Det är sannerligen en bekymmersfri tillvaro här. Man blir ompassad av glada sköterskor, maten serveras på precisa klockslag och det hålls stenkoll på min hälsa. Det finns x-box, playstation, dvd-filmer, sällskapspel, fussball och ett antal jämngamla killar att umgås med. Det är nästan som att bli avlämnad på dagis med det undantagen att man får betalt för det och att man slipper reflexvästar. Dessutom kan sängarna ställas in efter egna önskemål.
Men allt är inte frid och fröjd. Liksom en treårings alla idéer och utflykter restrikteras så får man inte röra sig helt fritt. Man har sina tider att passa och man får hålla sig inom avdelningens väggar. Har man tur får man också rastas utomhus i en timme men det beror på hur mycket sköterskorna har att göra eftersom man hela tiden måste övervakas. Man kan ju rymma liksom. Vissa dagar blir man även ständigt kontrollerad av en pulsmätare som med hjälp av fem sladdar varnar om min puls blir för låg eller hög. Det kan stundtals vara lite jobbigt, särskilt på toaletten när man ska baka fekaliedessert eller när.....
Det är helt klart värt det. Jag har inte kännt av någon som helst bieffekt av läkemedlet mer än att det har den här medicinskt beska smaken. En ny vän har jag fått med! Jag kallar honom Stickan:
Han är lite efterhängsen, obekväm och klumpig men det positiva är att man aldrig känner sig ensam. Stickan är min Pumba.
Ha det!
// Yeahns
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar