Staten vs Kapitalet

2010 års olympiska spel i Vancouver tar ju fart imorgon och lär breda ut sig över de statliga kanalernas tablåer. Mycket skoj för den sportintresserade, lite mindre roligt för den som program som Andra Avenyn och Carin 21.30. Själv säger jag varken bu eller bä (kom Horace Engdahl på det uttrycket när han lirade Farmville på hasch?). Det är rätt skönt att döda lite tid med curling men inte så att jag längtar efter det. Hur som helst, personalen på SVT's sportredaktion går på rosa moln nu och glädjer sig över att de kan erbjuda något som ingen annan kanal (förutom Eurosport då) har i sitt utbud, men hur väl kan de tillgodose deras hos många åtråvärda produkt? Låt oss se hur många av deras sportjournalister som kom med på ITHMG's listor över de sämsta sportjournalisterna!

De åtta sämsta manliga sportjournalisterna:

8. Chris Härenstam (SVT)
7. Lars Nylin (Aftonbladet)
6. Marcus Leifby (Aftonbladet)
5. Kristian Borell (Eurosport)
4. Jonas Karlsson (SVT)
3. Lars Anrell (Aftonbladet)
2. Mats Härd (Expressen)
1. Daniel Kristiansson (TV 4)

Två SVT-profiler kom med här. De besitter visserligen viss kunskap men är störande på andra sätt (liksom Borell). Resten är genomruttna så det är inte mycket att säga om listan. TV 4 borde i och för sig ha fått med Robert Perlskog också.

De åtta sämsta kvinnliga sportjournalisterna:

8. Anna Brolin (TV 4)
7. Jenny Modin (Aftonbladet)
6. Katarina Hulting (SVT)
5. Åsa Edlund Jönsson (SVT)
4. Suzanne Sjögren (TV 4)
3. Marie Lehmann (SVT)
2. Malin Swedberg (senast TV 4 men tidigare SVT)
1. Elin Ekblom Bak (Viasat)

Här plockar SVT hem titeln strax före TV 4 (Swedberg är inte aktiv längre vad jag sett. Möjligtvis damfotbollsexpert)! Det går inte att undvika tankar om inkvotering när dessa namn läses. De håller helt enkelt inte måttet. Deras utsägelser är flamsiga, felaktiga, onödiga och/eller dumdristiga och stör tittaren/läsaren till kanalbyte. En kvinnlig sportjournalist att lyfta fram är dock Frida Nordstrand på Viasat!

SVT har alltså en låg lägstanivå och ärligt talat en rätt låg högstanivå också men så blir det väl när staten tävlar mot marknaden. Lyckas de dock få ihop något med Pops, Fjäll och Strömberg, ja då jäklar!

Ha det!
// Yeahns

Listor, OS 2010, Vancouver, Sportjournalist, SVT, Sämst, Manligt, Kvinnligt

Mat och musik

På grund av att jag idag frivilligt tvingades - sådär lite härligt paradoxalt - till skolan så okristligt tidigt som 08.15 så får det bli ett hastigt tips-inlägg utan några lingvistiska utmaningar idag.

Först ut har vi Landet Brunsås som är ett matprogram som visas 20.00 på Svt 2 varje dag-efter-tisdag. "Matprogram, vad tråkigt!" tänker kanske ni men som ni kanske märkt så har underhållningsnivån i "Titta vi lagar"-produktioner blivit allt högre - och nästan ett krav - på senare tid, och när det dessutom blivit alltmer populärt med mat så vore det ju underligt om inte Henrik "Finns det deg i det så kör jag" Schyffert hakade på trenden. Därför har nu nyss omnämnde fixat iordning ett informationsrikt program där han får orera om Svenne Banans matkultur tillsammans med Erik Haag och hans mustasch samt diverse områdeskunniga. Tre program har hittills gått - vilka alla finns på SvtPlay - där sambandet mellan mat och trender, marknadsintressen respektive jämställdhet har diskuterats. Därutöver får man även skratta åt Per Gessle och förfasas över hur gräslig en tiger-kofta är.

Sedan tänkte jag bara tipsa om det ljud som strömmat ur mina högtalare den senaste tiden. Mest spelad den senaste veckan är The Radio Dept.'s nya låt Heaven's on fire vilken är andraspåret från skivan Clinging To A Scheme som släpps i mars. Det är en riktigt svängig popdänga som höjer förväntningarna rejält. Kan du inte hålla dig tills mars så kan du dra hem låten här.

The Radio Dept. - Heaven's on fire

Steget från pop till progressiv ambient-jazz är långt men inte omöjligt och därför fortsätter vi med Jaga Jazzist som släppte plattan One-Armed Bandit den 25 januari. Låtarna är medryckande, dansanta och lugnande på en och samma gång och fungerar alltså ungefär som alkohol; initialt avslappnande men sinnesstämningen eskalerar allt eftersom.

Jaga Jazzist - Bananfleur overalt

Ha det!
// Yeahns

Succéduon

Medan Albertazzi och Killamangiro har kört igång något slags reclaim-the-blog-manifest (det här var nog det sämsta jag kunde skriva om jag vill att de ska fortsätta, men aja) så tänkte jag bara flika in ett litet tips till den som saknar Seinfeld, Curb Your Enthusiasm, The Office och/eller Extras; Succéduon med Anders och Måns.

Serien handlar - så här långt - om Anders och Måns försök att få "Så funkar det"-boken (en samling av de bästa frågorna som tillkom i deras radioprogram Så Funkar Det) publicerad och på vägen dit hamnar de i massa prekära och pinsamma situationer som till stor del uppstått på grund av dem själva. Visserligen är serien baserad på Anders och Måns tv-karaktärer (för jag antar att de inte är så korkade egentligen) så det är en betydligt löjligare serie än exemplen ovan, men i likhet så gör de allt för att slippa undan obekväma ställningar genom att blåneka och smita iväg. Serien går 21.30 varje torsdag i Sveriges näst första tv-kanal (den med tvåan alltså) och hittills har två avsnitt gått som finns att avnjuta på SvtPlay.

Ha det!
// Yeahns

Antipati

För varje dag som går så avskyr jag Paradise Hotel mer och mer. Att varje vecka spendera timmar tittandes på en dokusåpa som uppmanar till svek, otrohet, koalitioner och utanförskap förefaller sig dummare än att satsa sparkontot på Thomas Di Leva som vinnare i 100 meter i nästa OS. Släng in lite sex också och varje person under trettio solvarv sitter som klistrade i soffan. Men jag är inte mycket bättre själv och följer serien med ett halvt öga när möjligheten ges. Inte för att utforska det sociala rävspelet deltagarna emellan, istället med förhoppningen om blottade områden som folk annars gärna döljer. Detta trots alla mängder av porrsidor på Internet. Det är genast mer intressant att se personer vars jobb ej är att framträda nakna fläka ut sig i riks-tv, inte sant?

