Medan ni funderar kring Killamangiros banan-dilemma (imorgon hålls en konferens 16.00 på Utsiktsvägen 4, Motala. Det bjuds på mjölk och nyponsoppa, medtag egen sked) så kan ni ta och lyssna in er på min senaste SJB-upptäckt. Först vill jag dock ta tillfället i akt att dementera gårdagens uppgifter om att jag avskyr bananer enbart på grund av dess konsistens. Det finns många saker som jag ogillar på grund av dess konsistens - såsom tomat och den där förbannade gurkan som näst intill tvångsmässigt ska läggas på varenda köpt hamburgare - och banan är visserligen en av dem, men grunderna till mitt banan-förakt är fler än så. Som liten älskade jag banan (jag älskade förvisso allt i matväg på den tiden. Fram till dagisåldern kallades jag för Bulldozern av somliga släktingar) men så kom en dag då jag kräktes strax efter inmundigandet av naturens dildo. Därefter förknippar jag banansmak med spya likt en Pavlo-uppfostrad hund. Att bananer dessutom luktar illa speglar givetvis också in. Och nej, jag dricker inte Gainomax istället.
I musiktidningen Sonic går det att finna en liten tävlingsartikel längst ner på sida 21 som förklarar att två av bandet The Feelies skivor har släppts i nya versioner (rätt svar på frågan vilken Beatles-låt som tolkas på en av skivorna är Everybody got something to hide except me and my monkey). The Feelies är ett rockband från staterna som han släppa fyra fullängdare under sin aktiva karriär mellan 1976 och 1992. Deras musik kan anses vara lite minimalistisk men är lika enkel att ta till sig vilket i mitt tycke är bandets styrka. De använder sig av långa gitarrslingor som föregår ett lite dovare trum-komp, och det är ganska tydligt att de inspirerats av The Velvet Underground. Här har ni deras i mitt tycke bästa låt:
The Feelies - Moscow nights
Är det bara jag som känner igen den här låten? Från vad vet jag inte - film, serie eller kanske en cover - eller är det bara så att jag hört låten förut? Om någon sitter inne på ett svar så får den gärna meddela mig för jag börjar bli tokig!
Avslutningsvis vill jag bara tipsa alla som gillar Bon Iver och/eller Fleet Foxes om bandet Volcano Choir. De är långt ifrån lika sagolika som mina liknelser men de säger snarare mer om deras klass än VC's, detta trots att Justin Vernon är en av medlemmarna i bandet.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av The Feelies.
tisdag 29 september 2009
måndag 28 september 2009
Bananas are for monkeys?
Eftersom Yeahns förtvivlat ensam håller liv i bloggen och kvaliteten uppe tänkte jag hjälpa till med det ena och stjälpa med det andra. Vilket som är vilket lär framgå.
En grundpelare i ITHMG, som jag betraktar saken, är att ingenting, inte en enda liten detalj i livet är för ointressant, för obetydligt, för litet för att hamna under ITHMG:s smutsbeprydda lupp.
Ämnet för dagen är således bananer. Den frukt vi Djurgårdare brukar (måhända med fog) sammankopplas med och som Yeahns finner så avskyvärd att kväljningar framkallas (detta märkliga beteende ska tydligen förklaras med fruktens konsistens).
Bananen har på senare tid (detta vaga begrepp som i detta sammanhang ska likställas med ett par månader) blivit smått omöjlig att öppna med den traditionella dra-ner-”skaftet”-så-skalet-delas-i-tre-till-fyra-delar-metoden. Istället tvingas man, med nagelns hjälp, göra ett hål i skalet och därifrån öppna. Konsekvensen blir inte sällan att ovandelen av frukten mosas, då mina naglar vare sig är vassa eller långa.
Orsaken till denna utveckling är oerhört svårdefinierad. Möjligtvis säljs bananen i ett alltmer omoget tillstånd, vilket försvårar möjligheten till det sedvanliga ”knäcket” på det mjuka skalet (till skillnad från det, i omogen beskaffenhet, mer styva). En annan teori är en, med åldern, ökad klåfingrighet – kanske, kanske ett uttryck för en (lite väl) tidig åldersreumatism.
Hjälp mig, kära ITHMG-läsare, reda ut denna gåta. Är fenomenet bekant? Om så är fallet; vad är orsaken till detta bananfruktens plötsliga förfall?
// Killamangiro
En grundpelare i ITHMG, som jag betraktar saken, är att ingenting, inte en enda liten detalj i livet är för ointressant, för obetydligt, för litet för att hamna under ITHMG:s smutsbeprydda lupp.
Ämnet för dagen är således bananer. Den frukt vi Djurgårdare brukar (måhända med fog) sammankopplas med och som Yeahns finner så avskyvärd att kväljningar framkallas (detta märkliga beteende ska tydligen förklaras med fruktens konsistens).
