Det första som mötte mina ögon idag var dagens GP som låg på golvet med baksidan uppåt. Längst ner fanns en annons med texten "Du är inte ensam om du är singel. Just nu har vi drygt 300 kvinnor över 55 år i Västra Götaland som söker sällskap." och sedan hänvisades man till GP's egen datingsida. Min spontana reaktion var att ge ifrån mig ett ljudligt "Jadå!" som förhoppningsvis väckte min granne ur sin msnljudsdröm. Det finns alltså hopp för mig där ute. Nej så illa är det givetvis inte men med tanke på vad det är för kvinnor som jag blir förtjust i så borde jag kanske börja oroa mig. Det är nämligen inga "vanliga" tjejer i min omnejd som får det att pirra sådär oskuldsfullt i magen på mig. Istället har Annika Norlin, France Gall och Those Dancing Days-Linnéa fått min beundran på distans, alla duktiga sångerskor med trivsam musik i bakgrunden. Den listan har nu fått tillskott av inte mindre än nio fagra damer, alla från samma grupp.
Nouvelle Vague är ett bandprojekt som initialiserades av två franska herrar som ville producera några av deras favoritlåtar från tidigt 80-tal i helt ny tappning. Tillsammans med ett antal punk- och new waveklassiker - såsom Love will tear us apart och Guns of Brixton - gick de in i studion och ut kom ett album där låtarna istället influerats av jazz, bossa nova och karibisk pop. Som om inte det vore förändring nog så blev varje låt insjungen av unga fransyskor som med sin franskdialektala engelska får en röst så sexig att bordet lyfter. Det är dessa röster som är anledningen till min förälskelse.
Melodierna är egentligen ganska enkla och får mig att tänka på när man som liten satt med en syntheziser, tryckte in bossa nova-knappen och sedan "lurade" mormor att det var en själv som spelade genom att slå på tangenterna. Men ändå är det en så fantastiskt vacker loungemusik att jag ibland tror att jag är statist i ett mingelparty under en Bond-inspelning. Mina mjukisbyxor avslöjar dock alltid min verklighetsflykt.
Första albumet släpptes 2004 och den efterföljande succén ledde till ytterligare en skiva 2006. På andra plattan gick man lite längre in på åttiotalet och gjorde bland annat om Yazoos - tyvärr - odödliga låt Don't go och gav sig även på lite The Smiths. På cd nummer två finner man även min nya favoritcover där The Buzzcocks gjort originalet:
Nouvelle Vague - Ever fallen in love
Nouvelle Vague betyder förresten mycket passande New Wave på engelska och Bossa Nova på portugisiska.
Ha det!
// Yeahns
PS. Apropå mitt Glory Holes-inlägg så vore detta kanske intressant? DS.
Rubriken ska ni vid det här laget veta var den kommer ifrån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar