Kosher

Filmfestivalinvigning igår. Blött, folkat och tillfällig lycka. Många bra spelningar även fast jag mest stod och gapade låttitlar. Jag var tydligen aldrig nöjd. Pratade med Martin Elisson också och frågade varför Hästpojkens slutspår alltid är så fantastiska. Han tackade och klappade mig på axeln. Jag tror inte att han hörde vad jag sade. Han var nog ännu fullare än mig.

Fick även erfara att mina ben är snabbare än bussen och att man kan riva sönder hakan på stelfrusen snö. Märkligt.

Annat hände också. "Du vet att jag är jude va?" sade hon och sedan fick jag gå, trots min nya fluga. Jag har aldrig förstått mig på religion.

Ha det!
// Yeahns

PS. Inspirerad av omnämnde Martins blogg så författade jag nu ett inlägg av mer direkt, rak karaktär utan omsvävningar och korrekt meningsuppbyggnad. Jag vet inte riktigt om jag gillar det men det var rätt smidigt. Omväxling förnöjer om inte annat. DS.

Vänner och fiender

Det finurliga med saker som Yin & Yang är att de båda har en roll att spela, ytterligheter behövs för att vi ska kunna uppskatta något riktigt mycket. Utan Yin finns ingen kyla och utan kyla så skulle vi inte kunna känna den värme som Yang påstås alstra. Har vi inget att jämföra med så är inte värmen varm längre, den är normal.

Med anledning av ovanstående hobbyfilosofiska dravelresonemang utlyser jag härmed önskan om att få en ovän så att jag kan värdesätta de vänner jag har ännu mer. Inte för att jag har tappat smaken för mina vänner utan bara för att kunna öka på pluskontot. Vore inte det härligt? Jag har aldrig haft en riktig ovän. Visst finns det folk jag ogillar men det är inte så att jag inte klarar av att hålla masken vid oangenäma sammankomster. Jag vill ha en ovän som lockar fram vrede och raseri inom mig, någon som får mig att tugga fradga, en person som vid varje påträffande lockar fram dispyter på gränsen till uppkavlade ärmar. Någon som man genuint avskyr, och det ska vara ömsesidigt.
Sedan kan vi försöka fixa fram en ovän-applikation på facebook där alla ens ovänner kan listas, ovänner som man sedan kan pokea och tagga fula och pinsamma bilder eller photoshopmontage på. Är det bara jag som är lockad?

Helst vill jag ha en ovän som jag tyvärr träffar ofta och som jag måste ha hjälp av emellanåt (det spär på avskyn). Ungefär som Seinfeld och Newman, Stålmannen och Lex Luthor (eller?) eller EU's medlemsländer. Någon som besitter vissa kvaliteter som jag saknar som krävs för att reda ut ett problem. Det måste vara så otroligt frustrerande - och förnedrande - att behöva be sin ärkefiende om hjälp så att denne sedan får överhanden på en. Riktigt så att man går omkring och grymtar i flera dagar både före och efter. Jag vill känna den känslan. Känslan av försvinnande värdighet och nederlag. Nu har jag det så trivialt och bra att det börjar bli tråkigt, så...vill du bli min ovän?

Ha det!
// Yeahns

PS. Idag fyller ITHMG-bloggen 1 år, typ i alla fall. Det första inlägget publicerades den 10 januari men det var den 12 som var det egentliga lanseringsdatumet. Det har gått lite upp och ner med både läsare och aktiva skribenter (vi peakade antal besökare någon runt april tror jag och då var engagemanget kring skribenterna helt okej) men med förhoppningar om en bättre framtid (och möjligheten att kanske få läsa något som inte är signerat Yeahns här) så fortsätter vi tills vi(/jag) ledsnar! DS.

Rak som en pil

Är det bara jag eller blir man oerhört trött i huvudet av blåst och regn i ur och skur? Hur som helst så blir undertecknad det - vilket kanske syns på bloggen - och i väntan på en utvilad hjärna, skrivlust och/eller fysisk anpassning så dränker jag mitt sinne med den i mitt tycke bästa låten just nu; Parker Lewis med Love Antell - Ingen så blå.