Bananen har på senare tid (detta vaga begrepp som i detta sammanhang ska likställas med ett par månader) blivit smått omöjlig att öppna med den traditionella dra-ner-”skaftet”-så-skalet-delas-i-tre-till-fyra-delar-metoden. Istället tvingas man, med nagelns hjälp, göra ett hål i skalet och därifrån öppna. Konsekvensen blir inte sällan att ovandelen av frukten mosas, då mina naglar vare sig är vassa eller långa.
Orsaken till denna utveckling är oerhört svårdefinierad. Möjligtvis säljs bananen i ett alltmer omoget tillstånd, vilket försvårar möjligheten till det sedvanliga ”knäcket” på det mjuka skalet (till skillnad från det, i omogen beskaffenhet, mer styva). En annan teori är en, med åldern, ökad klåfingrighet – kanske, kanske ett uttryck för en (lite väl) tidig åldersreumatism.
Hjälp mig, kära ITHMG-läsare, reda ut denna gåta. Är fenomenet bekant? Om så är fallet; vad är orsaken till detta bananfruktens plötsliga förfall?
// Killamangiro
torsdag 24 september 2009
Reevolution
I ett par veckor har jag funderat på det här med raggarsträng, ni vet den där längan av grovt hår mellan naveln och pubishåret på män. Vad är den till för egentligen? Vad är dess syfte? Antagligen härrör den från tiden då vi gick omkring med böjda ryggar och plockade löss från varandra för en sisådär 25 millar år sedan då vi behövde ha våra kroppar täckta med hår för att värma oss (alternativt att Adam helt enkelt sket i att raka sig). Jag tycker ändå att evolutionen borde ha löst det här med kroppshår vid det här laget. Vi behöver inte hår längre för de allra flesta av oss bär kläder.
Trots detta så kvarstår raggarsträngen utan tillföra något vettigt, eller? Det kanske är en bra grej vid förspel för blinda? Raggarsträngen är ett substitut för punktskrift vid intimare stunder, en ledsagare av hår. Jag ska exemplifiera med ett poteniellt fall:
En man har en blind kvinna (kanske är de båda blinda, vad vet jag?) över på besök. De har varit vänner ett tag men blir allt mer intima med varandra. Lite oskyldigt letar sig kvinnans hand in under mannens tröja och hon smeker och kittlar honom lite försiktigt. Plötsligt känner hon en led av hårstrån under hennes mjuka hand. Paret fryser till is och i fjärran hör de skallet från ensam hund. Det är här som gränsen mellan vänskap och kärlek går. Kvinnan förstår genast att hon ankommit till känsliga trakter och likt en knarksmugglare med en kokainfylld kondom i röven väntar hon spänt på avslag eller tillträde till önskad mark.
Raggarsträngen fungerar alltså som en slags tull, en pubistull med förbudskyltar mot vassa föremål, eld, syra, penis och ett ilsket humör. Här får endast resenärer med goda avsikter passera. Så måste det vara! Några andra anledningar kan jag inte ens föreställa mig. Varför raggarsträngen kvarstått över alla årtionden beror alltså på att evolutionen ville vara lite schysst mot blinda.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt från Mattias Alkberg BD.
Trots detta så kvarstår raggarsträngen utan tillföra något vettigt, eller? Det kanske är en bra grej vid förspel för blinda? Raggarsträngen är ett substitut för punktskrift vid intimare stunder, en ledsagare av hår. Jag ska exemplifiera med ett poteniellt fall:
En man har en blind kvinna (kanske är de båda blinda, vad vet jag?) över på besök. De har varit vänner ett tag men blir allt mer intima med varandra. Lite oskyldigt letar sig kvinnans hand in under mannens tröja och hon smeker och kittlar honom lite försiktigt. Plötsligt känner hon en led av hårstrån under hennes mjuka hand. Paret fryser till is och i fjärran hör de skallet från ensam hund. Det är här som gränsen mellan vänskap och kärlek går. Kvinnan förstår genast att hon ankommit till känsliga trakter och likt en knarksmugglare med en kokainfylld kondom i röven väntar hon spänt på avslag eller tillträde till önskad mark.
Raggarsträngen fungerar alltså som en slags tull, en pubistull med förbudskyltar mot vassa föremål, eld, syra, penis och ett ilsket humör. Här får endast resenärer med goda avsikter passera. Så måste det vara! Några andra anledningar kan jag inte ens föreställa mig. Varför raggarsträngen kvarstått över alla årtionden beror alltså på att evolutionen ville vara lite schysst mot blinda.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt från Mattias Alkberg BD.
tisdag 22 september 2009
Då som nu
Som liten knodd satt man ju som klistrad framför dumburken såväl tidig morgon som precis påbörjad kväll. Barnprogram var grejen och det med stort G. Men frågan är om man inte uppskattar dem mer idag, fast på ett annorlunda sätt? Spendera någon timme på YouTube och ni finner snart en guldgruva av magknipeframkallande klipp! Nedan har jag samlat mina topp fem-klipp grundat på mina då- och nuvarande preferenser:
1. Skrotnisse och hans vänner - En oerhört välgjord serie som faktiskt är svensk! Att serien dessutom kittlar mina öron med flera knepiga röster och roliga dialekter (särskilt Kalles västgötska) spelar självklart in.
