. Varje kväll sitter hon tillsammans med sin make på deras uteplats med trägolv och ser solen titta ner. Hon njuter och glömmer för ett ögonblick hur deprimerad hon är. När vinglaset är tomt går hon ut i köket och fyller på, Carpe Diem.

Ha det!
// Yeahns

Morgonstund har guld i mund

Föreläsningar som börjar klockan åtta (eller ja, 08.15 enligt akademiska kvarten) är verkligen ett sattyg. Man vaknar upp, tittar på klockan och förbannar såväl Gud som Satan. Småtimmarna är verkligen avskyvärda, i alla fall när de är det första man ser med sina grusiga ögon. När de istället är det sista man ser innan man sluter ett par suddiga titthål och låter lomhördheten vagga en till sömns så ser man det snarare som en bedrift.

När man förhoppningsvis vaknat till så är det bara att släpa sitt miserabla anlete med påsar stora som Babben Larssons hängpattar under ögonen till bussen. En buss mitt i morgonrusningen där det är survival of the fittest som gäller. Jag hamnar intryckt i ett hörn bredvid en morsa som hade klätt sin 9-åriga unge i ett par Lisebergskanin-gröna manchesterbyxor. För att ni verkligen ska få förstå så skriver jag det en gång till; Lisebergskanin-gröna manchesterbyxor! Man tycker ju att föräldrar borde försöka skydda sina barn mot mobbing. Vad gör Socialtjänsten nu för tiden förresten? Mamman hade det där vegetarianutseendet och luktade en blandning av bönor och linser (jag äter ingetdera men låter mina fördomar tala för sig).
Inte nog med det! Senare skulle även Redbergsrökaren ta plats bredvid mig. Kvinnan som antagligen botar småtimmeångesten med cigarretter och mer cigarretter. Hon fungerar som ett nikotinplåster för hela bussen och jag kände för varje andetag hur den skabrösa doften av rök intog min kropp.

En smockfull buss i morgontrafik innebär inte bara bristfälligt sällskap och utrymme utan också försenade ankomster. Detta leder till en busschaufför som stressat kör över vägbulor efter metoden "gasa först, bromsa sen", trots att det bästa sättat att ta sig över en vägbula - eller bump som de heter i Danmark - är att bromsa in och sedan gasa när man är på toppen. Nu blev det - istället för lugn trafikskolekörning - en ryckig upplevelse fylld av frustration där en smärt kille som jag tvingades till att krampaktigt hålla mig fast i räcken och stolpar. Jag ogillar verkligen bussar och just nu är allt småtimmarnas fel.

Ha det!
// Yeahns

Debut!

Att det skulle leda till så stor press att starta en blogg, det kunde jag aldrig ana. Men nu skall det ske, oskulden skall tas! Utan vare sig djupa tankar om barndomen eller andra stora frågor följer helt enkelt en liten utläggning om petit moi!

Jo jag är en lång och gänglig yngling som just nu är bosatt tillsammans med min sambo i Hornstull på Södermalm i Stockholm. Mitt egentliga namn är Anton och jag kommer under hösten att plugga historia vid Stockholms Universitet (ses där Killamangiro!).
Det som intresserar mig mest är fotboll och musik (i den grad att jag finner stort nöje i att lyssna på vackra melodier.) Fotbollskarriären ligger just nu på is men jag hyser en önskan om att återuppta den (någon som behöver en Högerback (natural)/Mittback (accomplished) vars främsta egenskap är att det ser farligt ut när hans 196 cm älgar upp på en hörna?)(förut, innan jag klippte mig, kunde jag vara rätt lik Maldini/Nesta (om man släckte i badrummet och kisade mot spegeln)).
På fritiden spenderar jag den mesta tiden tillsammans med min sambo och ironiserar om världen, om jag inte har den äran att träffa någon kamrat. (Helt unikt! Snubben hänger med sin flickvän och sina polare, WOW!)
Jag har andra planer än historian till efter sommaren men vill inte basunera ut vad här (än?), dels för att slippa förutfattade meningar och dels för att slippa ett officiellt nederlag om jag misslyckas.
Fotbollsklubben som ligger närmast hjärtat är AIK och får några år sedan kom jag "ut" som Milanista.

Det var väl personligt och härligt?