Ett leende med spår av mjölktänder pryder mitt förvånansvärt solbruna ansikte som ramas in av en solblekt blond kalufs av pott-format. Det är den 19:e oktober 1996 och firandet av min nionde födelsedag är i full färd.
I rummets svarta hyllor finner man Lego, Pogs, kritor av olika slag och ett kassettbandställ med berättelser om Nicke Lilltroll, Smurfarna (som Killamangiro nämnde i en kommentar) och Bert. På skrivbordet ligger det skolböcker med färgade omslagspapper/-plast tillsammans med en glasburk innehållande massa suddigum som inte fyller sin funktion men som har så roliga former - dinosaurier, skruvar, muttrar m.m. - att de ändå sparas på. Mittemellan nyss nämnda möbler står pappas gamla Hitachi-stereo plus en mer modern komponent som införskaffats vid en shoppingtur i Ullared. Det är som sagt min nionde födelsedag och jag har fått en 3 CD-växlare och därmed begränsades mitt användande av rewindfunktionen till videoapparaten (minns ni det ordet?).
Framför stereoanläggning sitter jag på ett numera omänskligt sätt där mina hälar och min rumpa har kontakt med både golvet och varandra. På överkroppen bär jag en flower powert-shirt och utanpå det en skjorta som närmast kan beskrivas med LSD. Tillsammans bildar plagg en färgsensation som skulle få dagens EMO-ungdomar att bli färgblinda. Men mina ögon avslöjar ingen lidelse utan strålar istället av glädje, entusiasm och liv. I mina händer håller jag ett samlingsalbum från Docenterna - som trots konkurrensen var mitt favoritband - och Drängarnas singel Kung Över Ängarna. Det dröjde rätt länge innan cd-spelarens tredje skivfack fylldes (förmodligen av Top Dance 95) men jag var glad ändå. Vid den här tiden lade jag också min blockflöjt-karriär åt sidan och paradoxalt nog var det här som mitt musikintresse började.
I och med tillgången till min alldeles egna cd-spelare och en växande veckopeng så utökades min skivsamling med alla möjliga hitsamlingar och tuggummipop, vilket leder mig in på min första och enda fan-period:
1997 kom den danska bomben som lamslog en hel värld och försatte mig i en sinnesförvirring som varade i säkert fyra år - Aqua släppte sin första platta. Jag började prenumerera på OKEJ (plats 80), samla på idolbilder, tapetserade mitt rum med posters och jag skrev brev till skivbolaget Universal Studios i jakt på autografer, dock utan lycka. Dessutom var Lene min första förälskelse och ibland bad jag mamma fixa min frisyr så att den liknade Sørens taggiga frilla. (O)Turligt nog var man en av endast fyra killar i klassen och flickorna tävlade i princip om ens uppmärksamhet, vilket innebar att jag samlade på mig en hel del grejer (läs: skit).
Sen kom Aquas andra album och inte ens en naiv pojkvasker som jag kunde sätta epitetet idoler framför dem samtidigt som jag började lyssna på Millencollin och techno, en period som jag trots min Aqua-dyrkan ser som min musikaliskt värsta. Skivorna från den här perioden är säkert förvarade på hemlig plats på hemlig ort.
Så kom den natten som lagt grunden till min nuvarande musiksmak. Jag låg i min säng och zappade slött på tv:n när plötsligt en svartklädd man dök upp i rutan. Han förklarade på knagglig engelska att de var det bästa bandet i världen och att publiken skulle jubla. Publiken jublade utan att ställa några frågor varpå den ena gitarristen drog igång introt. Trots den sena timmen och mitt trötta huvud fick jag ett musikaliskt uppvaknande. Bandet var The Hives och de var världens bästa band.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken bär samma titel som en Radio Dept.-låt.
I rummets svarta hyllor finner man Lego, Pogs, kritor av olika slag och ett kassettbandställ med berättelser om Nicke Lilltroll, Smurfarna (som Killamangiro nämnde i en kommentar) och Bert. På skrivbordet ligger det skolböcker med färgade omslagspapper/-plast tillsammans med en glasburk innehållande massa suddigum som inte fyller sin funktion men som har så roliga former - dinosaurier, skruvar, muttrar m.m. - att de ändå sparas på. Mittemellan nyss nämnda möbler står pappas gamla Hitachi-stereo plus en mer modern komponent som införskaffats vid en shoppingtur i Ullared. Det är som sagt min nionde födelsedag och jag har fått en 3 CD-växlare och därmed begränsades mitt användande av rewindfunktionen till videoapparaten (minns ni det ordet?).
Framför stereoanläggning sitter jag på ett numera omänskligt sätt där mina hälar och min rumpa har kontakt med både golvet och varandra. På överkroppen bär jag en flower powert-shirt och utanpå det en skjorta som närmast kan beskrivas med LSD. Tillsammans bildar plagg en färgsensation som skulle få dagens EMO-ungdomar att bli färgblinda. Men mina ögon avslöjar ingen lidelse utan strålar istället av glädje, entusiasm och liv. I mina händer håller jag ett samlingsalbum från Docenterna - som trots konkurrensen var mitt favoritband - och Drängarnas singel Kung Över Ängarna. Det dröjde rätt länge innan cd-spelarens tredje skivfack fylldes (förmodligen av Top Dance 95) men jag var glad ändå. Vid den här tiden lade jag också min blockflöjt-karriär åt sidan och paradoxalt nog var det här som mitt musikintresse började.
I och med tillgången till min alldeles egna cd-spelare och en växande veckopeng så utökades min skivsamling med alla möjliga hitsamlingar och tuggummipop, vilket leder mig in på min första och enda fan-period:
1997 kom den danska bomben som lamslog en hel värld och försatte mig i en sinnesförvirring som varade i säkert fyra år - Aqua släppte sin första platta. Jag började prenumerera på OKEJ (plats 80), samla på idolbilder, tapetserade mitt rum med posters och jag skrev brev till skivbolaget Universal Studios i jakt på autografer, dock utan lycka. Dessutom var Lene min första förälskelse och ibland bad jag mamma fixa min frisyr så att den liknade Sørens taggiga frilla. (O)Turligt nog var man en av endast fyra killar i klassen och flickorna tävlade i princip om ens uppmärksamhet, vilket innebar att jag samlade på mig en hel del grejer (läs: skit).
Sen kom Aquas andra album och inte ens en naiv pojkvasker som jag kunde sätta epitetet idoler framför dem samtidigt som jag började lyssna på Millencollin och techno, en period som jag trots min Aqua-dyrkan ser som min musikaliskt värsta. Skivorna från den här perioden är säkert förvarade på hemlig plats på hemlig ort.
Så kom den natten som lagt grunden till min nuvarande musiksmak. Jag låg i min säng och zappade slött på tv:n när plötsligt en svartklädd man dök upp i rutan. Han förklarade på knagglig engelska att de var det bästa bandet i världen och att publiken skulle jubla. Publiken jublade utan att ställa några frågor varpå den ena gitarristen drog igång introt. Trots den sena timmen och mitt trötta huvud fick jag ett musikaliskt uppvaknande. Bandet var The Hives och de var världens bästa band.
Ha det!
// Yeahns
Rubriken bär samma titel som en Radio Dept.-låt.
neger?
SvaraRaderaÖhm ursäkta?
SvaraRaderaJag hade också en Millencolin-period =D
SvaraRadera(klicka mitt namn!)