2. Pingu - Min favoritserie som ung pojke men när jag ser på den nu verkar den rätt störd. Alla olika översättningar - som är mer eller mindre mogna - passar ju nästan in.
3. Yogi Björn - Var långt ifrån toppen förr men nu är ju Bobbos östgötska lika underbar för mina öron som falukorvens betydelse för Kicki Danielsson.
4. SuperTed - Även här har vi ett potpurri av fantastiska röster! Det känns som att det var lite mer rock'n'roll i rösttillsättningen förr. SuperTed var särskilt omtyckt av mig förr då mitt andranamn är Ted.
5. Kalles Klätterträd - I princip enbart för att introlåten är lika bra som jag minns den, i motsats har vi Ika I Rutan som fortfarande är lika obehaglig.
Ha det!
// Yeahns
1. Skrotnisse och hans vänner - En oerhört välgjord serie som faktiskt är svensk! Att serien dessutom kittlar mina öron med flera knepiga röster och roliga dialekter (särskilt Kalles västgötska) spelar självklart in.
2. Pingu - Min favoritserie som ung pojke men när jag ser på den nu verkar den rätt störd. Alla olika översättningar - som är mer eller mindre mogna - passar ju nästan in.
3. Yogi Björn - Var långt ifrån toppen förr men nu är ju Bobbos östgötska lika underbar för mina öron som falukorvens betydelse för Kicki Danielsson.
4. SuperTed - Även här har vi ett potpurri av fantastiska röster! Det känns som att det var lite mer rock'n'roll i rösttillsättningen förr. SuperTed var särskilt omtyckt av mig förr då mitt andranamn är Ted.
5. Kalles Klätterträd - I princip enbart för att introlåten är lika bra som jag minns den, i motsats har vi Ika I Rutan som fortfarande är lika obehaglig.
Ha det!
// Yeahns
måndag 21 september 2009
No I in threesome
I väntan på att Euro Talk ska ladda färdigt (av någon anledning så laddar världens bästa fotbollsprogram - där deltagarna medverkar ideellt - segt) så kan man väl lika gärna passa på att blogga lite. Vi fortsätter med musik och idag kommer det att handla om Albertazzis look-alike enligt två popsnören på Way Out West 2007, nämligen Paul Banks.
Paul Banks går ju inte bara runt och försöker se ut som en ITHMG-are (oerhört långsökt om du frågar mig) utan är till vardags frontman i det eminenta New York-bandet Interpol. Men det är tydligt att han lider med sig själv och gärna vill vara någon annan, särskilt då han i år pysslat med ett soloprojekt under aliaset Julian Plenti.
Skivan Is... Skyscraper släpptes den 4 augusti i år och går i ungefär samma spår som Interpol. Kort sagt så är det rätt så jävla bra, eller hur?
Julian Plenti - Games for days
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av Interpol.
Paul Banks går ju inte bara runt och försöker se ut som en ITHMG-are (oerhört långsökt om du frågar mig) utan är till vardags frontman i det eminenta New York-bandet Interpol. Men det är tydligt att han lider med sig själv och gärna vill vara någon annan, särskilt då han i år pysslat med ett soloprojekt under aliaset Julian Plenti.
Skivan Is... Skyscraper släpptes den 4 augusti i år och går i ungefär samma spår som Interpol. Kort sagt så är det rätt så jävla bra, eller hur?
Julian Plenti - Games for days
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av Interpol.
lördag 19 september 2009
Gud hjälpe kvinnan
Som väntat kammade Håkan ihop fem fyrar igår (visst, GP har sådär bra koll men ändå) och efter att ha spanat igenom låtlistan så kan man ju inte annat än att bli ångerfull, men utan pistol så får jag väl leva med det.
Jag hade ändå en ganska behaglig kväll igår med kvalitetsöl och finfin musik i form av God Help The Girl. God Help The Girl är ett projekt som mannen med klassnamnet Stuart Murdoch håller på med vid sidan av världens jämnaste band Belle & Sebastian där han är frontfigut. Projektet ska bli en film-musikal som ska spelas in under 2010 men redan nu finns låtmaterialet ute på skiva. En EP och en fullängdare har släppts innehållandes två B&S-låtar i ny tappning, resterande material är nytt men låter lika vackert och finstämt som allt annat som B&S har gjort. Nio olika sångare deltar men på flest låtar sjunger Catherine Ireton från orten med det sköna namnet Limerick på Irland, och hon är faktiskt kvinnan som figurerar på B&S's singel White collar boy. God Help The Girl är en av de få musikaler jag kan tänka mig att se.
