Hands domar'n!

Igår var hela USA och stora delar av den mer civiliserade världen lamslaget som en följd av att det skulle spelas fotboll med händerna; Super Bowl XLIV. Jodå, jag satt själv uppe och såg småtimmarna försvinna samtidigt som jag pendlade mellan förvirring och förvåning. Jag har aldrig gillat amerikansk fotboll och än mindre den påklistrade evengemangsgrejen som tvunget måste finnas varje gång det händer något där borta. Traditioner och rutiner i all ära men jag har svårt för allt gap, jubel, hysteri och cheerleadingen som fungerar som en framtvingad hejaklack. Men på samma gång är det väldigt fascinerande att så många människor kan samlas kring en och samma sak för att umgås. Särskilt när saken är en sådan obegriplig sport som amerikansk fotboll. Underligt att ett sådant korkat land förstår syftet med sporten.

Nåväl, den främsta orsaken till att jag valde tv:n framför sängen en söndag som igår var för att det skulle vara legitimt att sitta uppe och trycka i sig onyttigheter och öl. Såhär gottigt hade en annan det:

Kycklingklubbor, tre dipsåser, friterad chilicheese och quesadillas. Till andra halvlek blev det sandwiches, baconomlindad korv, någon störd friterad grej med sötpotatis, marshmallows och cornflakes och sedan rundade vi av med brownies. Knappt hälften gick åt.

Matkultur kallas det visst. Vissa saker är bortom min förståelse.

Ha det!
// Yeahns

Recidiv

Eftersom jag skrivit om det förut så känns det lite halvt dödfött att återigen berätta om detta pinorum, men då jag börjat undra över hur man bäst genomför en avrättning á la dikotomi (motorsåg måste det vara va? Samurajsvärd är ju rätt klassiskt annars) så antar jag att det är bäst att jag släpper lite på locket. Min tillvaro på mina 34 kvadrat har börjat bli alltmer ansträngande sedan min granne börjat att ta sig allt större friheter, friheter som utspelar sig i form av ljud.

Det var rätt lugnt efter mitt tidigare inlägg om dem (inte för att de läser här men ändå) men för ungefär tre veckor sedan började de väsnas igen. Då var jag i febersjukt tillstånd förpassad till bingen och när jag är ensam i sängliggande läge så ger jag inte mycket ljud ifrån mig. Normalt så ser jag alltid till att någon oralextern ljudkälla - såsom tv eller stereo - gör mig sällskap (ungefär som den funktion en radio uppfyller till en hemmavarande hund) men nu var det inget som hördes mer än mina tycka-synd-om-mig-knip. Det är mycket möjligt att mina grannar därmed antog att någon isolerat väggen oss emellan och att det därför var helt rättskaffens att skruva upp volymen en aning. Med den musiksmak de besitter så är det klart att de vill spela den högt då musik oftast blir bättre (/inte blir lika dålig) när den spelas högt.
Att de dessutom verkar ha införskaffat ett Singstar och/eller ett karaoke-set gör inte min sits skönare (lägg på en finne längst ner mellan skinkorna också), och att tvingas lyssna på när honan i hushållet försöker pricka stämmor till Carolas Evighet gör att varje låtbyte på min egen ljudanläggning känns just som en evighet.

Tålmodig och timid som jag är så har jag tagit det hela med ro. Visst någon svordom har riktats norrut men i övrigt så har jag botat mina aggressioner med iTunes och whiskey, något som alltid slutat lyckligt. Men igår natt var det nästan så att mina blodkärl krampade och jag kände hur vansinnet eskalerade inom mig. Småtimmarna spenderades med vidöppna ögon och lagom till att väckarklockan drog igång 06.30 så hade jag tillförskaffat mig ett par påsar stora nog att låta Jordan/Katie Price bli av med sitt ryggbesvär. Anledningen till detta var den fam till klockan två pågående msn-meddelandetoryren som toppades med att sätta på tv:n några gånger, varje gång till synes/höres lika förvånade av den höga ljudnivån. Nu har mitt lugn försvunnit och jag har inträtt i skriva-arga-lappar-stadiet. Det är ju det sista stadie man vill befinna sig i då man inte vill uppfattas som sursnubben i lyan bredvid men nu är det som det är. Problemet är bara att jag inte vet hur själva lappen vid behov ska vara formulerad. Ska man köra på den mer ursinniga varianten där utrymme för förolämpningar ges:

Defintionen av idiot är enligt NE en person som ofta beter sig mycket dumt eller en person som är psykiskt och intellektuellt svårt handikappad. Tycker ni att det passar in på er? Nej inte jag heller så jag vet inte vad man ska kalla er men klart är i alla fall att 22 tjejer-gubben skulle framstå som en nobelpristagare i ert sällskap. Jag menar hur klyftig verkar man vara om man drar på Curly Sue och sedan försöker toppa originalets vokalist?

