Svensk degenerering

Det sägs att vi svenskar är ganska introverta, att vi inte gärna söker kontakt med människor vi inte känner. Måhända är det bara skitsnack från norrmän som inte kan ta att vi tvingade in dem i en nära hundraårig union. Eller lögnaktiga fördomar skapade av tyska furstar som en hämnd för att vi svinade oss (läs: våldtog och plundrade) i deras byar på 1600-talet. Men, som Jens Lekman svarade i en P3-intervju på frågan om vad han lärt sig om olika kulturer av att turnera jorden runt; ”fördomar har en tendens att stämma”.

Så låt oss utgå från denna premiss; svenskar är introverta, har en närmast absurd rädsla för att behöva utbyta ett par ord med en människa vi aldrig tidigare pratat med (trots att chansen för att aldrig träffa denna människa igen är minimal).

Med denna grund i åtanke (och en utgångspunkt som säger att detta är en negativ egenskap (svensken, säger fördomen och Fredrik Lindström, har en tendens att betrakta sina känslomässiga karaktäristika som något icke önskvärt)) är det ett närmast diaboliskt knep av teknikfrämjare att fortsätta med det de sysslar med; utveckla och, just det, främja teknik. Var och varannan svensk, i runda slängar 94%, tar, så fort ensamheten kryper på, chansen att, så snart som möjligt, innan främlingen (och bara för tydlighets skull; jag avser inte människor från främmande länder) trycker sig upp i svenskens ansikte med sin dåliga andedräkt, sin salivbestänkta mun och sina äckliga, vidriga små ord, nyttja sin medhavda teknik. Det må vara en Ipod, en mobiltelefon eller, som i mitt fall, en gammal 512 mb-MP3. Huvudsaken är att ingen jävel ska känna sig inviterad till diskussion.

Vill ni ha bevis? Beträd valfri kollektivtrafiksfordon i Stockholm. (För att inte alla lantisar ska få möjlighet att smasha in en poäng gentemot hufvudstaden (eller ”stressens nirvana” som en gammal tant skrev i en insändare i Mariestadstidningen) vill jag hävda att detta fenomen skådats även i Göteborg, Mariestad, Lund, Graninge m.fl. byar.)

Svenskens slutna rum börjar bli alltmer ointagligt och teknikens utvecklare hamrar in spik för spik i dörrens skyddsbrädor (för att bli helt överjävligt metaforisk…). För egen del är jag relativt likgiltig inför denna utveckling. Rubriken syftade på något helt annat…

…i måndags vann skidskyttedrottningen Helena Jonsson Jerringpriset efter att ha sopat hem 60-70% någonting av rösterna. Svenska folkets röster! Herregud! Egentligen kräks jag på alla dessa galor och ställer mig fullständigt kallsinnig till vem eller vilka som vinner, men, än en gång; herregud! Det här måste vara det ultimata sjukdomstillståndet för en degenererad, riktigt illa åtgången befolkning – en grupp människor som fullständigt tappat kontakt med sin omvärld. Vad händer i landet? Vad tror svenska människor är en bedrift? Att konkurrera med fem tyskor, fyra ryskor, tre norskor och några landsmaninnor och råka snubbla till sig några guld – är det något att bli rikspoppis för? Va?!

Jag har startat en sport där man ska springa ett par km, åka lite skridskor och skjuta med slangbella. Jag har lyckats få med mig tre glada killar från Kista, en hund i Östersund och fått ett ”kanske” från en snubbe i Bryssel. Någon mer som vill anmäla sig? Vinnaren i VM, förutsatt att hon eller han är svensk, utlovas ett Jerringpris i januari 2011.

// Killamangiro

Råttinfluensan

Ja jag lever, åtminstone fysiskt. Psyket är det värre med och detta som en följd av att jag i söndags upplevde det värsta som någonsin hänt mig; råttinfluensan. Symtom är bland annat bitter uppsyn, tom blick utan framtidsutsikter, klump i magen och avsaknad av all form av lust som inte är destruktiv (då är det förstörelse jag pratar om och inte jävlar-vad-jag-ska-tugga-den-här-köttbullen). Inte ens alkohol lockar mig. För att kurera mig försöker jag att avskärma mig ifrån verkligheten, att förtränga det som hänt och undvika medial rapportering, men det värsta är att jag vet att det kommer att dröja ett år - minst (Gud förbjude!) - innan en ny mästarklubb korats och farovågen är över.

