Revolution Rock

När jag var liten ville jag se ut som Paul Simonon när jag blev stor. Vet inte varför, men jag gissar på att det hade att göra med att jag, pre-tonåren, hade en lika stor glugg mellan tänderna som den store basisten. Lyckligtvis (även om jag på senare år alltmer har kommit att uppskatta en charmig glugg) växte dock min glugg ihop till en dräglig storlek. Med det kanske också Simonon-drömmen försvann.

Dessa tankar snurrade, av någon anledning, runt när jag på skärtorsdagen satt på ett trångt Ryan Air-flyg till Barcelona. Jag spenderade fyra nätter där. I Barcelona. Vädret, som vad jag förstår var fantastiskt i Svedala, var en tung besvikelse. Att behöva traska runt i flera lager på överkroppen och ändå frysa i mitten av april i en medelhavsstad kändes en aning tråkigt. Billig öl räddade dock mig och mina vänner från den värsta kylan (även om jag är sjukt trött på ljus öl).

I Barcelona återfinns ett av mitt hjärtas fotbollslag. Kärleken till klubben dog dock en liten smula när de dryga 56 000 på läktarna (vilket iofs var en riktigt usel siffra med Barca-mått mätt) inte lyckades gasta ur sig en högre volym än när Kubanerna från Örebro luftar sina strupar och gnäller över något domslut.

Min klagan ovan, och vad som komma skall, till trots hade jag en mycket trevlig vistelse (det ska på intet sätt förnekas), men det var en ”detalj” som gjorde mig så oerhört beklämd. I den katalanska huvudstaden sägs det finnas ungefär en miljon papperslösa flyktingar. Det är en oerhörd siffra och går givetvis igen i oändligt många (stor- framförallt) städer.

Att se en kvinna sitta på gatan i trasiga kläder med sitt lilla barn i famnen skar djupa, djupa sår i mitt hjärta. Att se ett litet hjälplöst barn som inte ens kan gå och veta att man inte kan veta någonting alls om vad som ska hända det ens de närmaste timmarna, dagarna, veckorna; om det ska svälta eller frysa ihjäl, om det ska få en sjukdom, men inte behandlas, eller om det mot all förmodan räddas från misären att inte få mat eller tak över huvudet. Detta är givetvis inget nytt eller ovanligt fenomen (eller, bör poängteras, något som jag särskilt anklagar Barcelona, Spanien eller någon form av medelhavskultur för), men jag har aldrig tidigare bevittnat det med egna ögon. Förutom att det gjorde mig så oerhört illa till mods, så gav det mig en påminnelse (som om det egentligen skulle behövas) om hur jävla lyckligt lottad man är och vilken plikt det innebär att hjälpa dem som inte är födda med samma tur…

Det är svårt att avsluta detta inlägg i dur, men jag ska ändå göra ett tappert försök (here we go); Peter Doherty och Carlos Barat delade lägenhet i Bethnal Green och hade en sedvanlig fredagsspelning inför de tjugutal euforiska fans som fick plats i det trånga utrymmet. En tant, med lyckan att bo i samma byggnad, hade dock väckts en gång för mycket av det nattliga ”skränet” (att kalla Libertines’ musik för skränig utan ett citattecken runt adjektivet är ett musikaliskt självmord). Efter att ha misslyckats med att förstöra festen med hjälp av en hammare mot dörren tog hon telefonen till hjälp och ringde polisen. Då dessa bankade på dörren, bytte Peter och Carl, genialiskt och spontant (lite som friidrottsgudinnan Klüft…), musikbit från Time For Heroes till de klassiska raderna:

When they kick at your front door
How you gonna come?
With your hands on your head
Or on the trigger of your gun

…och därmed har ni fått det ultimata beviset för att The Libertines är lika lysande som originalbandet bakom den ack så fantastiska Guns of Brixton (och när ni klickar på länken så inser ni att det finns sämre förebilder än den gode Simonon).

// Killamangiro