Svensk degenerering

Det sägs att vi svenskar är ganska introverta, att vi inte gärna söker kontakt med människor vi inte känner. Måhända är det bara skitsnack från norrmän som inte kan ta att vi tvingade in dem i en nära hundraårig union. Eller lögnaktiga fördomar skapade av tyska furstar som en hämnd för att vi svinade oss (läs: våldtog och plundrade) i deras byar på 1600-talet. Men, som Jens Lekman svarade i en P3-intervju på frågan om vad han lärt sig om olika kulturer av att turnera jorden runt; ”fördomar har en tendens att stämma”.

Så låt oss utgå från denna premiss; svenskar är introverta, har en närmast absurd rädsla för att behöva utbyta ett par ord med en människa vi aldrig tidigare pratat med (trots att chansen för att aldrig träffa denna människa igen är minimal).

Med denna grund i åtanke (och en utgångspunkt som säger att detta är en negativ egenskap (svensken, säger fördomen och Fredrik Lindström, har en tendens att betrakta sina känslomässiga karaktäristika som något icke önskvärt)) är det ett närmast diaboliskt knep av teknikfrämjare att fortsätta med det de sysslar med; utveckla och, just det, främja teknik. Var och varannan svensk, i runda slängar 94%, tar, så fort ensamheten kryper på, chansen att, så snart som möjligt, innan främlingen (och bara för tydlighets skull; jag avser inte människor från främmande länder) trycker sig upp i svenskens ansikte med sin dåliga andedräkt, sin salivbestänkta mun och sina äckliga, vidriga små ord, nyttja sin medhavda teknik. Det må vara en Ipod, en mobiltelefon eller, som i mitt fall, en gammal 512 mb-MP3. Huvudsaken är att ingen jävel ska känna sig inviterad till diskussion.

Vill ni ha bevis? Beträd valfri kollektivtrafiksfordon i Stockholm. (För att inte alla lantisar ska få möjlighet att smasha in en poäng gentemot hufvudstaden (eller ”stressens nirvana” som en gammal tant skrev i en insändare i Mariestadstidningen) vill jag hävda att detta fenomen skådats även i Göteborg, Mariestad, Lund, Graninge m.fl. byar.)

Svenskens slutna rum börjar bli alltmer ointagligt och teknikens utvecklare hamrar in spik för spik i dörrens skyddsbrädor (för att bli helt överjävligt metaforisk…). För egen del är jag relativt likgiltig inför denna utveckling. Rubriken syftade på något helt annat…

…i måndags vann skidskyttedrottningen Helena Jonsson Jerringpriset efter att ha sopat hem 60-70% någonting av rösterna. Svenska folkets röster! Herregud! Egentligen kräks jag på alla dessa galor och ställer mig fullständigt kallsinnig till vem eller vilka som vinner, men, än en gång; herregud! Det här måste vara det ultimata sjukdomstillståndet för en degenererad, riktigt illa åtgången befolkning – en grupp människor som fullständigt tappat kontakt med sin omvärld. Vad händer i landet? Vad tror svenska människor är en bedrift? Att konkurrera med fem tyskor, fyra ryskor, tre norskor och några landsmaninnor och råka snubbla till sig några guld – är det något att bli rikspoppis för? Va?!

Jag har startat en sport där man ska springa ett par km, åka lite skridskor och skjuta med slangbella. Jag har lyckats få med mig tre glada killar från Kista, en hund i Östersund och fått ett ”kanske” från en snubbe i Bryssel. Någon mer som vill anmäla sig? Vinnaren i VM, förutsatt att hon eller han är svensk, utlovas ett Jerringpris i januari 2011.

// Killamangiro

Si non é vero, é ben trovato

Solna AIK's dubbla guldhjälte (tvi, tvi, tvi) Ivan Óbolo har - som den fotbollsintresserade publiken redan vet - via sin agent deklarerat att han ämnar att lämna Allsvenskan. Den offentliga anledningen är att han vill spela i ett bättre lag i en bättre liga, men som den grävande journalist jag inte är så har jag luskat fram ytterligare en anledning.



Óbolo var länge tveksam till att en flytt från argentinska högstaligan till Sveriges dito var en bra idé men med löften från Solna-klubbens ledning om att rollspel - eller lajv som det också kallas - var ett populärt fritidsintresse bland hans kommande lagkamrater så blev han övertygad. Sverige är ju faktiskt ett oerhört skogsbeklätt land exemplariskt för veckolånga lajv.