En annan snubbe med ett riktigt klassnamn är ju killen som känner Drew Barrymores ex Fabrizio Moretti, nämligen Julian Casablancas som vi alla känner till från The Strokes. På min födelsedag (19 oktober) ska han släppa eget, Phrazes For The Young. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar det än. Jag föredrar min Julian som den slitna rock-figur utan telefon som han en gång var men jag lyssnar ju på liknande musik av andra artister så kanske ändå..? Äsch, döm själva!
Julian Casablancas - 11th dimension
Förra året medverkade Julian även i en reklamlåt för Converse tillsammans med N.E.R.D. och Santigold men den faller mig sådär i smaken.
Avslutningsvis så har jag ett tips till er som gillar balkan-pop, folk och liknande; Bark Cat Bark består av fransk-kroaten Josh Todd och på hans blogg finns i princip allt denne produktive kille har gjort för nedladdning. Är du en hajare på piano så kan du även delta i en tävling där du ska göra en ny version av hans Iceland. Lycka till!
Ha det!
// Yeahns
Jag hade ändå en ganska behaglig kväll igår med kvalitetsöl och finfin musik i form av God Help The Girl. God Help The Girl är ett projekt som mannen med klassnamnet Stuart Murdoch håller på med vid sidan av världens jämnaste band Belle & Sebastian där han är frontfigut. Projektet ska bli en film-musikal som ska spelas in under 2010 men redan nu finns låtmaterialet ute på skiva. En EP och en fullängdare har släppts innehållandes två B&S-låtar i ny tappning, resterande material är nytt men låter lika vackert och finstämt som allt annat som B&S har gjort. Nio olika sångare deltar men på flest låtar sjunger Catherine Ireton från orten med det sköna namnet Limerick på Irland, och hon är faktiskt kvinnan som figurerar på B&S's singel White collar boy. God Help The Girl är en av de få musikaler jag kan tänka mig att se.
En annan snubbe med ett riktigt klassnamn är ju killen som känner Drew Barrymores ex Fabrizio Moretti, nämligen Julian Casablancas som vi alla känner till från The Strokes. På min födelsedag (19 oktober) ska han släppa eget, Phrazes For The Young. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag gillar det än. Jag föredrar min Julian som den slitna rock-figur utan telefon som han en gång var men jag lyssnar ju på liknande musik av andra artister så kanske ändå..? Äsch, döm själva!
Julian Casablancas - 11th dimension
Förra året medverkade Julian även i en reklamlåt för Converse tillsammans med N.E.R.D. och Santigold men den faller mig sådär i smaken.
Avslutningsvis så har jag ett tips till er som gillar balkan-pop, folk och liknande; Bark Cat Bark består av fransk-kroaten Josh Todd och på hans blogg finns i princip allt denne produktive kille har gjort för nedladdning. Är du en hajare på piano så kan du även delta i en tävling där du ska göra en ny version av hans Iceland. Lycka till!
Ha det!
// Yeahns
fredag 18 september 2009
Du måste va' sjuk, sjuk, sjuk, sjuk
20.00 ikväll går Håkan Hellström upp på Lisebergs stora scen. En gång varje år sedan 2001 och alltid har folk i åldrarna 14-30 vallfärdat dit för att beskåda Sveriges i särklass största artist genom tiderna. Men jag är inte sugen så jag stannar hemma, vad är det för fel på mig?
Det kommer att bli en magnifik spelning jag vet. Håkan går aldrig under en fyra i betyg och på hemmaplan ger han alltid lite extra - extas rakt igenom. Men jag har som sagt ingen lust, varför kan jag bara spekulera i men antagligen är det flera faktorer som spelar in. Dels har jag sett honom fyra gånger och efter den senaste gången har han inte släppt något nytt material. Dels är ingen ur min vänskapskrets riktigt peppad. Dels har jag laddat för annat den här veckan såsom serieseger och en fest imorgon. Dels så ogillar jag Lisebergs arrangemang när de ställer upp staket likt en häcklöpningsbana parallellt med scenen. Men ingen av anledningarna är en godtagbar ursäkt, inte ens om man lägger ihop dem och med tanke på att jag inte ens behöver punga inträde så blir mitt agerande allt mer skamligt. Kanske blir man bortskämd med högkvalitativa artister här i Göteborg, man tar dem för givna? Jag får nog ta och köpa mig en termometer...
Hur som helst så kommer min lista över mina topp fem-spelningar här:
1. The Hives: Where The Action Is 2004; Frihamnen, Göteborg - Mycket för att det var min första riktiga konsert och att jag vid den tidpunkten hade byggt upp ett oerhört gillande för männen från Fagersta. Det att jag blev matförgiftad och spydde så sent som på Broder Daniels framträdande precis före Hives spelar också in.
2. Håkan Hellström: Liseberg 2008; Göteborg - Jag skrev om spelningen efteråt men jag minns den som mycket bättre än vad jag kanske gav sken av då.
3. Bon Iver: Way Out West 2009; Slottsskogen, Göteborg - Orden står fast.
4. Sunset Rubdown: Parken; Nattklubb vid Avenyn, Göteborg - En fantastisk spelning på fel ställe. Spencer Krug är en fenomenal musiker och hans band var inte illa det heller (basisten, gitarristen och trummisen körde något slags rotationssystem). Att sedan Parkens dj förstör kvällen efter att indiebandet gått av med att lira Shakira ska inte tas med i spelningens räkning.
