Återkomsten

Det blev inte att jag bloggade så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Jag trodde att jag skulle ha en hel drös med intressanta tankar och att det i slutändan skulle explodera och stå som en fontän med kloka inlägg och kilar in i vardagen. Så blev det ju nu inte.

Hur som helst.

Vad är grejen med extraspår?
Inte extraspår i vasaloppet och inte ett extra älgspår i skogen, utan ett extraspår på en CD-skiva. (kommer nu på att extraspår är ett direkt felaktigt uttryck då det snarare handlar om en extra låt, om man med spår då menar låtnummer? Eller pratar jag om fysiska spår i skivan, attans)
Är det en kvarleva från LP-skivans stormaktstid då skivor spelades baklänges och hit och dit för att upptäcka olika mer eller mindre konspiratoriska budskap?
Eller är det för att skrämmas, ett musikskaparens sätt att jävlas med sina lyssnare? Som på The Plan:s skiva embrace me beauty där den för övrigt underbara skivan avslutas för att efter tre minuter återupptas av ett starkt slag på Theodors älskade gitarr.
På Håkan Hellströms Ett kolikbarns bekännelser används istället extraspåret till att utvidga den konstnärliga friheten.

Jag känner att det bara blir jobbigt med extraspåret, det är inte alltid man orkar lyssna på hela låten, eller så för man sitt finger över iPodens snurrhjul och spolar helt sonika fram.

Jag finner inget direkt svar jag överlåter det till er, någon kanske till och med känner en artist som vet varför institutionen lever och frodas!

P.S Var det någon som sa konsumtionssamhälle?

P.S 2 Kolla gärna in!