Ända sedan Peter Jacksons filmatisering av Sagan Om Ringen-trilogin har Óbolo haft en förkärlek till verklighetsflykter i sagoklimat och har därför sparat ut till en riktigt busig trollfrisyr eller "Frodo-frippa" som han själv kallar den efter två år i Stockholm. Även hans mäCktiga näsa som får resten av ansiktet att se lite trångt ut passar väl till hans hobby. Livet både på och utanför fotbollsplanen har varit bra för Óbolo - eller Turolf som han kallar sin karaktär - men nu har han ledsnat lite på lagkamraternas fantasilöshet och enkelspårighet och säger själv om saken:
- Alltså jovisst, jag hade jättetrevligt här i Stockholm till en början men samtidigt tror jag att jag blev lite förd bakom ljuset, eller inte direkt avsiktligt vilseledd utan något mer av en sanning med modifikation. Lajvet var inte alls som jag tänkte mig här. Jag har haft det jättebra - vilket har visats på planen - men däremot har Turolf fått lida något fruktansvärt. Han har aldrig fått komma till sin rätt, till den miljö han trivs i. Killarna i laget vill ju bara lajva i kloakerna och där passar inte Turolf in. Och galgar, vad är det för jävla tillhyggen!? Turolf vill ha, behöver och kräver svärd, yxor och sköldar!
Dessutom säger Òbolo att det är alldeles för lite "ligga" i lajv, åtminstone för hans del:
- Det var mer i Argentina, för att inte tala om när jag var på internationell-lajv i Rumänien 03. Där diggar tjejerna troll! Men på råttbrudarna går Turolf nit. Öhrlund har ett för ändamålet mer fördelaktigt utseende. Han har flera skåror på sin svans.

Ha det!
// Yeahns

Råttinfluensan

Ja jag lever, åtminstone fysiskt. Psyket är det värre med och detta som en följd av att jag i söndags upplevde det värsta som någonsin hänt mig; råttinfluensan. Symtom är bland annat bitter uppsyn, tom blick utan framtidsutsikter, klump i magen och avsaknad av all form av lust som inte är destruktiv (då är det förstörelse jag pratar om och inte jävlar-vad-jag-ska-tugga-den-här-köttbullen). Inte ens alkohol lockar mig. För att kurera mig försöker jag att avskärma mig ifrån verkligheten, att förtränga det som hänt och undvika medial rapportering, men det värsta är att jag vet att det kommer att dröja ett år - minst (Gud förbjude!) - innan en ny mästarklubb korats och farovågen är över.

Albertazzi kan ju berätta om hur han vaccinerade sig med en galge.

Måtte det gå väl på lördag...

Ha det!
// Yeahns

Three is the magic number

Ni har säkert hört talas om att musiktidningen Novell bett ett antal personer med "koll" på musik och kultur att lista detta millenniums 100 bästa låtar, det vill säga de bästa låtarna utgivna efter 1999 års slut. Alla inkomna listor har sedan sammanställts och resultatet publiceras på sidan Nollnolltalet.se. En låt varje dag sedan den 23 september ända fram till nyår blir lika med hundra. Naturligtvis är det ett idiotiskt projekt av uppenbara skäl men det är också lika intressant, och även fast jag frestas över tanken att göra en egen lista så lämnar jag det därhän. Jag bryter ju ihop bara jag ska bränna en skiva till päronens bilar.

Dock har jag inte helt stått tillbaka för frestelsen men jag har gjort en ganska avsevärd förändring; att lista de 25 bästa svenska låtarna post 2000! Låtarna ska rankas efter dels hur bra de är och dels efter hur mycket de betyder för mig på ett känslomässigt plan. Även detta är för mig en överväldigande uppgift och nu sitter jag med en lista på 53 låtar. Ska jag köra en topp 50? Vilka ska då bort och hur i helvete ska jag kunna ranka 50 helt underbara låtar? Vi får se hur det går och om jag överlevt denna pärs så dyker väl resultatet upp här, i annat fall inte. Det känns annars sådär att blanda bakfylleångest med beslutsångest och till råga på allt så fyller jag år imorgon, två plus två.

Det sägs att alla goda ting är tre och därför känns det förjävligt att spendera den sista dagen jag är två plus ett med samvetskval. Bakfylleångest, beslutsångest och åldersparanoia. Tre gånger ångest. Alla goda ting är tre.

Ha det!
// Yeahns

Reevolution

I ett par veckor har jag funderat på det här med raggarsträng, ni vet den där längan av grovt hår mellan naveln och pubishåret på män. Vad är den till för egentligen? Vad är dess syfte? Antagligen härrör den från tiden då vi gick omkring med böjda ryggar och plockade löss från varandra för en sisådär 25 millar år sedan då vi behövde ha våra kroppar täckta med hår för att värma oss (alternativt att Adam helt enkelt sket i att raka sig). Jag tycker ändå att evolutionen borde ha löst det här med kroppshår vid det här laget. Vi behöver inte hår längre för de allra flesta av oss bär kläder.