Det var den fina bloggen Kamratskap Rock som först gjorde mig medveten om låten men det är först nu när höstmörkret anlänt som jag tagit mig tid att lyssna. EP'n innehållandes ovan nämnda kärleksförklaring till rött heter Rak Som En Pil och släpptes den 16 september av skivbolaget Mad For It - vilket är ännu ett av de här sköna små prestigelösa bolagen som gärna delar med sig av sin musik - och finns att dra hem i sin helhet här. Parker Lewis som egentligen lyder under namnet Emil Johansson har på denna EP fått hjälp av ingen mindre än hela Sveriges Love Antell (de har ju blivit rätt stora i år Florence Valentin och det är också deras största nackdel; att så många - som egentligen inte bryr sig - gillar dem) och samarbetet låter fantastiskt! Så i väntan på bättre tider, gräv ner er i rödfärgad misär.

Ha det!
// Yeahns

Slagen av solen

I dessa tider när solen gassar konstant och när Gyllene Tider är ett återkommande inslag på radion så blir man helt matt. Det är så att man försmäktar. Man orkar ingenting, huvudet är tungt och kroppen lider av vätskebrist. En klarblå himmel och ett vindstilla klimat är visserligen underbart men inget vidare om man ska mäkta med att blogga. Mitt hjärnkontor har tagit semester. Därför lär uppdateringar stundtals lysa med sin frånvaro under sommaren men vi - eller åtminstone jag - ska försöka att samla kraft så ofta vi kan för att kunna klämma ut en text då och då. Så håll ut! Vi har inte försvunnit, vi vilar oss bara lite i skuggan.


Det är i alla fall tur att det inte är samma stiltje i pappersbranschen! Denna gång är det någon snubbe på marknadsavdelningen hos Edet som fått en riktigt briljant idé. Nu har nämligen Edet lanserat en limiterad kollektion "med moderna mönster från den erkända 10-gruppen". Ungefär samma grej som Lambi körde tidigare i år alltså, men nu med mönster från den ack så erkända 10-gruppen (jag var tvungen att googla det. Tydligen är 10-gruppen tio designers som gått ihop men nu är det dock bara tre kvar). Modernt ska det vara också.

På bilden ovan ser ni Edets nya begränsade papper med deras moderna mönster. Toapappret har fått lite schyssta blad och det är ju modernt så det förslår. Hushållspappret har istället fått lite sköna streck som påminner om en inzoomning på Sigvard Bernadottes virrvarr-mönster från 1958. Modernt? Klart att det är! Det är ju designers som har gjort det och betalt fick de säkert också. Med all rätt, eller hur?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är också en låt från Almedal.

Det är inte känslan av tomhet, det är tomheten i känslan

Nu vet jag hur Idol-Patrik (får man sätta det epitetet på sökande som inte kom med?) kände sig efter att ha mottagit juryns bedömning. Eller njae, självkritisk som jag är så har jag fötterna på jorden och kan således inte "go fucking mental" på mitt möblemang men jag förstår lite mer hur han kände sig. ITHMG blev nämligen recenserade av bloggrecensenterna på TheCritics och nu susar olika sinnesintryck inom mig. Samtidigt som jag känner mig tom så förnimmer jag en klump i magen och hur motsägesfullt det än låter så tror jag att Olof Lundh känner igen känslan när han är utan sin laptop. På samma gång är jag lättad och något upprymd - ungefär som Ulf Larsson antar jag - men mest känns det jobbigt. Visserligen bad jag dem recensera oss i ett mail för någon månad sedan i ett hopp om att bli större men det fanns också en trygghet i att inte bli granskad, inga prestationskrav. Vi kunde naivt vandra långa strandpromenader i tron om att vi drev Sverig..nej världens bästa blogg, bara att inga visste om det. Men nu är det som det är och visst är det skönt att få veta svart på vitt hur bra man är och vi är tydligen inte bättre än så här:



