Långa bollar på Bengt

Ibland är vägen mellan tanken och bloggen långt. I söndags publicerades i DN en artikel. En artikel om Sveriges P17 landslag, alltså de grabbar i PartilleJohnny generationen som är bäst på det vi kallar fotboll. Artikeln är inte skriven bara på grund av den här samlingen med skitiga strumpor, skavande benskydd och PES turneringar. Det ska ske en nydaning i den svenska fotbollen, en revolution. Man ska börja spela spanskt! Tica-tica, kortpassningar och rörelse! Äntligen ska man lämna det stofilartade 70-talsarvet bakom sig. Så långt allt gott. Jag måste dock tillstå att jag får en fadd magkänsla av manualstyrd fotboll. (Kanske är det pga AIK:s misslyckade, katastrofala, försök i början på 00-talet.) Jag känner en töntig känsla, lite som när man var yngre och skämdes för sina föräldrar. Ska vi apa efter Xavi och grabbarna, vi som brukar producera fotbollsspelare som Gary Sundgren, Mathias Johnsson och Patrik ”Bagarn” Rosengren. Det som får ske är i så fall en monumental förändring över hela linjen. Från knattelaget till Swedbanks arenor. Då känner jag, är det inte det som är grejen med svensk fotboll, att vi är bra på att vara dåliga hellre än att vara dåliga på att vara bra? Spela efter våra resurser och kriga till 1-1.

Jag vill dock önska SvFF lycka till och få skulle bli gladare än mig (och övriga ITHMG) om det lyckas!

Må väl!

// Albertazzi