Traditionalist? Javisst!

Jag delar förvisso inte Yeahns’ situation om ensamhet denna dag, men tänker likförbannat inte göra denna dag till någon speciell.

Jag är traditionalist. Alla festdagar som kapitalismens lobbyister har infört (ex. Alla hjärtans dag och Halloween) antifirar jag. Vi har sedan gammalt fettisdagen och allhelgona; dagar som minner om vår historia. De är inte påhittade av några jänkare som vill dra in extra cash på folks imaginära behov av att köpa krafs.

Idag ska jag, till min sambos stora glädje, spela nedanstående låtlista, rapa högt, smula ner golvet, dricka öl och kolla på fotboll. Inget jävla påhitt av kommersialismens propagandastyre ska påtvinga mig ett kärleksfullt beteende.

Puss & kram!

// Killamangiro

Integritet, Kapitalism, Konservatism, Kärlek

Bra på riktigt

Eftersom det efterfrågades så kommer här nu en lista på de inte bara fem utan tjugo bästa "gråtlåtarna" och den 20 januari visade sig vara 2010's första julafton. Efter motiveringen "Sådana som man, när man hör dem, måste lägga sig på sängen och hulka ett tag när man hör för de är så fina?" har låtarna valts ut med det lilla undantaget att jag har en utväxt där benen slutar (så "lilla undantaget" är nog inte rätt ordval) och därför gråter eller hulkar jag inte (såvida det inte har med fotboll att göra, såklart), men likväl förstår jag innebörden och har plockat ut tjugo låtar som man nästan måste sluta ögonen till och bara lyssna, njuta och låta tankarna fara iväg. Låtar som kort och gott är bra på riktigt. Nog tjatat, här kommer listan från plats 20 och neråt:

20. Du e för fin för mig - Dungen
19. Ocean of noise - Arcade Fire
18. Bluish - Animal Collective
17. Broken promise land - Weeping Willows
16. Hoppípolla - Sigur Rós
15. Dreams come true girl - Cass McCombs
14. This modern love - Bloc Party
13. Bara ett fån gör så mot sig själv - Moneybrother
12. Precis som Romeo - Håkan Hellström
11. No one's gonna love you - Band Of Horses
10. Det du glömt minns han som älskar dig - Almedal
9. Accident - Speedmarket Avenue
8. Always see your face - Love
7. Stackars Jack - Ulf Lundell
6. Men bara om min älskade väntar - Nationalteatern
5. New Slang - The Shins
4. Fulla för kärlekens skull - Eldkvarn
3. För sent för edelweiss - Håkan Hellström
2. Brännö serenad - Håkan Hellström
1. Alone again or - Love

De flesta låtarna bör ni känna igen, om inte annat härifrån. Jag letade länge efter någon låt av Belle & Sebastian eller Bon Iver men de höll inte hela vägen. Några fler äldre låtar borde nog ha kommit med också men jag är osäker på vilka. Känn er fria att lyncha mig!

Jag skippade att länka till varje låt och lämnar er istället med dessa två länkar:
Listan på Spotify (utan New slang och Accident och med en kortare version av Det du glömt minns han som älskar dig)
Listan i mp3-format

Ha det!
// Yeahns

PS. Almedal släpper förresten sitt andra album den 3 februari. Till Kyrkogården går att förbeställa här! DS.

Reevolution

I ett par veckor har jag funderat på det här med raggarsträng, ni vet den där längan av grovt hår mellan naveln och pubishåret på män. Vad är den till för egentligen? Vad är dess syfte? Antagligen härrör den från tiden då vi gick omkring med böjda ryggar och plockade löss från varandra för en sisådär 25 millar år sedan då vi behövde ha våra kroppar täckta med hår för att värma oss (alternativt att Adam helt enkelt sket i att raka sig). Jag tycker ändå att evolutionen borde ha löst det här med kroppshår vid det här laget. Vi behöver inte hår längre för de allra flesta av oss bär kläder.

Trots detta så kvarstår raggarsträngen utan tillföra något vettigt, eller? Det kanske är en bra grej vid förspel för blinda? Raggarsträngen är ett substitut för punktskrift vid intimare stunder, en ledsagare av hår. Jag ska exemplifiera med ett poteniellt fall:
En man har en blind kvinna (kanske är de båda blinda, vad vet jag?) över på besök. De har varit vänner ett tag men blir allt mer intima med varandra. Lite oskyldigt letar sig kvinnans hand in under mannens tröja och hon smeker och kittlar honom lite försiktigt. Plötsligt känner hon en led av hårstrån under hennes mjuka hand. Paret fryser till is och i fjärran hör de skallet från ensam hund. Det är här som gränsen mellan vänskap och kärlek går. Kvinnan förstår genast att hon ankommit till känsliga trakter och likt en knarksmugglare med en kokainfylld kondom i röven väntar hon spänt på avslag eller tillträde till önskad mark.