Sedan det här med er fascination för att låta volymen ligga på runt 90 decibel när msn är det enda aktiva programmet, är ni ljudskadade (vilket skulle svara på ovanstående fråga) eller vet ni inte hur man sänker volymen efter midnatt bara? Ni vet om att det går att stänga av ljudet till msn va? Konversationsfönstret kommer ändå att blinka längst ner på skärmen med en näst intill ambulerande orange färg med ett lyster som Pippi Långstrump endast kunde drömma om så ni kommer inte att missa något, jag lovar.

Okej att min lägenhet ligger på bottenplan men med er som grannar känns det som att bo i Gehenna, och jag har ju för i helvete i ens en ugn!

// Nr. 11.

Eller ska jag köra på den mer sarkastiska stilen som mer speglar min personlighet:

Hejsan grannar!

Visst är det härligt! Det där sköna bilipp-ljudet som får en att känna sig behövd, omtyckt och socialt kompetent. Själv har jag inte så många vänner och får därför inte höra bilipp så ofta och därför tycker jag att det är extra ljuvligt att få veta att min granne minsann är älskad. Höj gärna lite! Särskilt nattetid då bilipp vaggar mig till sömns likt Byssan lull.

Jag vill dessutom tacka för att ni spelar Mix Megapol-klassiker som Här kommer alla känslorna (på en och samma gång) och Mr Cool. Tänk vad hemskt om man skulle glömma bort dessa välkomponerade musikstycken! Fy, hemska tanke. Det var ju även länge sedan man hörde fjolårets superhit I'm yours och det var ju nästan att man hade glömt texten!

Till sist så vill jag berätta att det också är oerhört trevligt att få lyssna till era sångröster. Jag gillar verkligen folk som verkligen försöker. Usch för personer som ger upp vid minsta motgång. Nej fortsätt att träna! Snart kanske ni blir den nya Susan Boyle och då är jag den förste att gratulera!

Vänliga hälsningar,
Nr. 11.

Nå vad tycker ni?

Ha det!
// Yeahns

Manligt, Kvinnligt och Carpe Diem

Planenligt ringer hotellväckningen klockan åtta och jag stiger glatt upp för att fånga en ny dag. Carpe diem som det heter. Fönstrets igendragna gardiner avslöjar att solen - liksom jag - vaknat och jag hör hur några ungdomar spelar fotboll med en pantburk i närheten. Trots den tidiga timmen vandrar kvinnor omkring i förskräckligt neongröna bikinis men jag kan inte låta mig irriteras. Deras fysiska behag väger upp den fasansfulla färgen. Jag befinner mig på Brasiliens östkust och livet är underbart, men det är något som känns fel...

Sen kommer verkligheten ifatt mig. Klart som fan att det bara var en dröm som varade sekunderna mellan mitt fysiska och psykiska uppvaknande. Det borde jag ha listat ut vid väckningen. Hade jag varit på semester så hade jag aldrig gått upp så tidigt och även om jag skulle ha velat det så hade jag inte låtit mig besvära hotellets personal. Det problemet kan min mobiltelefon lösa.
Ljuset som skiner upp mitt rum är snö och inte sol, och återigen kommer den geniala textraden "Pretty soon it will happen, the sun will go murder the snow" (Funeral Face av Suburban Kids With Biblical Names som för övrigt är aktuella med en ny EP, dock inte alls av samma klass som tidigare material) mig till minnes. Samma textrad som jag näst intill ältat i flera veckor nu. Det händer aldrig.
Det var inte heller någon telefon som väckte mig utan istället en motorsåg och som vanligt förbannar jag allt som ger ljud ifrån sig timmarna innan 10. Same shit, different names kanske någon anser men jag säger tvek på det. En telefon går det att få tyst på, motorsågen är fortfarande i bruk fyra timmar senare. Det är tre män från Svensk Markservice som tagit sig an uppgiften att skövla några träd vid lekplatsen utanför mitt fönster och trots min aversion gentemot deras oväsen så finner jag en frändskap oss emellan. Det är nämligen så att vi båda skövlar träd just nu även fast jag gör det mer indirekt.

