Öppet brev till Västtrafik 2

Hej igen Vässtrafik! Det var ju ett tag sedan nu så jag tänkte att det kunde vara dags att höra av sig igen. Det gäller ju att vårda relationen menar jag.

Idag fick jag vänta i drygt 22 minuter på bussen. Två turer hoppades visst över men det är ju ändå ingen som åker buss vid niotiden så vad gör väl det? 22 minuter kan anses vara en omänskligt lång väntetid men det gick osedvanligt fort. Jodå, vi var ett glatt gäng! En tant drog fram två kortlekar så att jag fick lära mig Canasta (jag kom dock bara tvåa), och damen i tian gick hem och hämtade en låda rött. Det sägs ju att lite vin varje dag är bra för kroppen så... De sex minusgraderna som ytterligare förgyllde situationen var dessutom alldeles utmärkt träning för självbevarelsedriften!

Tack också för att jag missade Soul Kitchen som jag annars ställde klockan för. Den har ju inte alls blivit hyllad eller så utan hade säkerligen varit en besvikelse. De femton minuter jag fick köa för att sedan bemötas av ett "Salongen är full" var på tok för mycket slöseri med tid. Egentligen ville jag nog aldrig se den fast omedvetet, så tack återigen för att ni känner mig så bra! Dessutom; desto färre filmer man får se för sitt festivalpass desto mer måste man uppskatta dem! Valuta för pengarna är ju bara ett uttryck någon snubbe myntade på amfetamin...

Tack för er fulländande service!

------------------------------------------

På tal om filmfestivalen så såg jag en annan riktigt bra film. The Misfortunates är en belgisk film som handlar om en kille som växer upp tillsammans med en alkoliserad far, hans tre bröder och hans farmor. De lever under knappa omständigheter i en liten stad där det mesta går ut på att supa. Filmen påminner lite om Populärmusik Från Vittula men den är betydligt djupare. Belgarna kan det där med starka filmer. Ben X är ett annat exempel som handlar om en autistisk pojke som blir mobbad i skolan. Allt han vill är att passa in, att bli accepterad av samhället men han vet inte hur. "Någon måste alltid dö först".

Ha det!
// Yeahns

Svensk degenerering

Det sägs att vi svenskar är ganska introverta, att vi inte gärna söker kontakt med människor vi inte känner. Måhända är det bara skitsnack från norrmän som inte kan ta att vi tvingade in dem i en nära hundraårig union. Eller lögnaktiga fördomar skapade av tyska furstar som en hämnd för att vi svinade oss (läs: våldtog och plundrade) i deras byar på 1600-talet. Men, som Jens Lekman svarade i en P3-intervju på frågan om vad han lärt sig om olika kulturer av att turnera jorden runt; ”fördomar har en tendens att stämma”.

Så låt oss utgå från denna premiss; svenskar är introverta, har en närmast absurd rädsla för att behöva utbyta ett par ord med en människa vi aldrig tidigare pratat med (trots att chansen för att aldrig träffa denna människa igen är minimal).

Med denna grund i åtanke (och en utgångspunkt som säger att detta är en negativ egenskap (svensken, säger fördomen och Fredrik Lindström, har en tendens att betrakta sina känslomässiga karaktäristika som något icke önskvärt)) är det ett närmast diaboliskt knep av teknikfrämjare att fortsätta med det de sysslar med; utveckla och, just det, främja teknik. Var och varannan svensk, i runda slängar 94%, tar, så fort ensamheten kryper på, chansen att, så snart som möjligt, innan främlingen (och bara för tydlighets skull; jag avser inte människor från främmande länder) trycker sig upp i svenskens ansikte med sin dåliga andedräkt, sin salivbestänkta mun och sina äckliga, vidriga små ord, nyttja sin medhavda teknik. Det må vara en Ipod, en mobiltelefon eller, som i mitt fall, en gammal 512 mb-MP3. Huvudsaken är att ingen jävel ska känna sig inviterad till diskussion.

