När jag var liten ville jag se ut som Paul Simonon när jag blev stor. Vet inte varför, men jag gissar på att det hade att göra med att jag, pre-tonåren, hade en lika stor glugg mellan tänderna som den store basisten. Lyckligtvis (även om jag på senare år alltmer har kommit att uppskatta en charmig glugg) växte dock min glugg ihop till en dräglig storlek. Med det kanske också Simonon-drömmen försvann.
Dessa tankar snurrade, av någon anledning, runt när jag på skärtorsdagen satt på ett trångt Ryan Air-flyg till Barcelona. Jag spenderade fyra nätter där. I Barcelona. Vädret, som vad jag förstår var fantastiskt i Svedala, var en tung besvikelse. Att behöva traska runt i flera lager på överkroppen och ändå frysa i mitten av april i en medelhavsstad kändes en aning tråkigt. Billig öl räddade dock mig och mina vänner från den värsta kylan (även om jag är sjukt trött på ljus öl).
I Barcelona återfinns ett av mitt hjärtas fotbollslag. Kärleken till klubben dog dock en liten smula när de dryga 56 000 på läktarna (vilket iofs var en riktigt usel siffra med Barca-mått mätt) inte lyckades gasta ur sig en högre volym än när Kubanerna från Örebro luftar sina strupar och gnäller över något domslut.
Min klagan ovan, och vad som komma skall, till trots hade jag en mycket trevlig vistelse (det ska på intet sätt förnekas), men det var en ”detalj” som gjorde mig så oerhört beklämd. I den katalanska huvudstaden sägs det finnas ungefär en miljon papperslösa flyktingar. Det är en oerhörd siffra och går givetvis igen i oändligt många (stor- framförallt) städer.
Att se en kvinna sitta på gatan i trasiga kläder med sitt lilla barn i famnen skar djupa, djupa sår i mitt hjärta. Att se ett litet hjälplöst barn som inte ens kan gå och veta att man inte kan veta någonting alls om vad som ska hända det ens de närmaste timmarna, dagarna, veckorna; om det ska svälta eller frysa ihjäl, om det ska få en sjukdom, men inte behandlas, eller om det mot all förmodan räddas från misären att inte få mat eller tak över huvudet. Detta är givetvis inget nytt eller ovanligt fenomen (eller, bör poängteras, något som jag särskilt anklagar Barcelona, Spanien eller någon form av medelhavskultur för), men jag har aldrig tidigare bevittnat det med egna ögon. Förutom att det gjorde mig så oerhört illa till mods, så gav det mig en påminnelse (som om det egentligen skulle behövas) om hur jävla lyckligt lottad man är och vilken plikt det innebär att hjälpa dem som inte är födda med samma tur…
Det är svårt att avsluta detta inlägg i dur, men jag ska ändå göra ett tappert försök (here we go); Peter Doherty och Carlos Barat delade lägenhet i Bethnal Green och hade en sedvanlig fredagsspelning inför de tjugutal euforiska fans som fick plats i det trånga utrymmet. En tant, med lyckan att bo i samma byggnad, hade dock väckts en gång för mycket av det nattliga ”skränet” (att kalla Libertines’ musik för skränig utan ett citattecken runt adjektivet är ett musikaliskt självmord). Efter att ha misslyckats med att förstöra festen med hjälp av en hammare mot dörren tog hon telefonen till hjälp och ringde polisen. Då dessa bankade på dörren, bytte Peter och Carl, genialiskt och spontant (lite som friidrottsgudinnan Klüft…), musikbit från Time For Heroes till de klassiska raderna:
When they kick at your front door
How you gonna come?
With your hands on your head
Or on the trigger of your gun
…och därmed har ni fått det ultimata beviset för att The Libertines är lika lysande som originalbandet bakom den ack så fantastiska Guns of Brixton (och när ni klickar på länken så inser ni att det finns sämre förebilder än den gode Simonon).
// Killamangiro
Visar inlägg med etikett Peter Doherty. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Peter Doherty. Visa alla inlägg
fredag 17 april 2009
söndag 5 april 2009
Man har så kul med Toffifee
I morse slog den mig igen. Ett slag så hårt att öronen fladdrade i 15 minuter. Åldersparanoian var tillbaka. Jag börjar bli för gammal. Jag orkar inte längre. Att raska rumpa tre gånger på en vecka (söndag, torsdag, lördag) blir för mycket för en i övrigt hurtig 22-åring. Trots detta har jag bestämt att sommaren 2009 ska bli den sommaren jag inte hade som tonåring. Det ska bli en sommar i fritidens tecken (mycket på grund av bristen på andra alternativ). En sommar då det ska stekas och festivalas. En sommar då jag inte är bra för mig själv. Sommaren 2009 har jag dedikerat till de tre S:en; Supa. Svina. Skatteåterbäring.