Raggarsträngen fungerar alltså som en slags tull, en pubistull med förbudskyltar mot vassa föremål, eld, syra, penis och ett ilsket humör. Här får endast resenärer med goda avsikter passera. Så måste det vara! Några andra anledningar kan jag inte ens föreställa mig. Varför raggarsträngen kvarstått över alla årtionden beror alltså på att evolutionen ville vara lite schysst mot blinda.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt från Mattias Alkberg BD.

Kärlekens språk

Ni som följer den här bloggen - och det gör ni väl? - har fått veta att jag uppskattar söta flickor som ackompanjerad av någon slags melodi låter sin pipa höras. Nu är det en pianoplinkande liten sak från Kanada som dragit till sig min uppmärksamhet:


Coeur De Pirate - Comme des enfants (som barnen)

Béatrice Martin är flickan som trots sitt osexiga efternamn får mitt gillande och det under artistnamnet Coeur De Pirate. Hennes texter har jag inte hunnit sätta mig in i än men ärligt talat så bryr jag mig inte, ty franska har alltid varit det språk som jag anser vara världens vackraste och när det framförs likt ovan så rycker det nästan till i byxan på mig.

Ha det!
// Yeahns

Have you ever fallen in love with someone you shouldn't have?

Det första som mötte mina ögon idag var dagens GP som låg på golvet med baksidan uppåt. Längst ner fanns en annons med texten "Du är inte ensam om du är singel. Just nu har vi drygt 300 kvinnor över 55 år i Västra Götaland som söker sällskap." och sedan hänvisades man till GP's egen datingsida. Min spontana reaktion var att ge ifrån mig ett ljudligt "Jadå!" som förhoppningsvis väckte min granne ur sin msnljudsdröm. Det finns alltså hopp för mig där ute. Nej så illa är det givetvis inte men med tanke på vad det är för kvinnor som jag blir förtjust i så borde jag kanske börja oroa mig. Det är nämligen inga "vanliga" tjejer i min omnejd som får det att pirra sådär oskuldsfullt i magen på mig. Istället har Annika Norlin, France Gall och Those Dancing Days-Linnéa fått min beundran på distans, alla duktiga sångerskor med trivsam musik i bakgrunden. Den listan har nu fått tillskott av inte mindre än nio fagra damer, alla från samma grupp.

Nouvelle Vague är ett bandprojekt som initialiserades av två franska herrar som ville producera några av deras favoritlåtar från tidigt 80-tal i helt ny tappning. Tillsammans med ett antal punk- och new waveklassiker - såsom Love will tear us apart och Guns of Brixton - gick de in i studion och ut kom ett album där låtarna istället influerats av jazz, bossa nova och karibisk pop. Som om inte det vore förändring nog så blev varje låt insjungen av unga fransyskor som med sin franskdialektala engelska får en röst så sexig att bordet lyfter. Det är dessa röster som är anledningen till min förälskelse.
Melodierna är egentligen ganska enkla och får mig att tänka på när man som liten satt med en syntheziser, tryckte in bossa nova-knappen och sedan "lurade" mormor att det var en själv som spelade genom att slå på tangenterna. Men ändå är det en så fantastiskt vacker loungemusik att jag ibland tror att jag är statist i ett mingelparty under en Bond-inspelning. Mina mjukisbyxor avslöjar dock alltid min verklighetsflykt.
Första albumet släpptes 2004 och den efterföljande succén ledde till ytterligare en skiva 2006. På andra plattan gick man lite längre in på åttiotalet och gjorde bland annat om Yazoos - tyvärr - odödliga låt Don't go och gav sig även på lite The Smiths. På cd nummer två finner man även min nya favoritcover där The Buzzcocks gjort originalet:


Nouvelle Vague - Ever fallen in love

Nouvelle Vague betyder förresten mycket passande New Wave på engelska och Bossa Nova på portugisiska.

Ha det!
// Yeahns

PS. Apropå mitt Glory Holes-inlägg så vore detta kanske intressant? DS.

Rubriken ska ni vid det här laget veta var den kommer ifrån.