Det är också intressant att få sina fördomar verifierade. För det är väl ingen som förväntar sig att beskåda hur väl en person med en pol.kand-examen eller en tjänsteman på försäkringskassan står sig i parceremonierna? Nej, nej dokusåpor är förbehållna bartendrar, modeller och barnskötare som trots att de har VIP-medlemskap hos fejkbränna-distributörer är så missnöjda med både sitt liv och deras arbete att de måste hävda sig själva genom medial exponering. Deras bristande intellekt döljer de bakom fitnesskroppar, läderarmband och halssmycke med typ en hajtand samt hippa trash-kläder från Diesel, Rare, Replay, G-Star eller dylikt. Problemet för deltagarna är dessvärre att de i och med deras medverkan stämplar sig själva med "Blåst mediahora" i pannan och deras förhoppning om en lyckosam karriär i framtiden är som bortblåst. I alla fall i världen bortanför kameralinsen, den "riktiga" världen. Istället får de tomma och meningslösa liv med arbeten som dragkrok på Moores krogturnéer genom landet och när befolkningen glömt bort/förträngt dem så förpassas de tillbaka till sina gamla arbeten. Såvida de inte arbetade med barn då förstås, för vilken förälder resonerar enligt följande:
- Fasen vad snyggt du hånglade upp den där uppumpade tribal-tatuerade killen! Du blir säkert en jättebra förebild för mina barn.

Nej Paradise Hotel är verkligen fördummande tv. Jag hade dock gärna velat se det i ett någorlunda omgjort format! Ponera att Sverigedemokraterna - Gud förbjude - tar sig in i Riksdagen nästa år, hade det då inte varit intressant att följa de två blockens tjuvspel mellan varandra för att omintetgöra SD's - visserligen rättmätiga (om man ska se till demokratins syfte) - makt i politikens finrum? Även blockens kohandel med SD för att skapa majoritet vore intressant att följa. Kameror överallt i Riksdagshuset och 349 buggade ledamöter, det hade jag kollat på!

På tal om partier jag hyser aversion mot så får jag något högre förväntningar på Sveriges befolkning efter att Medieakademins förtroendebarometer släpptes i dagarna. Befolkningen ska tydligen ha allra lägst förtroende för både Piratpartiet och Sverigedemokraterna (bara 8 respektive 5 procent har mycket eller ganska stort förtroende för dem). Det ska dock tilläggas att endast Det nya arbetarpartiet (Moderaterna) och Det gamla arbetarpartiet (Socialdemokraterna) var representerade i sammanställningen utöver tidigare nämnda. Att IKEA verkar ha näst mest förtroende får mig dock att ifrågasätta begåvningsreserven i Sverige. Jag ser ingen anledning till att sätta tilltro till privata aktörer som styrs av sitt vinstintresse vilket 75 procent av befolkningen verkar göra. Kanske borde Kamprad ge sig in i politiken? Finns det förresten ett förtroende för dokusåpor?

Ha det!
// Yeahns

Gator du trodde du kände

Visst är det skönt när allting blir lugnare allt eftersom dygnets timmar far iväg? Det blir färre bilar i trafiken, inga lekande barn strax utanför och ingen vilsen parkförvaltare som får för sig att klippa gräset en novemberförmiddag. Lugnt och skönt. Till slut är det bara ljudet från tv'n som hörs och när den väl stängs av blir det tyst. Bara att sluta ögonen och somna.

Jodå, somliga har det bra. 01.45 tyckte mina sinnessvaga grannar att det var en bra idé att bättra på sångrösten lite och ville att grannskapet skulle lyssna. Det är liksom ingen mening med att spela Singstar om man inte har någon att spela med. Men nu var det inte mina intelligensbefriade grannar det här inlägget ska handla om utan om en - av allt att döma - värre gången fejd som gestaltades i måndagens avsnitt av TV3's Grannfejden.

Det ska klargöras att jag inte är någon regelbunden tittare och i ärlighetens namn försöker jag väl att undvika TV3 i högsta möjliga mån. Jag tillhör helt enkelt inte kanalens målgrupp med program avsedda för yngre kvinnor (i motsvarighet till TV6 som är så tonårsgrabbig att tv'n börjar lukta kuk), men nu tipsade en kamrat mig om måndagens avsnitt och jag begav mig in på TV3's webb-tv. Veckans avsnitt av Grannfejden utspelar sig nämligen i den lilla avfart till håla där jag spenderade mina nitton första levnadsår - Älgarås. Med tanke på antalet år jag avverkat i samhället kombinerat med det låga invånarantalet (200+) så borde jag veta vilka upptågsmakarna var och således föreföll programmet sig synnerligen intressant. Jag kände inte ens igen dem (dock har jag varit inne i deras hus och även bott i en angränsande lägenhet). Samtidigt som det givetvis kändes tråkigt så var det ändå rätt skönt att få reda på att det pågår någon form av ruljans i byn. Jag tycker också att det är ganska fantastiskt att 1 % av invånarna kan bli så urbota förbannade på varandra att yttre instanser måste kallas in.

Programmet handlade om två kvinnor/mammor/white trash som blivit oense på animaliska grunder och därefter har det eskalerat. Det började med att den enes kanin rymde och härjade runt i den andres rabatter. Sedan följde den enes hund kaninens fotspår och började mucka med grannjycken. Där började debaklet och istället för att komma överens om att hålla bättre koll på husdjuren så intensifierades meningsskiljaktigheterna till synes i brist på all form av sunt förnuft. Anmälningar till Socialtjänsten gjordes, polis tillkallades och arga lappar sattes upp på anslagstavlan hos Handlar'n (på min tid var det ICA). Som om inte det vore nog så uppnår idiotin Livets Ord-nivå när den ena gör affärer med den andres make under osämjan. Alltsammans är oerhört underhållande och monumentalt korkat.

Till sist vill jag ändå lyfta fram att det mest kretiniska med programmet ändå är programledaren Jonas Gådes högpräktiga, filosofiska dravel som är ett återkommande inslag i programserien.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av Hospitalet, ett band som likt gårdagens musiker bjuder på sina låtar genom spara-länk-som-metoden på deras hemsida. Särskilt Hospitalet Firar Sommar är värd att dra hem.

