När jag var liten ville jag se ut som Paul Simonon när jag blev stor. Vet inte varför, men jag gissar på att det hade att göra med att jag, pre-tonåren, hade en lika stor glugg mellan tänderna som den store basisten. Lyckligtvis (även om jag på senare år alltmer har kommit att uppskatta en charmig glugg) växte dock min glugg ihop till en dräglig storlek. Med det kanske också Simonon-drömmen försvann.
Dessa tankar snurrade, av någon anledning, runt när jag på skärtorsdagen satt på ett trångt Ryan Air-flyg till Barcelona. Jag spenderade fyra nätter där. I Barcelona. Vädret, som vad jag förstår var fantastiskt i Svedala, var en tung besvikelse. Att behöva traska runt i flera lager på överkroppen och ändå frysa i mitten av april i en medelhavsstad kändes en aning tråkigt. Billig öl räddade dock mig och mina vänner från den värsta kylan (även om jag är sjukt trött på ljus öl).
I Barcelona återfinns ett av mitt hjärtas fotbollslag. Kärleken till klubben dog dock en liten smula när de dryga 56 000 på läktarna (vilket iofs var en riktigt usel siffra med Barca-mått mätt) inte lyckades gasta ur sig en högre volym än när Kubanerna från Örebro luftar sina strupar och gnäller över något domslut.
Min klagan ovan, och vad som komma skall, till trots hade jag en mycket trevlig vistelse (det ska på intet sätt förnekas), men det var en ”detalj” som gjorde mig så oerhört beklämd. I den katalanska huvudstaden sägs det finnas ungefär en miljon papperslösa flyktingar. Det är en oerhörd siffra och går givetvis igen i oändligt många (stor- framförallt) städer.
Att se en kvinna sitta på gatan i trasiga kläder med sitt lilla barn i famnen skar djupa, djupa sår i mitt hjärta. Att se ett litet hjälplöst barn som inte ens kan gå och veta att man inte kan veta någonting alls om vad som ska hända det ens de närmaste timmarna, dagarna, veckorna; om det ska svälta eller frysa ihjäl, om det ska få en sjukdom, men inte behandlas, eller om det mot all förmodan räddas från misären att inte få mat eller tak över huvudet. Detta är givetvis inget nytt eller ovanligt fenomen (eller, bör poängteras, något som jag särskilt anklagar Barcelona, Spanien eller någon form av medelhavskultur för), men jag har aldrig tidigare bevittnat det med egna ögon. Förutom att det gjorde mig så oerhört illa till mods, så gav det mig en påminnelse (som om det egentligen skulle behövas) om hur jävla lyckligt lottad man är och vilken plikt det innebär att hjälpa dem som inte är födda med samma tur…
Det är svårt att avsluta detta inlägg i dur, men jag ska ändå göra ett tappert försök (here we go); Peter Doherty och Carlos Barat delade lägenhet i Bethnal Green och hade en sedvanlig fredagsspelning inför de tjugutal euforiska fans som fick plats i det trånga utrymmet. En tant, med lyckan att bo i samma byggnad, hade dock väckts en gång för mycket av det nattliga ”skränet” (att kalla Libertines’ musik för skränig utan ett citattecken runt adjektivet är ett musikaliskt självmord). Efter att ha misslyckats med att förstöra festen med hjälp av en hammare mot dörren tog hon telefonen till hjälp och ringde polisen. Då dessa bankade på dörren, bytte Peter och Carl, genialiskt och spontant (lite som friidrottsgudinnan Klüft…), musikbit från Time For Heroes till de klassiska raderna:
When they kick at your front door
How you gonna come?
With your hands on your head
Or on the trigger of your gun
…och därmed har ni fått det ultimata beviset för att The Libertines är lika lysande som originalbandet bakom den ack så fantastiska Guns of Brixton (och när ni klickar på länken så inser ni att det finns sämre förebilder än den gode Simonon).
// Killamangiro
Visar inlägg med etikett Anekdot. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Anekdot. Visa alla inlägg
fredag 17 april 2009
onsdag 15 april 2009
Är det mitt fel att jag aldrig har fel?
Min fader (en man med låg tyngdpunkt) brukar påstå att han har rätt i 99,9 % av alla de diskurser han medverkar i. Han säger det med glimten i ögat men där under lurar en allvarligt menande ton. Även om procentenheten må vara lika överdrivet som att Drew Barrymore är snygg så är pappa en klok man, och med detta som utgångspunkt så har han också svårt att acceptera när saker inte stämmer överens med hans utsago. Äpplet faller inte långt ifrån trädet och nu besitter även jag denna superkraft.