Uppfostrans profiler

Som ni kanske läst och/eller förstått så är inte jag - eller någon av de övriga ITHMG-medlemmarna för den delen - uppväxt i den ort jag nuvarande bor på och därför tänkte jag berätta lite om de samhällen som världen kretsade kring mina 19 första levnadsår. Eftersom jag redan har skrivit några mindre hemtraktsvänliga texter tidigare så väljer jag att redigera dem lite för att sedan publicera dem på nytt. Ungefär som när någon dammade av Morgan Alling och ställde honom framför kameran igen. Om det är bra eller dåligt låter jag er bedöma.
Ni som hängt med sedan min förra blogg kanske känner igen de större delarna och tycker att det är förbannat dåligt av mig att tillämpa copy-paste (när ska vi få ett eget ord för detta fenomen?). Jag skäms lite men jag - liksom ni - får leva med det.

-------------------------------------------

Älgarås - orten som uppfostrade mig. Om du inte känner till samhällets geografiska plats så finns det ingen anledning att skämmas. Det är knappt mer än en avfart på vägen mellan två andra orter som Lantmäteriet nästan missade (Töreboda och Hova). Stadskärnan utgörs av parkeringen till Handlar'n (på min tid var det ICA Nära som gällde) och i ena änden finns det en numera nerlagd klädbutik. En gång fanns även en Uno-x-mack men nu kränger "Arslet" bilar och andra åkdon där istället. Radhusområdet kallar man för "Beverly Hills" men är föga förvånande inte av samma standrad som LA-versionen. Det bor högst 250 människor i Älgarås och jag säger som Plura sjunger i Eldkvarns utomordentliga musikstycke Fulla För Kärlekens Skull; "Guds ära till de som stannar och bär de döda till sin grav". Där har ni bakgrundshistorien och nedan presenteras några av de invånare som kommit, gått och stannat kvar:


Alla samhällen har dem men det är i de mindre orterna som de sticker ut. Det pratas om dem men sällan med dem. De är knepiga personer med ett säreget utseende och med udda vanor, de så kallade originalen. Här är min lista sorterad efter kronologisk ordning som de blivit en del av mitt liv:

5-10 år gammal: Arvid var en snäll man i 30-40-årsåldern som inte gjorde en fluga förnär. Det han istället gjorde var att stå på huvudet utanför ICA. Han hade nämligen en väldigt platt skalle som var exemplarisk för att hålla uppe en hel kroppsvikt emot asfalten. Ibland kunde han stå och balansera i flera minuter.
Grejen med Arvid var att allt inte stod rätt (om man med "rätt" menar att man ska vara som alla andra) till där uppe, eller nere i hans fall. Pantautomaten tog inte emot alla burkar även fast man kanske kan säga att han var pantad.
Jag brukar tänka på Arvid när jag hör någon varna sin unge med meningen "Akta så att du inte står på huvudet och slår dig". För Arvid har det aldrig varit något problem.

6-11 år gammal: Kattmannen var den person som flest rykten florerade omkring. Han var regionsordförande i De Underligas Förening (behöver jag tillägga att föreningen inte finns på riktigt?) i Älgarås. Han bar mörkgröna gummistövlar, en beige rock, en mössa med öronlappar, ett långt skägg och en radio. Ibland fanns även en katt i hans famn. Det ryktades att han hade 15 katter men få visste säkert.
Han var en mystisk man och av barn bemöttes han av fruktan. Då och då kunde man möta honom springandes iförd ovan nämnda "joggingdress". Det här med shorts, t-shirt och löpardojor var inte riktigt hans grej. Vissa sena nätter kunde man se honom dansa till radions östeuropeiska folkmusik utanför den nerstängda banken.
Efter några år flyttade han och lämnade kattskit och ett sunkigt hus efter sig. Lars var hans namn.

16-19 år gammal: På väg till min busshållplats promenerade jag alltid förbi ett radhusområde för seniorer. Vissa tidiga morgnar stod en nyvaken dansk gubbe och spanade ut på mig och världen från sitt sovrumsfönster. Inga fel i det mer än att han sov naken och stod således i bara mässingen när han beaktade dagens vaknande. Lyckligtvis satt fönstret i midjehöjd på honom så jag slapp skymta hårig manskorv. Eller om det var hans välfyllda buk som skymde sikten, jag vet inte. Bilderna är turligt nog vaga. Jag såg dock en jätteröv vandra genom rummet någon enstaka gång.
I vintertid besvarades hans tittande emellanåt av snöbollar. "Blottardansken" kallar jag honom.

C'est tout! Någon annan gång kanske jag berättar om skummgummilandet som Benet Olssons liga brände ner men för idag får det räcka.