Manual of au revoir

Alldeles nyligen fattade jag beslutet att säga upp min prenumeration på GP. Som ni kanske märkt så har jag länge haft en tveksam inställning till tidningens kvalité och finner mig ständigt frågande till varför jag fortsätter att prenumerera på eländet. Droppen som fyllde bägaren grundar sig till stor del på Frankies inlägg på BaraBen från denna dag.

Nu är i alla fall ett mail ivägskickat till deras prenumerationsavdelning, och med anledningen att det senaste inlägget där jag gnällde - eller ja, tänkte gnälla - via skriftlig meddelandeform var väldigt uppskattat så publicerar jag även mitt besked om GP's entledigande som min personliga nyhetsdistributör. Som den goda konsument jag är med förkärlek till subjektiv klagan så nöjde jag mig inte med att bara delge ärendet och mitt kundnummer utan valde att utförligt förklara orsakerna till mitt beslut enligt följande:

Hej!

Med detta mail vill jag snarast möjligt avsluta min prenumeration på Göteborgs-Posten (varför detta bindestreck?). På grund av min bakgrund som fotbollssupporter i allmänhet och Blåvittsupporter i synnerhet så har jag nu ledsnat på att betala för att få läsa om vilka vedervärdiga svin jag och mitt släkte anses vara av såväl artikelförfattare och krönikörer. Särskilt dumdristigt är mitt beteende att betala för en förlegad produkt när jag kan tillskansa mig samma information gratis bara jag har tillgång till en Internetanslutning.

När många artiklar och krönikor dessutom innehåller sakfel och argument så grundlösa att jag börjar undra om Stampenhuset har en direkttunnel till Christiania så ryker mitt tålamod än mer. Råder horror vacui hos redaktionen? Så länge som tomrummen bara fylls så kvittar det om det är reklam, bilder eller personliga påhopp:

"Änglarnas frontman Anders Almgren jämförde förlusten mot AIK med ett dödsfall i familjen. Han behöver sannerligen komma in i matchen eller skaffa sig ett liv. Helst båda."
- Mats Härd, 071109

Än värre är det när de till synes inskränkta skribenterna och/eller förvirrade gubbarna viftar bort sakliga motargument likt ett parkbänksfyllo nekar lättöl. Tryck- och yttrandefrihet javisst - så länge som det hålls på en öppen och konstruktiv nivå med möjlighet till dialog. Allt som sägs på bastuklubbarna stämmer faktiskt inte, oavsett hur många högskolepoäng och år av arbetslivserfarenhet som klubben ansamlat.

Vänliga hälsningar,
Jens

Tror ni att detta mail uppskattas på GP-redaktionen eller kommer det att leda till att jag blir objekt för intern förnedring via vidarebefodring och anslagstavleförmedling?

----------------------------------

För övrigt så tycker jag att stockholmsbaserade Eating Pebble är detta bästa som hänt den svenska rockscenen sedan Mando Diao gav ut sina första album. Låt oss bara hoppas att de i motsats till nyss nämnda - och även The Hives - bibehåller den adrenalinskapande frenesin efter att deras debutalbum The Knife Show släpps fredagen den 13 november. Hittills har de släppt två EP's och de finns att dra hem gratis i sin helhet på bandets hemsida enligt spara-länk-som-metoden. Alternativt om ni föredrar att agera pirater som inte ens vill stödja bandet via webb-click så kan ni tanka hem den ena EP'n från den nystartade bloggen magiska. (som för övrigt är blogger-nedstängda Indiepassions nya hem).

Här är Eating Pebbles första musikvideo:

Eating Pebble - Wrestling the radio

Inte så pjåkigt va? Om sångaren bara kunde sluta se så skitnödig ut när han sjunger så tror jag att de kan bli riktigt stora.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av nyss hyllade band.

Ingen rockmusik kan nå'nsin va' blå

Nyligen avslutades den fjärde och sista delen av Peter Birros (han som är mest känd för att hans lillebror är en språkligt begåvad (fotbolls-)tyckare som "kommit ut" som alkoholist) prisbelönade serie Upp Till Kamp på min dator, och som vanligt när man nått en series slut så känner man sig tom. Serien utspelar sig i Göteborg åren 1965-1976 och följer främst fyra ungdomars framsteg och bakslag i livet. Det är en problematisk tid där många tvingades till att välja mellan politiska ideal och karriär, en tid fylld av strejker, demonstrationer och politiska konflikter.
Det är en oerhört välgjord serie som ni alla bör se på ett eller annat sätt, för det kan vara den bästa tv-serie som gjorts någonsin i Sverige. Den enda kritik jag har är att den är inkonsekvent med svartvitt och färg samt att musikutbudet är lite tunnt (det fanns till exempel betydligt fler proggband än Nationalteatern - som till viss del inte ens är ett äkta proggband - på den tiden).

Annars så är just tidsperioden 65-76 en period som fascinerar mig. Det verkar härligt på något sätt att glida runt i långt hår, lyssna på bra musik och peka finger åt etablissemanget. Även fast jag inte delar dåtidens politiska åsikter (åtminstone inte till fullo) så gillar jag att folk verkligen brydde sig på den tiden. Det fungerade inte att gå runt och vara likgiltig för då fick man skit. Man vårdade om varandra och om demokratin och det är väl mycket på grund av de protester som människor gjorde då som vi har det så pass bra som vi har det idag.

Upp Till Kamp har också en MySpace innehållandes några låtar som spelades i serien!

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är ett citat ur låten Ingen så blå av Parker Lewis som jag berättat om tidigare.

Goddag Yxskaft!

I över ett år har jag prenumererat på ortens egen tidning GP. Det är sällan som jag hittar något intressant att läsa och ännu mer sällan blir jag förbluffad över hur välskrivna artiklarna är (ändock långt bättre än Aftonbladet och dess konkurrenter) men för 75 kronor per månad så kan tidningen med sina regionala nyheter stundtals vara ett trevligt inslag i vardagen. Om inte annat så skramlar jag väl ihop några vuxenpoäng..? Men nu är det inte GP's anti-Blåvittpropaganda eller de till synes bakbundna journalisterna som jag ska prata om utan hur de behandlar sina reklamationer.

Normalt så levereras GP varje tidig morgon - med undantag för några superhögtidsdagar - till min dörr så att jag varje dag kan ta del om bilbränder på Hisingen eller i Bergsjön, turerna kring pariserhjulet och vilka geléhallon som är godast, men så finns det avvikelser. Ibland får jag inte min tidning. Idag var en sådan dag.