Albertazzi kan ju berätta om hur han vaccinerade sig med en galge.

Måtte det gå väl på lördag...

Ha det!
// Yeahns

Recidiv

Eftersom jag skrivit om det förut så känns det lite halvt dödfött att återigen berätta om detta pinorum, men då jag börjat undra över hur man bäst genomför en avrättning á la dikotomi (motorsåg måste det vara va? Samurajsvärd är ju rätt klassiskt annars) så antar jag att det är bäst att jag släpper lite på locket. Min tillvaro på mina 34 kvadrat har börjat bli alltmer ansträngande sedan min granne börjat att ta sig allt större friheter, friheter som utspelar sig i form av ljud.

Det var rätt lugnt efter mitt tidigare inlägg om dem (inte för att de läser här men ändå) men för ungefär tre veckor sedan började de väsnas igen. Då var jag i febersjukt tillstånd förpassad till bingen och när jag är ensam i sängliggande läge så ger jag inte mycket ljud ifrån mig. Normalt så ser jag alltid till att någon oralextern ljudkälla - såsom tv eller stereo - gör mig sällskap (ungefär som den funktion en radio uppfyller till en hemmavarande hund) men nu var det inget som hördes mer än mina tycka-synd-om-mig-knip. Det är mycket möjligt att mina grannar därmed antog att någon isolerat väggen oss emellan och att det därför var helt rättskaffens att skruva upp volymen en aning. Med den musiksmak de besitter så är det klart att de vill spela den högt då musik oftast blir bättre (/inte blir lika dålig) när den spelas högt.
Att de dessutom verkar ha införskaffat ett Singstar och/eller ett karaoke-set gör inte min sits skönare (lägg på en finne längst ner mellan skinkorna också), och att tvingas lyssna på när honan i hushållet försöker pricka stämmor till Carolas Evighet gör att varje låtbyte på min egen ljudanläggning känns just som en evighet.

Tålmodig och timid som jag är så har jag tagit det hela med ro. Visst någon svordom har riktats norrut men i övrigt så har jag botat mina aggressioner med iTunes och whiskey, något som alltid slutat lyckligt. Men igår natt var det nästan så att mina blodkärl krampade och jag kände hur vansinnet eskalerade inom mig. Småtimmarna spenderades med vidöppna ögon och lagom till att väckarklockan drog igång 06.30 så hade jag tillförskaffat mig ett par påsar stora nog att låta Jordan/Katie Price bli av med sitt ryggbesvär. Anledningen till detta var den fam till klockan två pågående msn-meddelandetoryren som toppades med att sätta på tv:n några gånger, varje gång till synes/höres lika förvånade av den höga ljudnivån. Nu har mitt lugn försvunnit och jag har inträtt i skriva-arga-lappar-stadiet. Det är ju det sista stadie man vill befinna sig i då man inte vill uppfattas som sursnubben i lyan bredvid men nu är det som det är. Problemet är bara att jag inte vet hur själva lappen vid behov ska vara formulerad. Ska man köra på den mer ursinniga varianten där utrymme för förolämpningar ges:

Defintionen av idiot är enligt NE en person som ofta beter sig mycket dumt eller en person som är psykiskt och intellektuellt svårt handikappad. Tycker ni att det passar in på er? Nej inte jag heller så jag vet inte vad man ska kalla er men klart är i alla fall att 22 tjejer-gubben skulle framstå som en nobelpristagare i ert sällskap. Jag menar hur klyftig verkar man vara om man drar på Curly Sue och sedan försöker toppa originalets vokalist?