Ha det!
// Yeahns

PS. Sedan gårdagens Popcirkus så har jag gått och "kärat ner mig" i Those Dancing Days sångerska. Om det nu var någon som ville veta? DS.

Nattklubb vs Parmiddag?

facebook är ju populärt i dessa tider då finanskrisen skapar fritid och vädret gör inomhusaktiviteter legitima. Jag noterade att pappas sambo med sina nyss fyllda 50 såg till att även hon hade en egen sida att greja med. Varför undrar man men antagligen är det för att utan facebook existerar man ju inte, eller hur? Men det är inte den rådande facebook-hysterin (som visserligen var ännu värre förra året) jag ska skriva om. Det är tvåsamhet som är ämnet för dagen.
Jag lade nämligen märke till att det går att "ge tummen upp" när ett par gör sin relation officiell på facebook, men inte när en vän brutit upp med sin partner. Varför inte? Varför uppmuntrar facebook tvåsamhet men inte ensamhet? Det är ju just singelskapet som jag kan tänka mig att uppmuntra. Visst, självklart är det trevligt att min polare hittat en flicka som han trivs med - så känslokall är jag inte - men blir det roligare för mig? Är det något jag vill ge tummen upp?

Av två anledningar skulle jag vilja höja min tumme för vännens singelinträde. För det första så är singlar så mycket roligare - och mer lättillgängliga - att umgås med. Det är liv, fart, förväntningar och alkohol i mängder för i min ålder går det inte att roa sig utan alkohol, eller hur? Det existerar en "Kör bara"-mentalitet där man har mer att vinna än att förlora och man spelar efter oddsen som ges.
För det andra - och främsta - så tror inte jag på ungdomskärlek och med det menar jag kärlek innan båda parterna fyllt 25 år. Det är först då som man är hyfsat på det klara med vad man vill syssla med i resten av sitt liv och karriärsbanan är vald. Om man är "fast" i ett förhållande så finns det en risk att man inte kan utvecklas som individ utan endast som ett par. Det kan väl vara trevligt det med men är det livsförverkligande? Om en vill plugga i Umeå medan en annan vill testa livet i Frankrike vad händer då? Ska man göra slut? Distansförhållvetet (Göteborg, klappa händerna!)? Ska en ge upp sin dröm eller kanske båda i och med en kompromiss som ingen är nöjd med men man bor åtminstone ihop? Ett år senare har man gjort slut och båda ångrar sig bittert, eventuellt. Att bli begränsad i partnerskap är något jag räds, särskilt under tiden som jag försöker "hitta mig själv". Som Babian så genialt sjunger: "Nu är jag lika nollställd som en bäddad säng. Hundra år av tvåsamhet har gjort mig bäng".

Det är mycket möjligt att det här är en efterhandskonstruktion i ett försök att övertala mig själv att jag valt rätt bana. Det är först nu på senare år som jag intresserat mig för kvinnan. På den tiden som tjejerna i klassen fyllde sina BH's med bomull fanns det intressantare saker som fotboll och innebandy. Detta innebar att jag trots min hyfsade klubblojalitet misstänktes spela för det andra laget av somliga släktingar. Det tar jag dock som en komplimang då fördomen om att endast homosexuella bryr sig om sina utseenden är relativt utbredd i mina hemtrakter.
Trots detta står jag nog fast vid min åsikt och Albertazzi, Killamangiro eller någon annan får gärna rätta mig om jag har fel men det känns som att ungdomskärlek bara är till för att öva på sina känslor och kroppar, ge dem en första rond. Sedan kan man klamra sig fast vid sin livskamrat på en lite stabilare grund.

Medan jag håller på och cementerar fast ett liv som singel de närmsta åren så kan jag lika gärna berätta att jag inte gillar barn. Jag är lagom glad just nu när grävmaskinen bygger ut lekplatsen utanför mitt fönster klockan åtta varje vardag. I ungefär tre sekunder hoppades jag att de fixade en beachvolleyplan men sen stod det klart för mig; självklart ska ungarna ha en större lekplats även fast de har lika roligt - om inte roligare - med en pinne i skogen. Bikiniligan vs Barnvagnsmaffian 0-1.

Det är mycket möjligt att jag ändrar mig med tiden och givetvis är jag öppen för den rätta i detta nu. För att slutligen visa att jag har någon röd färg i hjärtat överhuvudtaget så bjuder jag på världens just nu vackraste låt, såväl musikaliskt som textuellt:


Band Of Horses - No One's Gonna Love You

Ha det!
// Yeahns