Recidiv

Eftersom jag skrivit om det förut så känns det lite halvt dödfött att återigen berätta om detta pinorum, men då jag börjat undra över hur man bäst genomför en avrättning á la dikotomi (motorsåg måste det vara va? Samurajsvärd är ju rätt klassiskt annars) så antar jag att det är bäst att jag släpper lite på locket. Min tillvaro på mina 34 kvadrat har börjat bli alltmer ansträngande sedan min granne börjat att ta sig allt större friheter, friheter som utspelar sig i form av ljud.

Det var rätt lugnt efter mitt tidigare inlägg om dem (inte för att de läser här men ändå) men för ungefär tre veckor sedan började de väsnas igen. Då var jag i febersjukt tillstånd förpassad till bingen och när jag är ensam i sängliggande läge så ger jag inte mycket ljud ifrån mig. Normalt så ser jag alltid till att någon oralextern ljudkälla - såsom tv eller stereo - gör mig sällskap (ungefär som den funktion en radio uppfyller till en hemmavarande hund) men nu var det inget som hördes mer än mina tycka-synd-om-mig-knip. Det är mycket möjligt att mina grannar därmed antog att någon isolerat väggen oss emellan och att det därför var helt rättskaffens att skruva upp volymen en aning. Med den musiksmak de besitter så är det klart att de vill spela den högt då musik oftast blir bättre (/inte blir lika dålig) när den spelas högt.
Att de dessutom verkar ha införskaffat ett Singstar och/eller ett karaoke-set gör inte min sits skönare (lägg på en finne längst ner mellan skinkorna också), och att tvingas lyssna på när honan i hushållet försöker pricka stämmor till Carolas Evighet gör att varje låtbyte på min egen ljudanläggning känns just som en evighet.

Tålmodig och timid som jag är så har jag tagit det hela med ro. Visst någon svordom har riktats norrut men i övrigt så har jag botat mina aggressioner med iTunes och whiskey, något som alltid slutat lyckligt. Men igår natt var det nästan så att mina blodkärl krampade och jag kände hur vansinnet eskalerade inom mig. Småtimmarna spenderades med vidöppna ögon och lagom till att väckarklockan drog igång 06.30 så hade jag tillförskaffat mig ett par påsar stora nog att låta Jordan/Katie Price bli av med sitt ryggbesvär. Anledningen till detta var den fam till klockan två pågående msn-meddelandetoryren som toppades med att sätta på tv:n några gånger, varje gång till synes/höres lika förvånade av den höga ljudnivån. Nu har mitt lugn försvunnit och jag har inträtt i skriva-arga-lappar-stadiet. Det är ju det sista stadie man vill befinna sig i då man inte vill uppfattas som sursnubben i lyan bredvid men nu är det som det är. Problemet är bara att jag inte vet hur själva lappen vid behov ska vara formulerad. Ska man köra på den mer ursinniga varianten där utrymme för förolämpningar ges:

Defintionen av idiot är enligt NE en person som ofta beter sig mycket dumt eller en person som är psykiskt och intellektuellt svårt handikappad. Tycker ni att det passar in på er? Nej inte jag heller så jag vet inte vad man ska kalla er men klart är i alla fall att 22 tjejer-gubben skulle framstå som en nobelpristagare i ert sällskap. Jag menar hur klyftig verkar man vara om man drar på Curly Sue och sedan försöker toppa originalets vokalist?

Sedan det här med er fascination för att låta volymen ligga på runt 90 decibel när msn är det enda aktiva programmet, är ni ljudskadade (vilket skulle svara på ovanstående fråga) eller vet ni inte hur man sänker volymen efter midnatt bara? Ni vet om att det går att stänga av ljudet till msn va? Konversationsfönstret kommer ändå att blinka längst ner på skärmen med en näst intill ambulerande orange färg med ett lyster som Pippi Långstrump endast kunde drömma om så ni kommer inte att missa något, jag lovar.

Okej att min lägenhet ligger på bottenplan men med er som grannar känns det som att bo i Gehenna, och jag har ju för i helvete i ens en ugn!

