En tysk indian, en befjädrad german

”Jag spelar vanlig, precis så vanlig som folk är mest…”, sjunger Olle Ljungström. Dessvärre behöver inte jag spela. Dessvärre är jag precis så vanlig som folk är mest. I mitt tonårsrum hängde två svartvita, inramade vykort på Nils Ferlin respektive Stig Dagerman. Ferlin såg sådär härligt ärrad ut. Ett gammalt, magert ansikte fyllt av rynkor. I munnen hade han givetvis en cigarett, en smal, förmodligen handrullad. Dagerman var ung och vacker, men i hans blick fanns något ledsamt, något glädjefattigt, något djupt rotat mörker som pyrde inombords. Tillsammans gav de två bilderna, bildligt talat, bilden av en författare. Hur en författare skulle se ut. Hur en författare skulle må. Vad en författare skulle göra. Livnära sig på sitt mörker, på kaffe och på cigaretter.

Jag ville bli som dem. Jag ville skriva poesi. Jag ville vara svår. Jag ville vara speciell.

Vid 23-års ålder har jag insett mina begränsningar. Jag har mer än halverat min dagliga kaffedos till en, två muggar. Jag har sedan en kort tid tillbaka slutat med att snusa (vilket kan ses som ett sämre substitut till författarens cigarettmissbruk). Redan där har jag halvvägs ödelagt mina chanser att leva upp till min mytiska, romantiska, destruktiva bild av hur en författare bör vara och leva. Lägg därtill bristande talang och mitt hopp är ute.

Det är när sådana insikter kryper in på skinnet och småningom blottläggs som man blir lycklig över att det finns människor med ännu sämre läggning för att bli ”den nye Dagerman”, människor som så uppenbart hyser ett inte litet stråk av enfald. Vetskapen om att dessa individer existerar inger en känsla av trygghet, en sorts smarthetens motsvarighet till tanken om att ”det alltid finns sådana som har det värre än dig”. Här kommer två motbevis till Herbert Spencers tankar om ”survival of the fittest”, vilka Charles Darwin spann vidare på:

Nummer 1: i en Märklin-katalog från 1983 deklarerades det att de skulle bygga ett godståg som de redogjorde för var exceptionellt stort och kraftfullt. Efter att ha beskrivit de tekniska detaljerna avslutas stycket med ”…som skulle ha byggts i Tyskland år 1943. Dessvärre fullbordades aldrig drömmen, men vi på Märklin har nu 40 år senare förverkligat denna”… Om man inte förstår det fullkomligt vansinniga i detta citat bör man fundera på i vilken del av evolutionen man befinner sig.

Nummer 2: (den som har planer på att se filmen ”Jakten på lycka” bör inte läsa nedanstående). Här kommer hela texten från baksidan på filmens fodral:

”Will Smith spelar huvudrollen i denna rörande berättelse som är inspirerad av den sanna historien om Chris Gardner – en försäljare från San Francisco som kämpar för att bygga en framtid för sig själv och sin 5-årige son Christopher (Jaden Smith). När hans flickvän Linda (Thanda Newton) lämnar honom, måste Chris uppfostra Christopher på egen hand. Chris hängivelse ger slutligen resultat när han får en praktikplats utan lön på en extremt prestigefylld börsmäklarutbildning – där endast en av tjugo praktikanter klarar sig vidare. Men utan lön blir Chris och hans son vräkta från lägenheten och tvingas sova på gatorna, på härbärgen och till och med på en låst toalett på en tunnelbanestation. Tack vare sitt självförtroende och kärleken till sin son, övervinner Chris Gardner alla hinder och blir en legend på Wall Street.”

Jag vill inte vara den som är den och avslöja hur filmen slutar, men jag kan säga så mycket som att filmen är en timme och femtiotvå minuter och att texten kortfattat redogör för vad som händer under sisådär en timme och femtiotvå minuter.

Ibland är det kanske inte så dumt att vara vanlig. Att inte behöva spela vanlig, som jag antar att människorna bakom ovanstående två citat måste göra hela dagarna, gömma sig bakom en hyfsat normal mask, för att dölja sin idioti. Jag har inte en Dagermansk genialitet, men jag tycker inte heller att det är synd att Nazityskland stötte på förhinder och inte kunde fullborda byggandet av enorma godståg år 1943…