Trots detta så kvarstår raggarsträngen utan tillföra något vettigt, eller? Det kanske är en bra grej vid förspel för blinda? Raggarsträngen är ett substitut för punktskrift vid intimare stunder, en ledsagare av hår. Jag ska exemplifiera med ett poteniellt fall:
En man har en blind kvinna (kanske är de båda blinda, vad vet jag?) över på besök. De har varit vänner ett tag men blir allt mer intima med varandra. Lite oskyldigt letar sig kvinnans hand in under mannens tröja och hon smeker och kittlar honom lite försiktigt. Plötsligt känner hon en led av hårstrån under hennes mjuka hand. Paret fryser till is och i fjärran hör de skallet från ensam hund. Det är här som gränsen mellan vänskap och kärlek går. Kvinnan förstår genast att hon ankommit till känsliga trakter och likt en knarksmugglare med en kokainfylld kondom i röven väntar hon spänt på avslag eller tillträde till önskad mark.

Raggarsträngen fungerar alltså som en slags tull, en pubistull med förbudskyltar mot vassa föremål, eld, syra, penis och ett ilsket humör. Här får endast resenärer med goda avsikter passera. Så måste det vara! Några andra anledningar kan jag inte ens föreställa mig. Varför raggarsträngen kvarstått över alla årtionden beror alltså på att evolutionen ville vara lite schysst mot blinda.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt från Mattias Alkberg BD.

Skit också!

Visst är det lätt att kunna sprida kritiska omdömen omkring sig som förklarar hur inkompetenta produktutvecklare och familjen Wahlgren är utan att man själv varken testat produkten eller sett någon ur tv-historiens mest hjärndöda familj. Det är hur enkelt som helst men för att befogat kunna gnälla på någonting så måste man själv ha satt sig in i objektet. Därför har jag nu - med betoning på satt - testat en produkt som jag klagat lite på förut sittandes i 90 grader. Idag har nämligen testat Lambis specialdesignade toapapper!

Lockad av allt som är nytt eller limiterat som jag är (Gifflar med choklad är vidriga för att inte tala om den nya Daim med smak av apelsin, citron och diskmedel(?)) så började jag undra hur lite design skulle kunna förgylla min tillvaro på bekvämlighetsinrättningen och ut ur butiken kom jag med en förpackning. Jag tog den lila sorten.
Lambi är ju en celeber tillhandahållare av rumpputs så jag var försäkrad om att det inte var ett dåligt köp. Så mjukt som det dessutom ska vara enligt reklamen där den söta lilla fårskallen föredrar att kinesa på en toarulle framför en kudde så borde pappret fungera som balsam för min röv. Jag föreställde mig en bild av en dassande shejk som torkar sig med siden, slöt ögonen och njöt. Det här mina vänner kunde kanske revolutionera min vardag av nöd!

Väl avklarad på porslintronen så kom verkligheten ikapp mig. Pappret med det violetta trycket ingav inte alls den trygghet som jag är van vid. Jag började bli osäker, kände hur svetten började frodas i knävecken och mina händer började skaka lite lätt. Lagren var så tunna att de slets i stycken så när jag väl samlade mod så kändes det som att torka sig med en skurmopp. Det fullgjorde sin uppgift men det var knappt.
Okej att det är lite trevligt med färg på rullen men det ögat som uppskattar färgen är inte samma öga som använder det. Visst är det skönt med bomullslent papper men när grovjobbet väl utförs så vill man inte riskera att pappret ska spricka och vips så blev man av med oskulden. På Älgaön i Unden har jag med böjda knän suttit som liten pojke bland ormbunkar och den mossa jag tvingades använda kom med betydligt större självförtroende än vad det mer civiliserade Lambi gjorde.

Nej tacka vet jag Serla! De där ekorrarna har gjort sin research och hittat balansen mellan komfort och styrka. Räcker länge gör det också! Men all heder ska Lambi ha för att de inte hymlar med vad de är; skitpapper.

Ha det!
// Yeahns

Recidiv

Eftersom jag skrivit om det förut så känns det lite halvt dödfött att återigen berätta om detta pinorum, men då jag börjat undra över hur man bäst genomför en avrättning á la dikotomi (motorsåg måste det vara va? Samurajsvärd är ju rätt klassiskt annars) så antar jag att det är bäst att jag släpper lite på locket. Min tillvaro på mina 34 kvadrat har börjat bli alltmer ansträngande sedan min granne börjat att ta sig allt större friheter, friheter som utspelar sig i form av ljud.

Det var rätt lugnt efter mitt tidigare inlägg om dem (inte för att de läser här men ändå) men för ungefär tre veckor sedan började de väsnas igen. Då var jag i febersjukt tillstånd förpassad till bingen och när jag är ensam i sängliggande läge så ger jag inte mycket ljud ifrån mig. Normalt så ser jag alltid till att någon oralextern ljudkälla - såsom tv eller stereo - gör mig sällskap (ungefär som den funktion en radio uppfyller till en hemmavarande hund) men nu var det inget som hördes mer än mina tycka-synd-om-mig-knip. Det är mycket möjligt att mina grannar därmed antog att någon isolerat väggen oss emellan och att det därför var helt rättskaffens att skruva upp volymen en aning. Med den musiksmak de besitter så är det klart att de vill spela den högt då musik oftast blir bättre (/inte blir lika dålig) när den spelas högt.
Att de dessutom verkar ha införskaffat ett Singstar och/eller ett karaoke-set gör inte min sits skönare (lägg på en finne längst ner mellan skinkorna också), och att tvingas lyssna på när honan i hushållet försöker pricka stämmor till Carolas Evighet gör att varje låtbyte på min egen ljudanläggning känns just som en evighet.