Jag vet inte hur jag hade tänkt att jag skulle klara av det. Om jag är förstörd efter en vecka där utekvällarna separerats av återhämtningsdagar, hur ska jag då kunna överleva efter en festivalfylla? Eftersom jag nu bejakat min ungdom så antar jag att det är ungdomens naivitet som lyst igenom. Nåväl nu är det som det är och här kommer sommarens festivalplaner:
Peace & Love 22-27 juni - I stort sett bara för Peter Doherty [Dokkerty] och bandet som förenar svensk och brittisk indierock, Razorlight. Annars är det många andra bra artister men de flesta har jag redan sett. Priset är 1 475 :- inklusive camping och serviceavgifter.
Emmabodafestivalen 30/7-1/8 - Festivalen som jag är mest peppad för än så länge. Många intressanta artister som ännu inte fått sitt stora genombrott än och bob hund. När de bokar in artister som Franke, Joel Alme, Skansros och nu senast The Pains Of Being Pure At Heart plus Monde Yeux så känns det som att festivalbokarna läser ITHMG och därför måste jag givetvis dit. Priset är också helt okej (795 :- inkl. camping) och när man tar alkoholbekvämligheten (inga glasflaskor är enda restriktionen) i beaktning så är jag på plats!
Way Out West 13-15 augusti - Självklart ska Sveriges nya festivalgigant besökas även denna sommar. Festivalpasset för 1 390 :- köptes direkt efter första bandsläppet med bland annat Arctic Monkeys, Band Of Horses, Bon Iver och 2007 års bästa spelning Timo Räisänen. När andra släppet innehåller Antony & The Johnsons ackompanjerade av Göteborgs Symfoniker så är förväntningarna skyhöga. Tänk er vad mäktigt när uppemot 65 personer drar på för fullt! Det är också skönt att kunna sova i sin egen säng mellan dagarna.
Här kan ni läsa min summering av fjolårets festival.
Om typ mamma pröjsar biljetten (420 :-) till Törebodafestivalen den 2-4 juli så är det möjligt att även den besöks. När Ace Of Base, EMD och bandet som utnämndes till "Sveriges, nej världens bästa liveband" av en praktikant i lokaltidningen, Rydell & Quick, kommer så måste man ju vara där (eller inte, vilket man vill). Jodå Ulf Lundell, Beach Boys och Sahara Hotnights kommer ju också så helt illa är det inte. Jag försökte förresten prata Howlin' Pelle med de senare på Ritz igår. Det gick sådär.
Det blev ett litet länkmania där men så här ser förhoppningsvis kalendern ut i sommar. Vill ni följa min med på min resa mot ett kortare liv så är det bara att haka på! Om någon festival bara bokade in Vampire Weekend eller återförenade The Strokes så vore det optimalt men likväl så blir det en lajbans sommar detta!
Ha det!
// Yeahns
Gällande rubriken: nej det har man inte, men gott är det!
Jag vet inte hur jag hade tänkt att jag skulle klara av det. Om jag är förstörd efter en vecka där utekvällarna separerats av återhämtningsdagar, hur ska jag då kunna överleva efter en festivalfylla? Eftersom jag nu bejakat min ungdom så antar jag att det är ungdomens naivitet som lyst igenom. Nåväl nu är det som det är och här kommer sommarens festivalplaner:
Peace & Love 22-27 juni - I stort sett bara för Peter Doherty [Dokkerty] och bandet som förenar svensk och brittisk indierock, Razorlight. Annars är det många andra bra artister men de flesta har jag redan sett. Priset är 1 475 :- inklusive camping och serviceavgifter.
Emmabodafestivalen 30/7-1/8 - Festivalen som jag är mest peppad för än så länge. Många intressanta artister som ännu inte fått sitt stora genombrott än och bob hund. När de bokar in artister som Franke, Joel Alme, Skansros och nu senast The Pains Of Being Pure At Heart plus Monde Yeux så känns det som att festivalbokarna läser ITHMG och därför måste jag givetvis dit. Priset är också helt okej (795 :- inkl. camping) och när man tar alkoholbekvämligheten (inga glasflaskor är enda restriktionen) i beaktning så är jag på plats!