Att ha rätt är något av det bästa jag vet! Oavsett om det gäller Bolivias statsskick eller Jessica Albas kupstorlek så är stimulansen lika hög och därför är inte jag den första som ger sig i oskiljaktigheter, tvärtom och har jag fel så behöver jag ha det lika svart på vitt som när ett interrasialt par har sex. Självklart stör sig folk på det och jag jobbar på att tona ner min alltid-ha-rätt-egenskap, fast bara lite grann. Att få rätt är nämligen ett sätt för mig att kunna klappa mig på huvudet och tänka "Åh vad du kan Jens! Du är så bra eller ja...du är långt ifrån bäst men där har du åtminstone en som är sämre". Ett slags självberöm alltså. Man kan ju tro att jag därför försöker att omge mig av så tröga personer som möjligt men så är det inte. Jag vantrivs i dumma människors sällskap, och med dumma människor menar jag inte individer med färre högskolepoäng än mig utan människor som är så korkade att till och med en maskros framstår som klyftig i jämförelse. Jag är något av en elitist och det händer att jag tycker att det är dags för ett nytt naturligt urval även fast det egentligen inte går ihop med mina socialistiska värderingar. Hur som helst så kräver mitt umgänge i bildat sällskap att jag är påläst. Lägg därtill en stor grad av självkritik och ni förstår att jag även kollar upp mina egna övertyganden;
Häromveckan berättade jag för min yngre broder en anglofil är en person som har ett näst intill sjukt intresse för England och dess kultur. Anglo står ju för England och/eller dess folkslag och ändelsen -fil står för det sjuka intresset. Därefter redogörde jag för en teori (som jag vill minnas att Elston Gunn berättade för mig) om att benämningen homofil försvann i samband med att man upptäckte att homosexualitet inte är en sjukdom. Homofili var alltså en sjukdom där människor har begär gentemot personer av samma kön medan homosexualitet inte är det utan istället en medfödd egenskap av att vilja gnida likadana underreden mot varandra.
Naturligtvis framstod denna teori som något luddig och jag har med hjälp av människans nya bästa vän (nej, det är varken hund eller segway) och började googla för att reda ut skillnaden mellan homofili och homosexualitet och när det man det ena ersatte det andra. Det gick lite halvdant:
NE klargör endast att homofili är en annan - mindre bruklig och ibland nedsättande - benämning på homosexualitet och att ändelsen -fil står för antingen ett stort intresse eller i ord som anger en sexuell inriktning. Jag nöjde mig inte där utan sökte vidare och hamnade på något knepigt men intressant forum där man diskuterade synonymer till begreppen och dess härkomst. Bland annat diskuterades pederasti (sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en pojke), sodomi (sexuella handlingar vilka efter religiösa, sociala och juridiska normer ansågs vara "mot naturen") och det numera vedertagna bög vars ursprung är oklart. Tydligen har Killamangiro-favoriten Michel Foucault gett sig in på ämnet lite smått också men hur som helst så fick jag inget bra svar mer än att homosexualitet verkar vara en äldre benämning än homofili (1860-talet vs. 1948). Därmed så kan jag konstatera att jag inte hade rätt men att jag i brist på bevis inte hade fel heller. Möjligtvis kan jag sträcka mig till ett delvis fel. En sak är jag dock helt säker på och det är att Tuppjucks beskrivning av homofil är helt fel;
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är hämtad från Vapnets låt Tar tillbaka det.