Tålmodig och timid som jag är så har jag tagit det hela med ro. Visst någon svordom har riktats norrut men i övrigt så har jag botat mina aggressioner med iTunes och whiskey, något som alltid slutat lyckligt. Men igår natt var det nästan så att mina blodkärl krampade och jag kände hur vansinnet eskalerade inom mig. Småtimmarna spenderades med vidöppna ögon och lagom till att väckarklockan drog igång 06.30 så hade jag tillförskaffat mig ett par påsar stora nog att låta Jordan/Katie Price bli av med sitt ryggbesvär. Anledningen till detta var den fam till klockan två pågående msn-meddelandetoryren som toppades med att sätta på tv:n några gånger, varje gång till synes/höres lika förvånade av den höga ljudnivån. Nu har mitt lugn försvunnit och jag har inträtt i skriva-arga-lappar-stadiet. Det är ju det sista stadie man vill befinna sig i då man inte vill uppfattas som sursnubben i lyan bredvid men nu är det som det är. Problemet är bara att jag inte vet hur själva lappen vid behov ska vara formulerad. Ska man köra på den mer ursinniga varianten där utrymme för förolämpningar ges:

Defintionen av idiot är enligt NE en person som ofta beter sig mycket dumt eller en person som är psykiskt och intellektuellt svårt handikappad. Tycker ni att det passar in på er? Nej inte jag heller så jag vet inte vad man ska kalla er men klart är i alla fall att 22 tjejer-gubben skulle framstå som en nobelpristagare i ert sällskap. Jag menar hur klyftig verkar man vara om man drar på Curly Sue och sedan försöker toppa originalets vokalist?

Sedan det här med er fascination för att låta volymen ligga på runt 90 decibel när msn är det enda aktiva programmet, är ni ljudskadade (vilket skulle svara på ovanstående fråga) eller vet ni inte hur man sänker volymen efter midnatt bara? Ni vet om att det går att stänga av ljudet till msn va? Konversationsfönstret kommer ändå att blinka längst ner på skärmen med en näst intill ambulerande orange färg med ett lyster som Pippi Långstrump endast kunde drömma om så ni kommer inte att missa något, jag lovar.

Okej att min lägenhet ligger på bottenplan men med er som grannar känns det som att bo i Gehenna, och jag har ju för i helvete i ens en ugn!

// Nr. 11.

Eller ska jag köra på den mer sarkastiska stilen som mer speglar min personlighet:

Hejsan grannar!

Visst är det härligt! Det där sköna bilipp-ljudet som får en att känna sig behövd, omtyckt och socialt kompetent. Själv har jag inte så många vänner och får därför inte höra bilipp så ofta och därför tycker jag att det är extra ljuvligt att få veta att min granne minsann är älskad. Höj gärna lite! Särskilt nattetid då bilipp vaggar mig till sömns likt Byssan lull.

Jag vill dessutom tacka för att ni spelar Mix Megapol-klassiker som Här kommer alla känslorna (på en och samma gång) och Mr Cool. Tänk vad hemskt om man skulle glömma bort dessa välkomponerade musikstycken! Fy, hemska tanke. Det var ju även länge sedan man hörde fjolårets superhit I'm yours och det var ju nästan att man hade glömt texten!

Till sist så vill jag berätta att det också är oerhört trevligt att få lyssna till era sångröster. Jag gillar verkligen folk som verkligen försöker. Usch för personer som ger upp vid minsta motgång. Nej fortsätt att träna! Snart kanske ni blir den nya Susan Boyle och då är jag den förste att gratulera!

Vänliga hälsningar,
Nr. 11.

Nå vad tycker ni?

Ha det!
// Yeahns

Vi dricker som svampar tills de tänder lamporna

Alkohol är bra. Alkohol är något som i princip alla kan uppskatta och det paketeras i alla möjliga former. Flaska, burk, påse-i-låda, deodorant, parfym och det används i olika rengöringsmedel. Såväl en partyglad student som en pedantisk pensionär har nytta av det och därför försöker man komma åt det så billigt som möjligt; Tyskland, hembränning, apk(alkohol per krona) och somliga hävdar till och med att om man fryser ner en folköl och sedan tinar den jävligt snabbt (här pratar vi alltså inte ställa-den-på-diskbänken-tina utan upptining racerstyle á la blåslampa) så blir det till en starköl. I vilket fall så berör alkohol alla (släkten är kanske inte så tokig ändå?) och med alla så inkluderas just alla, överklass som underklass. Men hur skiljer sig alkoholkonsumtionen och hur mycket skiljer sig beteendena efter förtäring av kalasdricka klasserna emellan?
Jag ska genom att utgå från erfarenheter och fördomar redogöra för hur ungdomens alkoholvanor ser ut i de olika samhällsklasserna. Eftersom det inte finns någon direkt underklass i välfärdssverige så har jag delat upp grupperna i överklass, övre medelklass, medelklass och lägre medelklass.