Vill ni ha bevis? Beträd valfri kollektivtrafiksfordon i Stockholm. (För att inte alla lantisar ska få möjlighet att smasha in en poäng gentemot hufvudstaden (eller ”stressens nirvana” som en gammal tant skrev i en insändare i Mariestadstidningen) vill jag hävda att detta fenomen skådats även i Göteborg, Mariestad, Lund, Graninge m.fl. byar.)

Svenskens slutna rum börjar bli alltmer ointagligt och teknikens utvecklare hamrar in spik för spik i dörrens skyddsbrädor (för att bli helt överjävligt metaforisk…). För egen del är jag relativt likgiltig inför denna utveckling. Rubriken syftade på något helt annat…

…i måndags vann skidskyttedrottningen Helena Jonsson Jerringpriset efter att ha sopat hem 60-70% någonting av rösterna. Svenska folkets röster! Herregud! Egentligen kräks jag på alla dessa galor och ställer mig fullständigt kallsinnig till vem eller vilka som vinner, men, än en gång; herregud! Det här måste vara det ultimata sjukdomstillståndet för en degenererad, riktigt illa åtgången befolkning – en grupp människor som fullständigt tappat kontakt med sin omvärld. Vad händer i landet? Vad tror svenska människor är en bedrift? Att konkurrera med fem tyskor, fyra ryskor, tre norskor och några landsmaninnor och råka snubbla till sig några guld – är det något att bli rikspoppis för? Va?!

Jag har startat en sport där man ska springa ett par km, åka lite skridskor och skjuta med slangbella. Jag har lyckats få med mig tre glada killar från Kista, en hund i Östersund och fått ett ”kanske” från en snubbe i Bryssel. Någon mer som vill anmäla sig? Vinnaren i VM, förutsatt att hon eller han är svensk, utlovas ett Jerringpris i januari 2011.

// Killamangiro

Paragrafryttare

I drygt tre veckor har jag varit förskonad Västtrafiks inkompetens när jag under julledigheten vistades i Töreboda med omnejd (där finns det inga bussar och om man mot all förmodan skulle se någon så står den still i väntan på nästa dags tur), men nu har jag förpassat min lekamen 20 mil+ sydväst och återigen har bussarna förvandlats till mitt personliga pinorum där jag har klippkort. Vanligtvis är det bussarnas servicekvalitet (eller rättare sagt avsaknaden av det) som stör mig men idag har lotten istället fallit på Västtrafiks biljettkontrollanter. Dagens aversion beror inte på att jag åkte fast eller så utan grundar sig på kontrollanternas oförmåga att sköta sitt jobb på ett smärtfritt och trevligt sätt.

Jag sitter på bussen hem sen eftermiddag i gott sällskap med två mångkulturella och malvafärgade påsar, trött men avslappnad och förväntansfull inför en lugn kväll efter en arbetsam dag i utvärderingars tecken. Vid Centralstationen kliver fem kontrollanter på och genast förändras mitt sinnestillstånd och flertalet frågor av olika panikartade karaktärer väcks; Har jag med mig kortet? Har jag aktiverat det? Gäller "ungdom" fortfarande upp till 26 år? Kan jag lita på att kortet fungerar? och värst av allt; Kan jag lita på kontrollanterna?
Ungefär så går mina tankegångar innan mitt sunda förnuft konstaterar att de flesta frågorna är onödiga men ändå kvarstår en viss oro inom mig, ifall något skulle gå fel. Så börjar kontrollanterna att kika på några resenärers färdbevis och fastnar snart vid två skilda kollektivtrafikförbrytare. Den ene var en femtonårig tjej som gled runt på sitt skolkort och efter dess utgångstid (16.00 tror jag att det var) så stämplade hon och hennes kamrat 100-kort (ett slags rabattkort). Nu hade väl hon missat att stämpla alternativt stämplat fel vilket förbryllade kontrollanterna men resulterade ändå i en tilläggsavgift - som dröjde så länge att kontrollanten var tvungen att hålla bussen för att tala flickan till rätta efter hennes avstigning - på 1200 kronor. Därefter hör jag hur en kuklös kontrollant (det vill säga en kvinna) försöker att kompensera sin brist på stake (det mentala stak-tillståndet alltså) genom att bryskt ryta åt ytterligare en femtonåring som verkade ha svårt att förstå hennes önskningar/tillrop om färdbevis och legitimation. Det visar sig att killen har någon form utav mentalt handikapp och reser runt på någon form utav "handikapp-kort" som bara är giltigt tillsammans med en assistent, tilläggsavgift på det!
Därefter nöjde de sig med biljettgranskningen och stod bara och bligade på resenärerna innan de fyra hållplatser senare klev av. Antagligen var de nöjda med deras arbetsprestation, eller om de har någon form av ackordslön med max två tilläggsavgifter per resa. Tilläggsavgift är för övrigt ett korkat namn. De flesta tjuvåkare betalar inget för att åka kollektivt, vad är då tilläggsavgiften ett tillägg på? Varför inte bara kalla det bot och nöja sig med det? En tilläggsavgift förutsätter att du först betalat för något så begreppet skulle vara mer legitimt i följande två fall: (1) Din breda ända täcker två sittplatser och tar därmed mer plats än andra resenärer. Du får betala en tilläggsavgift. (2) Du pratar högt, är allmänt störig och spelar musik med din mobiltelefon, hit med 1200 spänn för helvete!