Det har hänt förr (cirka 10 gånger) så det var ingen direkt chock när jag i morse gläntade på dörren för att plocka in pappret med trycksvärta. Varför tidningsbudet sket i mig idag kan jag bara spekulera i men jag gissar på kidnappning. I vilket fall som helst så kan då jag som prenumerant surfa in på gp.se (ni vet det här Internet med www och grejer), klicka på några knappar och sedan deklarera att jag denna dag är utebliven tidning. Lika smidigt som en rysk gymnast! I kompensation förlänger GP min prenumeration med en dag utan kostnad och lovar även att budet ska få en avhyvling. Är inte det fantastiskt? Jag kan alltså idag försäkra mig om att få ta del av framtidens information i en dag trots att jag avslutat min prenumeration. Jag ser verkligen fram emot att just den dagen få ta del av en tidning som jag inte längre vill ha och läsa om det just då aktuella. Kanske testar GP-Konsument bläckpennor?

Hur jag ska kunna ta del av det nyhetsflöde som jag idag betalat för berättar dock inte GP någonting om. Om jag ska få den tidning som jag är berättigad till så får jag väl helt enkelt gå och köpa den. 15 kronor går den på, det vill säga en femtedel av min månadsprenumeration.

Ett system som är utformat av idioter blir per automatik idiotsäkert, eller?

Ha det!
// Yeahns

Du måste va' sjuk, sjuk, sjuk, sjuk

20.00 ikväll går Håkan Hellström upp på Lisebergs stora scen. En gång varje år sedan 2001 och alltid har folk i åldrarna 14-30 vallfärdat dit för att beskåda Sveriges i särklass största artist genom tiderna. Men jag är inte sugen så jag stannar hemma, vad är det för fel på mig?

Det kommer att bli en magnifik spelning jag vet. Håkan går aldrig under en fyra i betyg och på hemmaplan ger han alltid lite extra - extas rakt igenom. Men jag har som sagt ingen lust, varför kan jag bara spekulera i men antagligen är det flera faktorer som spelar in. Dels har jag sett honom fyra gånger och efter den senaste gången har han inte släppt något nytt material. Dels är ingen ur min vänskapskrets riktigt peppad. Dels har jag laddat för annat den här veckan såsom serieseger och en fest imorgon. Dels så ogillar jag Lisebergs arrangemang när de ställer upp staket likt en häcklöpningsbana parallellt med scenen. Men ingen av anledningarna är en godtagbar ursäkt, inte ens om man lägger ihop dem och med tanke på att jag inte ens behöver punga inträde så blir mitt agerande allt mer skamligt. Kanske blir man bortskämd med högkvalitativa artister här i Göteborg, man tar dem för givna? Jag får nog ta och köpa mig en termometer...

Hur som helst så kommer min lista över mina topp fem-spelningar här:
1. The Hives: Where The Action Is 2004; Frihamnen, Göteborg - Mycket för att det var min första riktiga konsert och att jag vid den tidpunkten hade byggt upp ett oerhört gillande för männen från Fagersta. Det att jag blev matförgiftad och spydde så sent som på Broder Daniels framträdande precis före Hives spelar också in.
2. Håkan Hellström: Liseberg 2008; Göteborg - Jag skrev om spelningen efteråt men jag minns den som mycket bättre än vad jag kanske gav sken av då.
3. Bon Iver: Way Out West 2009; Slottsskogen, Göteborg - Orden står fast.
4. Sunset Rubdown: Parken; Nattklubb vid Avenyn, Göteborg - En fantastisk spelning på fel ställe. Spencer Krug är en fenomenal musiker och hans band var inte illa det heller (basisten, gitarristen och trummisen körde något slags rotationssystem). Att sedan Parkens dj förstör kvällen efter att indiebandet gått av med att lira Shakira ska inte tas med i spelningens räkning.
5. Broder Daniel: Way Out West 2008; Slottsskogen, Göteborg - Mest för symboliken med att det var deras sista spelning. Känslosamt.

Sitter någon annan inne på en lista som den vill dela med sig av? Inte?

Ha det!
// Yeahns

PS. Jag såg förresten framsidan på en Hänt Extra eller liknande i ICA-kön idag. På bilden var Anders Bagge och hans sambo och en aggressiv gul text som ungefär löd "Anders Bagges nya sambo talar ut: 'Därför föll jag för Anders' ". Så skönt att de väljer orden "talar ut" som om hon genomgått någon livskris, katastrof eller något. Okej att han är avlönad av TV 4 men sådär långt skulle nog inte ens jag sträcka mig. Eller jo, kanske. DS.

Rubriken är som vi alla vet från En vän med en bil.

Tillbaka till djungeln

Kändis-tv där tittarna får bestämma, vore inte det toppen? Tjae jag vet inte men jag kan mycket väl tänka mig att det lät så på TV 4's brainstorming-möte när någon kläckte idén till Kändisdjungeln. Kändis-Robinson blandat med Fear Factor, jodå förnedrings-tv och b-skådisar går ju hem och Svenne Banan gör på sig av lycka.

Jag hade tänkt att bara låta det gå mig förbi då jag helt enkelt antog att programmet bara skulle dynga ner den redan sketna tv-tablån en gång i veckan - en-två timmar går ju lätt att förvilla genom onykterhet, film, earth hour och/eller annan kanal - men när jag igår upptäckte att det sänds varenda dag (plus en extra repris) 16 dagar i sträck så blev jag lack, särskilt eftersom det rubbade mina söndagsrutiner med Sporten 20.00.

Hur som helst, det är ju ett riktigt värdelöst program det där. För det första så är ju namnet missvisande, vadå kändisar? Den enda personen som hade lite respekt i mina ögon var 94-hjälten Kenneth Andersson men den är borta nu. Resten då? En svensk b-skådis, en dansande grisbonde, ett vinfyllo, en avdankad sportreporter, en blåst Kanal 5-brud och en drös andra så kallade celebriteter som jag var tvungen att kolla upp. Eller är det bara jag som skapar frågetecken av den här listan? Jag hörde att min döda farfar fick ett samtal också, men han tryckte bort det.
Varför ställer de ens upp på det här?! Just nu ser jag hur Thorleifs-Thorleif gräver efter "stjärnor" bland fiskrens, ormar och maskar samtidigt som han snurras på ett hjul, är han verkligen så desperat efter medial uppmärksamhet att han ställer upp på i princip vad som helst? Eller vill han "bjuda på sig själv" som det så fint heter? Man kan tycka att efter mer än 40 år i musikbranschen så borde han väl vara nöjd, eller är det här ett sätt för honom att betala tillbaka för all usel musik han öst över landet (Gråt inga tårar är min pappas hatlåt alla kategorier)? Äsch, de gömmer sig väl alla bakom orsaken att det är för en god sak då vinstpengarna ska doneras till någon av vinnaren utsedd stiftelse.