5. Broder Daniel: Way Out West 2008; Slottsskogen, Göteborg - Mest för symboliken med att det var deras sista spelning. Känslosamt.
Sitter någon annan inne på en lista som den vill dela med sig av? Inte?
Ha det!
// Yeahns
PS. Jag såg förresten framsidan på en Hänt Extra eller liknande i ICA-kön idag. På bilden var Anders Bagge och hans sambo och en aggressiv gul text som ungefär löd "Anders Bagges nya sambo talar ut: 'Därför föll jag för Anders' ". Så skönt att de väljer orden "talar ut" som om hon genomgått någon livskris, katastrof eller något. Okej att han är avlönad av TV 4 men sådär långt skulle nog inte ens jag sträcka mig. Eller jo, kanske. DS.
Rubriken är som vi alla vet från En vän med en bil.
Det kommer att bli en magnifik spelning jag vet. Håkan går aldrig under en fyra i betyg och på hemmaplan ger han alltid lite extra - extas rakt igenom. Men jag har som sagt ingen lust, varför kan jag bara spekulera i men antagligen är det flera faktorer som spelar in. Dels har jag sett honom fyra gånger och efter den senaste gången har han inte släppt något nytt material. Dels är ingen ur min vänskapskrets riktigt peppad. Dels har jag laddat för annat den här veckan såsom serieseger och en fest imorgon. Dels så ogillar jag Lisebergs arrangemang när de ställer upp staket likt en häcklöpningsbana parallellt med scenen. Men ingen av anledningarna är en godtagbar ursäkt, inte ens om man lägger ihop dem och med tanke på att jag inte ens behöver punga inträde så blir mitt agerande allt mer skamligt. Kanske blir man bortskämd med högkvalitativa artister här i Göteborg, man tar dem för givna? Jag får nog ta och köpa mig en termometer...
Hur som helst så kommer min lista över mina topp fem-spelningar här:
1. The Hives: Where The Action Is 2004; Frihamnen, Göteborg - Mycket för att det var min första riktiga konsert och att jag vid den tidpunkten hade byggt upp ett oerhört gillande för männen från Fagersta. Det att jag blev matförgiftad och spydde så sent som på Broder Daniels framträdande precis före Hives spelar också in.
2. Håkan Hellström: Liseberg 2008; Göteborg - Jag skrev om spelningen efteråt men jag minns den som mycket bättre än vad jag kanske gav sken av då.
3. Bon Iver: Way Out West 2009; Slottsskogen, Göteborg - Orden står fast.
4. Sunset Rubdown: Parken; Nattklubb vid Avenyn, Göteborg - En fantastisk spelning på fel ställe. Spencer Krug är en fenomenal musiker och hans band var inte illa det heller (basisten, gitarristen och trummisen körde något slags rotationssystem). Att sedan Parkens dj förstör kvällen efter att indiebandet gått av med att lira Shakira ska inte tas med i spelningens räkning.
5. Broder Daniel: Way Out West 2008; Slottsskogen, Göteborg - Mest för symboliken med att det var deras sista spelning. Känslosamt.
Sitter någon annan inne på en lista som den vill dela med sig av? Inte?
Ha det!
// Yeahns
PS. Jag såg förresten framsidan på en Hänt Extra eller liknande i ICA-kön idag. På bilden var Anders Bagge och hans sambo och en aggressiv gul text som ungefär löd "Anders Bagges nya sambo talar ut: 'Därför föll jag för Anders' ". Så skönt att de väljer orden "talar ut" som om hon genomgått någon livskris, katastrof eller något. Okej att han är avlönad av TV 4 men sådär långt skulle nog inte ens jag sträcka mig. Eller jo, kanske. DS.
Rubriken är som vi alla vet från En vän med en bil.
torsdag 17 september 2009
11 män att älska
Apropå motbjudande fotbollskillar så finns det såklart även spelare jag gillar och under samma tids- och livsdödande föreläsning som omnämns i det förra inlägget, så slängde jag även ihop en älskvärd elva. Samma premisser gäller, ingen tanke på balans eller talang utan bara hur mycket jag tycker om dem. De ska också vara aktiva nu, ett kriterie som gällde även senast.
Som fotbollsspelare får man min kärlek genom att visa lojalitet, ödmjukhet, finess, känslor och/eller att alltid ge järnet. Likgiltighet inför supportrar, klubben och uppdraget är oförlåtligt.
Spelsystemet är lite underligt formerat men det är väl någon slags symbios mellan 3-5-2 och 5-3-2 med typ två flygande ytterbackar där alla förväntas kämpa livet ur sig.