Way Out West 13-15 augusti - Självklart ska Sveriges nya festivalgigant besökas även denna sommar. Festivalpasset för 1 390 :- köptes direkt efter första bandsläppet med bland annat Arctic Monkeys, Band Of Horses, Bon Iver och 2007 års bästa spelning Timo Räisänen. När andra släppet innehåller Antony & The Johnsons ackompanjerade av Göteborgs Symfoniker så är förväntningarna skyhöga. Tänk er vad mäktigt när uppemot 65 personer drar på för fullt! Det är också skönt att kunna sova i sin egen säng mellan dagarna.
Här kan ni läsa min summering av fjolårets festival.
Om typ mamma pröjsar biljetten (420 :-) till Törebodafestivalen den 2-4 juli så är det möjligt att även den besöks. När Ace Of Base, EMD och bandet som utnämndes till "Sveriges, nej världens bästa liveband" av en praktikant i lokaltidningen, Rydell & Quick, kommer så måste man ju vara där (eller inte, vilket man vill). Jodå Ulf Lundell, Beach Boys och Sahara Hotnights kommer ju också så helt illa är det inte. Jag försökte förresten prata Howlin' Pelle med de senare på Ritz igår. Det gick sådär.
Det blev ett litet länkmania där men så här ser förhoppningsvis kalendern ut i sommar. Vill ni följa min med på min resa mot ett kortare liv så är det bara att haka på! Om någon festival bara bokade in Vampire Weekend eller återförenade The Strokes så vore det optimalt men likväl så blir det en lajbans sommar detta!
Ha det!
// Yeahns
Gällande rubriken: nej det har man inte, men gott är det!
måndag 9 mars 2009
Tack...
… familjen Bernadotte för att ni gör mitt och alla andra svenskars liv så oerhört mycket mer innehållsrikt. Det är genom att leva genom er som jag klarar min vardag. Inte nog med att ni så rättvist och välförtjänt föds in i rikedom – ni umgås även med så mysiga människor från Sveriges alla hörn och samhällsklasser. De senaste åren har pappa Bernadotte haft kloka synpunkter om allt från Brunei till vargjakt och på senare tid har ni dessutom visat upp en alldeles fantastisk spontanitet och värme i anslutning till, vad som måste vara, 2009-års stora happening. Tack familjen Bernadotte!
… Adam Sandler, Rob Schneider och alla andra fantastiska komiker av den humorskolan, vilken på ett högst subtilt och intellektuellt vis, helt fri från ”under bältet”-skämt, roar och charmar mig. Filmer med dessa skådespelare i huvudrollen brukar ge mig kramp i buken av alla skrattanfall. Jag rekommenderar samtliga deras filmer varmt. Tack Adam Sandler och Rob Schneider!
… datarösten i alla extraordinärt vackra, briljanta låtar som värmer och smeker mitt musiköra. Du har förmågan att sätta pricken över i:et, du är grädden på moset, löken på laxen och den som med len stämma gjort 100%iga låtar 110%iga. Jag tänker här exempelvis på låtar som Lady Gagas ”Poker Face”, Lorentz & M. Sakarias’ ”Mayhem” och Chers ”Believe”. Tack datarösten!
… fotbollsdomaren Martin Hansson för att du leder och dömer matcher med en avslappnad, vänlig, kommunikativ inställning. Det känns så skönt att du inte känner behov av att visa dig på styva linan, utan har en naturlig auktoritet i ditt utövande. Jag ser verkligen fram emot att se dig på Stockholm Stadion i år, liksom alla andra år, då du har en viss förkärlek för denna arenas hemmalag. Det har aldrig slagit mig att du, i ditt rörelsemönster och i din hållning, påminner om den gamle skojaren Adolf Hitler. Tack Martin Hansson!
… Melodifestivalen för att det, kort och gott, är kvalitet rakt igenom. Jag tycker att det är så skönt och nödvändigt att vi skattebetalare bidrar till att purfärska artister som inte är i behov av någon uppmärksamhet och inte heller börjar få slut på pengar (ex. Lili och Susie) samt gamla, artisträvar som har fått slita för brödfödan och sitt kändisskap och inte horat runt på diverse mysiga, icke-kommersiella evenemang som Let’s Dance och Idol (ex. EMD, Måns Zelmerlöw), att vi skattebetalare bidrar till att hålla igång eller väcka liv i dessa karriärer gör mig alldeles varm inombords. Det är verkligen det vi bör lägga våra slantar på. Ner med andra SVT-satsningar, skit som Upp till kamp, De halvt dolda och alla helt ointressanta dokumentärer. Hade det inte varit för Melodifestivalen hade jag aldrig betalat min TV-avgift. Tack Melodifestivalen!
