Glassigt värre

Ikväll är jag jinxad å det grövsta. Eftersom jag både har diskat och städat hela lägenheten förutom - ironiskt nog - städskåpet så kommer jag aldrig att träffa en flicka ikväll då Jazzhuset besöks (Crispy Strauters och The Pale Corners spelar, dussinband men har man en låt som heter Steve Buscemi så måste man ses), förutsatt att det är målet förstås. Allt enligt några vänners teori om att optimala förutsättningar aldrig levererar. Nu är det visserligen inte mitt huvudsakliga mål - även fast möjligheten till det icke är att negligera - utan det är istället att umgås med vänner och alkohol. Jag trivs annars bäst i vardagsrum där diskussioner frodas, mycket på grund av att jag då får chansen att bestämma musik, något som jag även försöker på nattklubbar. DJ's måste avsky mig. Nu råder jag er att ladda hem skivbolaget Labradors alla gratissläpp på deras hemsida. 80 låtar plus i en zip-fil med blandad indie (bland annat [ingenting]s fantastiska version av Towa Carsons klassiker Alla har glömt), helt lagligt! Men det är inte mina nattklubbsvanor eller mina musiktips ni ska få läsa mer om utan istället om hur jag lyckades straffa mig själv med en belöning.

Eftersom jag varit så redig idag så knatade jag iväg till min lokala detaljist i jakt på något gott. då solen glassat hela dagen så var även jag sugen på att få det lite Mange Schmidtigt och spanade in en ny Carte d'Or och betalade. Väl hemma slog jag mig ner i soffan med en tesked i högst hugg och en smakexplosion som förväntan och visst exploderade det, fast på fel sätt. I mitt duktighets-rus så hade jag lämnat både språk- och syncentrum hemma och kunde då inte tyda varken skriften eller bilden som pryder förpackningen. "Caramel Cinnamon Waffle" var smaken och jodå kolaglass i våffelstrut har man ju ätit förut men inte fan strösslar man med kanel!? Vem är uppväxt på marmorgolv och varför smakade man inte på varan innan man till halvtaskigt pris lurar studenter? När lanserar GB tresmaken med kardemumma, saffran och kanel? Vill jag ha julassociationer när solen väl kommit fram så hade jag köpt risgrynsgröt istället. Kanelsmaken tog över helt i munnen och den njutfulla minen jag hade innan byttes snart ut mot en ytterst tveksam min.

Jag får ändå säga att jag fick det Mange Schmidtigt om än på ett sätt jag inte ville; nämligen att jag inte förstår hur någon kan tycka om honom. Sveriges sämste och långsammaste rappare borde la snarare ge sig in i ljudboksbranschen istället? Nu sitter jag här med en glass jag inte vill ha och om någon av er tycker att kanelglass till och med är bättre än tvåhövdade dildos så kan ni komma hit och hämta den, bara att höra av sig! Men skynda på innan jag äter upp den då jag av rent principiella skäl äter upp allt det jag köpt.

Ha det!
// Yeahns

PS. Läsvärt blogginlägg som visserligen är från en piratpartist men ändå. Helt sinnes vad inskränkt musikbranschen verkar vara. DS.