Värst av alla är ändå tittarna som sitter hemma som några slags semi-sadister som njuter av att utsätta andra för sattyg och vanära (hur mycket de än nu gjort sig förtjänta av det). Underhållning? Nej. TV 4? Ja.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är en låt av Babian.

Befriande idioti?

På spårvagnen hem bevittnade jag ett underligt möte mellan två ~14-åriga flickor och en något äldre kvinna. Några leenden och skratt avslutades med en hjärtlig kram och därefter steg kvinnan på vagnen skakandes på huvudet och lät ansiktet göra en grimas av avsmak. "Vadå, gillade hon dem inte?" tänkte jag och slängde en förundrad blick ut genom fönstret där jag till min förvåning ser flickorna hånskratta tillsammans samtidigt som de himlar med ögonen och ger sig av.
Jag blev alldeles varm inombords. Tänk vad härligt det är med ömsesidigt ogillande! I den där relationen kommer ingen att bli besviken, lurad eller utnyttjad. Det är verkligen vackert med ömsesidighet.

-------------------------------

Europe släpper i dagarna ett nytt album. Last Look At Eden ska det tydligen heta och med tanke på att nedräkningen påbörjades redan 1986 (länken ger låten vad den förtjänar) så borde väl Domedagen snart vara här? Fast med tanke på det stundande skivsläppet så borde kanske den rätta benämningen vara Befrielsen?

-------------------------------

TV 3 - Sveriges andra kanal som styrs av en lobotomerad ledning (TV 4 är den andra) - kör just nu en programserie kallad Svenska Hollywoodfruar. Liksom varje program på en kommersiell tv-kanal så har denna produktion en särskild sponsor; (fjortis-)accessoarsbutiken Glitter som minsann låter deklarera att man till och med är en "Stolt sponsor". Det måste kännas ljuvligt att som anställd och/eller konsument representera ett företag som "stolt" står bakom en serie som både styrker fördomen om att blondiner är korkade och ute efter pengar samt förskönar bilden av livet som hemmafru, särskilt med tanke på den ständiga jämställdhetsdebatten på senare år..?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är exakt densamma som titeln på en Franke-låt.

God save the queen

Igår offentliggjordes förlovningen mellan den snygga prinsessan och hennes förmodliga make (är det något kungafamiljspar som brutit upp i modern tid?) Jonas Bergström - som tydligen är en "uppskattad kollega" på advokatbyrån Vinge - och om man utgår från den svenska massmediehysteri som följde så skulle man kunna tro att hela världen stannade upp och började att skicka slängkyssar i riktning mot Solliden.
Men i dagens GP går det att läsa att förlovningen endast fick måttligt intresse i utlandet där bara Norden och Tyskland uppmärksammade spektaklet till alla rojalisters stora förtret. Inte ens monarki-vänliga Storbritannien brydde sig men jag antar att de bara hade annat för sig. Varför resten av världen struntade i att en fräsch brud gick ner sig kan jag bara spekulera i. Trädgårdsodling kanske?

Ha det!
// Yeahns

Rubriken vet ni var den kommer ifrån.

Den nya tuppfäktningen

Idag fann jag en GP från den 27 februari detta år. Jag började bläddra lite för att se vad som stod på i världen för tre månader sedan. Det var lite om Engla-mördaren, lite om finanskrisen och annat värdsligt, men så hittade jag en riktigt underhållande artikel. Den handlade om flygande stolar på Valhallabadets herravdelning här i Göteborg. Handgemäng hade tydligen utbrutit vid bubbelpoolen efter att någon låtit dasen fladdra fritt i vattnet. Enligt reglerna ska det bubbelbadas med badshorts på och denna näckare hade upprört vän av ordning. Jag har väldigt svårt att sätta mig in situationen. Vem i helvete ger sig på en naken man?! Att få för sig att fajtas med en snubbe som kan ha svart bälte i ollning går bortom mitt förstånd.

Det utbröt även ett andra slagsmål men då var det tillskillnad från ovan omvända omständigheter. I bastun ska man låta den hänga och stadigt vila röven på en handduk men när en man föredrog att basta med badshorts på så började det koka i den redan varma bastun. Återigen; vem i helvete ger sig på en naken man?! Om en person kommer viftandes med sin snale mot mig så hade jag försvunnit lika fort som a-lagarna drar sig till bolaget vid 10-tiden. Lägg därtill den svettiga miljön som gjorde kombatanternas kroppar härligt fuktiga och klibbiga och bilden blir riktigt go'! De här männen är definitivt inte funtade på samma sätt som mig. Jag lider helt klart av nakenfajtofobi.

På tal om fobier så är den i särklass mest intressanta fobien fobofobi. En person som har fobofobi har en intensiv, irrationell rädsla för att övermannas av just rädsla. Satan vad jobbigt det måste vara att vara rädd för att bli rädd, ett skönt moment 22 där. Segt liv...

Ha det!
// Yeahns

Do it right, recieve the lions share bliss

På tal om reklam så är det inte bara utförandet som kan kritiseras utan även hur de formulerar sig. Ibland är det ju så att man tror att det är Miss Universum-deltagarna som får i uppgift att skriva säljande ord som ska saluföra tvättmedel och dejtingsajter. Hur som helst så blir man stundtals så lack att man grunnar på hur länge man skulle överleva på en glödlampsdiet. Jag har i ett möjligt terapeutiskt syfte samlat några tvivelaktiga ordval som jag redovisar nedan:

Först ut har vi alla krämer, salvor och hårprodukter som alla innehåller en innovativ formula och aloe vera (eller inte, vilket man vill) som balanserar och stabiliserar ph-balansen i kroppen/håret. De har kört på det här temat så länge jag kan minnas och vad jag sett så har varken människors hud eller hår förändrats mer än modemässigt de senaste tio åren så vad är det för innovativ formula som verkligen gör något? Annars kan de väl bara fortsätta kränga samma gamla smörjmedel som redan fungerar så kan de spara de fina orden till en riktig innovation. Kanske ett anti-finnmedel som faktiskt fullgör uppgiften?