Målvakt:
Bengt Andersson (Örgryte IS) - Vaktade målet i Blåvitt mellan 99-07 och trots att han passerade 40-strecket under guldsäsongen 07 så höll han nivån. När han därefter förkunnade att han skulle lägga skorna på hyllan så var det med tårar i ögonen. Nu blev hans uppehåll inte långvarigt och trots att han just nu spelar för rivalerna i ÖIS så har han mycket känslor för Blåvitt, vilket även är ömsesidigt. Han kallas även Slangen...
Försvar:
Fredrik Risp (Stabaek IF, lån) - "skulle hellre sitta i turkiskt fängelse än spela för en annan allsvensk klubb än mesta mästarna [IFK Göteborg, Yeahns anm.]". Klubbkänsla, jojo!
Nemanja Vidic (Manchester United) - Stenhård mittback som hellre spelar rysk roulette med Hades än att förlora en match. Världens bästa mittback i mina ögon.
Ragnar Sigurdsson (IFK Göteborg) - En yngre variant av Vidic och är dessutom en skön kille utanför planen. Sedan så har jag en viss förkärlek för islänningar.
Flygande Ytterbackar:
Owen Hargreaves (Manchester United) - En oerhört intelligent mittfältare som kan spela lite överallt på planen och som dessutom sitter inne på en känslig höger särskilt användbar vid frisparkar.
Patrice Evra (Manchester United) - Världens bäste vänsterback flyger fram och tillbaka längs kanten och ger sig ofta in i uppoffrande glidtacklingar. Är även en av de mest omtyckta i omklädningsrummet.
Mittfält:
Juninho Pernambucano (Al-Gharafa) - Han kukade ur lite på slutet men är man världens bästa frisparksskytt så är man.
Pontus Wernbloom (AZ Alkmaar) - Antingen älskar man honom eller så hatar man honom. En frispråkig individ med glimten i ögat som aldrig tvekar i duellerna.
Ryan Giggs (Manchester United) - Han fyller 36 år i november men ändå lyckas han hålla toppnivå även fast orken börjar sina. Kom till United som yngling redan 1990 och har aldrig lämnat klubben. Kärlek.
Anfall:
Lionel Messi (FC Barcelona) - Den lille hoben är ju fenomenal och är en av de få som kan vända en match helt på egen hand. Han är lika gammal som mig och bäst i världen, fy fan.
Wayne Rooney (Manchester United) - Han anses vara Englands bäste spelare av såväl rivaler och medspelare - förutom möjligtvis i Liverpool då - och jag kan inte annat än instämma. Grym slitvarg över hela planen och har nu lagt av med hans omogna ovanor.
Det här laget känns betydligt starkare än äckel-elvan men mittfältet kan bli lite tunnt. Åttondelsfinal i Champions League kanske?
Ha det!
// Yeahns
Som fotbollsspelare får man min kärlek genom att visa lojalitet, ödmjukhet, finess, känslor och/eller att alltid ge järnet. Likgiltighet inför supportrar, klubben och uppdraget är oförlåtligt.
Spelsystemet är lite underligt formerat men det är väl någon slags symbios mellan 3-5-2 och 5-3-2 med typ två flygande ytterbackar där alla förväntas kämpa livet ur sig.
Målvakt:
Bengt Andersson (Örgryte IS) - Vaktade målet i Blåvitt mellan 99-07 och trots att han passerade 40-strecket under guldsäsongen 07 så höll han nivån. När han därefter förkunnade att han skulle lägga skorna på hyllan så var det med tårar i ögonen. Nu blev hans uppehåll inte långvarigt och trots att han just nu spelar för rivalerna i ÖIS så har han mycket känslor för Blåvitt, vilket även är ömsesidigt. Han kallas även Slangen...
Försvar:
Fredrik Risp (Stabaek IF, lån) - "skulle hellre sitta i turkiskt fängelse än spela för en annan allsvensk klubb än mesta mästarna [IFK Göteborg, Yeahns anm.]". Klubbkänsla, jojo!
Nemanja Vidic (Manchester United) - Stenhård mittback som hellre spelar rysk roulette med Hades än att förlora en match. Världens bästa mittback i mina ögon.
Ragnar Sigurdsson (IFK Göteborg) - En yngre variant av Vidic och är dessutom en skön kille utanför planen. Sedan så har jag en viss förkärlek för islänningar.
Flygande Ytterbackar:
Owen Hargreaves (Manchester United) - En oerhört intelligent mittfältare som kan spela lite överallt på planen och som dessutom sitter inne på en känslig höger särskilt användbar vid frisparkar.
Patrice Evra (Manchester United) - Världens bäste vänsterback flyger fram och tillbaka längs kanten och ger sig ofta in i uppoffrande glidtacklingar. Är även en av de mest omtyckta i omklädningsrummet.
Mittfält:
Juninho Pernambucano (Al-Gharafa) - Han kukade ur lite på slutet men är man världens bästa frisparksskytt så är man.
Pontus Wernbloom (AZ Alkmaar) - Antingen älskar man honom eller så hatar man honom. En frispråkig individ med glimten i ögat som aldrig tvekar i duellerna.