Överklass: Uppvuxen i en vardag där pappa kollar börsen, mamma gömmer kvitton och middagssamtalen är föräldrarnas enda kontakt med ungdomen så har ungdomen ett självhävdelsebehov, och detta behov stillas med hjälp av skaldjur och tomma flaskor av större format. Okej att pappa alltid sagt att de är lite finare och bättre än alla andra men ändå känner ungdomen en tomhet, den tomhet som uppstår när man aldrig lärt sig av misstag. Självklart vet inte ungdomen om det själv och den skulle aldrig erkänna det heller; "Tomhet? Jag har ju pappas kredit!". I en värld där man får vad man vill ha så är pojkarna klåfingriga och flickorna "vill inte vara tråkiga" och ger dem vad de vill ha. Det festas, det flashas och det svinas. Helrör som benrör, alla innebär de en happy ending.

Övre medelklass: Då föräldrarna ofta tjänat ihop sin förmögenhet själva så är de själva uppfostrade enligt enkla och vanliga principer. De är nöjda med vad de har och därmed ställs fokus på att säkra likviditeten. Därför uppfostras även ungdomen enligt devisen att ta det säkra före det osäkra och att planera sin vardag i jakt på poteniella fallgropar. Ungdomen blir pryd, skötsam och väluppfostrad och festar därefter. Pojken dricker som pojkar gör men alltid med en eftertänksamhet och flickan låter less vara more och förblir pappas flicka. Fylla ses nästan som ett tvunget ont i en värld där rusdrycker inmundigas vid varje social tillställning.

Medelklass: Här har gruppen med flest skillnader inom sig och hur ungdomens super beror till stor del på kompisarnas stil och intressen. Allt ifrån Svenne Banans Pripps Blå-konsumtion till kulturprettot som bara dricker rödvin eller spontanjäst öl från Belgien. En likhet har dock alla; att ungdomen ser möjligheter istället för problem. Oftast dricker ungdomen ungefär lika mycket varje helg men minst en gång i halvåret drar den till med en riktig brakladdning som slutar med att ungdomen åker kundvagn, klättrar på hustak eller slutar i fyllecell. Fyllehistorier utbyts likt hockeykort och slutar alltid glatt.

Lägre medelklass: På Sveriges egna lotteri drog medlemmarna av denna klass alla nitlotter alternativt om de inte bemödade sig deltaga - "man vinner ju aldrig nå't ändå" - och därför har de helt andra förutsättningar än andra att festa. Ungdomen äger två huvtröjor av "bättre" märken (ex. JL, we/jl) och dessa två delar på veckans dagar. Fulsprit och importöl är återkommande inslag och lycka stavas Baccardi Breezer. Flickan sminkar sig grovt och lyfter sina bröst och pojken döps till -nny. Trots förutsättningarna så skiljer sig inte ungdomens uppförande vid berusning från överklassens, bortsett från platserna. Ungdomen festar hårt och vilt men platsen har mindre betydelse. Nattklubb, kvarterskrog eller gatuköksparkering kvittar och har pojken en bil så kan han räkna med en avsugning, minst!

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är hämtad från låten Liv, död, kärlek och lite dans av Elenette.

Ärlighet varar längst

Så här på morgonkvisten fick jag svar från ett av alla de jobb jag sökt, nekande såklart:

Hej Jens!

Du sökte jobbet som struktör hos oss på Komet. Det blev tyvärr inget den här gången, antingen på grund av att det tillsatts med en annan sökande eller att uppdraget inte längre är aktuellt.

Notera att anledningarna till att jag inte fick jobbet är att någon annan fick jobbet eller att företaget lyckats lösa det på annat sätt genom kloning, robot eller en dresserad anka. Det var absolut inte så att det var jag som helt enkelt var för dålig, vilket annars hade varit en helt fullgod anledning. Jag har ingen aning om vad en struktör gör, jag bara sökte.

Jag är en person som alltid uppskattar ärlighet och därför hade jag blivit ganska glad över om de istället sagt som det egentligen var; att jag inte hade de kunskaperna de eftersökte. Jag hade verkligen satt värde på ett nekande svar som meddelades på följande sätt:

Hej Jens!

Du sökte jobbet som struktör hos oss på Komet. Det blev inget den här gången. Inte för att någon annan har fått det (det går fortfarande att söka på vår hemsida som du kanske ser) utan för att du antagligen är totalt värdelös som struktör. Att du ens sökte det här jobbet går bortom mitt förstånd och egentligen vill jag uppmana dig - ditt ärkemiffo - att ta livet av dig till fördel för det mänskliga släktet. Men nu gör jag inte det (det finns ju en del sinnessvaga personer där ute som tar mina ord alltför bokstavligt) utan önskar dig lycka till i ditt fortsatta jobbsökande. Hos oss får du dock inga jävla jobb!