// Nr. 11.

Eller ska jag köra på den mer sarkastiska stilen som mer speglar min personlighet:

Hejsan grannar!

Visst är det härligt! Det där sköna bilipp-ljudet som får en att känna sig behövd, omtyckt och socialt kompetent. Själv har jag inte så många vänner och får därför inte höra bilipp så ofta och därför tycker jag att det är extra ljuvligt att få veta att min granne minsann är älskad. Höj gärna lite! Särskilt nattetid då bilipp vaggar mig till sömns likt Byssan lull.

Jag vill dessutom tacka för att ni spelar Mix Megapol-klassiker som Här kommer alla känslorna (på en och samma gång) och Mr Cool. Tänk vad hemskt om man skulle glömma bort dessa välkomponerade musikstycken! Fy, hemska tanke. Det var ju även länge sedan man hörde fjolårets superhit I'm yours och det var ju nästan att man hade glömt texten!

Till sist så vill jag berätta att det också är oerhört trevligt att få lyssna till era sångröster. Jag gillar verkligen folk som verkligen försöker. Usch för personer som ger upp vid minsta motgång. Nej fortsätt att träna! Snart kanske ni blir den nya Susan Boyle och då är jag den förste att gratulera!

Vänliga hälsningar,
Nr. 11.

Nå vad tycker ni?

Ha det!
// Yeahns

Varför finns det inga kvoter för idioter?

Det är oerhört trivsamt att hacka på journalister (särskilt Marcus Leifby) som trots deras högskolepoäng hela tiden överträffar sig själva i taffligt skrivna artiklar. Men ibland är det inte alltid så lätt för dem att skriva artiklar. Ibland är det snarare personerna som intervjuas som uttrycker sig konstigt och det är det inte mycket att hjälpa, som i dessa två fall:

Idag kunde man läsa om bröstskandalen i Tyskland i Aftonbladet. Under en "hitte på"-variant av melodifestivalen (Bundevision Song Contest) så ställdes tydligen den manlige programledaren av två alternativ;

1. Presentera poängställningen för publiken och tittarna
2. Ta sin kvinnliga programledarkollega på bröstet

Båda är ju väldigt bra alternativ och jag förstår verkligen hur kluven han måste kännt sig. Jag ser hur djävulen och ängeln står på varsin axel och argumenterar för sin sak. Han kan inte ha haft det lätt inte!

Sekunderna efteråt rådde det ingen tvekan om vad han valde. Med en stadig hand greppade han tag om kvinnans vänstra bröst och givetvis blev hon chockad varpå en handflata for iväg mot hans kind. Detta har nu vållat en hätsk debatt i landet där lederhosen, spandex och öl är vardag. Den manlige programledaren uttalar sig om händelsen på följande sätt:

"Den stora skandalen är inte att jag tog henne på bröstet, utan att hon slog mig"

Öhm, ursäkta? Det är alltså helt okej att tafsa på tjejer utan att de får slå tillbaka enligt honom. Åh fan! Om man skulle ta på sig arbetshandskarna och ge sig ut på ett kladdarmaraton i Nordstan kanske? Man får dock vara noga med att smörja händerna med hudkräm så att man inte får valkar, det vore ju jobbigt. Om jag känner ett behov av kvinnokött på sommaren så är det bara att vandra de fyra minuterna till min lokala badplats där det finns en hel del mammakex för att stilla mina lustar. Åh vad skönt!
Självklart kom tysken på sitt snedtramp och bad om ursäkt. Jag ställer mig dock frågande till hur detta kan ha lett till en hätsk debatt i landet med stort t? En debatt består vanligtvis av två parter med skilda meningar men är inte hela den här grejen ganska självklar? Vilka är det som argumenterar för hans sak? Tyskar alltså, jag har aldrig riktigt gillat dem.


