Uppfostrans uteliv

Det tredje och sista resmålet på vår tripp bland mina hemtrakter är Mariestad. Här gick jag på gymnasiet och här har jag haft mina mest misslyckade utekvällar i mitt liv. Det är ingen slump att detta är vår slutdestination för trots att E20 går längs med stadsgränsen så kan detta mycket väl vara världens ände.

Mariestad eller Vänerns Pärla (som i princip alla Vänerns kuststäder populärt kallar sig själva) är enligt deras oerhört tråkiga och icke-informativa kommunpresentation en stad i utveckling och det bor drygt 16 000 så kallade människor i tätorten. Hit har ett antal butikskedjor hittat och dessa bildar ett shoppingområde av nästan likartat utbud som Avenyn, dock något färre uteserveringar och nattklubbar. Om jag ska beskriva staden med endast två ord så blir det "borgarstyrd raggarhåla" men då missar man den tredje kategorin människor som dominerar staden, nämligen hockeykillar. Dessa hockeykillar vandra omkring stadens gator iklädda mjukisbyxor, keps, lång hockeyfrilla fylld av fett och en öppen mun så att de ser extra korkade ut ifall de inte redan lyckats med den bedriften. Lägg därtill ett ego så stort att Peter Harryson känner sig liten. Som exempel kan nämnas konversationen mellan min lillebror och en fyra år äldre hockeykille på stadens uteställe:
Hockeykille: - Vet du vem jag är eller?
Lillebror: - Nej. Borde jag det?
Hockeykille: - Ja det borde du!
Jag såg denne hockeykille senast på juldagsfirandet. Han hade blivit tjock.

Lördagsnöjet stavas "Statt" och eftersom det i stort sett är tomt på alternativ så går alla hit. Eftersom alla alltid går hit så tröttnar man på sällskapet och detta kompenserar man med att dricka alkohol i absurdum. Här finns inget Less is more-tänk utan det är fullt ös medvetslös som gäller. På Statt samlas alla mellan 18 och 30 år för att dansa loss till tonerna av Sommarnatt, Alla flickor och liknande blandat med de näst senaste RIX FM-hitsen. Här är alla kläder, som inte är mjukisbrallor eller arbetskläder, festkläder. Äger man en rutig skjorta så kan man bli kung för en dag!
Hit går alltså jag ibland för att kunna träffa en gammal bekant de få gånger som jag är hemmavid och även jag dras med i försten ner i botten på flaskan, dock utan att ens vara i närheten av andras nivå. Där alkoholen går in, där går sinnet ut och jag tror alltid att det kanske kan bli en trevlig utekväll ändå. Jag har alltid lika fel.

De personer som man kommer dit för att prata med är så fulla att det inte går att föra en vettig konversation med dem. Musiken är den som jag beskrev ovan och det gör ont i mig bara jag tänker tanken att dansa till det. Toaletterna är nerspydda, det är vatten (hoppas jag) på hela golvet, pissoaren är full av snus, ölflaskor och piss eftersom folk inte orkar spola efter sig. Dessutom så ligger pappret från de som bemödade sig att tvätta händerna efter tömningen överallt, utom i papperskorgen. Är man inte spyfärdig innan besöket på bekvämlighetsinrättningen så är man det efteråt.
På dansgolvet skymtar man sina vinglande vänner på jakt efter tillfällig kärlek. Hur kul kan det vara att försöka få till det med en tjej när man på rak arm kan pricka av fem killar - i värsta fall från samma hockeylag - som hon tidigare varit med i samma lokal? Om alla skulle tillämpa den oskrivna 20 kronors-regeln (gör man något med en tjej som en vän varit med tidigare så är man skyldig vännen 20 spänn) så skulle aldrig någon ha pengar; alla pengar skulle vara fast i systemet.
Statt är även en arena för handgemäng. På juldagen blev jag vittne till inte mindre än fyra olika slagsmål och detta är alltså i en lokal som tar ca 300 personer. Har man inte fått utlopp för sina agressioner inne på "nattklubben" så finns det tillfällen efteråt. I väntan på snabbmat uppstår lätt dispyter och här kämpar alla - invandrare, raggare, hockeykillar, you name it! - om den respekt de anser sig förtjäna. Som jag har skrivit tidigare; "Att besöka Statt en lördagkväll är det närmaste man kan komma att resa bakåt i tiden".

Hur kommer det sig då att jag avskyr den största av mina hemtraktshålor? Svaret är enkelt. I Mariestad så tror befolkningen verkligen att de är något. Mariestadbor lider av ett storebrorskomplex gentemot Töreboda - som inte har något lillebrorskomplex, man vet att man inte är något - och de vill ständigt visa sig vara bättre än sin grannkommun, vilket ofta visar sig i den lokala Mariestads-Tidningens artiklar. Det är möjligt att detta beror på det lillebrorskomplex Mariestad har till Skövde vilket utvecklats till ett drama fyllt av avund och avsky. Är det inte syskonkärlek så säg?

Ha det!
// Yeahns