Jag är förkyld och det rejält. Bara det snytpapper jag använt är tillräckligt för att bygga ett litet samhälle, kanske beläget vid insjön Lulep i närheten av Jokkmokk. Jag vandrar omkring i min orkeslöshet och från den ena sekunden till den andra drabbas jag av nysattacker. Tyvärr har jag svårt att urskilja skillnader i den fula strukturtapet som "pryder" mina väggar...
Kvinnor pratar om att föda barn, de har aldrig varit förkylda på riktigt. Tänk er att föda barn genom näsan så ska ni inte gnälla sen. Märk väl att det ofta är kvinnor som tar initiativet till familjetillökningar också. Jag å andra sidan har aldrig bett om en förkylning.

Fy helvete för Carpe diem och alla personer som vältrar sig i uttrycket!

Ha det!
// Yeahns

Bostadsmarknaden för siffror är begränsad

Siffran 1 i klockslaget 10 har bestämt sig för att flytta. Han är less på 0:ans beteende och berättar själv:
- En gång när jag satt och kollade på Bingolotto (sifferporr, red. anm.) så fick han för sig att byta gardiner. Eftersom han är höjdrädd så tog han sig både en, två och tre Long Islands och ställde sedan en stol vid fönstret. Tyvärr nådde han inte riktigt och så tänkte han till och drog på sig ett par rullskridskor. Han har svårt för att lägga till ett och ett så han förstod inte att höjdrädsla, fylla och rullskridskor inte kom helt överens. Självklart druttade han omkull med gardinstången i högsta högg och jag fick ett rapp över nacken. Efter det gick han in på sitt rum och fylleringde till Fröken Ur.
- Så här är det jämt och nu vill jag alltså flytta. Hur kul är det att bo ihop med en nolla liksom?

Eftersom bostadsmarknaden för siffror är tuff och man får oftast nöja sig med det boende man har så hörde sig 1:an för bland polarna om ett eventuellt lägenhetsbyte. 3:an nappade direkt eftersom han kände sig malplacerad där på högerkanten. Han tycker ju att den där Karl Marx verkade vara en jäkla skön snubbe!
Så därför anordnade bostadsbolaget Quartz ett andrahandskontrakt åt dem båda så att de kunde känna efter först och därmed är så är tidsstrukturen något ändrad och ser ut som följande:
Ha det!
// Yeahns

Morgonstund har guld i mund

Föreläsningar som börjar klockan åtta (eller ja, 08.15 enligt akademiska kvarten) är verkligen ett sattyg. Man vaknar upp, tittar på klockan och förbannar såväl Gud som Satan. Småtimmarna är verkligen avskyvärda, i alla fall när de är det första man ser med sina grusiga ögon. När de istället är det sista man ser innan man sluter ett par suddiga titthål och låter lomhördheten vagga en till sömns så ser man det snarare som en bedrift.

När man förhoppningsvis vaknat till så är det bara att släpa sitt miserabla anlete med påsar stora som Babben Larssons hängpattar under ögonen till bussen. En buss mitt i morgonrusningen där det är survival of the fittest som gäller. Jag hamnar intryckt i ett hörn bredvid en morsa som hade klätt sin 9-åriga unge i ett par Lisebergskanin-gröna manchesterbyxor. För att ni verkligen ska få förstå så skriver jag det en gång till; Lisebergskanin-gröna manchesterbyxor! Man tycker ju att föräldrar borde försöka skydda sina barn mot mobbing. Vad gör Socialtjänsten nu för tiden förresten? Mamman hade det där vegetarianutseendet och luktade en blandning av bönor och linser (jag äter ingetdera men låter mina fördomar tala för sig).
Inte nog med det! Senare skulle även Redbergsrökaren ta plats bredvid mig. Kvinnan som antagligen botar småtimmeångesten med cigarretter och mer cigarretter. Hon fungerar som ett nikotinplåster för hela bussen och jag kände för varje andetag hur den skabrösa doften av rök intog min kropp.

En smockfull buss i morgontrafik innebär inte bara bristfälligt sällskap och utrymme utan också försenade ankomster. Detta leder till en busschaufför som stressat kör över vägbulor efter metoden "gasa först, bromsa sen", trots att det bästa sättat att ta sig över en vägbula - eller bump som de heter i Danmark - är att bromsa in och sedan gasa när man är på toppen. Nu blev det - istället för lugn trafikskolekörning - en ryckig upplevelse fylld av frustration där en smärt kille som jag tvingades till att krampaktigt hålla mig fast i räcken och stolpar. Jag ogillar verkligen bussar och just nu är allt småtimmarnas fel.

Ha det!
// Yeahns