Det får bli en ledig festivalsommar 2009. Vad hände med arbeit macht frei?

Ha det!
// Yeahns

Från genombrott till sammanbrott

Hej Morgan Alling! Hur är läget?
- Jo tack allt är frid och fröjd. Jag njuter av livet kan man säga.

Ja du har minst sagt mycket på gång nu...
- Jo det har hänt en del nu kan man säga. Jag hade biroller i både Arn och Göta Kanal 2 och sen ringde TV och det blev Let's Dance, panelprogram och grejer. Jag knullar verkligen kameran kan man säga, haha! Dessutom kör jag ju min egen teaterföreställning också.

Teaterföreställningen Fullbokat ja där du spelar alla 30 roller själv..?
- Haha, knulla kameran som sagt! Nej men det går bra ändå. Lite stressigt emellanåt och jag lider lite av personlighetsklyvning ibland, men det är bara att gå in i rollen och sen fullt ös - medvetslös!

Medvetslös var ordet. Du var ju borta från rutan ett bra tag där annars, Tippen hette det va? Vad hände?
- Mjo jag var lite nere där ett tag. Jag hade lite komplex för min frisyr där ett tag, kände mig inte riktigt attraktiv. Det är ju ett jävla halvhugget kalhygge där uppe. Ser ju ut som något Gudrun gjort. Stormen Gudrun då alltså och inte frisörskan nere på hörnet. Frisör-Gudrun är snäll. En gång bjöd hon mig på en rosa prinsesstårta och sa' att det var min mage hon hade avbildat, haha! Rolig kvinna det där! Men nu har jag i alla fall förlikats med mig själv, bara att gilla läget som Tomas Ledin sjöng liksom. Det var väl den låten som redde ut mitt liv kan man säga.

Skönt att höra att du mår bra igen. Vad har du för planer för framtiden då?
- Först ska jag bli klar med både Fullbokat och Let's Dance. Se'n ska jag gå in i väggen.

Du planerar att gå in i väggen alltså?
- Japp! Eller gå och gå vet jag inte. Jag befinner mig ju i en hög uppförsbacke just nu så nog ska jag få få upp en rejäl fart. Pang bara!

Öhm jaha, ja tack och lycka till då!
- Tack själv!


Ha det!
// Yeahns

Rubriken är från bob hunds låt Tinnitus i hjärtat vars video du hittar två inlägg längre ner.

Hur lång är en tvättmaskinsminut egentligen?

Längd- och tidsenheter har sedan urminnes tider skapat diskussioner som ibland utbrutit i handgemäng, obesvarade telefonsamtal och avslutad bekantskap. De riktigt livfulla dispyterna har ibland lett till att den ene deltagaren rispat i motpartens teflonpanna med en rostfri stekspade. Det är sällan som det finns en enhetlig bestämmelse över tidsrymdsbegrepp och därför har människor utvecklat egna definitioner efter sina egna preferenser, och det är just dessa definitioner som upprör.

Hur många år innefattar t.ex. uttrycket "urminnes tider" som nämndes tidigare? Att det är en jättelång tidsperiod håller alla med om, men är det 50 år, 100 år eller från och med Jesus födelse (vilket för övrigt är en rolig anekdot. Jesus Kristus föddes någon gång 2-7 år före Kristus och inte nödvändigtvis på vintern)?
Begreppet "modern tid" är också vida diskuterat och har lika många definitioner som Sten-Taxi har bilringar. Några påstår att modern tid pågått sedan andra världskrigets slut. Andra menar att det är millenieskiftet som gäller medan andra refererar till tidpunkten då det sista avsnittet av Beverly Hills 90210 sändes. Vissa försöker dra kopplingar till musiken och påstår att det var i och med Modern Talkings första album (The First Album, 1985) som den moderna tiden påbörjades. Det var först då man "pratade modernt" argumenterar de men om den moderna tidsperioden tog slut vid duons avslut (The Final Album, 2003) säger de inte, möjligtvis på grund av att vi då skulle befinna oss i en tid utan rum.

Inte ens längdmåtten - som vi vanligtvis förlitar oss så starkt på - är problemfritt utan har i likhet med tiden flera svårigheter. Alla är vi väl medvetna om att en engelsk mil (1 609 meter) skiljer sig från metersystemets mil (10 000 meter) och det har ju inte blivit mindre krångligt av att någon slängt in en sjömil (1 852 meter) mitt i allt. Det finns inget bra svar på varför det skiljer sig så och inte heller på varför engelsmännen kör sitt eget race gällande vikt och längd, men min teori grundar sig dock på öars tvång till inavel.
Innan metersystemet uppfanns så att man kunde mäta upp en mil så var det dock ännu svårare att bedöma längden på en mil eftersom i stort sett varje by hade sitt egna mått. Mil härstammar från latinets "milia" som betyder tusen och detta mätte man upp genom att gå tusen dubbelsteg, men eftersom alla har olika långa ben så innebar detta problem. Som exempel kan nämnas att man i Dalarna mätte upp en mil på hela 15 km vilket innebär att en genomsnittlig dalmas tog ett kliv på 7,5 meter. Trångmål var ordet.