… kung Bore för att du existerar och dessutom med sådant eftertryck. Hade det inte varit för dig hade jag aldrig klarat av att bo i Sverige tolv månader om året. Du gör mig aldrig deprimerad. Du ger mig aldrig ångest. Du gör mig hel. Tack kung Bore!
… Konami för att ni verkligen lyckades med ert ”Become a Legend”-läge på Pro Evolution Soccer 2009. Jag har de senaste dagarna inte ägnat en sekund åt att bli frustrerad över medspelarna, vilka är helt fantastiska på att slå bra passningar och ta kloka beslut. Tack Konami!
… för att Ni, till sist, lyssnar på mitt råd och inte lyssnar på Peter Dohertys nya singel ”Last Of The English Roses” eller köper hans skiva Grace/Wastelands, vilken släpps 18/3. Det är, liksom allt annat han gjort, bara ogenomtänkt skräp. Tack!
// Killamangiro
… Adam Sandler, Rob Schneider och alla andra fantastiska komiker av den humorskolan, vilken på ett högst subtilt och intellektuellt vis, helt fri från ”under bältet”-skämt, roar och charmar mig. Filmer med dessa skådespelare i huvudrollen brukar ge mig kramp i buken av alla skrattanfall. Jag rekommenderar samtliga deras filmer varmt. Tack Adam Sandler och Rob Schneider!
… datarösten i alla extraordinärt vackra, briljanta låtar som värmer och smeker mitt musiköra. Du har förmågan att sätta pricken över i:et, du är grädden på moset, löken på laxen och den som med len stämma gjort 100%iga låtar 110%iga. Jag tänker här exempelvis på låtar som Lady Gagas ”Poker Face”, Lorentz & M. Sakarias’ ”Mayhem” och Chers ”Believe”. Tack datarösten!
… fotbollsdomaren Martin Hansson för att du leder och dömer matcher med en avslappnad, vänlig, kommunikativ inställning. Det känns så skönt att du inte känner behov av att visa dig på styva linan, utan har en naturlig auktoritet i ditt utövande. Jag ser verkligen fram emot att se dig på Stockholm Stadion i år, liksom alla andra år, då du har en viss förkärlek för denna arenas hemmalag. Det har aldrig slagit mig att du, i ditt rörelsemönster och i din hållning, påminner om den gamle skojaren Adolf Hitler. Tack Martin Hansson!
… Melodifestivalen för att det, kort och gott, är kvalitet rakt igenom. Jag tycker att det är så skönt och nödvändigt att vi skattebetalare bidrar till att purfärska artister som inte är i behov av någon uppmärksamhet och inte heller börjar få slut på pengar (ex. Lili och Susie) samt gamla, artisträvar som har fått slita för brödfödan och sitt kändisskap och inte horat runt på diverse mysiga, icke-kommersiella evenemang som Let’s Dance och Idol (ex. EMD, Måns Zelmerlöw), att vi skattebetalare bidrar till att hålla igång eller väcka liv i dessa karriärer gör mig alldeles varm inombords. Det är verkligen det vi bör lägga våra slantar på. Ner med andra SVT-satsningar, skit som Upp till kamp, De halvt dolda och alla helt ointressanta dokumentärer. Hade det inte varit för Melodifestivalen hade jag aldrig betalat min TV-avgift. Tack Melodifestivalen!
… kung Bore för att du existerar och dessutom med sådant eftertryck. Hade det inte varit för dig hade jag aldrig klarat av att bo i Sverige tolv månader om året. Du gör mig aldrig deprimerad. Du ger mig aldrig ångest. Du gör mig hel. Tack kung Bore!
… Konami för att ni verkligen lyckades med ert ”Become a Legend”-läge på Pro Evolution Soccer 2009. Jag har de senaste dagarna inte ägnat en sekund åt att bli frustrerad över medspelarna, vilka är helt fantastiska på att slå bra passningar och ta kloka beslut. Tack Konami!
… för att Ni, till sist, lyssnar på mitt råd och inte lyssnar på Peter Dohertys nya singel ”Last Of The English Roses” eller köper hans skiva Grace/Wastelands, vilken släpps 18/3. Det är, liksom allt annat han gjort, bara ogenomtänkt skräp. Tack!
// Killamangiro
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)