Uppfostrans profiler

Som ni kanske läst och/eller förstått så är inte jag - eller någon av de övriga ITHMG-medlemmarna för den delen - uppväxt i den ort jag nuvarande bor på och därför tänkte jag berätta lite om de samhällen som världen kretsade kring mina 19 första levnadsår. Eftersom jag redan har skrivit några mindre hemtraktsvänliga texter tidigare så väljer jag att redigera dem lite för att sedan publicera dem på nytt. Ungefär som när någon dammade av Morgan Alling och ställde honom framför kameran igen. Om det är bra eller dåligt låter jag er bedöma.
Ni som hängt med sedan min förra blogg kanske känner igen de större delarna och tycker att det är förbannat dåligt av mig att tillämpa copy-paste (när ska vi få ett eget ord för detta fenomen?). Jag skäms lite men jag - liksom ni - får leva med det.

-------------------------------------------

Älgarås - orten som uppfostrade mig. Om du inte känner till samhällets geografiska plats så finns det ingen anledning att skämmas. Det är knappt mer än en avfart på vägen mellan två andra orter som Lantmäteriet nästan missade (Töreboda och Hova). Stadskärnan utgörs av parkeringen till Handlar'n (på min tid var det ICA Nära som gällde) och i ena änden finns det en numera nerlagd klädbutik. En gång fanns även en Uno-x-mack men nu kränger "Arslet" bilar och andra åkdon där istället. Radhusområdet kallar man för "Beverly Hills" men är föga förvånande inte av samma standrad som LA-versionen. Det bor högst 250 människor i Älgarås och jag säger som Plura sjunger i Eldkvarns utomordentliga musikstycke Fulla För Kärlekens Skull; "Guds ära till de som stannar och bär de döda till sin grav". Där har ni bakgrundshistorien och nedan presenteras några av de invånare som kommit, gått och stannat kvar:


Alla samhällen har dem men det är i de mindre orterna som de sticker ut. Det pratas om dem men sällan med dem. De är knepiga personer med ett säreget utseende och med udda vanor, de så kallade originalen. Här är min lista sorterad efter kronologisk ordning som de blivit en del av mitt liv:

5-10 år gammal: Arvid var en snäll man i 30-40-årsåldern som inte gjorde en fluga förnär. Det han istället gjorde var att stå på huvudet utanför ICA. Han hade nämligen en väldigt platt skalle som var exemplarisk för att hålla uppe en hel kroppsvikt emot asfalten. Ibland kunde han stå och balansera i flera minuter.
Grejen med Arvid var att allt inte stod rätt (om man med "rätt" menar att man ska vara som alla andra) till där uppe, eller nere i hans fall. Pantautomaten tog inte emot alla burkar även fast man kanske kan säga att han var pantad.
Jag brukar tänka på Arvid när jag hör någon varna sin unge med meningen "Akta så att du inte står på huvudet och slår dig". För Arvid har det aldrig varit något problem.

6-11 år gammal: Kattmannen var den person som flest rykten florerade omkring. Han var regionsordförande i De Underligas Förening (behöver jag tillägga att föreningen inte finns på riktigt?) i Älgarås. Han bar mörkgröna gummistövlar, en beige rock, en mössa med öronlappar, ett långt skägg och en radio. Ibland fanns även en katt i hans famn. Det ryktades att han hade 15 katter men få visste säkert.
Han var en mystisk man och av barn bemöttes han av fruktan. Då och då kunde man möta honom springandes iförd ovan nämnda "joggingdress". Det här med shorts, t-shirt och löpardojor var inte riktigt hans grej. Vissa sena nätter kunde man se honom dansa till radions östeuropeiska folkmusik utanför den nerstängda banken.
Efter några år flyttade han och lämnade kattskit och ett sunkigt hus efter sig. Lars var hans namn.

16-19 år gammal: På väg till min busshållplats promenerade jag alltid förbi ett radhusområde för seniorer. Vissa tidiga morgnar stod en nyvaken dansk gubbe och spanade ut på mig och världen från sitt sovrumsfönster. Inga fel i det mer än att han sov naken och stod således i bara mässingen när han beaktade dagens vaknande. Lyckligtvis satt fönstret i midjehöjd på honom så jag slapp skymta hårig manskorv. Eller om det var hans välfyllda buk som skymde sikten, jag vet inte. Bilderna är turligt nog vaga. Jag såg dock en jätteröv vandra genom rummet någon enstaka gång.
I vintertid besvarades hans tittande emellanåt av snöbollar. "Blottardansken" kallar jag honom.

C'est tout! Någon annan gång kanske jag berättar om skummgummilandet som Benet Olssons liga brände ner men för idag får det räcka.

Ha det!
// Yeahns

PS. Sedan gårdagens Popcirkus så har jag gått och "kärat ner mig" i Those Dancing Days sångerska. Om det nu var någon som ville veta? DS.