Nu baseras betyget mycket på bloggens layout och användarvänlighet men rent innehållsmässigt så hade han en del poänger den välmenande(?) Joakim. Stundtals är inläggen rätt sådär och ibland handlar de alltför mycket om våra direkta vardagsaktiviteter (till exempel så ska jag äta oxsvanssoppa ikväll). Emellanåt är det knappt att jag själv intresserar mig för vad jag nyss skrivit men det är väl så det blir. Det går inte att vara på topp hela tiden, fråga bara Anja Pärson!
Betyget till trots så var inte allt av ondo och det finns några saker som jag plockar med mig. Bland annat har vi ett "innovativt språkbruk", det är "en rolig upplevelse att läsa denna blogg, ibland mycket rolig till och med" och jag visste inte ens att vi var registrerade på bloglovin'. Joakim har lovat att komma tillbaka och han är så välkommen. Vem vet, kanske blir han vår första prenumerant på bloglovin'?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är hämtad från den oerhört klyschiga låten Känslan av Samtidigt Som.

Den ena handen vet vad den andra gör

Imorgon är det första april, ett roligt datum för alla som inte är lättlurade och/eller fildelare. Imorgon träder den sprillans nya Ipred-lagen i kraft, en helt unik lag från ett land där den unike brottas ner av jante. Det kommer minst sagt att bli spännande att följa utvecklingen och dess resultat men det mesta blir nog som vanligt. De stora fiskarna är alltid de mest eftertraktade - fråga vilken man i sydväst som helst - och småfiskarna rensas ur nätet och slängs tillbaka i sjön, även fast Henrik Pontén försöker skrämmas efter bästa förmåga. Det är alltså inte mycket som kommer att ändras mer än att bredbandsleverantörerna hamnar i kläm mellan kundlojalitet och statens botsystem.

Det har ju annars varit en intressant tid det senaste där individens frihet har gått upp i ringen mot datatrafiken och det är knappt att man kan besöka en offentlig toalett utan att få ett klistermärke strax under naveln. "Vill du leva i ett övervakningssamhälle?" och så vidare står det överallt, på lyktstolpar, på elskåp och om man någon gång i somnar utomhus efter en blöt kväll så kan jag garantera att man blir beprydd av sovjetsymboler med ett efterföljande frågetecken. Vi vill vara ifred men samtidigt att någon kollar så att våra grannar inte är pedofiler. Hur det ska gå till vet man inte men de ska ge fan i min e-post! Trots detta hänger vi ut våra liv i facebook, på bloggar och i det som för mig är helt oförståeligt, twitter.

På grund av detta var det med skräckblandad förtjusning som jag upptäckte nya funktioner i vårt system som registrerar besökare. Jag kan nämligen se hela din IP-adress, var du bor, vilket operatörsystem du har och vilken webbläsare du använder. Jag ser hur många gånger du besökt den senaste tiden, vilka länkar du tryckt på, var du kom ifrån och sedan gick och sedan kan jag döpa din adress så jag slipper hålla koll på alla siffror. Läskigt? Jo jag tycker det och då använder vi oss endast av en gratistjänst och mina baskunskaper i engelska. Svårare än så är det inte så tänk då hur mycket folk vet om dina Internetvanor om de betalar för tjänster och är lite hobby-hackers? Vill någon veta vad du håller på med så kan den ta reda på det så varför inte lika gärna låta staten hålla koll så att en och annan torsk åker dit? Jag har faktiskt inga större problem med varken FRA eller Ipred. Är det vad som krävs för att rätt ska förbli rätt så låt gå då! Eftersom jag bloggar så har jag inte mycket till integritet ändå, eller?

Hur som helst så kommer inte jag att vara inne och rota bland IP-adresser även fast det är intressant att veta vad folk har googlat för att komma hit (en hel del har hittat hit eftersom jag citerade Hjalmar Söderberg i mitt det-här-är-jag-inlägg vilket är lite fascinerande) men i alla fall; dold IP-adress någon?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är titeln på Blå Tågets låt som sedan kultförklarades i och med att Ebba Grön gjorde en cover och döpte den till Staten & kapitalet.

PS. Love Antell om inspiration och upphovsrätt:

DS.

