Nattklubb vs Parmiddag?

facebook är ju populärt i dessa tider då finanskrisen skapar fritid och vädret gör inomhusaktiviteter legitima. Jag noterade att pappas sambo med sina nyss fyllda 50 såg till att även hon hade en egen sida att greja med. Varför undrar man men antagligen är det för att utan facebook existerar man ju inte, eller hur? Men det är inte den rådande facebook-hysterin (som visserligen var ännu värre förra året) jag ska skriva om. Det är tvåsamhet som är ämnet för dagen.
Jag lade nämligen märke till att det går att "ge tummen upp" när ett par gör sin relation officiell på facebook, men inte när en vän brutit upp med sin partner. Varför inte? Varför uppmuntrar facebook tvåsamhet men inte ensamhet? Det är ju just singelskapet som jag kan tänka mig att uppmuntra. Visst, självklart är det trevligt att min polare hittat en flicka som han trivs med - så känslokall är jag inte - men blir det roligare för mig? Är det något jag vill ge tummen upp?

Av två anledningar skulle jag vilja höja min tumme för vännens singelinträde. För det första så är singlar så mycket roligare - och mer lättillgängliga - att umgås med. Det är liv, fart, förväntningar och alkohol i mängder för i min ålder går det inte att roa sig utan alkohol, eller hur? Det existerar en "Kör bara"-mentalitet där man har mer att vinna än att förlora och man spelar efter oddsen som ges.
För det andra - och främsta - så tror inte jag på ungdomskärlek och med det menar jag kärlek innan båda parterna fyllt 25 år. Det är först då som man är hyfsat på det klara med vad man vill syssla med i resten av sitt liv och karriärsbanan är vald. Om man är "fast" i ett förhållande så finns det en risk att man inte kan utvecklas som individ utan endast som ett par. Det kan väl vara trevligt det med men är det livsförverkligande? Om en vill plugga i Umeå medan en annan vill testa livet i Frankrike vad händer då? Ska man göra slut? Distansförhållvetet (Göteborg, klappa händerna!)? Ska en ge upp sin dröm eller kanske båda i och med en kompromiss som ingen är nöjd med men man bor åtminstone ihop? Ett år senare har man gjort slut och båda ångrar sig bittert, eventuellt. Att bli begränsad i partnerskap är något jag räds, särskilt under tiden som jag försöker "hitta mig själv". Som Babian så genialt sjunger: "Nu är jag lika nollställd som en bäddad säng. Hundra år av tvåsamhet har gjort mig bäng".

Det är mycket möjligt att det här är en efterhandskonstruktion i ett försök att övertala mig själv att jag valt rätt bana. Det är först nu på senare år som jag intresserat mig för kvinnan. På den tiden som tjejerna i klassen fyllde sina BH's med bomull fanns det intressantare saker som fotboll och innebandy. Detta innebar att jag trots min hyfsade klubblojalitet misstänktes spela för det andra laget av somliga släktingar. Det tar jag dock som en komplimang då fördomen om att endast homosexuella bryr sig om sina utseenden är relativt utbredd i mina hemtrakter.
Trots detta står jag nog fast vid min åsikt och Albertazzi, Killamangiro eller någon annan får gärna rätta mig om jag har fel men det känns som att ungdomskärlek bara är till för att öva på sina känslor och kroppar, ge dem en första rond. Sedan kan man klamra sig fast vid sin livskamrat på en lite stabilare grund.

Medan jag håller på och cementerar fast ett liv som singel de närmsta åren så kan jag lika gärna berätta att jag inte gillar barn. Jag är lagom glad just nu när grävmaskinen bygger ut lekplatsen utanför mitt fönster klockan åtta varje vardag. I ungefär tre sekunder hoppades jag att de fixade en beachvolleyplan men sen stod det klart för mig; självklart ska ungarna ha en större lekplats även fast de har lika roligt - om inte roligare - med en pinne i skogen. Bikiniligan vs Barnvagnsmaffian 0-1.

Det är mycket möjligt att jag ändrar mig med tiden och givetvis är jag öppen för den rätta i detta nu. För att slutligen visa att jag har någon röd färg i hjärtat överhuvudtaget så bjuder jag på världens just nu vackraste låt, såväl musikaliskt som textuellt:


Band Of Horses - No One's Gonna Love You

Ha det!
// Yeahns