Igår meddelade tidigare nämnda tidning att en grandödare går omkring och härjar i Delsjöreservatet i Göteborgs utkanter. Närmare 2 300 granar uppgetts ha skadats och dessa kommer säkerligen alla att dö eftersom näringstillförseln har skurits av. Peter Colebring som är arbetsledare på Park- och Naturförvaltningen kommenterar saken:
- En tanke kan vara att personen verkligen inte tycker om granar. När man gör så här så blir det ju mycket lövskog där granarna stått.
- Det är något slags vansinne i det här.
Detta har givetvis inte undgått lokaltidningen GP bara det att de skrev om samme gärningsman den 11 oktober förra året. Då uttalade sig istället Mikael Finsberg - som arbetar på samma förvaltning - på följande sätt:
- Det måste vara någon med stark aggression mot granar. Inga tallar har drabbats.

No shit Sherlock! Här har vi alltså två män som tänkt till riktigt ordentligt, man vill ju inte verka dum i media liksom. Man undrar om Park- och Naturförvaltningen är den enda organisationen som anställer praktiserande fjärdeklassare...
Vem kan då denna granmarodör vara tro? Någon med traumatiska julminnen eller känner denne kanske en extrem granbarrsallergiker och vill bara hjälpa sin vän? Spekulationerna är betydligt fler än tidigare nämndas hjärnceller.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är från Markus Krunegårds låt Idioter.

Manligt, Kvinnligt och Carpe Diem

Planenligt ringer hotellväckningen klockan åtta och jag stiger glatt upp för att fånga en ny dag. Carpe diem som det heter. Fönstrets igendragna gardiner avslöjar att solen - liksom jag - vaknat och jag hör hur några ungdomar spelar fotboll med en pantburk i närheten. Trots den tidiga timmen vandrar kvinnor omkring i förskräckligt neongröna bikinis men jag kan inte låta mig irriteras. Deras fysiska behag väger upp den fasansfulla färgen. Jag befinner mig på Brasiliens östkust och livet är underbart, men det är något som känns fel...

Sen kommer verkligheten ifatt mig. Klart som fan att det bara var en dröm som varade sekunderna mellan mitt fysiska och psykiska uppvaknande. Det borde jag ha listat ut vid väckningen. Hade jag varit på semester så hade jag aldrig gått upp så tidigt och även om jag skulle ha velat det så hade jag inte låtit mig besvära hotellets personal. Det problemet kan min mobiltelefon lösa.
Ljuset som skiner upp mitt rum är snö och inte sol, och återigen kommer den geniala textraden "Pretty soon it will happen, the sun will go murder the snow" (Funeral Face av Suburban Kids With Biblical Names som för övrigt är aktuella med en ny EP, dock inte alls av samma klass som tidigare material) mig till minnes. Samma textrad som jag näst intill ältat i flera veckor nu. Det händer aldrig.
Det var inte heller någon telefon som väckte mig utan istället en motorsåg och som vanligt förbannar jag allt som ger ljud ifrån sig timmarna innan 10. Same shit, different names kanske någon anser men jag säger tvek på det. En telefon går det att få tyst på, motorsågen är fortfarande i bruk fyra timmar senare. Det är tre män från Svensk Markservice som tagit sig an uppgiften att skövla några träd vid lekplatsen utanför mitt fönster och trots min aversion gentemot deras oväsen så finner jag en frändskap oss emellan. Det är nämligen så att vi båda skövlar träd just nu även fast jag gör det mer indirekt.

Jag är förkyld och det rejält. Bara det snytpapper jag använt är tillräckligt för att bygga ett litet samhälle, kanske beläget vid insjön Lulep i närheten av Jokkmokk. Jag vandrar omkring i min orkeslöshet och från den ena sekunden till den andra drabbas jag av nysattacker. Tyvärr har jag svårt att urskilja skillnader i den fula strukturtapet som "pryder" mina väggar...
Kvinnor pratar om att föda barn, de har aldrig varit förkylda på riktigt. Tänk er att föda barn genom näsan så ska ni inte gnälla sen. Märk väl att det ofta är kvinnor som tar initiativet till familjetillökningar också. Jag å andra sidan har aldrig bett om en förkylning.

Fy helvete för Carpe diem och alla personer som vältrar sig i uttrycket!

Ha det!
// Yeahns