Mobiloperatören 3 jobbar rätt mycket med annonsering i massmedia så det är klart att manusförfattaren någon gång råkar vara bakfull. Som i reklamfilmen där bruden som precis flyttad in över 3 Mediastore försöker matcha mobilen med sina kläder och säger sedan ungefär "Det är det som är grejen med favoriter - att de kommer i så många färger och former". Jaha jag som trodde att grejen med favoritprylar är att de är i en särskild färg och en särskild modell. Sopa, idiot, bonnjävel....

Brynässponsoren Gevalia förklarar i deras It's raining men-reklam att de väler ut sina kaffebönor "omsorgsfullt". Hur går det till? Går Jorge runt i Colombia och sjunger för bönorna samtidigt som han sveper in dem i silkestyg? Spelas Eros Ramazzotti ur högtalarna när Janne sitter och trycker på knappen till rostmaskinen i Gävle? Jag tror inte det. Så länge som bönan inte är lika rutten som Peter Jöbacks porrsamling så går den igenom processen.

Tvättmedelsföretaget med de härligt cerisa förpackningarna deklarerar i sin reklam att tvättmedlet har en "unik fläcksökningsteknik" som neutraliserar märkena från när du halsade rödvin ur påse-i-lådan. Det är tvättmedel det handlar om, inte metaforskning. Det är ingen mikro-robot som glider omkring och skjuter laser på dina kaffefläckar. De kunde lika gärna ha sagt "när vår sörja blandas med vatten så försvinner alla fläckar" men det låter inte lika bra, eller?

Sist men inte minst har vi alla hemelektronikkedjor som med röda prislappar förkunnar hur mycket man "sparar" eller "tjänar" genom att köpa deras produkter. Det finns ingen som sparar eller tjänar pengar på att konsumera, tvärtom. "Rabatterat pris", "slipp betala" eller att säga hur mycket billigare den är nu jämfört med förut är alla metoder som fungerar korrekt. Gör om, gör rätt.

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är hämtad från Supply and demand av The Hives

Reklamera mera

Mångas relation till reklam beskrivs nog bäst med substantivet hatkärlek. Man avskyr när man tvingas vänta i några extra minuter på att få se om James Bond ska klara sig ur knipan (och framförallt om han ska ligga med den snygga men onda kvinnan) men ändå sitter man som fastklistrad när bilderna om den senaste blöjmodellen drar igång. Reklam föraktas och fascineras på samma gång av gemene man ungefär på samma sätt som man gillar att pilla på en sårskorpa. Vi vill bli påprackade av reklam, om inte för att vi tycker om det så är det för att vi gillar att hata det. Reklamen visar nya produkter och de senaste trenderna och vare sig vi vill det eller inte så intresseras vi av det nya, det fräscha, det senaste kompis. Men det är inte bara produkterna som visar det rådande utan det finns också trender inom själva utförandeformen. Jag tänkte nu redogöra för några av de reklamtrender som jag sett.

Killamangiro har redan pratat om dubbning så jag ska istället ta mig an dialekter. I Sverige finns det massa lustiga dialekter och det har naturligtvis reklammakarna tagit tillvara på i ett försök att få sitt varumärke att framstå som roligt. Skratt säljer och det vet de. Problemet är att det blev så populärt att i stort sett alla utom hår- och hudproduktreklamerna (som alltid utförs med blottad kvinnohud och vattendroppar) hakade på trenden. Jag vet inte vilka som var först men det kan ha varit Hemverket som via frontfiguren Imre Marton förklarade att de krängde bostäder med någon efterbliven blanddialekt. I alla fall så utbröt en storm där man till slut hoppades att 3:s dialektfrenesi skulle innebära slutet men inte då. Senast i raden är mjölludret som berättar att filmen presenteras av Lidl på gnälligt dalmål. Nu bör väl ändå Lidl ha slagit den sista spiken i kistan för det är väl närmast dödsförklarat att göra något som Lidl gjort?

En bra reklam skrattar man inte bara med/åt utan den har även en käck slogan som etsar sig fast i huvudet som bilden av när Robinson-Robban doppar snoppen i en drink. Helst ska det vara en melodi som hela folket kan gå omkring och nynna på. Det är nästan idiotsäkert! McDonald's lyckades, Kronfågel lyckades, Polly lyckades och Ipren-mannen hade säkert skavsår på sin manslem vid millenieskiftet. Nu har OLW gett sig på ett riktigt ambitiöst projekt där de riktigt trycker ner goodwill i halsen på oss med en video där människor från olika kulturer och samhällsgrupper förenas i ett potpurri av falska stämmor; fredagsmys.

Ha det!
// Yeahns

Ain't that a shame? You're the one to blame

GP har de två senaste dagarna uppmärksammat problemen med att söta hundar exponeras i famnar och handväskor tillhörande blonda modeprinsessor och/eller hitte på-porrstjärnor. Nu nöjer sig inte folk med att hunden viftar på svansen och är allmänt trofast, nej den ska vara söt också. Supply and demand tänkte hundavlarna och med dollartecken framför ögonen så skickade de in det sötaste paret för att mysa i kitschinredda hundkojor. Detta har lett till att flera hundar drabbats av problem då de helt enkelt inte ser naturliga ut, de är för söta. Till exempel så har de urgulliga Shar Pei-dogsen med deras hudöverskott á la fettsugning fått så överdrivet mycket extra hud att de knappt kan se.

Ovanstående har givetvis upprört människor landet över och i jakt på slagkraftiga citat så ringer journalister upp kända politiker. Den här gången var det Folkpartiets Marit Paulsen som lyfte på luren. Som tidigare hundägare av bland annat vallhundar och border collie så levererar hon självklarhet efter självklarhet:

- Detta är riktigt vidrigt. Vi har inte rätt att göra så här.

- Uppfödarna borde skämmas!

För att få ett slut på uppfödarnas fasoner så är nästa steg att göra en politisk fråga av det hela och av artikeln framgår att FP-Marit "rent av kan tänka sig något förbud". Observera här ordvalet "rent av" som tyder på att ett förbud mot ytlig avel inte förefaller sig naturligt utan att det är något extremt. Marit tillägger:

- Men framför allt handlar det här om opinionsbildning. Det ska vara skamligt att gå runt med en handikappad hund. Det tror jag är mer effektivt än lagar, som kan vara ett trubbigt redskap.