Åter till inläggets huvudsyfte: alltså en flicka som egentligen har ett färdbevis men som gått lite över tiden och utöver det åker på 100-kort men hade nu klantat sig, varför bötfälla henne? Den drabbar bara hennes päron. Men värst är det ändå med den sinnessvaga killen; när kontrollanten är tvungen att förklara när och hur hans biljett fungerar och vad tilläggsavgift betyder, varför ge honom en lapp med ett inbetalningsnummer? Så att assistenten - som kanske drabbades av migrän och var tvungen att kliva av bussen, vad vet jag? - ska få sota för sitt "brott"? Vem ska annars betala? Personen i fråga lär ju fatta det här med bankgiro och OCR-nummer. Hur oförstående kan man vara? De är sannerligen ett säreget släkte kontrollanterna. Med deras totala avsaknad av empati så borde de onanera till arbetsföreskrifterna.

Ha det!
// Yeahns

A tribute to Rebellsamfundet

Öppet brev till Västtrafik

Hej alla blåvita fordon och dess chaufförer!

Jag beklagar verkligen att flera av era fordon tagits ur bruk på grund av dåligt skick för i dessa tider så är det väldigt mycket resenärer, folk har ju inte råd att köra bil längre. Ni skulle annars behövt ha varenda buss i drift och alla chaufförer med utländska läkarexamen skulle ha fått jobba dag som natt. Men det är ju bara önsketänkande från min sida. Nu får man istället lära känna en massa nya människor, fysiskt i alla fall. Det är verkligen synd, Dr. Alban-synd till och med! Okej att Göteborg är känt för sitt fiske och att man utomstädes kallar oss invånare för sillstrypare och dylikt men det betyder inte att vi vill bli packade som ansjovisar. Eller jo packad vill jag ju bli fast inte på det sättet. För är det något som evolutionen lett till så är det vår distinktion från djuren. Vi är inga djur längre (även fast somliga beter sig som det), vi är människor.

Låt mig berätta om min resa med buss 17 alldeles nyligen. Bussen var så full att till och med Sir Hugh Beaver hade satt kaffet i halsen och det var precis att jag kom in. Det var ett äventyr som taget ur en Indiana Jones-rulle och med busschaffisens ryckiga körning förvandlades negressen som kombinerat övervikt med dålig balans till den där jättekulan som oturligt nog inte avslutar Harrison Fords karriär. Jag svär på att om bara tjejen framför mig hade haft strumpbyxor istället för jeans så hade jag - motvilligt - tagit hennes oskuld och vid en kraftig inbromsning trodde jag nästan att jag skulle förlora den bakre, återigen högst motvilligt. Här gällde att hålla ballen i styr och jag föreställde mig Göran Persson i Bridget Jones-trosor i huvudet. Redan innan hade jag komplex för min ölindränkta jacka som luktade lite som den ville. Dock var öldoften mer blygsam än svettstanken från mannen vars hårväxt förflyttats från huvudet till öronen så jag hade väl tur i oturen kan man säga.