Före metersystemet så använde man sig utav kroppen vilket liksom ovan skapade huvudbry på grund av genetiken. För att inte varenda småländsk bonde skulle börja bråka med varandra efter att de hävdat att sin egen gård var störst som de själva mätt upp, så var tvungen att göra något. Det är ju allmänt känt att det är svårt att arbeta med en högaffel i ryggen så tänk vad som annars skulle ha hänt med spannmålsproduktionen, för att inte tala om Lantmäteriets arbetsbörda. Därför beslöt man sig för att utgå från lokala kändisar som skulle agera måttstock för trakten. Lämpligast var att välja någon som lämnat puberteten. Makedonerna utgick t.ex. från Alexander den Store vars vänsterfot märkligt nog var exakt en fot lång. Hans högerfot gick det däremot inte att lita på då den kunde skifta i längd beroende på om Alexander sträckte på tårna eller inte.
Så kom metersystemt men inte heller det gick att lita på. I orten Domsjö i Ångermanland har man exempelvis hittat en meter som endast mätte upp 63,6 cm och att man i Schweiz hittat en tre meter lång meter. Frankrike anser sig ha den måttstock som skapade hela systemet men vid de senaste mätningarna har den visats vara någon millimeter för kort vilket lett till smårabalder. Fransmännens förslag om att krympa allt i hela världen lite grann har dock inte tagits seriöst. Jag ställer mig också frågande till hur man ens kan mäta "originalmetern"?

Gällande frågan i rubriken så möts man även har av skakande huvuden och ovetande blickar. Troligtvis beror det på hur mycket vätska som är kvar i behållaren och att denna minut alltså är en uppskattning på hur lång tid det tar att tömma den. Den absolut sista minuten innan tvätten är färdig kan man i alla fall lita på att den aldrig är en minut utan oftast är mellan 2 och 10 minuter lång. Alternativet är att detta är ett försök av Electrolux att skapa världsherravälde, men källorna är få.

Allt verkar alltså vara svårbedömt. I en värld där allt utom Lars Adaktussons frisyr är i ständig förändring så får vi acceptera att ingenting är 100% säkert. Vi får helt enkelt leva med att en del personer tror att klockan fem betyder klockan halv sju och jag får hoppas att min Kumpirateslinjal mäter sina 17 cm korrekt. Aldrig förr har väl uttrycket allting är relativt varit så relevant?

Ha det!
// Yeahns

PS. Detta var en spin-off - och delvis rip-off - på boken Vem är Björn och vem är Benny och andra intressanta mysterier författad av Fredrik Lindström & Hasse Pihl. DS.

Fetisdagens ocensurerade potpurri

Idag har jag införskaffat två semlor. En till mig själv och ytterligare en till mig själv. Två stora kaloribomber som jag skrivit mitt namn på och hör ni inte av mig på ett så har jag antagligen drabbats av en blodpropp. Men var inte oroliga. Undertecknad har varken diabetes, övervikt och röker inte mer än när jag är i Amsterdam. Lägg därtill en megagrym ämnesomsättning och inte ens mamma behöver oroas å min hälsas vägnar. Men det är inte det jag ska skriva om.

Det är nämligen fetisdagen. Somliga kallar den (skämtsamt?) för fittisdagen. Om det är positivt menat så har de helt andra förutsättningar än mig för att åstadkomma något relaterat till dagens smeknamn, och om det är negativt menat så förstår jag dem inte. "Fitta" har ingen negativ laddning hos mig, snarare tvärtom. Trots detta så ligger det på tungan (euhm..?) och det slinker ur i situationer då jag inte syftar till ordets bästa. Jag skäms lite varje gång. Jag gillar inte att använda burdusa uttryck då det känns obildat men det är inte det jag ska skriva om.

Detta är alltså dagen då det ska frossas i godsaker utan några som helst hämningar och eftersom tekniken inte har kommit så långt (dock har/ska man bygga ett mobilnät på månen så att rymdnissarna kan säga "Fina fisken" och ringa sina familjer eftersom de "tvingats" upp i luften. Att fixa nätet utmed tågrälsen har man dock inte tänkt på) att det går att skicka semlor via Internet så får jag bjuda på annat. Därför har jag ställt ett antal frågor till mig själv men lämnar en hel del i övrigt att önska:

Har du någonsin velat vara svart?
- Once you go black you'll nev.... Utan att vidare diskutera storleken på min penis (tänk Eiffeltornet goes synål) så kan jag säga att det är klart att man har tänkt tanken. Men inte p.g.a. tillkortakommanden i de nedre regionerna utan av anledningen att mörkhyade passar bättre i guldkedjor och även för att det är mer legitimt för dem att bära hip-hopkläder. Jag hade en period i sjunde klass där jag gled omkring i fubutröjor stora som mindre utedass och trodde att jag var allmänt ball. Jag var givetvis inte det utan bara en vilsen kille i för stora kläder.