Naturligtvis förstår jag problematiken med att införa en lag som hindrar uppfödare från att låta sina två sötaste hundar vuxenkramas, men när det går så långt att en egentligt renrasig hund skiljer sig så mycket från sina kamrater så ska det väl inte vara några konstigheter med ett doppförbud? Jag måste också ställa mig frågande till Marits resonemang här ovan. Hur ofta bemötts personer med söta hundar av svarta blickar, pekande fingrar och hyttande nävar? Är det därför som Marit själv inte äger någon hund just nu?

Hur som helst så känner artikelförfattaren att han måste klargöra en sak i avslutningen och skriver att Marit "förstår att hunden inte enbart har en praktisk funktion utan även fyller en viktig funktion som sällskapsdjur. Oavsett är det viktigt att den är glad och mår bra". Huvudet på spiken där minsann.


Apropå GP så avslutas alltid tidningen med en ordvits i sann göteborgsanda. Ofta är det så dåliga att jag svär åt att jag bor på bottenplan men idag så drog jag lite på mungipan:

- Undrar om Gamla Ullevi kommer å skaka i kväll?
- Ingen fara! De finns la inget hopp för ÖIS!

På tal om självklarheter...

Ha det!
// Yeahns

Rubriken är tagen från Fats Dominos klassiker Ain't that a shame.

Romantisering på gräsrotsnivå

Att fotbollen är världens största sport förvånar väl ingen och med positionen störst tillkommer också en oerhörd bredd. Tänk vad mycket fotboll som vi dagligen missar! Därför vill jag slå ett slag för den fotboll som faktiskt fostrar större delen av våra spelare men som så sällan kommer i rampljuset.

Jag var hemma i helgen och passade då på att beskåda några lokala fotbollsmatcher. Det var strålande solsken, grönt gräs och gärdsgårdsfotboll med sina rensande mittbackar. Stundom var det briljant fotboll, stundom katastrofalt uselt men alltid underhållande. Tyvärr händer det att man missar en del händelser och utan tv-repriser eller en realtidsTiVo så får man helt enkelt förlita sig på andras återberättelser. Det var efter en situation där tre spelare bet i gräset som jag började tänka på idén som Albertazzi kläckte för mig för några år sedan; att Canal+ skulle börja tv-sända matcher från Sveriges lägre serier. Vore inte det en fantastisk programidé? Tänk er en hel studiosändning från mötet Fränsta IK - Hassels IF i Medelpads division 6 där Fjellström och Granqvist analyserar varför Fränsta bjuder på så stora ytor framför straffområdet, och varför lyckas inte golvläggar-Tommy med sina uppspel? Är han bakfull? Går företaget hackigt? Det finns så många sköna derbyn som vi går miste om varje dag; "Missa inte derbyt Moholm - Tidan i division 6 Mariestad, direktsänt i Canal+ på lördag". I kommentatorsbåset kan man låta en av de lokala surgubbarna som följer laget i ur och skur men som alltid är missnöjd. Innan matchen finns massor av historia att gå igenom så att tittarna får en bra bild av föreningarna, allt för en ultimat underhållning.
Så här fortsätter man och åker Sverige runt för att följa nya lag varje vecka, dock alltid med de lägre divisionerna i fokus. Jag hade suttit som fastklistrad vid varje sändning ty jag älskar gärdsgårdsfotboll där allt och ingenting kan hända.

På tal om kvalitativa fotbollssändningar så släpps ett nytt avsnitt av Euro Talk varje måndag klockan 18. Det är ett enkelt program där David Fjäll tillsammans med tre gäster (oftast Niva, Dahlqvist och/eller Birro) diskuterar vad som hänt i Europas största ligor under veckan. Man går in på djupet och delger en amatörpsykologi på hög nivå (om det nu finns en sådan?), helt utan de bekräftelsebehov som genomlyser TV 4's dito. Ni finner en direktlänk till höger, mycket nöje!

Ha det!
// Yeahns

April, april din dumma sill

Med osedvanligt kritiska ögon har jag synat viss massmedia dagen till ära och det har varit ofantligt lama försök till lur idag vad jag har sett (visserligen bara tre stycken men ändå). Först ut var Fotbollskanalen.se som "avslöjade" att Göteborgs Atlet & IdrottsSällskap skulle skita totalt i flångnya Ullevi (som trots nybygget har förnamnet Gamla) och flytta till Borås Arena istället. Detta för att locka ny publik och nya derbymöjligheter, detta enligt "en högt uppsatt källa i klubben". Hur mycket man än önskar att det vore sant så är det omöjligt att tro på artikeln. Den som inte förstår att detta så uppenbart är ett aprilskämt borde tvingas till Carola-terapi där man får välja mellan att lyssna på antingen hennes Livets Ord-predikan eller höra Melodifestival-Evighet i just en evighet.

Det andra luret rör också de där grönsvarta stackarna som kallar sig Makrillarna. På deras hemsida (besök på egen risk) förkunnas att de bjuder 300 blåvittsupportrar på derbyt den 21 maj. Detta som en replik på Änglarnas beslut till bojkott på grund av de helt sinnesjuka priser som Johan Gunnebo tagit fram i "den mest omfattande undersökning som gjorts" där prisnivån för en kortsidebiljett hamnar på sensationella 380 riksdaler. Som jämförelse kan nämnas att Blåvitt tar 195 kronor för samma platser och att den tyska storklubben Schalke 04 tar 120-140 spänn för en biljett bakom ena målet.

Det tredje försöket att blåsa Sveriges mest naiva befolkning kom även det från GAIS-sympatisörer i och med GP. De deklarerade i en artikel att man skulle bygga ett pariserhjul på pontoner ute i Göta Älv. För den oinsatte låter det kanske inte så jättekonstigt men med bakgrunden att det först var planerat att det skulle snurras på Götaplatsen (längst upp på Avenyn) men på grund av kraftiga protester och att man inte fick bygglov så lades beslutet ner så borde även den mest blåögde fatta vinken. Med tillägget att hjulet skulle ut i älven på bara tre dagar så ska till och med Tourettes-mannen på min buss (en gång gick han fram till mig, gav mig fingret och sade något om min mamma och idag rabblade han på både spanska och svenska och paraderade efter avstigning med ett sträckt långfinger riktat mot bussen) förstå att det är ett aprilskämt. Kul...