Jag kom trots ovanstående hem oskadd men jag måste nämna att mannen vars huvud var ungefär lika avlångt som hans överkropp såg riktigt irriterad ut vid ett tillfälle. Sådär irriterad som bara en nötallergiker kan bli och vad han tog sig till efter resans slut kan jag bara spekulera i. Jag förbiser inte möjligheten att han slog sin fru (alternativt svor åt sin fleshlight) eller gick mot röd gubbe efteråt och det, mina vänner, är något som ni får ha på ert samvete!

Ha det!
// Yeahns

Granen är alltid grönare på andra sidan sätet

The Shins fantastiska låt New Slang förgyller min bussfärd (jag har fastnat i amerikansk indierock, ett hål jag tidigare varit nere och trampat i men inte som nu) samtidigt som jag tomt stirrar ut genom rutan. Hade det inte varit för morgonkaffet så hade jag inte varit vaken. Efter två hållplatser gav sig en jämnårig kille på att utöka min redan guldkantade morgon och slog sin ovanligt cirkulära bakdel på platsen bredvid mig. Det var inte så att han pratade med mig, smekte mig eller bjöd mig på öl för att försköna min morgon utan det var bara det att han luktade. Jag sniffade så mycket som evolutionen och vintervåren mig tillät för att kunna utröna vad det var för doft. Till slut vaknade min hjärna och letade i det djupa arkivet där jag gömt undan gamla minnen såsom Hjalle & Heavy, första åsynen av ett par bröst och landskapsblommor. Frontalloben slängde upp diabilder på bilar och jeansvästar med avklippta armar till tonerna av mitt gamla Ronny & Ragge-kassettband. Nu var allting självklart. Killen bredvid mig luktade Wunder-baum!

Det var knappt att jag trodde att det var sant men när jag googlade Wunder-baum så hittade jag en sida där allt möjligt gick att köpa (en nästan lika genialkomisk sida som Camel Toe Cup-sidan, tipstack till Mikebike!). Plötsligt kändes Ronny & Ragge-knepet med doftgranar fastbundna i armhålan förlegat och omodernt. Det är liksom inte bara Bob Dylan som vet att tiderna förändras och marknaden därefter.

Ha det!
// Yeahns

PS. Ett litet kortare inlägg idag. Det finns text i massor nedan, håll till godo! DS.

Sniglar och krut

Klockan var 14.14. Jag visste nu att jag skulle hinna. Bussen skulle gå 14.21, det var bara två kunder före mig i kön på ICA och gångvägen därifrån till busshållplatsen är ca 50 meter. Ingenting kunde hindra mig från att vara hemma halv tre och äntligen, äntligen få bruka toaletten för vissa syften efter att ha varit hemifrån sedan kl 7 på morgonen.

Livet ville dock annorlunda. Framför mig i kön stod inte två människor. Framför mig stod två sniglar vars liv, att döma av deras hastighet, verkar kretsa kring deras besök på den lokala matbutiken. Snigel nummer ett väntade med att tömma sin korg med livsmedel på bandet tills snigel nummer två hade betalat, tackat för sig och ställt sig vid bortre kortsidan för att packa sina varor. Väl där fick snigel nummer två för sig att fråga kassörskan, vilken visade sig bli snigel nummer tre, var närmaste barnklädesaffär låg. Denna fråga väckte känslor hos såväl snigel ett som tre. Klockan var 14.22 när jag till slut, efter att ha tvingats vänta in en fascinerande diskussion om barnkläder samt att snigel ett och två hade packat klart sina matkassar, kunde lämna ICA. Viss om hopp bestämde jag mig för att springa till busshållsplatsen. När jag sneddade över gårdsplanen såg jag bussen rulla iväg. Nederlaget var ett faktum. Sniglarna hade än en gång segrat.