Vilken är den konstigaste komplimangen du har fått?
- En föredetta flickvän fällde en gång kommentaren om att jag "har perfekt hår i armhålan". Det är väl kanske inte det mest smickrande med jag kan inte annat än instämma. Det är inte för långt, inte för kort och p.g.a. av min blonda kalufs så syns det knappt. Det bara är, precis som allt ska vara när det lever i harmoni.

Föredrar du makaroner eller spaghetti?
- Spaghetti lätt! Det är svårt att uppnå perfekt al dente med annat än spaghetti. Dock känns det konstigt att föredra långa smala saker framför grejer med hål i så det är möjligt att jag ändrar mig i efterhand. Jag får tänka på't.

Om du vore homosexuell, vilken man skulle du vilja äkta?
- Hmm, knivigt men det skulle definitivt vara någon från Aftonbladet. Antingen han Helle Klein eller Erik Niva. Det får bli den sistnämnda. Tänk att få höra godnattsagor om den armenska fotbollens framväxt och hur Nordirlands tredjedivision påverkas av den ekumeniska "diskursen" (där du Killamangiro!). Jag vet dock inte - och vill inte veta - vilken av oss som skulle köra trucken, men antagligen blir det ungefär 50/50. Någon som vet om båda deltagarna har erektion vid nyss nämnda akt? Niva är förresten min drömpartner i På Spåret om det var någon som undrade (eller inte, vilket man vill)?
Om jag tvunget måste välja en man som är trumpetgnidare (återigen så har det inget med yrkesutövning att göra) såväl innerst inne som ytterst ute så skulle jag utan tvekan välja Christer Björkman. Inte för att han är särskilt snygg eller för att jag tror att vi skulle "connecta" utan för möjligheterna det ger mig. Om man skulle slå upp ordet "Straffknull" i en ordbok så skulle det vara en bild på en framåtböjd Christer. Jag skulle naturligtvis inte medverka på bilden. Istället skulle en 2-liters Coca-Colaflaska få min plats. Det kan han gott ha när han så obarmhärtigt torterar Sveriges musikälskande del av befolkningen.

Ha det!
// Yeahns

PS. Jag ogillar att skriva inlägg utan någon som helst röd tråd men ovanstående var något som jag var tvungen att "få ur systemet" så att säga. Nu kan jag gå vidare med mitt liv. DS.

Vad är väl njutning utan smärta?

Söndag. Återigen vaknar man upp, ser dubbla siffror på klockan och helt ensam. Samtidigt basunerar massmedia regelbundet ut att folk ligger med varandra till höger och vänster men oftast i sängen. Tydligen ska det råda ett penetrerar-VM utan dess like där kvantitet prioriteras framför kvalité. Inte ens de stackars rhododendron-buskarna slipper undan utan tvingas agera som en komfortinrättning när det tredje benet ska göra sig hört. Dessa nyheter förkunnas av journalister och sexterapeuter som inte alltför sällan levde på de glada sextio- och sjuttiotalen då man skulle bejaka sina lustar och negligera sin stolthet och personliga reflektion, men ändå varnar de. Kanske var inte könssjukdomar uppfunna då?
Detta har hur som helst fått mig att tänka; var är min del av kakan?

När jag under jullovet genomled filmerna om Arn så dök ett eventuellt svar upp i mitt huvud. Arn som inte var en särskilt talför man - som antagligen inte förstod innebörden av ordet "charm", för att inte tala om "karisma" som han inte kan stava till - och inte speciellt ögonvänlig heller fick ändå flera kvinnor efter sig. Varför då? Jo för att han var hyfsat duktig på att vifta med ett metallobjekt. Att han sedan inte tog vara på alla möjligheter som han erbjöds att sticka sitt egna svärd (eller dolk kanske man ska säga i detta sammanhang) i slidor är förståeligt. Katarina Algotsdotter har t.ex. ett sådant fantastiskt radioansikte att man nästan tycker att staten borde gå in och redigera det. Det händer ju att man äter framför tv:n och om hon ska fortsätta att exponeras i rutan så kommer det att vara mer än ostsås som fläckar min soffa.

Är det då så att talang och kändisskap innebär en genväg till doppa? Tydligen är det så och vad är då min talang, det jag är bra på? En uppgivenhet slår mig och om det här stämmer så är de enda gångerna jag får sex när jag spelar minigolf. Allting verkar ju så mycket enklare i porrfilmer!

Fast jag vet inte... Min ensamhet kan ju bero på att jag inte var utanför lägenheten igår.

Ha det!
// Yeahns