Sunday bloody Sunday

Förmiddagen ägnades åt att diska och städa lägenheten…

Eftermiddagen cementerade det faktum att Allsvenskan har startat. Man går hoppfullt och längtar i en veckas tid för att sedan, efter slutsignalen, bara må dåligt. Åtminstone är det så den allsvenska verkligheten ser ut för en djurgårdare. Det sista vi behöver nu är en vedervärdig poängjakt, stress och otåliga supportrar som börjar ropa på att ändra spelsystem, på odugliga tränare och på uteblivna värvningar. Den sjätte april ska jag bevittna Blåvitt-DIF på Gamla Ullevi med Yeahns och Elston Gunnn. Jag har i ett par veckors tid rustat för att vara objektiv och lugn inför, under och efter denna match. Står DIF fortsatt poänglöst inför den dagen vill jag nog inte gå…

Man U vann över Liverpool… (Yeahns får ursäkta)

Sent på eftermiddagen började återbud regna in till kvällens träning för det lag där jag numera är (förutom spelare) tränare, kassör och nuförtiden, vad det verkar, lagledare (sedan den ordinarie gått och kärat ner sig och efter det konstant lägger över alla uppgifter på mig). Denna träning kunde jag dock till slut inte heller närvara på själv. Min ettåriga systerson, min älskade gudson, slog upp ett jack i pannan så blodet forsade. Såret gick ända in till benet. Kvällen fick ägnas åt att trösta mina systerdöttrar medan deras mamma var på Astrid Lindgrens barnsjukhus…

När jag kom hem tvingades jag bevittna hur en Zlatan helt utan självförtroende erbjöd en magnifik kavalkad i brända chanser… (En fågel viskar dock i mitt öra att han, efter att jag givit upp i 87:e, lyckades sätta en balja (på straff).)

Imorgon är det måndag.