Alla Hjärtans Lustar

En stark doft av damparfym slog mig som dagens bakfylla (inte så jättehårt men det känns) när jag klev på bussen in mot stan igår. Bussen var full av flickor i alla åldrar förutom längst bak där ett grabbgäng i 27-årsåldern satt och skrålade dirigerade av en småvuxen man som kompenserar de missade åkturerna på Liseberg med att bära trasiga jeans, kedja, skatedojs och piercing i ögonbrynet. Klockan var strax efter 18 och senare skulle alkoholen få ta plats på scenen. Det var Alla Hjärtans dag och bussen var smockad i vanlig ordning i staden som toppar singellistan.

Det rådde en förväntansfull stämning med inslag av kåthet och nervösa ryckningar betraktades med flackande blickar. Ikväll var kvällen som par utbytte kroppsvätskor medan alla singlar hoppades på den möjligheten. Det var en ovan situation. Normalt så brukar bussen vara fylld av tomma, uttråkade ansikten som ibland får en att tro att bussen åker på floden Styx. Alla utom barnen har fattat att det är värdelöst att åka buss, men så var det inte denna gång! Till och med den rödhåriga tjejen som liknade ett parningsförsök mellan Jörgen Jönsson och Shrek (se bild) hade en förhoppning i sin blick samtidigt som hon närsynt grejade med mobilen, en mobil som försvann i hennes jättehänder då den dels var röd och dels "bara" av vanlig storlek. Jag vet inte hur det gick för henne men jag antar att det är som Samuraj Cities antyder i sin låt Saturday Night Is Never Fair To Everyone.

I övrigt var det en trevlig Valentine där det frossades i geléhjärtan, choklad och andra attiraljer. Det är alltid lika kul med sistaminutenkillen som halv sju står i kön på ICA iklädd skinnjacka och ett par träningsoverallsbyxor (blåa och gröna, stylish) med en blomma i famnen. Hemma sitter företagarna och smörjer sitt krås. De har lyckats än en gång...

Ha det!
// Yeahns

Morgonstund har guld i mund

Föreläsningar som börjar klockan åtta (eller ja, 08.15 enligt akademiska kvarten) är verkligen ett sattyg. Man vaknar upp, tittar på klockan och förbannar såväl Gud som Satan. Småtimmarna är verkligen avskyvärda, i alla fall när de är det första man ser med sina grusiga ögon. När de istället är det sista man ser innan man sluter ett par suddiga titthål och låter lomhördheten vagga en till sömns så ser man det snarare som en bedrift.

När man förhoppningsvis vaknat till så är det bara att släpa sitt miserabla anlete med påsar stora som Babben Larssons hängpattar under ögonen till bussen. En buss mitt i morgonrusningen där det är survival of the fittest som gäller. Jag hamnar intryckt i ett hörn bredvid en morsa som hade klätt sin 9-åriga unge i ett par Lisebergskanin-gröna manchesterbyxor. För att ni verkligen ska få förstå så skriver jag det en gång till; Lisebergskanin-gröna manchesterbyxor! Man tycker ju att föräldrar borde försöka skydda sina barn mot mobbing. Vad gör Socialtjänsten nu för tiden förresten? Mamman hade det där vegetarianutseendet och luktade en blandning av bönor och linser (jag äter ingetdera men låter mina fördomar tala för sig).
Inte nog med det! Senare skulle även Redbergsrökaren ta plats bredvid mig. Kvinnan som antagligen botar småtimmeångesten med cigarretter och mer cigarretter. Hon fungerar som ett nikotinplåster för hela bussen och jag kände för varje andetag hur den skabrösa doften av rök intog min kropp.

En smockfull buss i morgontrafik innebär inte bara bristfälligt sällskap och utrymme utan också försenade ankomster. Detta leder till en busschaufför som stressat kör över vägbulor efter metoden "gasa först, bromsa sen", trots att det bästa sättat att ta sig över en vägbula - eller bump som de heter i Danmark - är att bromsa in och sedan gasa när man är på toppen. Nu blev det - istället för lugn trafikskolekörning - en ryckig upplevelse fylld av frustration där en smärt kille som jag tvingades till att krampaktigt hålla mig fast i räcken och stolpar. Jag ogillar verkligen bussar och just nu är allt småtimmarnas fel.

Ha det!
// Yeahns