Att ha rätt är något av det bästa jag vet! Oavsett om det gäller Bolivias statsskick eller Jessica Albas kupstorlek så är stimulansen lika hög och därför är inte jag den första som ger sig i oskiljaktigheter, tvärtom och har jag fel så behöver jag ha det lika svart på vitt som när ett interrasialt par har sex. Självklart stör sig folk på det och jag jobbar på att tona ner min alltid-ha-rätt-egenskap, fast bara lite grann. Att få rätt är nämligen ett sätt för mig att kunna klappa mig på huvudet och tänka "Åh vad du kan Jens! Du är så bra eller ja...du är långt ifrån bäst men där har du åtminstone en som är sämre". Ett slags självberöm alltså. Man kan ju tro att jag därför försöker att omge mig av så tröga personer som möjligt men så är det inte. Jag vantrivs i dumma människors sällskap, och med dumma människor menar jag inte individer med färre högskolepoäng än mig utan människor som är så korkade att till och med en maskros framstår som klyftig i jämförelse. Jag är något av en elitist och det händer att jag tycker att det är dags för ett nytt naturligt urval även fast det egentligen inte går ihop med mina socialistiska värderingar. Hur som helst så kräver mitt umgänge i bildat sällskap att jag är påläst. Lägg därtill en stor grad av självkritik och ni förstår att jag även kollar upp mina egna övertyganden;
Häromveckan berättade jag för min yngre broder en anglofil är en person som har ett näst intill sjukt intresse för England och dess kultur. Anglo står ju för England och/eller dess folkslag och ändelsen -fil står för det sjuka intresset. Därefter redogörde jag för en teori (som jag vill minnas att Elston Gunn berättade för mig) om att benämningen homofil försvann i samband med att man upptäckte att homosexualitet inte är en sjukdom. Homofili var alltså en sjukdom där människor har begär gentemot personer av samma kön medan homosexualitet inte är det utan istället en medfödd egenskap av att vilja gnida likadana underreden mot varandra.
Naturligtvis framstod denna teori som något luddig och jag har med hjälp av människans nya bästa vän (nej, det är varken hund eller segway) och började googla för att reda ut skillnaden mellan homofili och homosexualitet och när det man det ena ersatte det andra. Det gick lite halvdant:
NE klargör endast att homofili är en annan - mindre bruklig och ibland nedsättande - benämning på homosexualitet och att ändelsen -fil står för antingen ett stort intresse eller i ord som anger en sexuell inriktning. Jag nöjde mig inte där utan sökte vidare och hamnade på något knepigt men intressant forum där man diskuterade synonymer till begreppen och dess härkomst. Bland annat diskuterades pederasti (sexuellt förhållande mellan en vuxen man och en pojke), sodomi (sexuella handlingar vilka efter religiösa, sociala och juridiska normer ansågs vara "mot naturen") och det numera vedertagna bög vars ursprung är oklart. Tydligen har Killamangiro-favoriten Michel Foucault gett sig in på ämnet lite smått också men hur som helst så fick jag inget bra svar mer än att homosexualitet verkar vara en äldre benämning än homofili (1860-talet vs. 1948). Därmed så kan jag konstatera att jag inte hade rätt men att jag i brist på bevis inte hade fel heller. Möjligtvis kan jag sträcka mig till ett delvis fel. En sak är jag dock helt säker på och det är att Tuppjucks beskrivning av homofil är helt fel;
En homofil är oftast en deltagare från Expedition Robinson eller en HipHopare.Eller?
Homofilism kan förklaras med många ord men den populäraste förklaringen är utan tvekan "George Dubbel-U Buske"
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är hämtad från Vapnets låt Tar tillbaka det.
torsdag 26 mars 2009
Dr. Alban-synd
Det var ett tag sedan man hörde av Dr. Alban. Vad gör han nu för tiden? En Google-sökning senare så besitter jag svaret på frågan och kan nu exklusivt berätta det för er ITHMG-läsare: han idiotförklarar i stort sett Obamas energipolitik och bloggar om andra politiska frågor i inlägg som inte alltför sällan inleds med en bild på ingen mindre än Dr. Alban. Om det är självgott, irrelevant, korkat, humoristiskt eller alltihop på samma gång låter jag er bedöma. Tydligen så släppte han en låt under sensommaren 2008 som har passerat mig - och övriga Sverige? - obemärkt förbi men den 14 augusti så klättrade den tydligen hela vägen upp till sjätte platsen på finländska discolistan. Låten heter I love the 90's och gjordes tillsammans med Haddaway (känd från What is love som Melodifestival-Björn plockade fram ur slaskhinken igen) vilket motiveras med följande rader:
Hur som helst så är det kul att han håller igång Dr. Alban. Denne fantastiska man har gett Sverige så många anekdoter att han till och med krossar vår analfabet till statschef i ämnet. Så många klavertramp, så många knepiga idéer och så många kluriga uttalanden. Om skratt förlänger livet så har Dr. Alban ensam gett mig några extra månader.
