Aldrig fouca upp

Yeahns nämnde uttrycket ”fucka upp” häromveckan. I min studiekrets (vilken består av mig och en till) har denna dag ett liknande uttryck, anspelat på Jens Lapidus’ boktitel, dykt upp; ”aldrig fouca upp”. Detta refererar till den franske filosofen Michel Foucault, vilken i sin Diskursens ordning inleder med följande citat:

Jag skulle ha önskat att jag oförmärkt kunde glida in i det anförande jag håller idag, liksom in i alla dem jag kanske i åratal framöver kommer att hålla här. Hellre än att ta till orda ville jag vara innesluten av orden och buren långt bortom varje möjlig början. I samma ögonblick som jag började tala ville jag upptäcka en namnlös röst som sedan länge föregick mig; då hade det räckt om jag fogade in mig, fullföljde meningen och installerade mig i dess pauser utan att någon lade märke till det – som om den genom ett ögonblicks tystnad gav mig ett tecken. Ingen början skulle finnas då, och istället för att vara den som talet kommer från skulle jag, såsom av en slump, ha hamnat i dess väg – ett litet tomrum, den punkt där det skulle försvinna.

Jag skulle kanske (jag vet ärligt talat inte) vilja anse att det är en förjävla bra och intresseväckande inledning, men jag kan inte förmå mig till att tycka det. Inte när man vet att man måste förstå vad han egentligen menar i detta stycke och i de resterande sextio sidorna i boken plus ytterligare ett par hundra sidor till denna veckas inlämningsuppgift (magisternivå är ett jävla slit, om jag får gnälla lite). Att ”aldrig fouca upp” innebär att aldrig bli pretentiös eller äckligt överambitiös – att ta livet med en klackspark.

Det kan vara ett ganska bra rättesnöre för en stiff snubbe som jag. Idag hindrade det mig (det och lite till, bl.a. att det var ett väldigt trevligt mail jag fick och det faktum att jag försöker leva efter Stefan Einhorns hjärnkirurgi i ”Konsten att vara snäll”) från att inte besvara en avslagen arbetsansökan som innehöll orden ”ha en toppen dag” med ett mail där jag beskrev att jag ändå inte skulle vilja jobba för någon som ”fel aktigt sär skriver ord”. Jag foucade således inte upp och jag betedde mig alltså inte heller som ett svin…

”Diskursens ordning” är, anyway, anyhow, anywhere, Foucaults installationsföreläsning vid Collège de France. Tydligen skulle man ha varit där eftersom den, enligt baksidan på boken, ”uppenbart… markerar en brytning i Michel Foucaults filosofi…” där ”…för första gången hans ’arkeologiska’ metod konfronteras med den ’genealogiska’”, men jag vete fan. Han var ju (enligt den alternativa tolkningen, där att ”aldrig fouca upp” innebär att inte vara stökig) uppenbart jävligt berusad/påtänd, vilket oftast innehåller ett visst mått av underhållning, men det kan ju samtidigt också vara fruktansvärt pinsamt – att i sin installationsföreläsning börja svamla om ”namnlösa röster” och att dyka upp i meningars tomrum. Nä du Michel (om det inte hade varit för att du kolavippa); gör om, gör rätt.