Sångare utan orsak borde inte sjunga alls, för sångare utan orsak sjunger alltid falskt

Det blir ytterligare ett musikinlägg idag och det ska meddelas att det inte är min avsikt att göra detta till en musikblogg. Inte för att det är något fel med att vara en musikblogg - alls inte - utan det är för att jag vill bibehålla den facklöshet som jag anser vår blogg har för tillfället där inlägg handlar om allt mellan högt och lågt, brett och smalt. Jag avskyr kategoriseringar, rutiner och vanor även fast jag själv ofta försöker stoppa saker i fack för att kunna göra relevanta jämförelser. Jag är en hycklare och har inga problem med det mer än eventuellt några personliga samvetskval. Hur som helst så ska den här bloggen fortsätta att handla om det som far runt i våra huvuden och just nu är det två saker som jag tänker på:

1. Jag såg en kvinna med en benprotes stapla sig fram på Olskrokens hållplats häromdagen. Inga konstigheter med det mer än att protesbenet var avsevärt kortare än det ben hennes föräldrar utvecklade tillsammans och att hon bar turkosa strumpbyxor. Det är inga millimeter kortare ben vi pratar om här utan snarare decimetern. När hon stod med båda fötterna på marken så hade hennes överkropp en lutning på säkert 45 grader i sidled. Jag förstår inte riktigt varför protesen var så kort? Hur svårt kan det vara att göra båda benen lika långa? Den enda anledningen jag kan komma på är att hon har ett så stort intresse för geometri att hon därför vill kunna agera mänsklig gradskiva men jag finner det föga troligt.
Gällande de turkosa strumpbyxorna så finner jag både färgen tveksam tillsammans med valet av klädesplagg. Hade jag haft protes hade jag försökt att dölja det efter bästa förmåga och alltid burit byxor. Nu var det visserligen så uppenbart p.g.a. hennes oturliga(?) tillkortakommande att det kan tyckas onödigt. Hon måste vara en stark kvinna, all heder åt henne!

2. Musik är som ni kanske listat ut den andra saken som håller min hjärna igång och då är det främst svensk musik. De svenska 90-talslegenderna Olle Ljungström och Per Persson har som ni borde veta släppt nya album i år (den senare med bandet Perssons Pack där "Packet" bland annat består av Florence Valentins sångare Love Antell), och de levererar likt gamla dagar. Olle Ljungström fortsätter med sina närmast poetiska texter där alla hittar versrader att känna igen sig i även fast de i stora delar är svåra att förstå i nyktert tillstånd. Har ni inte sett dokumentären om Olles trasiga liv så får ni länken här.
Perssons Pack använder sig även de av samhället för att förmedla en mening och riktar ett långfinger mot dagens kommersiella musikbransch (Idol, Melodifestivalen, fan och hans moster) med låten Sångare utan orsak som jag använder i rubriken.
Alla goda ting är tre och så även i detta fall för en tredje rutinerad räv släpper nytt inom kort (innan 2 maj är sagt), nämligen Mattias Alkberg. Den 40-åriga kommunisten som gjort sig känd via Bear Quartet och sedermera Mattias Alkberg BD ska nu släppa en soloplatta i rockabillystuk. Själv säger han att "Det är dömt att misslyckas" men det återstår att se.

Sist men inte minst så har en långdragen diskussion om byte av inmarschlåt till IFK Göteborg pågått på blåvita bloggar och forum, men nu har den kanske fått ett slut. Nu har ingen mindre än Joel Alme gett sig in i debatten och har därför textat ihop ett fenomenalt förslag:


Joel Alme - Snart skiner Poseidon

Ni känner igen melodin från hans egna konststycke A young summer's youth från hans hittills enda album och även från Hästpojkens dito i och med Utan personlig insats. Varför de båda har samma melodi sägs bero på att Alme var skyldig Hästpojkens sångare Martin Elisson 3 000 riksdaler men på grund av dålig likviditet så erbjöd han en låt i utbyte. Det är en intressant verklighet som musiker lever i, inte sant?

Ha det!
// Yeahns

PS. Ikväll 21.55 har Ballar Av Stål premiär på Kanal 5. Se ett smakprov här och klipp från den engelska versionen här. DS.

Den förpestade Bloggosfären

Bloggare. Smaka på det ordet, ta er tid och låt det rulla runt i munnen. Gurgla lite som ni gör med er Listerine-shot. Smakar det inte rätt....surt? Ja inte fan är det Pop Rocks direkt. Visst vill ni inte svälja det? Ni spottar väl hellre ut det innan kväljningarna kommer, oavsett om ni är inomhus eller utomhus?
(I trappuppgången till min squashhall äcklades jag förresten av två feta loskor på det mörka kakelgolvet. I närheten ligger ett högstaide/gymnasium. Det var länge sedan jag skämdes så för åren som lämnat mig.)

Nej att vara bloggare är inte socialt accepterat ännu. Vi ses inte som jämlikar, istället är vi simpla varelser utan vare sig integritet eller värdighet. Vissa vänner sprider glatt och hånfullt ut att jag bloggar (trots att de själva knappt läser) med en förhoppning om att göra sig roliga på min bekostnad. Jag möts av förundrade och smått nedvärderande blickar och jag tvingas att förklara mig med alltid samma svårigheter. Hur förklarar jag mitt sätt att skriva och vad jag skriver om på högst tre meningar? Längre än så orkar inte folk lyssna, men det konstiga är att jag förstår deras plötsliga överlägsenhet.

Det finns så många hjälplöst värdelösa bloggar och bloggare i fenomenet kallat Bloggosfären och det är den stora massan som förpestat vårt rykte, mitt rykte. Jag har aldrig förstått grejen med att "hänga ut" sitt eget liv i etern, inte alltför sällan med msn-språk med dess förbannade smileys och slarvigt förkortade stavelser. Har den heliga dagboken och dess krampaktigt hållna nyckel försvunnit i och med bloggens intrång och utveckling?
Jag förstår än mindre personerna som läser - som jag kallar dem - exkrementbloggarna med sina tomma åsiktslösa inlägg, oavsett om de tillhör några av mina (facebook-)vänner eller celebra bystdrottningar. Det är inte direkt "stoppa pressarna"-faktor på att en stjärna meddelar att hon är ute och går, eller? Okej snubben käkade lasagne idag, big deal! Min bloggvardag blir inte direkt lättare när "bloggstjärnor" går ut och rättfärdigar nyligen beskrivna. Jag citerar:

Eftersom Sigge grundade Bloggportalen.se och är lite kändis i bloggosfären ber jag om hans fem bästa tips för hur man skriver en bra blogg. Han rynkar på pannan. Men när vi väl kliver ut på gatan kommer råden till slut.

Sigges fem bästa bloggtips:

1. Blogga flera gånger om dagen.

2. Blogga kort

3. Våga vara spretig

4. Bestäm dig för en ton, för hur personlig bloggen ska vara.

5. Bekanta dig med bloggvärlden, kommentera och länka till liknande bloggar så dom börjar länka till dig.

Därför vill jag inte lyda under epitetet bloggare utan jag har gjort en vidareutveckling på titeln och kallar mig istället för bloggkrönikör, om ens "blogg" behöver vara med. Jag är en person som skriver krönikor (med vissa undantag och modifikationer) på en blogg. Enligt NE så är krönikör en "person som publicerar krönikor, särskilt i pressen", så det är helt befogat!

ITHMG's vision är att alltid publicera kvalitativa texter (kvaliteten skiftar givetvis som för alla andra, vi är inga gudar) av informativt och/eller underhållande slag där vi tydligt redogör får våra åsikter. Vi nöjer oss inte med att bara berätta att vi ogillar Arn-filmerna utan argumenterar tydligt varför. Att folk är idioter vet alla om men varför är vissa större idioter än andra? Vi har tryck- och yttrandefrihet här i Sverige så se till att använda dem! Åsiktsförmedling skapar diskussioner och diskussioner skapar ett bättre och mer upplyst samhälle, alltid.
Vi (eller åtminstone jag) kommer att finnas här för att förbättra bloggosfärens rykte i kamp mot de intetsägande bloggarna (vilket möjligtvis går emot nyss nämnda grundlagar). Det kan ju tyckas hopplöst men jag vill nu exemplifiera ITHMG med uttrycket Håll dina vänner nära och dina fiender ännu närmare. Välkommen till fronten!