Ryan Giggs (Manchester United) - Han fyller 36 år i november men ändå lyckas han hålla toppnivå även fast orken börjar sina. Kom till United som yngling redan 1990 och har aldrig lämnat klubben. Kärlek.
Anfall:
Lionel Messi (FC Barcelona) - Den lille hoben är ju fenomenal och är en av de få som kan vända en match helt på egen hand. Han är lika gammal som mig och bäst i världen, fy fan.
Wayne Rooney (Manchester United) - Han anses vara Englands bäste spelare av såväl rivaler och medspelare - förutom möjligtvis i Liverpool då - och jag kan inte annat än instämma. Grym slitvarg över hela planen och har nu lagt av med hans omogna ovanor.
Det här laget känns betydligt starkare än äckel-elvan men mittfältet kan bli lite tunnt. Åttondelsfinal i Champions League kanske?
Ha det!
// Yeahns
tisdag 15 september 2009
Hate this & I'll love you
Jag vet inte hur pass insatt den gemene ITHMG-läsaren är i fotbollens värld men då man själv anser sig som kunnig så händer det att fotbollen tar över ens tankar emellanåt. Som idag till exempel när jag med trötta ögon satt och lyssnade på hur en överviktig lärare (som för övrigt är gaisare och målar därför helst med grönt och svart på whiteboarden) förklarade hur man besvarar varför-frågor på ett vetenskapsteoretiskt vis. Istället för nöta in villkor för explanandum och explanans så kom jag att tänka på hur en startelva bestående av spelare jag avskyr skulle se ut och därefter gick pennan glödhet. Nedan har ni mina tankegångar:
Spelsystemet är 3-4-3 utan krav på balans och jag har endast utgått för grad av avsky och helt förbisett talang:
Målvakt:
Jonas Sandqvist (Malmö FF) - I en match för något år sedan gick han in oerhört hårt i närkamper och var nära på att skada Blåvitts talang Robin Söder med en ful spark.
Försvar:
Sergio Ramos (Real Madrid) - Han känns så äcklig bara med sitt sliskiga hår och så spelar han i en vidrig klubb. Spelar rätt fult också.
Marco Materazzi (Inter Milan) - Även detta en ful spelare och jag har hatat honom ända sedan han armbågade ner Juan Pablo Sorin i Champions League 05/06 (?).
Emmanuel Pogatetz (Middlesbrough FC) - En spelare som både är för trög och för dålig för att spela hårt och därför kommer han alltid sent in i duellerna.
Mittfält:
Stefan Ishizaki (IF Elfsborgs) - Han ser ut att vara ett riktigt svin, har spelat i Solna AIK och brukar oftast vara bra mot Blåvitt. As!
Michael Ballack (Chelsea FC) - Han är tysk och verkar allmänt svinig.
Jose María Gutiérrez (Real Madrid) - Liksom Ramos har han ett sliskigt hår och ser rätt dryg ut.
Bojan Djordic (Solna AIK) - Ett praktarsle rätt igenom.
Anfall:
Mario Balotelli (Inter Milan) - En gnällig jättebäbis.
Emmanuel Adebayor (Manchester City) - Girig, slö, ful, svinaktig och så vidare.
Didier Drogba (Chelsea FC) - Egentligen tycker jag inte så illa om honom utan det är mest i brist på alternativ han kommer med, men klart att han inte är en favorit.
Vad tror ni? Kan gå halvdant i Europa League kanske?
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av Muse.
Spelsystemet är 3-4-3 utan krav på balans och jag har endast utgått för grad av avsky och helt förbisett talang:
Målvakt:
Jonas Sandqvist (Malmö FF) - I en match för något år sedan gick han in oerhört hårt i närkamper och var nära på att skada Blåvitts talang Robin Söder med en ful spark.
Försvar:
Sergio Ramos (Real Madrid) - Han känns så äcklig bara med sitt sliskiga hår och så spelar han i en vidrig klubb. Spelar rätt fult också.
Marco Materazzi (Inter Milan) - Även detta en ful spelare och jag har hatat honom ända sedan han armbågade ner Juan Pablo Sorin i Champions League 05/06 (?).
Emmanuel Pogatetz (Middlesbrough FC) - En spelare som både är för trög och för dålig för att spela hårt och därför kommer han alltid sent in i duellerna.
Mittfält:
Stefan Ishizaki (IF Elfsborgs) - Han ser ut att vara ett riktigt svin, har spelat i Solna AIK och brukar oftast vara bra mot Blåvitt. As!
Michael Ballack (Chelsea FC) - Han är tysk och verkar allmänt svinig.
Jose María Gutiérrez (Real Madrid) - Liksom Ramos har han ett sliskigt hår och ser rätt dryg ut.
Bojan Djordic (Solna AIK) - Ett praktarsle rätt igenom.
Anfall:
Mario Balotelli (Inter Milan) - En gnällig jättebäbis.
Emmanuel Adebayor (Manchester City) - Girig, slö, ful, svinaktig och så vidare.
