… är en roman skriven av en vän och yrkeskollega, Christer Hermansson, till min far. Av någon anledning har den titeln gäckat min hjärna hela helgen, jag har gått och nött in titeln som ett mantra – ”Ich bin ein Bibliothekar!”, ”Ich bin ein Bibliothekar!”… en aning irriterande, som ni kan förstå.
Som ni kanske också förstår (om ni har det minsta språköra eller eventuellt har pluggat tyska) är min far bibliotekarie. Och jag… jag är en sann, tvättäkta bibliotekarieson. Ett kanske inte helt vedertaget begrepp, men om det hade funnits och man slagit upp det i ett uppslagsverk hade där varit en bild på mig, som man säger (är egentligen inte särskilt förtjust i varianter av det uttrycket – ”om man slår upp skithög (ett i och för sig inte alltför vanligt skällsord nuförtiden, om det någonsin varit det) i en ordbok, så ser man en bild på dig” – känns som en riktigt dålig film). Jag har, så länge jag kan minnas, läst och uppskattat böcker (jag sällar mig inte till skaran som skriver under på uttrycket ”har man läst en bok, har man läst alla”), men varit fullständigt värdelös på praktiska ting (även om jag på något jävla vänster lyckades snika till mig ett VG i träslöjd på högstadiet).
Det är förmodligen också därför jag känner mig så kluven och ofta har ett sting av ångest varje gång jag ska besöka hembygden. I Stockholm, på universitetet, känns det som om mina eventuella färdigheter eventuellt uppskattas, det är lätt att möta likasinnade. I mitt andra, första hem, Mariestad, blir jag kort och gott, i allmänhet, en riktig sopa som inte kan någonting om det killar/män ”ska” vara bra på – meka med bilar, snickra ihop en trälåda för kådisar, att ha under sängen, med tre hammarslag etc. Missförstå mig rätt, som Staffan Lindeborg säkert sagt; jag lägger ingen värdering i det – alla på landet är inte analfabeter osv. – men jag kommer bättre till rätt i ett litet instängt rum i världens fulaste byggnad (Södra huset, Stockholms universitet). Där kan vi sitta och orera om hur öppen världen bör vara och när vi kommer ut i verkligheten, Mariestad exempelvis, får vi en chock när vi inser att inte alla anser att homosexuella ska få gifta sig och adoptera barn och vi blir helt perplexa när vi ser att människor verkligen åstadkommer något medan vi sitter på våra blekfeta arslen och läser Alan Brymans teori- och metodböcker.
Så; här är jag nu – hemma, tror jag. I Stockholm, hufvudstaden, och härifrån ska jag återkomma med lite funderingar. Tack så länge.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ord från mig med bortsett från att jag inte har en bibliotikarie som pappa och att jag inte bor i Stockis.
SvaraRaderaJag undrar dock över en sak; menar du att Mariestadsbor åstadkommer saker som att de gör något (fysiskt) arbete eller att de verkligen åstadkommer något som är bättre för framtiden?
För även om de ska ha all heder för att de försörjer sina familjer så vill jag ändå tro att den gången som vi reser oss upp från våra blekfeta arslen och gör något så kommer det att vara tusenfalt bättre, eller?
Tjuvstart?
SvaraRaderaYeahns // Nja, jag menade väl snarare det fysiska arbetet och den samhälleliga vikten av några som verkligen producerar något. Det var också ett sätt att inte verka förmer. Alla kuggar i samhället behövs etc, även om jag, liksom övriga ITHMG-profiler, inte passar in i alla typer av samhällen och grupper liksom vice versa. Kunde varit lämpligt att tillämpa en Bourdieu-analys om kulturellt kapital osv, men det får vänta. Och jo, när vi presenterar och triumferar över ett mer öppet och tolerant samhälle som vi värpt och värkt fram i våra trånga rum tror jag att det blir tusenfalt bättre.
SvaraRaderaApfel // Japp, vi kunde inte låta omvärlden vänta längre : )