Vilken är då min favoritanekdot med denne livsförlängare? Det finns så mycket att välja på att jag nästan svettas av beslutsångest här i soffan. Det är ju lustigt att han som invandrad nigerian med tandläkarlegitimation blivit känd som artist, och med den musik han skapat så är ju det ett mirakel i sig. Alla känner ju till 10 små moppepojkar och felsteget Alla vi vilka båda är skäl nog att ifrågasätta intelligensnivån i Sverige, men det är ingen favoritanekdot.
Att regeringen arrangerade en festival nere i den sydafrikanska staden Soweto i syfte att genomföra en politisk PR-kupp 1999 med Dr. Alban som största dragplåster är bara tragikomiskt. Särskilt då evengemanget endast fick tre betalande åskådare, men det är ingen favoritanekdot.
Det faktum att han alltid lägger papper på toalettbotten innan han gör tvåan för att undvika oljud och vattenstänk i retur är oerhört nöjsamt, men det är ingen favoritanekdot.
Inte ens vetskapen om att han alltid betalar med skrynkliga sedlar när han handlat mat på Konsum är min favoritanekdot så vad kan då det vara? Ni vet den här spalten som alltid finns på Aftonbladets baksida där man ställer en fråga till fyra "vanliga" personer på stan och sedan ringer man upp en mer eller mindre - oftast mindre - känd person. Denna gång var det Dr. Alban som fick äran att vara den mer eller mindre kända personen och frågan som ställdes var "Vad är synd för dig?". Dr. Alban tänkte efter och där de andra svarade otrohet, girighet eller namedropade andra dödssynder så besvarade Dr. Alban frågan på ett mer jordnära och bokstavligt sätt;
Ha det!
// Yeahns
"Dr Alban and haddaway dominated the charts in the 90's. Now they doing a song together to show today's young people how the music should sound."Om det är självgott, irrelevant, korkat, humoristiskt eller alltihop på samma gång låter jag återigen er bedöma. Är det någon mer som vill tillbaka till 90-talet så hänvisas ni till Tyskland - vad annars? - men det rekommenderas inte.
Hur som helst så är det kul att han håller igång Dr. Alban. Denne fantastiska man har gett Sverige så många anekdoter att han till och med krossar vår analfabet till statschef i ämnet. Så många klavertramp, så många knepiga idéer och så många kluriga uttalanden. Om skratt förlänger livet så har Dr. Alban ensam gett mig några extra månader.
Vilken är då min favoritanekdot med denne livsförlängare? Det finns så mycket att välja på att jag nästan svettas av beslutsångest här i soffan. Det är ju lustigt att han som invandrad nigerian med tandläkarlegitimation blivit känd som artist, och med den musik han skapat så är ju det ett mirakel i sig. Alla känner ju till 10 små moppepojkar och felsteget Alla vi vilka båda är skäl nog att ifrågasätta intelligensnivån i Sverige, men det är ingen favoritanekdot.
Att regeringen arrangerade en festival nere i den sydafrikanska staden Soweto i syfte att genomföra en politisk PR-kupp 1999 med Dr. Alban som största dragplåster är bara tragikomiskt. Särskilt då evengemanget endast fick tre betalande åskådare, men det är ingen favoritanekdot.
Det faktum att han alltid lägger papper på toalettbotten innan han gör tvåan för att undvika oljud och vattenstänk i retur är oerhört nöjsamt, men det är ingen favoritanekdot.
Inte ens vetskapen om att han alltid betalar med skrynkliga sedlar när han handlat mat på Konsum är min favoritanekdot så vad kan då det vara? Ni vet den här spalten som alltid finns på Aftonbladets baksida där man ställer en fråga till fyra "vanliga" personer på stan och sedan ringer man upp en mer eller mindre - oftast mindre - känd person. Denna gång var det Dr. Alban som fick äran att vara den mer eller mindre kända personen och frågan som ställdes var "Vad är synd för dig?". Dr. Alban tänkte efter och där de andra svarade otrohet, girighet eller namedropade andra dödssynder så besvarade Dr. Alban frågan på ett mer jordnära och bokstavligt sätt;
"Synd det är när man vill att något ska hända och så händer det inte. Då är det synd."Härmed lanserar jag alltså officiellt det nya uttrycket för synd, ett uttryck som jag visserligen använt till och från de senaste åren men som nu ska bli ett återkommande uttryck i min och er vardagliga vokabulär; Dr. Alban-synd.
Ha det!
// Yeahns
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)