Didier Drogba (Chelsea FC) - Egentligen tycker jag inte så illa om honom utan det är mest i brist på alternativ han kommer med, men klart att han inte är en favorit.
Vad tror ni? Kan gå halvdant i Europa League kanske?
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av Muse.
måndag 14 september 2009
Tillbaka till djungeln
Kändis-tv där tittarna får bestämma, vore inte det toppen? Tjae jag vet inte men jag kan mycket väl tänka mig att det lät så på TV 4's brainstorming-möte när någon kläckte idén till Kändisdjungeln. Kändis-Robinson blandat med Fear Factor, jodå förnedrings-tv och b-skådisar går ju hem och Svenne Banan gör på sig av lycka.
Jag hade tänkt att bara låta det gå mig förbi då jag helt enkelt antog att programmet bara skulle dynga ner den redan sketna tv-tablån en gång i veckan - en-två timmar går ju lätt att förvilla genom onykterhet, film, earth hour och/eller annan kanal - men när jag igår upptäckte att det sänds varenda dag (plus en extra repris) 16 dagar i sträck så blev jag lack, särskilt eftersom det rubbade mina söndagsrutiner med Sporten 20.00.
Hur som helst, det är ju ett riktigt värdelöst program det där. För det första så är ju namnet missvisande, vadå kändisar? Den enda personen som hade lite respekt i mina ögon var 94-hjälten Kenneth Andersson men den är borta nu. Resten då? En svensk b-skådis, en dansande grisbonde, ett vinfyllo, en avdankad sportreporter, en blåst Kanal 5-brud och en drös andra så kallade celebriteter som jag var tvungen att kolla upp. Eller är det bara jag som skapar frågetecken av den här listan? Jag hörde att min döda farfar fick ett samtal också, men han tryckte bort det.
Varför ställer de ens upp på det här?! Just nu ser jag hur Thorleifs-Thorleif gräver efter "stjärnor" bland fiskrens, ormar och maskar samtidigt som han snurras på ett hjul, är han verkligen så desperat efter medial uppmärksamhet att han ställer upp på i princip vad som helst? Eller vill han "bjuda på sig själv" som det så fint heter? Man kan tycka att efter mer än 40 år i musikbranschen så borde han väl vara nöjd, eller är det här ett sätt för honom att betala tillbaka för all usel musik han öst över landet (Gråt inga tårar är min pappas hatlåt alla kategorier)? Äsch, de gömmer sig väl alla bakom orsaken att det är för en god sak då vinstpengarna ska doneras till någon av vinnaren utsedd stiftelse.
Värst av alla är ändå tittarna som sitter hemma som några slags semi-sadister som njuter av att utsätta andra för sattyg och vanära (hur mycket de än nu gjort sig förtjänta av det). Underhållning? Nej. TV 4? Ja.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av Babian.
Jag hade tänkt att bara låta det gå mig förbi då jag helt enkelt antog att programmet bara skulle dynga ner den redan sketna tv-tablån en gång i veckan - en-två timmar går ju lätt att förvilla genom onykterhet, film, earth hour och/eller annan kanal - men när jag igår upptäckte att det sänds varenda dag (plus en extra repris) 16 dagar i sträck så blev jag lack, särskilt eftersom det rubbade mina söndagsrutiner med Sporten 20.00.
Hur som helst, det är ju ett riktigt värdelöst program det där. För det första så är ju namnet missvisande, vadå kändisar? Den enda personen som hade lite respekt i mina ögon var 94-hjälten Kenneth Andersson men den är borta nu. Resten då? En svensk b-skådis, en dansande grisbonde, ett vinfyllo, en avdankad sportreporter, en blåst Kanal 5-brud och en drös andra så kallade celebriteter som jag var tvungen att kolla upp. Eller är det bara jag som skapar frågetecken av den här listan? Jag hörde att min döda farfar fick ett samtal också, men han tryckte bort det.
Varför ställer de ens upp på det här?! Just nu ser jag hur Thorleifs-Thorleif gräver efter "stjärnor" bland fiskrens, ormar och maskar samtidigt som han snurras på ett hjul, är han verkligen så desperat efter medial uppmärksamhet att han ställer upp på i princip vad som helst? Eller vill han "bjuda på sig själv" som det så fint heter? Man kan tycka att efter mer än 40 år i musikbranschen så borde han väl vara nöjd, eller är det här ett sätt för honom att betala tillbaka för all usel musik han öst över landet (Gråt inga tårar är min pappas hatlåt alla kategorier)? Äsch, de gömmer sig väl alla bakom orsaken att det är för en god sak då vinstpengarna ska doneras till någon av vinnaren utsedd stiftelse.
Värst av alla är ändå tittarna som sitter hemma som några slags semi-sadister som njuter av att utsätta andra för sattyg och vanära (hur mycket de än nu gjort sig förtjänta av det). Underhållning? Nej. TV 4? Ja.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken är en låt av Babian.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)