Ha det!
// Yeahns

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad

Min far är inte bibliotekarie. Han har (så vitt jag vet) heller ingen vän som skrivit böcker med tyska titlar. Min far är en händig man - precis som Per Gessle - som åker motorcykel och gillar att ta sig en whisky om kvällarna. Det är bara whiskyintresset som gått i arv.

Liksom min bloggkollega så existerar ingen "skapa och bygg"-fascination i mitt huvud (även fast jag känner mig oerhört manlig när jag skruvar ihop IKEA-möbler) utan jag tar hellre rollen som killen som på några meters avstånd står och förklarar för byggarbetarna - med sitt bristande tålamod - hur de ska göra, trots att jag egentligen inte har en jävla aning. Så därför håller jag mig helst undan. Jag tror att det har med självbevarelsedrift att göra. Det är dumt att enervera personer som är utbildade att hantera sågar och spikpistoler.
Därför sitter jag hellre vid skolbänken och lär mig bl.a. att kalkylera över hur många spikar som behövs för ett bygge. Jag har - återigen - ingen jävla aning men går de över budgeten då jävlar! Men det är där jag är lämpad bäst; bland siffror och bokstäver, bland samhälle och ekonomi. Det är inte lönt att släppa ut mig på en byggarbetsplats. Det enda mina händer frambringat som jag är nöjd över är en uppknäppt behå.

Av ovan nämnda anledningar kommer alltså detta in i bilden, bloggandet. Ni kanske har besökt min alldeles egna blogg som numera är nedlagd eftersom jag inte mäktade med att hålla igång den helt själv. Detta formatet med fyra killar med kalsongerna på rätt plats framför tangentbordet tror jag istället starkt på. Jag kommer att köra på i samma stil (en del av mina äldre texter kommer säkert att redigeras och publiceras ånyo här) medan mina kära vänner tillför det nya.
Kommentera gärna! Det är det som en bloggare lever på och alla är välkomna, även ni med endast onda avsikter. Vad jag vet så har jag fått utstå två rapp med riset (ros får jag mest på fyllan). En gång på min egna sida och en annan gång på ett annat forum. Den sistnämnda kom med den oerhört nyanserade kommentaren att både jag som person och min blogg "suger hästpung". Jag vet inte...jag är lite rädd för hästar och håller mig således helst borta från deras genitalier. Det jag vill komma fram till är att det trots diverse tillmälen var fruktansvärt roligt att beröra någon. Som Hjalmar Söderberg (Google!) formulerade någon gång innan han dog:
"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad"

Ha det!
// Yeahns

ITHMG - Vad är det?

ITHMG står för "I Torsdags Hos Martin"-gänget och bildades den 28:e december 2006 och har sedan dess haft sammanträde i mellandagarna varje år. Några sporadiska möten inträffar under årets andra dagar också men i grund och botten är det en mellandagstradition där fyra i stort sett likasinnade män(det kan vi kalla oss va?) diskuterar livet i allmänhet och dricker alkohol i synnerhet. Det är i den ordningen vi är uppfostrade Vadsbogossar som vi är, fast numera bosatta på fyra andra platser i Sverige och Danmark. Det sistnämnda är något vi trivs med.

Vi är alla komna till världen efter att programmet Solstollarna lanserades men innan Ulf Lundell ställde spånken åt sidan och Yngwie Malmsteen släppte lös "the fucking fury" (plats 64). En medlem är en annan medlems kusins unge medan det andra medlemsparet har kusinbarn tillsammans. Det låter mer inavlat än vad det är eller kanske precis så som det är. Vi har ingen aning om var ni drar gränserna för incest. Ingen av oss är blodsjuk i alla fall..

Allt eftersom tiden går så kommer ni att lära känna oss bättre och kanske börjar ni inleda en objectumsexuell relation med vår blogg. Det vore oerhört smickrande samtidigt som vi känner en viss avsmaknad för det men mer än så lägger vi oss inte i ditt privat- och sexliv.

Med förhoppningar om en trivsam framtid tillsammans!
// ITHMG