Knocked up

Först vill jag bocka och buga för Yeahns,
vilken kombinerar karakteristika från Danielle Steels författande med Roy Anderssons filmskapande där den ena parametern är kvalitet och den andra är kvantitet. Om det är en Steelsk kvalitet vilken befruktat en Anderssonsk kvantitet eller vice versa lämnar jag osagt, men jag antar att bockandet och bugandet säger det mesta…

Sedan vill jag slå in en öppen dörr,
och ifrågasätta varför Linda Rosing i torsdags prydde såväl fronten på min Stockholm City som Aftonblajet och Expressens bilagors respektive framsidor. Det vore lika enkelt att raljera över Rosing, hennes (bristande) intelligens osv. som att spy galla över att en högst medelmåttig fotbollsspelare som Niclas Alexandersson lyckats knåpa ihop 109 landskamper. Jag tänker dock inte gå i den fällan. Lika lite som det är Niclas (med ett läspande, eller i alla fall högst tveksamt, Ssssss) fel att han befann sig på planen i den blågula dräkten, är det fröken Rosings fel att var jag än vänder mitt skäggstubbiga ansikte tvingas se Rosings plastiga nuna i anslutning till ett korkat citat. Nä, det gäller att hitta roten till det onda. I Niclas’ fall (sedan ska jag släppa den liknelsen, jag vet att det svider i hjärtat på somliga bloggpartners (vi kallas så nuförtiden, med moderna, tidsenliga termer – tills vi blir accepterade av svenska kyrkan)) handlar det om fega förbundskaptener. I Rosings fall är det alla jävla idioter i vårt samhälle. Liksom Yeahns har påvisat tidigare finns det mycken begåvningsreserv i svensk media och då talar jag inte enbart om medias grovjobbare, medias män och kvinnor på golvet, utan i stor utsträckning de chefer i alla led och på alla plan som tvingar fram dessa artiklar.

Men, och detta är ett stort men (jag har för övrigt en gång i tiden lärt mig att aldrig inleda en mening med ’men’, men dekadent som jag är, så att säga, pissar jag på grammatiska regler),
det är inte heller media (och då främst kvälls-) vi ska skälla på. De är en del av ett marknadsekonomiskt samhälle (en (blind-för-humor-)tarm i mig vill alltid vara putslustig och byta ut ordet ’ekonomisk’ mot ’ekumenisk’ (någon gång, då jävlar, ska jag riva ned applåder med den fruktansvärt ”roliga” ordvitsen) och vill sålunda endast tjäna pengar för att kunna ställa mat på bordet at the end of the day till sina halvt om halvt svältande (Bonnier-)barn. Nä, de vi ska skälla på är den där killen på tunnelbanan som lyssnar så jävla högt på sin mp3 att alla runtomkring får ta del av hans imbecilla Basshunter-liknande musik, grannen som röstar på SD, den där snubben i din klass som köper och runkar till Slitz innan han åker ett varv runt torget med sin Epa-traktor och alla andra jävla idioter som röstade fram Linda Rosing till den svenska kvinna som flest män ville ha ett förhållande med. Tro fan att blaskorna sedan låter pryda sina omslag med denna, uppenbarligen fantastiska, donna…

I detta virrvarr,
föder sedan blaskorna ytterligare intresse för kvinnor och män som Linda Rosing. Allt i en ond, ond, ond spiral och i bakgrunden huserar intressanta, eftertänksamma, fantastiska människor som Annika Norlin. Jag vill, min måhända aggressiva ton till trots, dock poängtera att jag inte hyser något speciellt agg mot just Linda Rosing – hon har säkerligen positiva sidor (tågen sägs ju ha gått i tid i Mussolinis Italien etc.) – utan det är fenomenet ”Linda Rosing” som gör mig frustrerad, konfunderad, äcklad. Var är vårt samhälle på väg när människor utan tanke, med ett kallhamrat fokus på att bli känd (oavsett för vad och på vilket sätt) pryder våra mest lästa tidningars framsidor? Var är vårt samhälle på väg när vi män föredrar plastiga, stora tuttar framför intelligens och värme i enkäter där jag utgår från att lejonparten av deltagarna var nyktra? Klimat-, alien-, kärnvapenhoten etc. är inte världssamhälles största fara – det är den västerländska fördumningen och snart annekterar denna inställning hela världen.

// Killamangiro

P.S. Tack till dig som lyckades ta dig igenom en text som lyckades med konststycket att kombinera såväl att slå in öppna dörrar och att skjuta bredvid målet som att utverka ordkombinationer av Steelsk kvalitet.

Kan även tillägga att rubriken är hämtad från en låttitel, i enlighet med en läsares önskemål. Denna gång från Kings of Leon, vilka, innan de började musikprostituera sig, kallades ”Southern Strokes”. Klicka på rubriken och låt dina sinnen reinkarneras. D.S.