Varför är de så kallade skämten så stela nu för tiden? Antagligen för att de tidigare orsakat hysteri men jag tycker att första april är en utmärkt dag för att folk ska kunna träna upp sin källkritik. En annan sak jag undrar över är varför skämten inte ens är roliga? Varför kan de dra nytta av alla mediahoror vi har och göra sig lustiga på deras bekostnad? Sådant gillar jag och det kommer ju ändå en ursäkt dagen efter så det är fritt läge! Till exempel kunde någon dragit till med att Christer Björkman försöker räkna in sin dagliga porrkonsumtion under resor till och från arbetet i sin deklaration eller att Peter Jihde lade in sina utgifter för hårprodukter i sin. Varför inte glida vidare på samhällets träningshysteri och lansera Black Tower-dieten? Visserligen är även dessa otroliga men de hade åtminstone fått mig att rycka på läpparna istället för att frambringa den tunga suck som hade väckt Törnrosa.

Dagens bästa aprilskämt var förresten när min föreläsare sade att GAIS var bäst. Kul kille det!

Ha det!
// Yeahns

Eländes elände

När vi ändå är inne på reklam förtjänar ett gammalt klassiskt reklaminslag sin plats i ITHMG-bloggen; fenomenet dubbning. Likt Bajen och Djurgårns vara eller inte vara i Allsvenskan på 90-talet går dubbningen i cykler. Ibland tycks den försvinna i perioder, för att sedan med buller och brak åter göra entré.

Idag bevittnade jag, till ett växande såväl fysiskt som psykiskt illamående, hur Kvik tycks anse att det är en schysst idé att försöka kränga kök genom att applicera en svensk röst på en gubbes, uppenbarligen icke-svenska, munrörelser. Varför i hela Råsunda gör man detta? Rimligtvis måste det finnas jättemånga andra möjligheter att göra reklam… För att ta två ganska uppenbara exempel; gör en på svenska med en svensk skådespelare eller varför inte texta..? Det är faktiskt inte så jättesvårt. Det har exempelvis sedan ganska lång tid tillbaka fungerat med relativt stor framgång på andra mediefenomen såsom filmer och TV-serier. Jag inser att det säkert uppstår komplikationer; kostnader, att informationen fastnar bättre om det framförs på modersmål etc. Men rimligtvis, även här, måste det finnas fler än jag som aldrig, aldrig, aldrig skulle få för sig att köpa ett Kvik-kök då man i framtiden, enligt gammal klassisk betingning, känner en utomordentlig lust att vomera vid blotta tanken på varumärket. Reklamkonceptet känns inte helt perfekt…

Å andra sidan nöjer vi ju oss i allmänhet här i vårt timida rike att enbart dubba reklamfilmer. I lejonparten av Europa tycks det dock vara legio att dubba allt, allt, allt. Jag skulle vilja se detta som ett kollektivt, lingvistiskt förståndshandikapp. Alternativt som en traditionsrik, språklig protektionism, vilket väl brukar ses som den mest populära förklaringen. Frågan är dock vilket som är värst. Det förra alternativet innebär ju åtminstone att de drabbade länderna kan betraktas som någon form av offer. I det senare fallet handlar det om en medveten blockad av mångkulturalism, att med berått mod hindra en språklig breddning, att avsiktligt stänga ute det som inte är ’vi’.

Traditionalism, protektionism, etnocentrism… Vi vet alla var det brukar sluta… Så med andra ord; dubbning = mord.

// Killamangiro

PS. Till sist måste jag bara tillägga att jag inte ser något jättekomplicerat med att det finns en förening i Sverige som heter Djurgårdens IF och att ex. undersektionen (föreningen) fotboll då får tillägget FF (dvs. FotbollsFörening) för att särskilja från alla andra framgångsrika föreningar inom samma klubb, exempelvis ishockeyn. Om detta förefaller invecklat väcks frågan vad som egentligen finns i dricksvattnet i Göteborg… DS.

Have you ever fallen in love with someone you shouldn't have?

Det första som mötte mina ögon idag var dagens GP som låg på golvet med baksidan uppåt. Längst ner fanns en annons med texten "Du är inte ensam om du är singel. Just nu har vi drygt 300 kvinnor över 55 år i Västra Götaland som söker sällskap." och sedan hänvisades man till GP's egen datingsida. Min spontana reaktion var att ge ifrån mig ett ljudligt "Jadå!" som förhoppningsvis väckte min granne ur sin msnljudsdröm. Det finns alltså hopp för mig där ute. Nej så illa är det givetvis inte men med tanke på vad det är för kvinnor som jag blir förtjust i så borde jag kanske börja oroa mig. Det är nämligen inga "vanliga" tjejer i min omnejd som får det att pirra sådär oskuldsfullt i magen på mig. Istället har Annika Norlin, France Gall och Those Dancing Days-Linnéa fått min beundran på distans, alla duktiga sångerskor med trivsam musik i bakgrunden. Den listan har nu fått tillskott av inte mindre än nio fagra damer, alla från samma grupp.

Nouvelle Vague är ett bandprojekt som initialiserades av två franska herrar som ville producera några av deras favoritlåtar från tidigt 80-tal i helt ny tappning. Tillsammans med ett antal punk- och new waveklassiker - såsom Love will tear us apart och Guns of Brixton - gick de in i studion och ut kom ett album där låtarna istället influerats av jazz, bossa nova och karibisk pop. Som om inte det vore förändring nog så blev varje låt insjungen av unga fransyskor som med sin franskdialektala engelska får en röst så sexig att bordet lyfter. Det är dessa röster som är anledningen till min förälskelse.
Melodierna är egentligen ganska enkla och får mig att tänka på när man som liten satt med en syntheziser, tryckte in bossa nova-knappen och sedan "lurade" mormor att det var en själv som spelade genom att slå på tangenterna. Men ändå är det en så fantastiskt vacker loungemusik att jag ibland tror att jag är statist i ett mingelparty under en Bond-inspelning. Mina mjukisbyxor avslöjar dock alltid min verklighetsflykt.
Första albumet släpptes 2004 och den efterföljande succén ledde till ytterligare en skiva 2006. På andra plattan gick man lite längre in på åttiotalet och gjorde bland annat om Yazoos - tyvärr - odödliga låt Don't go och gav sig även på lite The Smiths. På cd nummer två finner man även min nya favoritcover där The Buzzcocks gjort originalet:


Nouvelle Vague - Ever fallen in love

Nouvelle Vague betyder förresten mycket passande New Wave på engelska och Bossa Nova på portugisiska.

Ha det!
// Yeahns

PS. Apropå mitt Glory Holes-inlägg så vore detta kanske intressant? DS.

Rubriken ska ni vid det här laget veta var den kommer ifrån.