Sedan det här med er fascination för att låta volymen ligga på runt 90 decibel när msn är det enda aktiva programmet, är ni ljudskadade (vilket skulle svara på ovanstående fråga) eller vet ni inte hur man sänker volymen efter midnatt bara? Ni vet om att det går att stänga av ljudet till msn va? Konversationsfönstret kommer ändå att blinka längst ner på skärmen med en näst intill ambulerande orange färg med ett lyster som Pippi Långstrump endast kunde drömma om så ni kommer inte att missa något, jag lovar.

Okej att min lägenhet ligger på bottenplan men med er som grannar känns det som att bo i Gehenna, och jag har ju för i helvete i ens en ugn!

// Nr. 11.

Eller ska jag köra på den mer sarkastiska stilen som mer speglar min personlighet:

Hejsan grannar!

Visst är det härligt! Det där sköna bilipp-ljudet som får en att känna sig behövd, omtyckt och socialt kompetent. Själv har jag inte så många vänner och får därför inte höra bilipp så ofta och därför tycker jag att det är extra ljuvligt att få veta att min granne minsann är älskad. Höj gärna lite! Särskilt nattetid då bilipp vaggar mig till sömns likt Byssan lull.

Jag vill dessutom tacka för att ni spelar Mix Megapol-klassiker som Här kommer alla känslorna (på en och samma gång) och Mr Cool. Tänk vad hemskt om man skulle glömma bort dessa välkomponerade musikstycken! Fy, hemska tanke. Det var ju även länge sedan man hörde fjolårets superhit I'm yours och det var ju nästan att man hade glömt texten!

Till sist så vill jag berätta att det också är oerhört trevligt att få lyssna till era sångröster. Jag gillar verkligen folk som verkligen försöker. Usch för personer som ger upp vid minsta motgång. Nej fortsätt att träna! Snart kanske ni blir den nya Susan Boyle och då är jag den förste att gratulera!

Vänliga hälsningar,
Nr. 11.

Nå vad tycker ni?

Ha det!
// Yeahns

Ett skratt förlänger livet

Så fort solen kommer fram så lämnar man sanset - och de tjocka plaggen - hemma ("Solen lyser ju, det är varmt ute!") och det planeras in grillkvällar, promenader med mera. Solen är så här års överskattad och detta har jag fått lida av sedan lördagskväll. Kung Bore slog tillbaka, lämnade mig avdäckad i sängen med en för hög kroppstemperatur. Jag fick feber.

De senaste dagarna har jag legat lamlös i sängen badandes i min egen svett. Jag har inte kollat mig i spegeln på evigheter och inte borstat tänderna på säkert 60 timmar. För varje gång jag påminns om min sjukt ojämna skäggväxt som antagligen får mig att se så anskrämlig ut att jag till och med skulle anses ful i England så vill jag ta livet av mig, men jag har inte orken. I rummet ligger halvätna mackor och surnad mjölk i flingskålen. Mitt kiss luktar bacon och jag är konstant bajsnödig, men jag är alldeles för svag för att koncentrera kraft till det ändahålet (bara-pa-disch). Ett bultande huvud, sömnlösa nätter och ett missat derby men nu börjar jag komma på fötter igen och detta tack vare tre saker; Ipren, Alvedon och Himym.

How I Met Your Mother är en förträfflig komediserie som handlar om hur Ted år 2030 berättar för sina barn om hur han träffade deras mamma och således utspelar sig serien från 2005 och framåt. Vi har säkert alla stannat till i några minuter framför serien, skrattat lite, zappat vidare och efterlämnats med intrycket att det är en trevlig sit-com men inget särskilt. Så är det inte alls, inte ens i närheten. Jag var själv en av dem som tvekade när vänner berättade hur grym serien egentligen var men nu är jag fast. Det krävs att man regelbundet kollar på serien för att förstå karaktärerna och deras återkommande inslag. Karaktären Barney (singelkillen vars tre ledord är kvinnor, pengar och kostymer) är helt fenomenal med alla sina uttryck såsom Suit up, ständiga high fives som kräver svar, göra awesome till ett verb och teorier om raggning, kvinnor och livet. När serieskaparna dessutom gräver fram klassikern Slap bet så borde Himym följas av varje serieälskare. Ett nyare Vänner - fast roligare.

Ha det!
// Yeahns